Inte värst mycket utrymme i vår bok Religion (Liber, 2019) ägnas åt att diskutera relationen mellan religionsvetenskap och teologi, men det får mycket utrymme i idéhistorikern Klas Grinells kritiska text om boken. Han citerar bland annat den svenske teologen Carl-Henric Grenholm som i ett förord till den brittiske teologen Graham Wards bok Teologi och religionsvetenskap (Studentlitteratur, 2020) skriver att ”vi i Sverige sedan länge” uppfattar teologi och religionsvetenskap som en gemensam disciplin.
Vår bok, liksom Grinells kritik av den, blir ett exempel på att detta helt enkelt inte är fallet. Det finns ingen sådan konsensus i Sverige. Snarare är det nog så att Grenholms ”vi” huvudsakligen inbegriper just teologer (som också kallar sig religionsvetare), men knappast alla religionsvetare (som inte också kallar sig teologer). Ja, det blir rörigt. Men kanske beror röran just på det olyckliga faktum att olika discipliner av vissa ges samma benämning? Det finns teologer som också kallar sig religionsvetare och som menar att religionsvetenskap och teologi är, eller ibland kan vara, samma sak, och det finns religionsvetare som inte är teologer, som menar att religionsvetenskap är något annat än teologi och att teologi tillsammans med andra uttryck för religiositet är religionsvetenskapens primära studieobjekt. Vi tillhör den senare gruppen och ser inget värde i att blanda ihop dessa epistemologiska ansatser och disciplinära benämningar. Men vi noterar alltså att idéhistorikern Klas Grinell har andra önskemål om vad religionsvetenskap ska vara än vi har.
Varför Klas Grinell anser att vi religionsvetare också måste göra det som han menar att teologer, filosofer och idéhistoriker tydligen redan gör så bra är svårt att förstå.
I sin kritik av vårt sätt att avgränsa vår disciplin radar Grinell upp en mängd sociologer och filosofer – Bruno Latour, Jürgen Habermas, Hans-Georg Gadamer, Michael Foucault, Jaques Derrida, Paul Ricoeur, för att nämna några – som han tycker har ett mer gynnsamt eller konstruktivt sätt att närma sig sina studieobjekt. Den religionsvetenskap Grinell menar att vi företräder ser han som för snäv och han återkommer i sin kritik till att vi skulle hävda att detta är det enda vetenskapliga sättet att studera religion. Men ingenstans i boken säger vi att man inte kan få tänka och bidra med andra perspektiv på religion inom andra ämnen. Filosofer, teologer och idéhistoriker är mer än välkomna att utifrån andra metodologiska och teoretiska förståelser studera fenomenet religion. Forskare inom dessa och andra discipliner har bidragit med nya läsningar av religiösa texter, gestalter och legender och därigenom givit dem ny relevans för nya människor i nya tider. Gott så. Men det är alltså inte syftet med religionsvetenskaplig forskning. Varför Klas Grinell anser att vi religionsvetare också måste göra det som han menar att teologer, filosofer och idéhistoriker tydligen redan gör så bra är svårt att förstå.
Grinell citerar också den ovan nämnde Graham Ward, som menar att ”religionsvetaren påminner teologen om att deras arbete är en produkt av kulturen, och är som sådan underkastad all den styrka och svaghet som är förbunden med att vara människa” medan teologin erbjuder vetenskapliga perspektiv som kan bidra till att ”utveckla en djupare redogörelse för vad det är att vara mänsklig”. Det är väl en ganska bra formulering. Religionsvetare studerar religion som ett mänskligt och kulturellt fenomen genom att upprätta analytisk distans till sitt ämne, medan teologer inom ramarna för sin disciplin kan ha ett mer existentiellt, personligt och kreativt förhållningssätt till sitt studiematerial.
Det tycks också vara en definition av teologi som många svenska teologer känner sig bekväma med. I stället för att själva definiera teologi i vår bok, citerar vi den beskrivning som tre av landets mest namnkunniga teologer – Mattias Martinson, Ola Sigurdson och Jayne Svenungsson – ger i inledningen till antologin Systematisk teologi – En introduktion (Verbum, 2007):
Uppgiften hos en vetenskaplig teologi är inte bara att återge vad andra har uttryckt av teologiskt intresse. Som kritiskt reflekterande vetenskap om människans religion har teologin också en egen röst och kan mycket väl resonera om hur vi skall tala om Gud på ett fruktbart sätt i dag. Det betyder inte att den systematiska teologin ser det som sin uppgift att vara proklamatorisk, vilket vore att förväxla dess uppgift med det religiösa vittnesbördets. Dess bidrag består snarare i att presentera kritiska tankemöjligheter i ljuset av samtidens utmaningar.(s. 15-16)
Även Carl-Henric Grenholm skriver i sitt förord till Wards bok att man inom akademin gjort en åtskillnad mellan teologi och religionsvetenskap, och då förstått teologi som en teoretisk reflektion över den religiösa tradition man själv står i, medan religionsvetenskap har förståtts som ett objektivt studium av andra religioner. Vi tycker alltså att detta låter som en rimlig uppdelning.
Grinell är också kritisk till hur vi behandlar frågor om objektivitet, neutralitet och självreflektion i relation till studiet av religion. Han har rätt i att detta är frågor som går att diskutera långt utförligare än vi haft möjlighet att göra i vår bok, som har ett på förhand strikt begränsat omfång, ämne och format. Men det är ingen som lämnas därhän i boken. Vi skriver:
Ett rent objektivt-deskriptivt studium, eller objektiva analyser av fenomen som religion är emellertid en omöjlighet. Alla observationer och tolkningar är resultatet av val och bortval som görs av forskare. Därför är en central komponent i all forskning självkritisk reflektion kring det egna forskarsubjektet och forskningens förutsättningar. […] Som forskare behöver vi reflektera över varför vi tänker som vi gör och hur våra egna förförståelser färgar och påverkar hur och varför vi förstår världen som vi gör. Enligt till exempel den amerikanske religionsvetaren Bruce Lincoln löper den okritiske religionsvetaren annars en risk att bli de studerade gruppernas hejaklacksledare eller affekterade motståndare. (s. 45)
För oss som religionsvetare är det viktigt med metodologisk transparens och att ställa öppna frågor som de facto går att prövas gentemot en befintlig empiri. Ur detta perspektiv bör religionsvetenskap inte ses som annorlunda än andra vetenskapsfält, menar vi, och därför ansluter vi oss till den vetenskapssyn som ofta benämns som kritisk realism.
En sådan vetenskapssyn gör att vi inte, vilket Grinell efterlyser i sin kritik, ägnar oss åt frågor om vad som kan vara bra och dålig religion. Det kan man naturligtvis göra inom religionsvetenskapen, i betydelsen att man kan diskutera i vilken utsträckning en religiös tolkning – säg av exempelvis aborträtten eller rätten att få aga sina barn – stämmer överens med rådande lagstiftning. Om vi då tänker oss att rådande lagstiftning ska vara mått på något som är ”bra”, kan man kanske säga att religiösa tolkningar som kommer nära eller överensstämmer med lagen är bättre än sådana som inte gör det. Men sådana banala analyser är sannolikt inte vad Grinell efterfrågar? Inom religiösa traditioner är det ju i stället brukligt att uttala sig om sådant som inte går att undersöka med vetenskapliga metoder. Exempelvis om gud är en, två eller flera, vad dessa gudar tycker och tänker eller hur svårtydda och mångtydiga texter ska efterlevas. Även om denna typ av utsagor inte går att bevisa eller motbevisa, eftersom de inte utgör prövbara utsagor (de går möjligtvis att betrakta som sociala fakta) är det ofta just teologiska diskussioner om denna typ av religiösa utsagor som står i centrum för våra studier. Låt oss ta några exempel:
Cirka 1357 före vår tideräkning förbjöd den egyptiske farao Echnaton den polyteism som tidigare varit förhärskande i landet och påbjöd en monoteistisk dyrkan av solguden Aton. Det fanns inte flera gudar, menade han, endast en. En mängd präster som tjänat i den tidigare tempelkulten avsattes och hela det egyptiska rikets administrativa centrum flyttades till Amarna, som också tillägnades den nya kulten. Efter Echnatons död återgick allt till den tidigare ordningen igen.
Under några vår- och sommarmånader år 325, enligt vår tideräkning, träffades över 200 biskopar i Nicea för att komma överens om en gemensam kristen troslära. Genom bibelstudier fastslog majoriteten av de närvarande att fadern och sonen – gud och Kristus – var av samma natur och inte bara av liknande natur. De kristna som var av en annan uppfattning stämplades kom kättare.
Under 2010-talet har olika representanter för asatro i Sverige debatterat hur den fornnordiska religionen ställer sig i HBTQ-frågor. Medan vissa representanter för exempelvis Samfundet forn sed menar att torshammaren kan vara en symbol för gay-pride, menar representanter för Nordiska asa-samfundet att så inte är fallet och att de som gör en sådan tolkning frångår ursprungliga och därför mer autentiska förståelser av symbolen.
Ja, religionshistorien kryllar av berättelser om människor som menar sig ha kunskap om vad någon gud egentligen menar och vilken tro som leder till salighet och vilken som leder till fördömelse. Ibland baseras sådana ståndpunkter på individuella subjektiva upplevelser och ibland på tolkningar av omfattande och mångtydiga textsamlingar. Inom religionsvetenskapen intresserar vi oss för hur olika religiösa tolkningar kan förstås i sin historiska och sociala kontext, vilka konsekvenser de kan få för den teologiska spekulationen eller vilka konsekvenser teologiska uttolkningar kan få i olika människors liv.
Om Echnatons ståndpunkt att det bara fanns en gud var bättre eller sämre eller med sanningen mer eller mindre överensstämmande än prästerskapets övertygelse om att det fanns flera gudar, kan vi inte bedöma med vetenskapliga metoder. Inte heller har 1700 år av teologisk verksamhet givit oss bättre kunskap om relationen mellan fadern, sonen och den heliga ande; den går inte heller att studera med vetenskapliga metoder. Däremot kan vi analysera den diskursiva kamp som utkämpades i Nicea, liksom de maktpolitiska resultaten av utfallet, hur och varför kristologin förändrats över tid etcetera. Detsamma gäller debatter mellan olika representanter för asatro i frågan om HBTQ-teologi. Religionshistoriskt kan vi konstatera att torshammaren inte användes som symbol för gay-pride i Skandinavien på 900-talet, men är det någon vi lärt oss inom vår disciplin är det att teologi är föränderlig och att symboler tillskrivs olika betydelser i olika tider. Att därför säga vad som är rätt eller fel sätt att använda en religiös symbol inom ramarna för någon religiös rörelse ligger utanför religionsvetenskapens intresse. I stället studerar vi just hur, var, när och varför sådana diskursiva förändringar eller motsättningar sker. Hur någon gud egentligen är beskaffad och vilken av alla befintliga teologier människor skapat kring gudar och deras symboler som är bäst, har vi inte vetenskapliga metoder att bedöma. De frågorna lämnar vi därhän.
Med det sagt menar vi inte att Klas Grinells akademiska arbeten om islam – vilka vi uppskattar och själva gärna refererar till – är uttryck för sådant tyckande. Vad vi vill understryka är i stället vikten av att akademisk religionsvetenskap vilar på vetenskaplig grund.
Eller för att kanske ta ett mer närliggande exempel, som både Grinell och vi själva intresserat oss för i vår forskning: samtida islam. Man kan argumentera för att den islam som exempelvis Muslimska fredsrörelsen företräder är bättre för världen än den som praktiseras av Islamiska staten, men man kan inte med religionsvetenskapliga metoder avgöra vilken av dessa islamtolkningar som hamnat närmast guds vilja, eller på mest korrekt sätt gjort ett urval och en tolkning av Koranen, haditherna och alla andra tillgängliga traditioner som ackumulerats under islams långa historia. Det riskerar till syvende och sist att bli en subjektiv utsaga. I en tid där allt fler torgför tyckande snarare än fakta – inte minst i frågor som rör islam, invandring och integration – har vi som forskare ett stort ansvar att inte använda akademin som plattform för våra egna åsikter. Med det sagt menar vi inte att Klas Grinells akademiska arbeten om islam – vilka vi uppskattar och själva gärna refererar till – är uttryck för sådant tyckande. Vad vi vill understryka är i stället vikten av att akademisk religionsvetenskap vilar på vetenskaplig grund.
Om man inom andra akademiska discipliner vill ägna sig åt att värdera eller konstruktivt bidra till sådana historier och tolkningar är det inget vi vänder oss emot i vår bok. Vi anser bara att denna typ av ”sanningsfrågor” inte faller inom religionsvetenskapens domäner. Det innebär inte att vi därför underkänner teologin som akademisk disciplin. Teologer (och en del idéhistoriker) ställer helt enkelt andra frågor än de som vi är intresserade av och som vi menar oss kunna besvara. Kanske är därför ett särskiljande mellan teologi och religionsvetenskap som vetenskapliga discipliner, i tydlighetens namn, inte en dum idé!
