Utblick

Kritiken mot kritiken – Att utgå från det vardagliga

| Respons 6/2018 | 18 min läsning

Misstankens hermeneutik har haft ambitionen att slita av masker och visa att det finns något under ytan. Denna inställning kritiseras nu i nya böcker av Rita Felski, Toril Moi och Linda Zerilli. Ingen av dem förnekar behovet av kritik av till exempel rådande maktordningar, men de menar att en automatisk misstänksam hållning riskerar att föregripa mötet med texten. I en tid som utmärks av en känsla av förlust av verkligheten och en gemensam värld, bör målet vara att minska, inte öka distansen.

Sedan ett par decennier pågår ett samtal om kritikens vara och värde inom humaniora och samhällsvetenskap. Tre böcker publicerade de senaste tre åren kan läsas som inlägg i den pågående diskussionen: Rita Felskis The Limits of Critique (2015), Toril Mois Revolution of the Ordinary (2017) och Linda Zerillis A Democratic Theory of Judgment (2016). Litteraturprofessorerna Rita Felski och Toril Moi är välkända i en nordisk kontext, medan Linda Zerilli, professor i politisk filosofi vid University of Chicago, torde vara mindre bekant.

Ordet kritik har sina rötter i det antika Grekland. Tillsammans med ordet ”kris” härstammar det ur ”krinein”, vilket innebar förmågan att (ur)skilja, bedöma och besluta. Kritikbegreppet återfinns i både Platons och Aristoteles skrifter och spreds i såväl latinska som arabiska språkområden. Med moderniteten får kritiken förnyad relevans och den moderna filosofin är i hög grad ett kritiskt projekt. ”Vår tid är kritikens egentliga tidsålder, man måste underkasta allt denna kritik”, hävdade Immanuel Kant 1781. I Frankrike instämde upplysningsfilosofen Denis Diderot: ”allt är underställt [kritikens] lag”. Begreppshistoriken Reinhart Koselleck knyter kritikens framväxt till erfarenheten av ett samhälle i kris och utvecklingen av det moderna samhället.

Mästarmisstänkarna var enligt Ricœur Karl Marx, Friedrich Nietzsche och Sigmund Freud, vilkas tänkande byggde på en idé om falskt medvetande som strukturerades av storheter som kampen om resurser, omedvetna libidinösa drifter och viljan till makt.

Om kritiken en gång uppfattades som ett allomfattande projekt, framstår den för nämnda grupp forskare i dag som begränsad. Måltavlan för deras kritik går inte sällan under namnet ”misstankens hermeneutik”, som får fungera som samlingsnamn för en rad praktiker inom forskningen som nu skärskådas. Begreppet myntades ursprungligen av den franske filosofen Paul Ricœur, som i mitten av 1900-talet gjorde en distinktion mellan tolkning som ett återbördande av mening och tolkning i termer av misstanke. Den förstnämnda är grundad i en tillit till språket, medan misstankens hermeneutik präglas av misstro; det är tolkning som ett bortslitande av masker och ett avslöjande av lögner. Mästarmisstänkarna var enligt Ricœur Karl Marx, Friedrich Nietzsche och Sigmund Freud, vilkas tänkande byggde på en idé om falskt medvetande som strukturerades av storheter som kampen om resurser, omedvetna libidinösa drifter och viljan till makt. Misstankens hermeneutik mobiliserar distinktioner som manifest och latent, synlig och dold, yta och djup och presenterar en förståelse av läsning som utgår från att texten döljer en mening som det är kritikens uppgift att upptäcka. Det är just denna förståelse av kritik som nu ifrågasätts. På spel står flera grundläggande frågor. Vilken är relationen mellan tänkande och politik? Hur skall vi förstå relationen mellan kritiskt tänkande och det vardagliga livet? Vilken är innebörden i begrepp som verklighet och värld i relation till kritiken?

Den grundläggande tesen i Felskis The Limits of Critique är att den misstänksamma kritiken inom dagens humaniora har blivit obligatorisk för en politiskt medveten forskning, inte minst feministiska forskare. Dess starka ställning framstår tydligt om begreppet negeras – vem vill vara okritisk? Kritiken blir därmed en premiss som undandrar sig granskning. Felskis syfte är inte att avfärda kritik helt och hållet, utan att visa att misstanken inte bör vara den enda utgångspunkten i läsningen av litterära texter. En misstänksam läsning, menar hon, förmår inte ensam redogöra för rikedomen i estetiska erfarenheter, dit också aspekter som inspiration, skapande, tröst, erkännande eller passion hör. Kritik betonar konflikt och dominans på bekostnad av kärlek, omsorg och skapandet av förbindelser. Felski vill också bidra med en ny beskrivning av vad kritik är. I stället för att betrakta den som en särskild metod, beskriver hon kritiken som en uppsättning metaforer och språkliga figurer, underbyggda av en specifik affekt, präglad av distans, misstro och negativitet. Kritiken är en ”samling attityder och trosföreställningar som kommer till uttryck i ett särskilt sätt att närma sig objektet”. Politiskt kan hennes projekt situeras i en diskussion om humanioras värde, där hon eftersträvar ”en positiv vision för humanistiskt tänkande inför en växande misstro på dess värde”.

Till de misstänksammas skara räknar Felski ideologikritik, kritisk teori, foucauldiansk historism, dekonstruktion och olika former av symptomatisk läsning. Det är uppenbart att en sådan klassificering bortser från viktiga inbördes skillnader; styrkan är emellertid att begreppet förmår synliggöra antaganden som präglar också vitt skilda teoretiska strömningar. Ett sådant antagande är en outtalad nedvärdering av det vardagliga och partikulära som präglar flera kritiska traditioner. Det kommer bland annat till uttryck i Martin Heideggers tanke om att vardagen utmärks av inautenticitet, liksom i Herbert Marcuses klassiska Den endimensionella människan (1964), där han argumenterar för att ”mannen på gatan” aldrig kan träda bortom maktens ideologiska verkningar. I Gender Trouble (1990) menar Judith Butler i samma anda att det ”inte finns något radikalt med sunt förnuft”. Kritiken placeras här i det modernistiska avantgardet, utanför, bortom, på marginalen, vid gränsen. Motsatsen utgörs av en föreställt godtrogen massa som ohjälpligt är fångad i vardagens förkrympta föreställningar. Ett centralt bidrag från de författare som undersöks i denna artikel är just ifrågasättandet av en radikal uppdelning mellan det vardagliga och filosofin eller konsten. Jag ska återkomma till implikationerna av deras kritik senare i essän.

Norska litteraturvetaren Toril Moi. Bildkälla: Wikimedia Commons

Mois projekt i Revolution of the Ordinary kan i enklast möjliga termer beskrivas som att visa på värdet av ”ordinary language philosophy” – vilket hon definierar som en läsning av Ludwig Wittgenstein och J. L. Austin som utgår från Stanley Cavells arbeten – inom humaniora. För gamla läsare av Moi framstår boken som en fullbordan av ett projekt som tog sin början i What is a Woman? And Other Essays (1999), där ifrågasättandet av en poststrukturalistisk förståelse av språklig mening började ta form. I den nya boken talar Moi inte längre om poststrukturalism, utan om en ”post-saussuresk tradition”. Den schweiziske lingvisten Ferdinand de Saussure definierade vid förra sekelskiftet språket i termer av ett slutet synkront system där de språkliga tecknen fick sin innebörd i relation till varandra. Det språkliga tecknet bestod enligt Saussure av två komponenter, det betecknade och det betecknande. I en berömd formulering menade han att sambandet dem emellan var arbiträrt, vilket introducerade ett glapp mellan språket och världen. En rad tänkare, bland dem Jacques Lacan, Fredric Jameson och Chantal Mouffe, såg här nyckeln till kritiken; hit knöts det omedvetna, historien, negativiteten och antagonismen och i förlängningen de kritiska projekt som begreppen var en del av.

Moi visar att det också finns en materialistisk läsning av Saussure. I stället för att betona avståndet mellan språk och värld, tolkas Saussure som att han har upphävt distinktionen mellan dem och det betecknade likställs med referenten. Moi jämför denna uppfattning med Karen Barads inflytelserika nymaterialistiska tänkande. (Se också Evelina Johanssons essä om nymaterialismen i Respons 5/2018.) Det som är intressant med Moi är att hon menar att både den skeptiska och den nymaterialistiska läsningen av Saussure ger upphov till liknande problem. I förlängningen upphäver de betydelsen av det vardagliga mänskliga talet, mänsklig agens och mänskligt omdöme; den förstnämnda läsningen för att den så starkt betonar omöjligheten att fastställa ordens innebörd och förnekar intentionens betydelse i uttolkningen av tal och texter; den sistnämnda för att den omöjliggör ett urskiljande av mänsklig mening och ansvar över huvud taget.

Mot Saussure ställer Moi Wittgenstein, som tidigare haft dåligt rykte bland radikaler i de mest skilda läger. Gilles Deleuze kallade Wittgenstein en ”filosofisk katastrof” och menade att alla wittgensteinianer var terrorister. Marcuse ägnade ett helt kapitel i Den endimensionella människan åt att kritisera Wittgenstein. Moi är noggrann med att understryka att Wittgensteins utmaning inte ligger i att han presenterar en ny teori. I stället är han användbar i syfte att lösa upp underliggande antaganden som omedvetet präglar dagens teoretiska projekt. Moi problematiserar i denna anda inte bara en förståelse av läsning i termer av misstankens hermeneutik, utan också de alternativ som lanserats, till exempel Sharon Marcus och Stephen Bests tanke om ”surface reading”. Båda perspektiv hålls fångna av en bild av läsande i termer av yta och djup, även om olika led i distinktionen betonas. Moi ifrågasätter själva bilden och därmed båda positionerna. Läsning, menar Moi, kan inte förstås på dessa premisser över huvud taget, utan handlar enbart om en sak: läsarens uppmärksamhet gentemot texten för att därmed öppna upp för ett möte med det oväntade. Läsning blir därför också för Moi ett uppövande av det mänskliga omdömet i mötet med det partikulära. Det är en tanke med politiska implikationer, eftersom dagens samhälle enligt Moi utmärks av en automatisering av språk och omdöme, vilket leder till en förlust av verklighet och tilltro till ordens innebörd.

Omdömesbegreppet är också centralt i Linda Zerillis A Democratic Theory of Judgment. Liksom hos Moi är Wittgenstein och Cavell viktiga referenser. Zerillis främsta inspirationskälla är emellertid Hannah Arendts politiska tänkande, inte minst läsningarna av Kants Kritik av omdömeskraften (1790). Här märks således en övergång från litteraturteori till den politiska filosofin, samtidigt som det finns intressanta överlappningar. Enligt Arendt utmärktes det moderna samhället i kölvattnet av totalitarismen och de två världskrigen av att etablerade måttstockar för bedömning hade kollapsat. Som Arendt var noga med att påpeka, utgjorde detta emellertid bara ett problem om man inte tilltror den enskilda medborgaren förmågan att fälla egna omdömen utan endast förmågan att applicera yttre redan existerande måttstockar eller begrepp. Här aktualiseras Kants distinktion mellan estetiska och kognitiva omdömen. Där den sistnämnda kategorin subsumerar det enskilda under det allmänna, utgår det estetiska omdömet från det enskilda för att sedan röra sig mot det allmänna. Den stora frågan för Kant var hur estetiska omdömen, som utgår från det enskilda och är rotade i det subjektiva, icke desto mindre kunde vara universella och därmed besitta vad han kallade en ”subjektiv allmängiltighet”. Arendt transponerade den här förståelsen av omdömen till den politiska sfären. ”Politik, liksom estetik, åkallar oss att fälla omdömen om det enskilda undan att inordna det under ett begrepp”, skriver Zerilli med stöd i Arendt.

Zerilli tar också fasta på Arendts kritik av en vänsterhegeliansk tradition som menar att moderniteten kan förstås i termer av att människan förfrämligas från sig själv. Enligt Arendt utmärks den nya tiden av ”världsförfrämligande och inte av självförfrämligande, som Marx menade”. Den moderna människans predikament formulerades enligt Arendt först i Descartes filosofi som gav upphov till två mardrömmar som hemsöker moderniteten: tvivel på såväl yttervärldens som människans existens och uppfattningen att man varken kan lita på sinnena eller förnuftet. Det leder till att människan förvisas till sitt inre och i en slående formulering i Människans villkor beskriver Arendt existensvillkoren i den moderna världen på följande sätt:

Alla är inspärrade i sin subjektivitet som i en isoleringscell, och denna subjektivitet blir inte mindre subjektiv och de erfarenheter som görs inom den inte mindre singulära på grund av att de verkar vara ändlöst multiplicerade. Den gemensamma världen försvinner när den endast ses ur en aspekt; den existerar överhuvudtaget endast i en mångfald av perspektiv (1958/1998: 83).

Denna beskrivning av moderniteten föregriper på ett intressant sätt den samtida diskussionen om faktaresistens, filterbubblor och den framväxande högerpopulismen. Med utgångspunkt i Arendts tänkande argumenterar Zerilli emellertid för det otillräckliga och till och med kontraproduktiva med de lösningar som föreslås av intellektuella i dag, ofta inom en liberal tradition. Där framstår upprättandet av för alla gemensamma måttstockar i termer av ett universellt förnuft som viktigt. Det politiska förstås i termer av epistemologi och vi sägs behöva en gemensam offentlighet där sant skiljs från falskt för att kunna återupprätta den liberala demokratin. Ur detta perspektiv riskerar bland annat mångkultur, här förstått deskriptivt snarare än normativt, att framstå som ett problem som måste bemästras, oavsett om man politiskt bejakar eller beklagar den. Zerilli vänder i stället på perspektiven. Grundproblemet, menar hon, är inte att moderna samhällen utmärks av för stor pluralism, utan av för litet pluralism. För att vinna fast mark under fötterna, menar Zerilli, behöver vi inte mer sofistikerade metoder för att fälla omdömen mellan olika värdesystem eller skapa gemensamma grunder för bedömning, utan i stället genom en pluralitet av omdömen och perspektiv återerövra en politisk sfär där frihet råder. Men vad innebär det här för diskussionen om kritik?

I artikeln ”Feminist critique and the realistic spirit” (Philosophy & Rhetoric 2017), utvecklar Zerilli en förståelse av kritik i vad hon kallar en ”realistisk anda”, ett begrepp som är centralt i samtida tänkande som inspireras av Cavell. Därmed vill hon ta avstånd från såväl en realistisk som en antirealistisk hållning såsom de formulerats inom filosofin. Båda bygger enligt Zerilli på en traditionell förståelse av filosofi som avskild från vad grekerna kallade polis, den politiska gemenskapen. Om Felski och Moi genom sina läsningar av ”misstankens hermeneutik” och Saussure förlägger åtskillnaden mellan teori och den vardagliga världen till 1900-talets tänkande, spårar Zerilli alltså denna distinktion ända till antiken. På liknande sätt som Felski vill Zerilli problematisera en syn på kritik där kritikern står utanför världen och fäller omdömen över den. Det riskerar att ge upphov till det Moi kallar ”theoreticism”: tanken att om vi bara vet hur verkligheten är beskaffad, eller formulerar den korrekta teorin, kommer vi också att veta hur vi ska agera politiskt. Här lurar också en instrumentell förståelse av relationen mellan filosofi och politik, där filosofin först formulerar principer som sedan i en enkelriktad relation utövar påverkan på världen. Zerilli menar att kritik i stället borde förstås i termer av en praktik som genom sina omdömen avtäcker världen i fenomenologisk bemärkelse. Denna typ av omdömen har sin hemvist i den vardagliga världen och polis, förstådd i Wittgensteins och Arendts bemärkelse. De ska inte uppfattas utifrån sina kognitiva kvaliteter, det vill säga hur sant de representerar världen, utan i termer av att de medskapar en gemensam verklighet som upprätthåller en offentlig sfär där omdömen kan få politisk giltighet.

Moi visar emellertid att traditionen utgör ett alternativ både till scientism och positivism och argumenterar för att misstankens hermeneutik förblir fångad i en negativ motsats till positivismen.

Vilka slutsatser finns att dra utifrån de tre verk jag redogjort för här? För det första bör det betonas att ingen av de tre författarna avvisar behovet av kritik, varken i bemärkelsen en granskning av det egna livet eller skärskådning av maktordningar i samhället. ”Behovet av frigörelse från illusioner är lika starkt hos Wittgenstein som hos Marx och Freud”, framhåller Moi. Hon och Felski vänder sig framför allt mot en automatisk misstänksam hållning i läsningen av litteratur, vilket riskerar att föregripa mötet med texten. Moi påminner oss också om att tänkare som Simone de Beauvoir och Kate Millet var fullt kapabla att producera en djupgående kritik av patriarkatet utan att ta avstamp i de distinktioner som underbygger misstankens hermeneutik. Zerilli vill återerövra kritiken från Bruno Latours dödförklaring i den berömda essän ”Why has critique run out of steam?” (Critical Inquiry 2004), men utan att hamna i den låsning som präglar samtida kritisk teori. Det är alltså snarast en revitalisering av kritiken som pågår, där grundläggande metaantaganden sätts i fråga. Vardagsspråksfilosofin misstas ibland för neopragmatism eller positivism. Moi visar emellertid att traditionen utgör ett alternativ både till scientism och positivism och argumenterar för att misstankens hermeneutik förblir fångad i en negativ motsats till positivismen. Misstankens hermeneutik och den post-saussurska traditionen betonar skepticism och negativitet gentemot positivism, men utan att ifrågasätta den grundläggande bilden av att människans sätt att relatera till världen kan förstås i termer av epistemologi. Här erbjuder Cavells välkända rörelse från ”knowledge” till ”acknowledgement” – en terminologi som är svår att översätta till svenska – ett skifte som omformulerar skepticismen från epistemologins premisser till etikens. Det är snarare i termer av skilda positioner i förhållande till ett arv av cartesiansk skepticism som debatten mellan dessa författare och deras motståndare står.

Det för oss också tillbaka till diagnosen över det moderna samhället och i förlängningen vilken humanioras och samhällsvetenskapens uppgift enligt författarna bör vara. Moi skriver i kölvattnet av Anders Behring Breiviks terroristhandlingar i Oslo och på Utøya 22 juli 2011. Med utgångspunkt i litteraturvetaren Ane Farsethås forskning om samtida norsk litteratur, menar hon att vårt samhälle präglas av en förlust av tilltro till språket och en jakt på en undflyende verklighet. Begrepp som ”truthiness” – årets ord 2006 enligt Merriam Websters ordbok – och Trump-regimens ”alternativa fakta” visar att denna erfarenhet är spridd över vårt samtida samhälle. Där Moi fokuserar på språket ger sig Zerilli i kast med frågan om det politiska och som jag visat leder hennes aktualisering av Arendt till en originell förståelse av vari förlusten av verkligheten består och därmed också hur den ska kunna motverkas. I stället för att, som så många i dag, hävda att särskiljandet av sanningen från lögnen ska upprätta en gemensam erfarenhet av verkligheten som kan sätta samhället på rätt köl igen, menar Zerilli att ett dylikt tänkande missar målet. Utifrån Arendts tanke att det är pluralismen av omdömen som garanterar en gemensam värld, blir slutsatsen att vi måste ta krympningen av det offentliga rummet på allvar, motverka instrumentaliseringen av politiken och odla medborgarnas omdömesförmåga.

Mois och Zerillis betoning av omdömesbegreppet blir än mer relevant i ljuset av mediehistorisk forskning. Idéhistorikern Thomas Karlsohn påpekar i antologin Teknik bortom optimism och misstro (2018) att de ständiga tekniska revolutioner som tycks prägla vår tid har djupgående inverkningar på utövandet av det mänskliga omdömet, både på individuell och institutionell nivå. För individen föregrips allt fler val av digitala algoritmer, vilket förändrar betingelsen för upplevelsen av frihet och fällandet av självständiga omdömen. På institutionell nivå innebär en tekniskt driven automatisering av mekanismer för kontroll och granskning inom offentliga institutioner att den form av professionella mänskliga omdömen som tidigare utgjort ryggraden i deras verksamhet undermineras. Det betyder att det liberala subjekt som präglat vår modernitet är satt i gungning, liksom den liberala demokratins politiska institutioner. Detta exempel visar att den undersökta litteraturen ställer viktiga frågor till vår samtid. Utifrån författarnas diagnos över moderniteten, framgår det också att en kritik modellerad efter misstankens hermeneutik riskerar att både missa målet och att framstå som existentiellt inadekvat. I en tid som utmärks av en upplevelse av en förlust av verkligheten och i förlängningen vår gemensamma värld, bör målet för ett kritiskt tänkande inte vara ökad, utan minskad distans. Utmaningen i dag är att formulera ett tänkande som vidmakthåller kritisk reflexivitet, men som i stället för att fjärma oss från verkligheten för oss närmare den. I denna diskussion är Felskis, Mois och Zerillis bidrag avgörande. De förtjänar läsare i alla läger.

Publ. i Respons 6/2018 622
TEMA | Sekularisering

Johanna Sjöstedt

Johanna Sjöstedt har en magisterexamen i genusvetenskap och idéhistoria från Göteborgs universitet och är koordinator för det nordiska och baltiska nätverket Feminist philosophy – Time, history, and the transformation of thought (2017–2019).  Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...