Tema | EU:s kris

”Krisen är inte en moralisk fråga, utan handlar om ömsesidiga beroenden”

| Respons 6/2012 | 9 min läsning

Harvard-ekonomen Dani Rodrik har blivit internationellt uppmärksammad för sin bok The Globalization Paradox som kom förra året. Han ifrågasätter många av de dominerande föreställningarna om den ekonomiska globaliseringen och relationen mellan stat och marknad. Respons har frågat Rodrik hur han ser på EU:s kris.

Huvudargumentet i The Globalization Paradox är att vi i dag står inför ett trilemma: vi kan inte samtidigt eftersträva ekonomisk globalisering, demokrati och nationellt självbestämmande, utan måste nöja oss med att kombinera två av dessa tre. Om vi vill ha långtgående ekonomisk globalisering och demokrati måste vi ge upp nationalstaten. (Men en global demokrati kommer att låta vänta på sig, säger Rodrik.) Om vi eftersträvar att behålla nationalstaten och samtidigt genomföra ekonomisk globalisering, måste vi överge demokratin, för viktiga frågor kan då inte längre beslutas på nationell nivå. Om vi vill bevara nationalstaten och demokratin måste vi sätta gränser för globaliseringen. Rodrik lämnar i boken öppet för att EU kan vara ett undantag från denna regel om relationen mellan ekonomisk globalisering, demokrati och nationalstat, bland annat för att Europa är så pass homogent. Respons frågade honom om inte krisen visat att trilemmat också gäller Europa och att skillnaderna mellan de europeiska nationerna är så stora att en omfattande och djupgående union kanske är ett orealistiskt projekt?

Dani Rodrik: Mina tankar har bekräftats av utvecklingen efter det att boken skrevs. Om de europeiska nationerna inte vill ge upp demokratin, står deras val mellan politisk integration och ekonomisk desintregation. Antingen tar Europa språnget mot en fiskal och politisk union eller så får det överge den gemensamma valutan och drömmen om en verkligt gemensam inre marknad. I boken överdrev jag kanske likheterna och enigheten inom Europa – till och med inom eurozonen – och underströk kanske inte tillräckligt spänningen mellan att fördjupa och utvidga unionen.

Men en politisk gemenskap, som är förutsättningen för en fiskal union, kräver att det utvecklas en känsla av en gemensam politisk framtid. Historiskt har detta alltid varit projekt som drivits av eliter. Frankrike föddes inte som en nation, utan gjordes till en nation av sina politiska och intellektuella ledare genom utbildning, ideologi och en gemensam berättelse. I Europa var reaktionen bland ledare som Angela Merkel, i varje fall i början av krisen, tyvärr att betona skillnaderna mellan Nord- och Sydeuropa i stället för att lyfta fram det som förenar. Krisen framställdes som en berättelse om slösaktiga, lata greker och hårt arbetande, sparsamma tyskar, inte som en berättelse om ömsesidigt beroende. Mot bakgrund av det är det nu svårt att ändra kurs och plädera för att vi har en gemensam politisk framtid. Skillnaderna mellan nationerna är reella, men politikerna har misslyckats med att höja sig över sina kortsiktiga intressen.

Respons: De fyra svenska författare som Sverker Gustavsson recenserar härintill skriver från olika politiska positioner, men alla är överens om att det var ett grundläggande misstag att skapa en valutaunion utan en fiskal union, som hade gjort det möjligt att överföra resurser mellan nationerna och reducera de spänningar som den gemensamma penningpolitiken och valutan skapar. Delar du bedömningen att en valutaunion hade behövt åtföljas av en fiskal union?

Dani Rodrik: Nästan alla mina vänner bland ekonomer i Sverige var för att gå med i euron, men jag har hittills inte träffat en enda som inte har ändrat sig. Tanken att en valutaunion kräver en fiskal union är nu allmänt omfattad, men det räcker inte på långa vägar. Det som gör USA till en stabil monetär union är inte bara att den är förenad med en fiskal union. Det beror också på att det finns ett gemensamt juridiskt system, gemensam insättningsgaranti och finansiell reglering, en centralbank som är långivare i sista hand, en mycket större rörlighet hos arbetskraften över statsgränserna och en federal konstitution som strikt begränsar staternas självbestämmande.

Viktigast av allt är att detta system vilar på ett federalt politiskt system som gör det möjligt för invånarna i varje delstat att direkt välja sina representanter i Washington D.C. De valda kan representera invånarnas intressen och argumentera för det slags ekonomiska åtgärder som de vill ska genomdrivas. En europeisk politisk integration måste inte exakt följa denna modell, men vilken form den än tar, är det en mycket lång väg att gå. En fiskal union i sig själv kommer inte att fungera om den inte understöds av demokratiska mekanismer för ansvarsutkrävande och representation.

Respons: Borde EU då i stället sikta på en mer begränsad ekonomisk union, som låter nationsstaterna till exempel behålla många av sina socialpolitiska särdrag?

Dani Rodrik: Vi måste ställa frågan om vi verkligen bör försöka gå så långt som till en fiskal union. Vi kan nu se att Sverige gjorde rätt som stannade utanför eurozonen. Landet drar nu nytta av att ha sin egen valuta, sin egen skattepolitik och sina egna finansiella regleringar. Det bestämmer sitt eget öde i mycket större utsträckning än länderna i eurozonen. Sverige förblir en ytterst globaliserad ekonomi, men har lagt sig på en lägre nivå av integration.

Kanske skulle eurozonen ta ett steg tillbaka i denna riktning. Svårigheten ligger i hur man genomför en reträtt från en gemensam valuta när det saknas en självklar juridisk mekanism för att göra det och när så många skulder skulle behöva bli omräknade och omfördelade. Och detta ska göras i en situation när minsta antydan från regeringar att de överväger att bryta upp eurozonen skulle skapa panik på marknaderna. Det är en mardröm redan att tänka på det, men det är oklart om det finns något realistiskt alternativ. Det är Europas dilemma – antingen ett mer politiskt integrerat Europa eller ett mindre ekonomiskt integrerat Europa. Det finns inget stabilt mellanläge.

Respons: Stödet för en fiskal union, som ju också blir en transfereringsunion, förefaller ganska klent bland befolkningarna i Europa, i synnerhet i länder som kommer att betala, som Finland och Tyskland. För att vara politiskt genomförbara förefaller omfördelningar av detta slag förutsätta en stark känsla av släktskap mellan de inblandade. Det var möjligt mellan de forna väst- och östtyskarna, men kanske inte mellan tyskar och greker eller italienare i dag. Är det inte riskabelt att sikta på en fiskal union när stödet bland väljarna för omfördelningar över nationsgränserna är så svagt – riskabelt i varje fall såtillvida att det kan skapa en generell backlash mot unionen?

Dani Rodrik: Svårigheterna beror delvis på hur krisen har presenterats från början av de nordeuropeiska ledarna. När man väl en gång har framställt krisen som ett resultat av grekisk falskhet och slösaktighet blir det svårt att gå tillbaka till sina väljare och be dem att hjälpa grekerna med ytterligare en räddningsaktion.

Men krisen är inte en moralisk fråga, utan handlar om ömsesidiga beroendeförhållanden. De antaganden som tyska långivare och sydeuropeiska låntagare agerade utifrån har visat sig vara felaktiga och nu är båda i trubbel. Varken grekiska eller spanska låntagare eller tyska och holländska långivare går fria från skuld. Politiska ledare har försuttit tillfället att förklara detta för sina väljare, och följden är att motreaktionen nu lika gärna kan komma från förbittrade nordeuropeiska länder som från sydeuropeiska länder i djup ekonomisk kris.

Respons: Din ståndpunkt är att demokratier har rätt att skydda sina unika sociala arrangemang, men faktum är att Europadomstolen konsekvent har gått mot dessa, som Martin Höpfer och Armin Schäfer visat [se Respons 4/2012, s. 7]. I din bok pekar du på att en liten, tätt sammanvävd klubb av riksbankschefer före första världskriget fattade alla viktiga beslut om den finansiella globaliseringen utan att ta hänsyn till vad folket tyckte. Är inte detta en parallell till EU i dag? En liten elit, fjärmad från folket i allmänhet, fattar alla viktiga beslut? Och kommer det inte att bli en kraftig motreaktion nu också?

Dani Rodrik: Jo precis, och det är därför vi har trilemmat. Ju mer Europa har rört sig mot en gemensam marknad utan att europeisera sin politik, desto större har det demokratiska underskottet blivit och desto starkare blir motreaktionen. Det är därför den nya finanspakten är problematisk. Den representerar samma teknokratiska tänkesätt som försöker pressa in alla länder i samma tvångströja av gemensamma regler, utan en demokratisk diskussion och överläggning om dessa regler. Överenskommelser mellan regeringar kan inte ersätta demokratiska praxis som överskrider nationsgränser.

Respons: Världen var globaliserad före första världskriget och sedan kom en katastrofal motreaktion. Är vi på väg mot något liknande i dag?

Dani Rodrik: Det finns skäl att vara optimistisk om att en allmän katastof av det slaget är mindre sannolik i dag. Alltför mycket har förändrats. Staterna och deras sociala skyddsnät är starkare, vilket minskar de sociala kostnaderna och splittringen, samtidigt som det politiska stödet för marknadslösningar också är starkare, vilket gör en allmän återgång till protektionism mindre sannolik. Detta är två sidor av samma mynt: marknaderna har expanderat tillsammans med statliga socialförsäkringar. Det är intressant att se hur litet handelsprotektionism som har följt efter den finansiella krisen 2008. Detta var ändå den största krisen sedan den stora depressionen på 30-talet och likväl var ökningen av handelshinder mycket liten. Förklaringen till det är just denna dubbla utveckling – att både staten och marknaden har expanderat. Undantagen är länder som Grekland och Spanien som är i extrema trångmål och snabbt förlorar både fördelarna av en expansiv stat och en expansiv marknad. En radikalisering av politiken i dessa länder är en fullt realistisk möjlighet.

När det gäller Europa i stort, tror jag att en upplösning av eurozonen skulle få allvarliga politiska följder. Något sådant kommer oundvikligen att uppfattas som en kollaps för det europeiska projektet och skada trovärdigheten hos mittenpolitiker, som har varit projektets huvudsakliga tillskyndare. Det skulle gynna extremistgrupper.

Intervju av Kay Glans.


Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...