Analys/Reportage

Konst, pengar och poser i Shanghai

| Respons 2/2019 | 18 min läsning

Shanghais konstscen vibrerar av vitalitet. Det byggs nya museer i en häpnadsväckande fart. Konstnärer söker sig dit för att de tycker att atmosfären är öppnare, livligare än på andra håll i Kina. Dessutom finns det stormrika köpare. De stora internationella gallerierna är på plats när stadens båda konstmässor öppnar. Dit kommer också Shanghais unga och modemedvetna publik, som använder de eleganta miljöerna som scen för att visa upp sig. Men det finns mer än kommers och yta. Här bjuds också konstteoretiska föredrag och möten mellan västerländsk modernism och österländsk filosofi.

Choi Jeong Hwas frukt- och grönsaksträd vid konstmässan West Bund. Foto: West Bund Art & Design

I Shanghai är allt stort och nytt. Konstmässan West Bund Art & Design, nu på sin femte årgång, har 115 utställare från 43 städer på fyra kontinenter. Samtidigt pågår ytterligare en lika stor och spännande konstmässa i staden, Art021 med sex år på nacken. Där huserar 103 gallerier från 30 städer. Mässorna är inte gamla, men redan väletablerade.

Bara för att få perspektiv på siffrorna: på Stockholms konstmässa, Market Art Fair, deltar 35 gallerier. Alternativmässan, Supermarket, som samlar konstnärsdrivna gallerier, har fler deltagare och de kommer från en brokig skara länder: Holland, Iran, Israel, Syrien, Tanzania, Tjeckien, Sydafrika, USA med flera. Här är det ofta projekt och installationer som gäller och priserna på de konstverk som ändå visas är låga. I Shanghai är det fem- och sexsiffriga dollartal som gäller. Kina är världens näst största konstmarknad (efter USA).

Georg Baselitz, Sind wir schon da? Galerie Thaddaeus Ropac.

Det är förmögna samlare som köper. De kommer från Kina förstås, men också Malaysia, Filippinerna, Taiwan. Redan på öppningen köpte en samlare Gerhard Richters ”Abstraktes Bild” (1990) för strax under 1,6 miljoner dollar (Ben Brown Fine Arts Gallery). En målning av Georg Baselitz från 2018, ”Sind wir schon da?” gick för nära en miljon dollar (Galeri Thaddaeus Ropac). Det finns också institutionella köpare. En stiftelse från Sydkorea köpte till exempel Adrian Ghenies ”Favela” (2018) för 1,2 miljoner dollar. Men det är framför allt de privata köparna som driver konstmarknaden i Shanghai.

Till staden kommer de stora gallerierna från Antwerpen, Berlin, London, Los Angeles, New York, Paris, Rom… som förutom sina aktuella stall också räknar med att här finns köpare av Auerbach, Bourgeois, Chirico, Giacometti, Morandi, Rauschenberg och så vidare. Men framför allt finns här förstås gallerier från Shanghai och Beijing, liksom från Jakarta, Hongkong, New Delhi, Seoul, Taipeh, Tokyo med mera. De kommer med Choi Jeong Hwa, Shilpa Gupta, Yayoi Kusama, Lee Ufan, Takashi Murakami, Zhang Enli… Namnen spelar roll eftersom det är stora pengar som omsätts på konstmässorna.

Pose vid A. Katz målning ”Bathing Cap (Sharon)”. Foto: Lotta Lagercrantz & Wilhelm Östberg

Blandat med konst till skyhöga priser finns montrar där mässans sponsorer ställer ut champagne, kaviar, klockor, parfymer och annat som glänser. Vid ingången kan man låta sig fotograferas invid en Alfa Romeo och bilden kommer genast upp på en skärm. Det är kö för att få sin bild tagen. Inne på mässan poserar (mycket!) välklädda ungdomar framför målningar och skulpturer, skjuter fram en höft eller ett ben på mannekängmanér, medan någon kompis eller partner plåtar med telefonen. Konsten blir kuliss för att presentera sig själv.

Medarbetarna från de stora, internationella gallerierna vet vad som gäller, men de kan ändå inte riktigt förlika sig med att mässan för många besökare mest är ett tillfälle att visa upp sig själva, sina exklusiva kläder, sin smarta makeup. Ungdomarna tar snabba bilder med sina telefoner, till synes slumpartat, och skyndar vidare till nästa monter, där samma sak upprepas. Galleristerna undrar: ”Hundratals bilder av något de inte vet vad det är?” Visst vet de! Deras telefoner är fyllda av förhoppningar, av ett drömliv i det ultramoderna Shanghai. Bilderna är beviset på att de hör dit. När de lägger ut dem på WeChat får världen veta det.

Konsten på mässan, eller konstköpen, är till för att visas upp; ungdomarna med sina telefoner har i själva verket fattat exakt vad det hela handlar om.

Utanför West Bund-mässan finns ett 18 meter högt frukt- och grönsaksträd av den sydkoreanske konstnären Choi Jeong Hwa, utfört i uppblåsbar polystyren (se bild ovan). Ovanför entrén till en av hallarna svävar fem voluminösa plastblommor i starka färger. Vilken är meningen?

— Happy, happy, happy, svarar konstnären.

Choi Jeong Hwa arbetar med masskonsumtionens trivia: plast, ballonger, gummiskor, köksgeråd, sopborstar, plastpåsar, ja vad som helst. Han förvandlar det till jättelika, färgstarka skulpturer och installationer. Han har en framgångsrik karriär bakom sig: biennalerna i Venedig, Gwangju, Singapore och Sydney, Koreas nationalmuseum, Boston Museum of Fine Arts, Kiasma, Hayward Gallery London, Seouls OS-stadium etcetera. Hans konst är klatschig och övertalande.

Just nu arbetar han på ett utsmyckningsförslag för ett torg i Sundbyberg och också på en större utställning i Stockholm, avslöjar han.

I ett estradsamtal på West Bund-mässan säger han att det är åskådaren som förvandlar vardagsföremål till konst. Konstnären är en shaman som lockar fram förvandlingen, men det är när betraktaren accepterar verket som konst som det blir konst. Han får frågan om mängden plastföremål i hans installationer verkligen är ekologiskt försvarbart. Undvikande svarar han att han vill ”skapa balans mellan det naturliga och det människoskapade”. Med det får frågan falla. Han vill inte problematisera de båda Shanghai-verkens relation till konsumtionskultur och kommersialism utan säger att hans uppsluppna installationer är tänkta att lysa upp officiösa miljöer, som museer, kyrkor, parker, bibliotek och köpcentra. Just nu arbetar han på ett utsmyckningsförslag för ett torg i Sundbyberg och också på en större utställning i Stockholm, avslöjar han.

Kanske var det just en färgkaskad, något lekfullt, som konstmässans ledning ville ha. Men eftersom Choi Jeong Hwas jättelika installationer visas i prestigefulla miljöer världen runt finns här väl ändå något mer? Man kommer att tänka på ”Hon – en katedral” och ”Paradiset” på Moderna museet i Stockholm av Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely och P. O. Ultvedt. Men det var 1960-tal och signalerade ett uppbrott från museikonventioner. De prövade något helt nytt, att gå in i jättekvinnans sköte som också var en katedral. Den som gjorde det hamnade mitt i en happening och kom ut med ett minne för livet. Här är det meningen att man ska investera i prestigekonst.

På Art021-mässan betraktar vi ett spännande verk av en av Kinas mest etablerade konstnärer, Xu Shen. 2001 blev han som 24-åring den yngste kinesiske konstnär någonsin att delta i Venedigbiennalen. Ett av Xu Shens mest kända verk är en installation av kopior av skulpturer från Parthenontemplet. På några av figurerna står en upp och nedvänd Bodhisattva. Huvudena förenas. (”Eternity”, 2013/14.) Här visas nu en av konstellationerna. Invid står en värdinna med en skylt framför sig. Vi frågar vilken hennes roll i installationen är och får veta att hon står där för att vi ska kunna scanna en QR-kod på hennes skylt. När vi gör det förs vi till reklam för det exklusiva klockmärket Hublot. Xu Shen upplåter alltså sitt verk, baserat på klassiska europeiska och österländska konstverk, till ett multinationellt företag som säljer armbandsur till priser på flera hundra tusen kronor. I Shanghai är frågan okontroversiell. Att konsten och kapitalet är lierade är själva utgångspunkten för Shanghais livaktiga konstliv.

Foto: Lotta Lagercrantz & Wilhelm Östberg

Xu Shen kan ses som ett slags kulmen på denna utveckling, inte minst för att han driver två varumärken, MadeIn och Xu Shen, där anställda konstnärer (så många som 50 sägs det) producerar verk under hans namn. Man producerar ”varor” i ”produktionslinjer”. Ambitionerna är större än att bara få fram verk. Han jämför sina båda varumärken med Apple, som inte bara producerar varor utan också skapar en kultur. Den som köper Apples produkter blir en del av en livsstil. Det ska hans båda konstföretag också erbjuda. Verken inspireras av klassiska konstföremål, kinesiska och andra, som dekonstrueras och blir nya verk. På något vis ska de som förvärvar konstverken från hans ateljéer förvandlas och skapa nya sammanhang. Företagen tar ”steget från att göra specifika konstverk till något som mer är att artikulera en kulturell sensibilitet”. Tydligare än så här blir Xu Shen inte. Men i ambitionerna kan man känna igen landets väldiga satsning på Nya Sidenvägen till Europa, Asien och Afrika. Världen ska förändras. En annan koppling är att det ska finnas stora pengar i bakgrunden. Xu Shens konstföretag sägs backas upp av en kinesisk miljardär, som lockas av att vara med och skapa något som ska påverka framtiden, i Kina och i världen. Mitt i kommersen på konstmässorna rör sig alltså också helt andra och svårtydda strömningar.

Mässorna växer. två år har antalet utställare fördubblats. Vi talar med flera av de gallerier som är med för första gången. De säger att det är dyrt, väldigt dyrt, men nödvändigt att ta steget ut på den internationella marknaden. Ska galleriet överleva måste man expandera. Nästan alla gallerister säger samma sak: hälften av försäljningen är kinesisk, hälften internationell. Man klarar sig inte på bara ett ben.

Ett av de för året nytillkomna gallerierna är Szydlowski från Warszawa. Under rubriken ”Colour: The Illusion of Space and the Memory of Moments” visar de tre abstrakta konstnärer, som i en väl sammanhållen presentation ger i alla fall ett perspektiv på polsk samtidskonst. Det är en ambitiös satsning, åtföljd av en bok med engelsk och kinesisk text producerad för utställningen. Men det är få besökare som går in i den sobra presentationen. Den minner om ett tidigare, modernistiskt Europa, mitt i ett prålande konstmecka. De kunniga och engagerade galleristerna verkar osäkra på var de hamnat. Här möter de inte besökare intresserade av samtal om hur de tre utställda konstnärerna förhåller sig till varandra och till tiden; de flesta besökarna är unga, inställda på att fånga det allra, allra, allra senaste. Galleriet har en svår resa framför sig.

Axel Vervoordt Gallery från Antwerpen driver sedan flera år också ett galleri i Hongkong. I år är de med på Shanghaimässan för första gången. Hongkong är en etablerad marknad, men ”tiden var mogen att inkludera Shanghai i vårt program”. Bland alla de välkända europeiska namnen visar de också ett stort verk av den ghanesiske konstnären El Anatsui. ”Vi tänkte att när vi presenterade oss här för första gången skulle vi också låta Shanghaipubliken få möta något den inte sett förut så vi tog med oss ett verk av honom. Shanghai behöver exponeras för det allra bästa.”

”Låta Shanghaipubliken se något de inte sett förut.” Den och liknande fraser dyker upp i samtalen på konstmässorna i Shanghai. Det finns ett kolonialt tonfall – lika mycket från kinesiska gallerister som från västerländska. Det är som att de stora gallerierna, kinesiska eller utländska, tycker sig ha ett ansvar att ”utbilda” en nyare (jämfört med Beijing och Hongkong) och vetgirig publik i Shanghai.

När de internationella gallerierna säger sig ta ett ansvar för att visa Shanghaipubliken det senaste i konstvärlden ger de sig själva en betydelse de knappast har. Det handlar i stället om att de följer pengarna.

Shanghai är Kinas finansiella centrum, men staden aspirerar också på att bli ett dynamiskt konstcentrum. Under 2000-talet, särskilt de senaste fem-sex åren, har ett stort antal konstmuseer tillkommit, de flesta privat finansierade. Bara för att nämna några av de största: China Art Museum (166 000 kvadratmeter!), Himalayas Museum, Long Museum, Minsheng Art Museum, Museum of Contemporary Art, Power Station of Art, Powerlong Museum, Rockbound Art Museum, Tank Museum, Yuz Museum. Snart öppnar Centre Pompidou en filial i Shanghai. Lägg till det den alltmer uppmärksammade Shanghai Biennale och de många gallerierna av hög kvalitet. När de internationella gallerierna säger sig ta ett ansvar för att visa Shanghaipubliken det senaste i konstvärlden ger de sig själva en betydelse de knappast har. Det handlar i stället om att de följer pengarna.

Uppklädda i konstmässans eleganta miljöer blir alla fotomodeller. Foto: Lotta Lagercrantz & Wilhelm Östberg

Konstnärerna i Shanghai jämför med Beijing, som man finner mer konservativt. Visst föddes Kinas moderna konsthistoria där för 40 år sedan. Här fanns det legendariska 798 Art District med sina gallerier, ateljéer, barer och events. Det var tills alldeles nyligen i Beijing man skulle vara. Men där finns också den politiska makten och kontrollen. Allt är trögare. Konstnärer har fått allt svårare att hitta ateljéer.

Hongkong är själva knutpunkten i regionens kommersiella konstliv, men tappar i vitalitet, har blivit förutsägbart och håller ängsligt fast vid sin traditionella förankring i Väst, säger man nu i Shanghai. Mässan i Taipeh, för sin del, har inre problem och utmanas av en ny, konkurrerande mässa. Den etablerade mässan i Singapore, Art Stage Singapore, ställde in bara en vecka innan den skulle ha öppnat den 25 januari i år. 50 gallerier var då anmälda jämfört med 84 gallerier 2018, 130 året innan och 143 för några år sedan.

Men för Shanghai pekar alla kurvor uppåt. De bästa gallerierna från Beijing och Hongkong öppnar också i Shanghai. Just nu verkar det finnas utrymme för hur många gallerier som helst i Shanghai.

Beijing mot Shanghai, Singapore mot Hongkong. Vilka är på väg uppåt och vilka tappar i initiativ? Så här positionerar man sig i samtalen på mässorna i Shanghai. Det är inget riktigt viktigt eller vettigt med något av det här, men det är vad man pratar om när ämnet inte är: vilka köper och säljer till vilka priser?

Konstnärerna håller med om att det är i Shanghai som nyfikenheten och dynamiken finns. Allt fler flyttar dit. De noterar också att många av de mest ambitiösa gallerierna är kinesiska. Samtidigt ser de sig som del av den internationella konstvärlden. Alla vi talar med ser sig som konstnärer i Kina, inte som kinesiska konstnärer. Den typiska karriärvägen är en grundexamen från en konsthögskola i Kina och sedan en Master i London eller USA. Det är viktigt att ha koll på konstlivet i Väst. Samtidigt pratar konstnärerna gärna om den egna traditionen och det samtida.

Hu Xiaoyuan, ”Momentary Place”. Armeringsjärn, silke, rester av betong. Foto: Flash Art Magazine

Hu Xiaoyuan är en framgångsrik konstnär i 40-årsåldern (född 1977) som i en minimalistisk tradition skapar välavvägda installationer där olika material raffinerat ställs mot varandra: trä, silke, rispapper, järntenar, skurborstar – verken balanserar ömtåligt och tycks liksom på väg. Hon talar gärna om just det: att konst blir till, är rörelse. ”Förändring är det konstanta.” Mot det ställer hon hur västerländskt tänkande enligt henne är mer fokuserat på att vara, det stabila, identitet. Men ”identitet är en illusion. En konstnär skapar sin identitet genom att arbeta. Hon har den inte. Form finns inte i min konst, den uppstår. Jag följer en väg.” Hon känner båda tanketraditionerna och finner den österländska, den ständiga rörelsen, mer sann och mer användbar konstnärligt. ”Myndigheterna avhyste migranter, rev deras enkla skjul. Jag plockade på mig från det som fanns kvar, material som varit utsatt för vädret. Det blev verk som handlar om ögonblick och plats, som är både process och resultat.”

I en paneldebatt på konstmässan West Bund är den uppburne målaren Zhang Enli (född 1965) inne på något liknande. ”Det finns bara mångfald. Linjär utveckling är en illusion. Säger man att en målning är mycket gammal ingår den likafullt i samma samtal. Det jag målar på duken angår det som gjordes för tusen åt sedan. Framtiden behöver inte vara framåt i tiden.”

Samtidigt med konstmässorna pågår Shanghais 12:e Biennale. Temat är ”Proregress” – att samtidigt vara både framåt- och bakåtblickande. Inspirationen kommer från ett begrepp, yubu, som beskriver en sällsam rörelse i en taoistisk dansritual. Det ser ut som att dansaren rör sig framåt, medan denne i själva verket befinner sig i en bakåtrörelse.

När vi talar med konstintresserade i Shanghai om olika museer och gallerier för man gärna K11 på tal som ett spännande alternativ. I en skyskrapa nära People’s Square, mitt i Shanghais exklusiva shoppingdistrikt, är K11 ett slags hedonistiskt tempel: våning efter våning med modebutiker, smyckes- och parfymaffärer, inredningsbutiker, manikyr och spa-anläggningar, caféer och restauranger – hela det moderna livsstilspaketet. Där ingår också konst. Två våningar under jord finns en 3 000 kvadratmeter stor utställningslokal, där man just nu visar den tyska konstnären Katharina Grosse (den femte mest följda konstnären just nu på Artfacts.net). Sprutmålade tygsjok, sandhögar, grenar, virke, möbler – en ganska lättköpt installation som inte vill något särskilt.

Man har haft ambitiösare satsningar. Man har arrangerat Kinas första Monet-utställning; hälften av Musée Marmottan Monetsamling visades och lockade 400 000 besökare. Vid andra tillfällen har man visat Morisot, Renoir, Dalí förutom stora utställningar med samtida kinesiska konstnärer.

Damien Hirst, ”Wretched War”, utställd bland lyxbutiker och restauranger mitt i gallerian K11. Foto: Lotta Lagercrantz & Wilhelm Östberg

Det finns ytterligare utställningslokaler på andra våningar i K11, liksom enskilda konstverk utplacerade i trapphus och passager. Damien Hirsts skulptur ”Wretched War” (2004), inköpt 2012 för fyra miljoner kronor (ur en edition på tio exemplar), visar krigets offer, en gravid kvinna. Kroppen uppbruten, täckt av sår, huden avfläkt. Skulpturen står här för att… ja, kan det vara för något annat än att K11 i sin marknadsföring ska kunna säga att de har en Damien Hirst? Men kanske är det logiskt, symbiotiskt. Vem är mer marknadsanpassad än Damien Hirst? Tar vi hans skulptur på allvar är placeringen av ”Fördöma krig”, bland lyxbutiker och invid en restaurang, cynisk. När vi säger det till några yngre konstintresserade Shanghaibor håller de inte med. De trivs och tycker att konst och shopping utmärkt går hand i hand och försäkrar att K11 brukar ha bra utställningar – and that’s it.

Välklädda ungdomar rör sig mellan butikerna och barerna. Stämningen är lugn och vänlig. Växter, gammaldags lyktor, ett vattenfall och en inomhusodling av grönsaker mjukar upp den glänsande marmorn, de stora glasytorna, rulltrapporna. Att det känns familjärt beror kanske på att besökarna inte bara är kunder utan också kan vara medlemmar i K11:s konstklubb, som erbjuder visningar, möten med konstnärer, kurser, föredrag, workshops och klubbverksamhet. K11 är en del av Shanghais konstliv, samtidigt som varje shoppingdröm tillfredsställs.

Galleristerna, kinesiska och internationella, är entusiastiska, inte bara för att marknaden växer så hisnande snabbt, utan också för att man tycker att stämningen på Shanghais konstmässor är rätt. Jämfört med många andra stora konstmässor är Shanghai öppnare, rörligare, friare.

Galleristerna, kinesiska och internationella, är entusiastiska, inte bara för att marknaden växer så hisnande snabbt, utan också för att man tycker att stämningen på Shanghais konstmässor är rätt.

I Berlingalleriet Esther Schippers monter får vi höra att atmosfären i Shanghai gör att de och andra prövar mer experimentella montrar än vad de annars brukar. Andra säger att West Bund mer liknar en stor internationell utställning än en konstmässa. Redaktören för ArtReview Asia, Aimee Lin, säger i mässtidningen att West Bund har en akupunkturliknande effekt på hennes chakra. Vi lyssnar och förundras. Visst är det stimulerande att vandra runt mellan montrar, cafébord och entusiastiska besökare. Visst finns det massor av bra konst att se, hur mycket som helst. Men mycket glider också ihop till en rätt ensartad, elegant yta, till något som skulle passa bra på väggen i ett styrelserum eller i en penthousevåning på toppen av en skyskrapa med utsikt mot Huangpu-floden. Konst som säljs för en del miljoner per styck får just något ensartat över sig.

Publ. i Respons 2/2019
TEMA | Eliter

Wilhelm Östberg

Wilhelm Östberg är docent i socialantropologi, f.d. afrikaintendent vid Etnografiska museet och affilierad forskare vid Kulturgeografiska institutionen, Stockholm universitet. Läs alla texter

Lotta Lagercrantz

Lotta Lagercrantz är konstnär.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...