I december 1983 beslutade riksdagen att införa löntagarfonder i Sverige. Beslutet var en seger för LO och Socialdemokraterna. Oppositionen var åter överkörd. Men triumfen var begränsad – det var inte alls en LO-version av löntagarfonder som infördes. Perspektivet har med tiden också förändrats. Man ser i dag beslutet som ett stort misslyckande. Inte ens i de värsta kristider – som finanskrisen nyligen – ville man återuppta idén om löntagarfonder.
Löntagarfondsfrågan har behandlats av flera historiker, bland annat i Palme-biografier. En diskussion om detta har förts i Respons två första nummer. Henrik Berggren och Kjell Östberg har skrivit utmärkta biografier men varit försiktiga i just fondfrågan och har med goda skäl kritiserats för detta av Svante Nycander. Rudolf Meidner har också i Spelet om löntagarfonderna (2005) gett sin syn på fondfrågans utveckling.
Ursprunget till Meidners förslag om löntagarfonder (1975) är den solidariska lönepolitiken. Det leder honom till förslag om fackligt styrda fonder, en uppläggning som ligger helt i linje med Nycanders syn på hur LO uppfattar den svenska modellen. Intresset för den alternativa uppläggningen med medborgarfonder var svagt från LO.
Förslaget hade en marxistisk grund och byggde på en stark kritik av marknaden och kapitalismen. Meidner och LO hade en oerhört stark medvind i den offentliga debatten – kritiken av marknaden var som starkast på 70-talet. Med fonderna skulle LO ta över. Det framgick inte bara av LO-tidningen utan av själva förslaget som hade ett långtgående syfte att ta över ägandet i näringslivet, även utöver de börsnoterade företagen. Detta ställde Socialdemokraterna i en svår situation. Trots allt fanns en stark opinion mot en sådan omvandling av det ekonomiska systemet. Det fanns taktiska skäl för en mer återhållsam politik. Frågan var hur s-ledningens egen ideologiska ståndpunkt såg ut. Det är svårt att säkert veta men opinionen inom partiet var troligen splittrad.
Resultatet blev att Socialdemokraterna gick ut och försvarade LO-förslaget, försvarade ”löntagarfonderna”, samtidigt som de av taktiska eller andra skäl försökte förändra och modifiera förslaget intill oigenkännlighet. Det är väl rimligt att en partiledning döljer sådana interna motsättningar. Berggren och Östberg tycker snarast att s-ledningen skötte detta mycket skickligt. Men man kan inte försvara ett förslag som skulle innebära stora förändringar av det ekonomiska systemet (med oklara följder för det politiska systemet) och samtidigt hävda att man företräder inte bara en traditionell reformism utan rentav en ambition att bara förbättra marknadsekonomin. Man kan inte utåt stödja dem som driver den hårda linjen och fördöma kritikerna men mer internt arbeta för ett förslag – det som antogs i december 1983 – som underkänner LO-linjen och ger kritikerna rätt i sak. Historiker bör inte undvika att lyfta fram denna konflikt. Vi vet, särskilt i efterhand, att många ledande (s-)politiker var starkt emot LO-förslaget i sak, till exempel Carl Lidbom, Thage G. Petersson, Kjell-Olof Feldt. I dag tycks s-ledningen öppet ge kritikerna rätt.
LO-förslaget av 1976 var oerhört långtgående. Om man bortser från detta kan man göra snälla bedömningar som Berggren och Östberg. Men de goda värderingarna och de fina målen får inte skymma att den bakomliggande analysen och verklighetsbeskrivningen hade en 70-talsprägel som i dag framstår som närmast obegriplig. Meidners förslag vilade på respektabla värderingar men den marxistiska analysen, med grund i 1920-talets Tyskland, ledde honom fel. Men det vore inte fel att i dag med en bättre analys ta upp problemen när gäller ägandekoncentration och makt i näringslivet. Det handlar om hur både demokratin och marknaden fungerar. Båda ger människorna legitimt inflytande i olika roller och båda bör samverka för att skapa ett samhälle för vilket människorna har förtroende. Tillsätt en utredning Borg!
Berndt Öhman är författare bland annat till Solidarisk lönepolitik och löntagarfonder, SOU 1983:47 och Fonder i en marknadsekonomi, SNS 1982.
