Kontroll av smittspridning innebär alltid kontroll av människor

De begränsningar av människors autonomi som införts för att begränsa smittspridningen under coronapandemin saknar motstycke, i synnerhet i demokratier. Med hänvisning till att värna hälsan har man infört åtgärder som orsakar stor ohälsa för många genom att de dränerar livet på mening. Det är sådana aspekter som gör denna pandemi unik. Och vad säger att liknande restriktioner inte kommer att införas till följd av andra virus framöver?

År 1917 gav Max Weber en föreläsning i München med titeln ”Vetenskap som kallelse”, i vilken han kortfattat men kärnfullt formulerar det moderna tillståndet. Weber skriver i sitt manus att det inte längre finns några ”hemlighetsfulla och oberäkneliga makter som verkar, snarare kan man – i princip – behärska alla ting genom beräkning. Vidare innebär det: Världens avförtrollning.” Året efter kom världen att drabbas av den näst värsta pandemin i den kända historien, Spanska sjukan, som smärtsamt illustrerade att det fanns många saker som människan ännu inte fullt ut behärskade.

I dag, drygt 100 år senare, präglas världen återigen av en pandemi. Medan västvärlden firar att pandemin i någon mån är över när restriktioner lyfts – som med den brittiska ”Freedom Day” i juli i år – så pågår den fortsatt i större delen av världen. Nyckeln är vaccinationsgraden, vilken skiljer sig åt dramatiskt mellan rika och fattiga länder. I skrivande stund är exempelvis cirka två tredjedelar av befolkningen i EU fullvaccinerad, medan motsvarande siffra i Afrika är fem procent. Det som skiljer denna pandemi från andra är rimligtvis varken den delvis framgångsrika vaccinationskampanjen (likt smittkoppor och polio) eller dödstalen (alltjämt lägre än exempelvis den pågående hiv/aids-epidemins). I stället är det de åtgärder som har satts in mot den pågående pandemin som gör den till en verkligt unik händelse, som går att förstå just utifrån Webers formulering av det moderna samhället: som ett försök att ta kontroll över de krafter som människan tidigare inte haft förmåga att tämja. Coronapandemin kan därmed förstås som den första verkligt moderna pandemin.

Åtgärder som att isolera sjuka, införa (begränsade) utegångsförbud och nedstängning av offentliga verksamheter som skolor, har alla förekommit i varierande grad under olika epidemier. Trots det utmärker sig reaktionen på coronapandemin dels genom att dess omfattning saknar motstycke, i synnerhet under demokratiska regimer, dels genom ambitionen att kunna behärska och betvinga smittspridningen med rationella medel som präglar responsen. Oavsett vilka åtgärder, och hur långtgående och långvariga de är eller har varit, baseras de på en kalkyl av vad som är mest effektivt för att uppnå det uppsatta målet – exempelvis att tvinga det numera välkända ”R-talet” under ett, att ”platta till kurvan” eller att helt utrota coronaviruset (”zero-covid”).

Likt alla kriser verkar ”coronakrisen” avslöjande i den mening att agerandet i en kris bestäms av sådant som föregick krisen – även om det mycket väl kan ha varit höljt i visst dunkel.

Likt alla kriser verkar ”coronakrisen” avslöjande i den mening att agerandet i en kris bestäms av sådant som föregick krisen – även om det mycket väl kan ha varit höljt i visst dunkel. Den österrikiske filosofen Ivan Illich menar att det som präglar det moderna samhällets syn på människan, och särskilt hennes hälsa, är medikalisering, och medikalisering bortom all rimlig gräns. Illich inleder sitt verk Limits to Medicine (1995 [1975]) dramatiskt: ”Det medicinska etablissemanget har blivit ett allvarligt hot mot hälsan.” Den bärande tanken är att modern medicin, precis som andra teknologier, vid överanvändning kan komma att bli ett hot i sig mot vad det är tänkt att syfta till. Med inspiration av den grekiska mytologins bildspråk hävdar Illich att hybris alltid åtföljs av nemesis. 

Sjukvård, som är tänkt att vara ett medel för hälsa – att människor ska kunna leva ett gott liv – har i stället blivit ett mål i sig. Människor blir passiva patienter i ett livslångt beroende av en profession som har monopoliserat det hälsobegrepp som endast varje person själv kan äga. Det är välkänt att sjukvård kan orsaka medicinska iatrogena effekter, det vill säga ohälsa som uppstår på grund av vård, illustrerat exempelvis av biverkningarna som anges på medicinernas bipacksedlar. Illich understryker att vården i modern tappning även orsakar social och kulturell iatrogenes. Allvarligast, och mest omfattande, är att människors förmåga att leva sina liv med autonomi urholkas. Illich formulerar det provokativt: ”Medicinsk behandling blir till svartkonst, när den i stället för att mobilisera hennes förmåga till självläkning, förvandlar den sjuka människan till en kraftlös och förbryllad åskådare av sin egen behandling.” Den föreslagna lösningen är att den moderna medicinen måste tämjas, och ställas i hälsans tjänst genom att fråntas sitt monopol på att bedöma vad som är hälsosamt.

För att se spår av vad Illich syftar på i svaren på coronapandemin behöver man inte leta länge. Att vad som är hälsosamt får definieras framför allt utifrån avsaknad av sjukdom och död (i synnerhet den relaterad till covid-19), oberoende av vad individer och kollektiv bedömer som meningsfullt, är kanske det mest genomgripande drag som kan förstås som ett resultat av kulturell iatrogenes. Förbud som riktar sig mot sådant som möjligheten att ha sociala kontakter, att kunna ägna sig åt kultur, delta i religiösa samlingar, hänge sig åt idrott eller vad det nu må vara, innebär stor ohälsa genom att det dränerar livet på mening för många, både individer och kollektiv – och allt detta har gjorts just i hälsans namn. 

Ohälsa förstås alltså av Illich som en avsaknad av välmående, vilket inte nödvändigtvis behöver ha en tydlig relation till diagnostiserad sjukdom eller lidande. Utifrån ett hälsobegrepp som inte är avhängigt sjukvårdens på förhand definierade kategorier, kan exempelvis en dödlig sjukdom förstås som mer eller mindre ohälsosam, beroende på den drabbades förmåga att hantera sitt tillstånd. Ytterligare en aspekt av coronarestriktioner som understryker detta är begränsningar i möjligheten att just vårda dem som ligger för döden, genom besöksförbud på äldreboenden och sjukvårdsinrättningar eller avrådan från att ha kontakter utanför det egna hushållet. Livet ställs på sin spets när det handlar om döden, och med en illichsk förståelse av hälsa kan inte död i sig vara hälsans motsats. Snarare handlar hälsa om förmågan att hantera vår dödlighet och det lidande som kan uppkomma på vägen. Den institutionaliserade sjukvården kan spela en viktig men begränsad roll i detta, jämte den omvårdnad som utförs av anhöriga och det läkande som människan själv är förmögen till.

Även i en vidare mening tenderar undantagstillståndet att förändra saker på ett oåterkalleligt och oförutsägbart sätt.

När restriktionerna nu lättas i vår del av världen kan man invända att de åtgärder som har införts för att kontrollera spridningen av coronaviruset var (eller är) tillfälliga, alltså har det varit värt att leva en liten tid med restriktioner för att sedan kunna återgå till ett mer normalt – hälsosamt – liv. Om så är fallet är naturligtvis en bedömningsfråga, men det finns skäl att ifrågasätta att frågan är så enkel som att handla om räddade liv mot förlorade månader eller år. För varje dag som har gått med strängare restriktioner är det just möjligheten till ett meningsfullt liv som har begränsats. Även om nettosumman av liv som räddas i slutändan är positiv (en högst imaginär kalkyl), är det en klen tröst för den som inte har haft möjlighet att ta avsked av eller begrava sina anhöriga. Om detta coronavirus mot all förmodan lyckligtvis utrotas en gång för alla återinförs naturligtvis inte restriktionerna på just denna grund. Men med det svar som nu gavs på denna pandemi i åtanke är det inte orimligt att föreställa sig liknande restriktioner till följd av exempelvis en svårare influensasäsong, RS-virusspridning (som nu i kölvattnet av coronapandemin) eller för den delen av kommande coronavirus.

Även i en vidare mening tenderar undantagstillståndet att förändra saker på ett oåterkalleligt och oförutsägbart sätt. Som den italienske filosofen (tillika Illich vän och tankefrände) Giorgio Agamben skriver, handlar det inte bara om nuet, utan även om vad som kommer efter, att ”experiment som nu har påbörjats (som regeringar har misslyckats med att införa tidigare) kommer att fortsätta”. Det som särskilt verkar bekymra Agamben är upphöjandet av det antisociala till dygd: ”Införandet av maskiner varhelst det är möjligt för att ersätta varje kontakt – varje ’smitta’ – mellan människor”. Hanteringen av pandemin har endast accelererat processer som redan var i rullning före första kvartalet av 2020, som i korthet innebär att människor kommer allt längre ifrån varandra, med ökad kontroll av smitta som förevändning, och ökad kontroll i allmänhet som resultat.

Att behärskandet av coronapandemin har tagit den form som Weber beskrev är otvivelaktigt sant; genom att beräkna allt från människors rörelsemönster med hjälp av mobildata, till jämförelser av ”överdödlighet” mellan år och länder, kan pandemin både förstås och förklaras. Men till skillnad från den kontroll som kan utövas över tekniska system, är kontroll av smittspridning alltid liktydigt med kontroll av människor och bör därför utföras med desto större försiktighet. Till slut kan det tänkas bli en framgångssaga, när covid-19 kan läggas till listan av sjukdomar som människan har lyckats tämja. Med avancerad ny genmodifieringsteknik verkar vaccinen lyckligtvis innebära en god chans att till slut betvinga sjukdomen, även om den inte kommer att utrotas helt. 

Men om den grekiska mytologins lärdom att hybris, det övermodiga försöket att bli lik gudarna, alltid återföljs av vedergällningens nemesis, är frågan vilken form det senare tar sig i det här fallet. Att identifiera hälsa med utplånande av sjukdom och lidande, snarare än med människors möjlighet att leva sina liv efter sin egen idé om vad som gör det meningsfullt, riskerar att eliminera just denna möjlighet. Även om ett samhälle med mindre sjukdom i regel är ett mer hälsosamt samhälle, är det också sant att ett samhälle, i vilket allting är fullständigt kalkylerat inte längre har några sjukdomar som härjar, åtminstone inte okontrollerat och oförutsägbart. Men då finns inte heller mycket kvar av frihet och därmed inte heller någon hälsa. Som Ivan Illich skriver: ”Att vara vid god hälsa innebär inte bara att framgångsrikt uthärda verkligheten utan även att njuta av framgången; det innebär att kunna känna sig levande i glädje och i smärta; det innebär att uppskatta men också att riskera ens överlevnad.”