Tema | Genus och ideologi

Kritisk granskning av en ideologi som döljer sig bakom ideal om jämställdhet

| Respons 4/2020 | 14 min läsning

Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns gedigna genomgång av genomslaget för socialkonstruktivismen inom det svenska utbildningsväsendet är inget man kan avfärda om man värnar den akademiska friheten. Den ideologi som de kallar genusdoktrinen vill befria oss från alla gränser, men paradoxalt nog leder detta till en allt större kontroll. Denna ideologi drivs av en minoritet i skydd bakom allmänt omfattade ideal om jämställdhet.

Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi. Foto: Peter Knutson / Fri Tanke

Vissa böcker drar man sig för att läsa. Det finns ett otal skäl till det: lättja, ointresse, fördomar eller ren och skär ångest. För undertecknad faller denna bok in i den sistnämnda kategorin. I de tider som råder är det lika bra att läsaren initialt får veta vilken position och hemvist recensenten talar utifrån. Från detta febriga tillstånd av ångest skall dock något mer rationellt och begripligt åstadkommas.

Genusdoktrinen, skriven av ett ”högerspöke” och en ”super-nanny”, Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, är en noggrann undersökning av hur ideologi implementeras på svenska högre lärosäten och forskningsråd på bekostnad av akademiska principer och meritokrati. Anna-Karin Wyndhamn är disputerad forskare och arbetade på Nationella sekretariatet för genusforskning, som hade i uppdrag av regeringen att stödja universiteten och högskolorna i arbetet med jämställdhetsintegrering, ett uppdrag som Jämställdhetsmyndigheten nu tagit över. Ivar Arpi arbetar som ledarskribent på Svenska Dagbladet och tillhör en av de mest framträdande högerdebattörerna i Sverige i dag.

Boken tar avstamp i just jämställdhetsintegreringen av universitet och högskolor, vars syfte är en ökad jämställdhet inom forskar- och utbildningsvärlden och vars teoretiska ansatser är extremt ensidiga. Enligt författarna har denna teori intersektionella, konstruktivistiska och normkritiska rötter, i vilka skillnader i första hand förstås som effekter av maktordningar och förtryckande strukturer.

Om jämställdhetskampen tidigare har handlat om att ge kvinnor samma rättigheter som män handlar den senaste kampen i princip om nominalism, att avskaffa kategorierna kvinna och man, i varje fall på en teoretisk nivå – utan kategorier, inget förtryck, ungefär.

I den konstruktivistiska traditionen ses ingenting som givet och de olika identiteter som skapas (kön/genus, etnicitet, sexuell orientering etcetera) är följderna av ett maktsystem, i vilka vissa gynnas och andra missgynnas. Den konstruktivistiska teorin (liksom dess avkommor) lägger stor vikt vid språket. En aning hårdraget kan man säga att språket ses som intimt förknippat med makt och att det är genom språket som verklighet och kunskap produceras. Om jämställdhetskampen tidigare har handlat om att ge kvinnor samma rättigheter som män handlar den senaste kampen i princip om nominalism, att avskaffa kategorierna kvinna och man, i varje fall på en teoretisk nivå – utan kategorier, inget förtryck, ungefär. Det är just dessa teoretiska ansatser och drivkrafter som författarna kallar genusdoktrinen.

I nio kapitel går författarna igenom hur genusdoktrinen tar sig uttryck i olika akademiska sammanhang, vilka som har varit pådrivande för arbetet och hur akademiker upplever förändringarna. Källmaterialet är omfattande och består av intervjuer, utdrag ur policydokument, utredningar med mera. Argumenten som framförs är ofta väl underbyggda och verket har en omfattande referensapparat; det är ett gediget arbete Arpi och Wyndham har utfört.

Det är en tesdrivande bok, men trots att den pekar i en tydlig riktning kan man inte vifta bort den som ensidig polemik. Som läsare hade man dock gärna hört mer av dem som försvarar genusdoktrinen, men enligt författarna har dessa valt att inte vara med eller ”avböjt intervju” som det heter på journalistiska.

Hur tar sig då genusdoktrinen uttryck i det svenska utbildningsväsendet? Boken inleds med olika undervisningssammanhang i vilka aktivistiska studenter tar tillfället i akt för att driva sin egen agenda, stödda av en välmenande och daltande universitetsledning. Mycket här påminner om Dostojevskijs Onda andar, som kanske är den bästa skildringen av vuxenvärldens inställsamhet inför yngre generationers ”fritänkande”. Några skränande studenter med tydliga partipolitiska anknytningar, har givit startskott åt en process som medfört att kurser har ställts in, lärare köpts ut och att litteraturlistor påtvingats andra titlar än de som kursansvarig utsett. Det är ingen inventering att vara stolt över om man värnar den akademiska friheten eller tilliten till sina anställda.

En röd tråd som löper genom boken är att genusdoktrinen inte speglar den verklighet den utger sig för att beskriva. De som försvarar genusdoktrinen anför bland annat som argument att kvinnor missgynnas i forskarvärlden, men Arpi och Wyndhamn lyfter fram en studie om tilldelning av forskningsmedel som visar att det snarare förhåller sig tvärtom. Andra argument som jämställdhetsivrare har anfört har varit att jämställdhet gynnar forskningens produktivitet, men när forskningsresultat inte kan påvisa någon sådan positiv effekt ignorerar man helt sonika dessa.

Ett annat exempel på sådana skygglappar är när Chalmers gick hårt ut med att denna högskola präglades av en rutten grabbkultur och att den behövde saneras från sexism. Stick i stäv med detta pekade en arbetsmiljöundersökning på att Chalmers har flest nöjda medarbetare bland svenska universitet, att sexuella trakasserier var lägre än på andra lärosäten och att offren för dessa var tämligen jämnt fördelade mellan könen. I samma anda som Chalmers slog Nationella sekretariatet för genusforskning fast att kartläggningar av jämställdhet på de olika institutionerna är överflödiga: ”Det kan finnas pedagogiska och kunskapsmässiga fördelar med att göra lokala kartläggningar av identifierade problem, men generellt sett är det inte relevant att belägga kända strukturella orättvisor.” Teorin säger att det finns strukturella orättvisor, inget mer behöver tilläggas; hur verkligheten är beskaffad har teorin redan svar på. Det problematiska med detta är inte att en ideologi tolkar verkligheten, vilken ideologi gör inte det? Det problematiska är att denna inställning sätter ur spel något som universitetsvärlden bygger på: nyfikenhet, viljan att veta, frågeställningar å ena sidan, belägg, underlag, studier som visar på huruvida en hypotes stämmer eller inte å den andra.

Andra oroväckande företeelser som författarna tar upp är att det sker en tyst kvotering när det gäller forskningsanslag, att beviljande av forskningsmedel främjas om man har ett genusperspektiv, att äldre män i pensionsnära ålder på Chalmers – som kallas de mediokra männen – köps ut så att yngre kvinnliga begåvningar kan handplockas och anställas i deras ställe. Regeringen har beslutat om en procentsats i nytillsatta professurer som grundar sig på kön, för nu är det damernas tur. Som skäl framhävs att det finns omedvetna fördomar och strukturer som gör att kvinnor konstant missgynnas av det rådande systemet. För att motverka detta tar man fram medvetna strategier och strukturer som i stället skall gynna dem. Frågan är vad dessa strategier gör med kvinnors självbild? Vem vill bli behandlad som det förmenta offret, vars yrkeskarriär bygger på något slags historisk kompensation? Är det vidare verkligen legitimt att postulera omedvetna fördomar som förevändning för att driva igenom en medveten agenda? Denna logiska kullerbytta liknar påståendet att objektivitet inte existerar för att rättfärdiga att man i sin forskning antar ett partiskt perspektiv.

Som Arpi och Wyndhamn framhäver vilar universitetets organisationsstruktur på meritokrati, vilket är lagstadgat. Även om det är svårt att förneka att förtjänstfullhet inte alltid stått högst på prioriteringslistan bland de svenska lärosätena och att det förekommit en hel del nepotism och svågerpolitik, är det inte skäl att kasta ut barnet med badvattnet. Men i stället för att skärpa in det meritokratiska idealet tycks man, enligt författarna, överge det.

Meritokratin är ett arv från upplysningstiden och det samhälle som växte fram i kölvattnet av den franska revolutionen, i opposition mot ståndssamhällets hierarki. Merit skulle föregå ståndstillhörighet. I en alltmer identitetsfixerad tid kan man fråga sig om det inte är en återfeodalisering av samhället som vi nu ser, i vilken grupper delas in i olika stånd utifrån identitetstillhörighet. Beroende på denna tillhörighet appliceras och fördelas privilegier: lagar och regler, rättigheter och skyldigheter.

I en alltmer identitetsfixerad tid kan man fråga sig om det inte är en återfeodalisering av samhället som vi nu ser, i vilken grupper delas in i olika stånd utifrån identitetstillhörighet.

Genusdoktrinen ges således företräde på bekostnad av andra teoretiska perspektiv, enligt Arpi och Wyndhamn, som också hävdar att dess företrädare inte är mottagliga för andra perspektiv. Som exempel anför författarna att genusvetenskapen vägrar att ta in naturvetenskaplig och biologisk forskning om kön och vilka effekter de skillnader som iakttagits inom dessa områden kan få för den egna forskningen. Ibland får man intrycket att genusvetenskapen skall fungera likt den orörde röraren, det rena teoretiska förnuftet som sätter igång (forsknings)världen runt omkring sig utan att själv någonsin bli satt i rörelse eller ifrågasatt. Ifrågasättanden ses som något hotfullt och de som är kritiska associeras med en otäck önskan om tillbakagång. I stället för att bemöta kritiken med sakliga argument menar författarna att företrädare för genusdoktrinen anklagar kritikerna för att vara en del av anti-genderrörelsen, att de står för en backlash, och att de bidrar till att legitimera religiösa och nationalistiska våldsverkare.

Genusdoktrinen är överlag en intressant och obehaglig bok att läsa för den som lever upp till det som företrädaren för det Nationella sekretariatet för genusforskning, Fredrik Bondestam, kallar ”kättare”.

Min huvudsakliga kritik mot Genusdoktrinen ligger på en mer teoretisk nivå, men först några mindre invändningar. Den första rör tolkningen av universitetsledningars lyhördhet inför studenters missnöje som boken tar upp. Här hade man i stället – eller också – kunnat lyfta fram universitetets finansiella incitamentsstruktur, som medför att de aktivistiska studenternas inflytande snarare skall ses som en effekt än en orsak. Universitetets ekonomiska beroendeförhållande till studentantal och ”genomströmning” påverkar dess handlingsutrymme. För det andra hade det varit spännande om författarna i sin argumentation också vågat spela mer på genusdoktrinens planhalva i stället för att nöja sig med att framhålla biologisk forskning som talar emot den. Låt oss anta att den socialkonstruktivistiska teorin och maktanalysen stämmer på en deskriptiv nivå. Men hur kan man utifrån den deskriptiva analysen dra den normativa slutsatsen att maktstrukturerna och exkluderingarna är fel? Kan man inte lika gärna hävda att de maktstrukturer som råder bör bevaras eller fördjupas? Socialkonstruktivismen är en salongsnihilism som aldrig vågar ta steget ut i den avgrund den själv har öppnat för – en avgrund som består i ett likställande av allt och som omöjliggör rättfärdigande av ett värde framför ett annat eftersom alla värden är godtyckliga sociala konstruktioner. I stället verkar det som om dess protagonister nöjer sig med att skåla över något som påminner om en akademisk välgörenhetsgala, men som saknar de metafysiska förutsättningarna för den godhet man anser sig besitta.

Min huvudinvändning mot Genusdoktrinen är dock att den är något snäv i sin analys av varför genusdoktrinen över huvud taget är möjlig i dag. I en klassisk högeranda, i vilken man ondgör sig över postmodernismen/postmarxismen (ungefär som vänstern får spel av nyliberalismen), ser Arpi och Wyndhamn förklaringen till det som sker på universiteten i dag som resultatet av ett nytt slags vänsteraktivism. Orsaken skulle vara att vänstern har förlorat sitt revolutionära subjekt efter murens (och de kommunistiska utopiernas) fall och då, eftersom arbetarklassen inte längre går att omfamna, kastat sig över ett nytt kramoffer. De nya fördömda är minoritetsgrupper som klassas i olika offerhierarkier. Men frågan är om inte analysen hade vunnit på att lyfta blicken över den nya GAL-TAN-skalan och problematiserat människans villkor i dag. Vilken fråga försöker socialkonstruktivismen besvara och på vilket sätt inordnar den sig i de historiska betingelser som är utmärkande för vår tid?

Om vi tar idén om att de stora berättelserna är döda på allvar, att idén om en mänsklig natur är förpassad till idéhistoriens massgrav och att vi inte längre kan postulera Gud, Framsteg eller någon annan metafysisk storhet, vad finns då kvar? En ontologi som saknar fundament, eller snarare en instans bortom mänsklig intention, som är konstitutiv för människan och som överskrider och villkorar henne. Socialkonstruktivismen och dess avkommor är ett försök att besvara denna fråga och ingen kan förneka att teoretiker som Judith Butler har tillfört perspektiv som utmanar tankeverksamheten på allvar.

Socialkonstruktivismens kamp mot gränserna från en annan ’metafysisk tidsålder’, leder till ökad kontroll av spelreglerna, en kodifiering och formalisering av de mänskliga relationerna om man så vill.

Men vilken människosyn är det som döljer sig bakom dess anspråk? De normativa ansatserna, det människoideal, den utopi som tycks underliggande för socialkonstruktivismen, är människan utan egenskaper. Om diskriminering och maktstrukturer någonsin övervinns och man kan lägga den strategiska essentialismen och separatismen på hyllan, hamnar man i en existens utan essens, individen i sin renaste form, la parfaite souveraineté de soi sur soi, där påverkan av andra är något man själv aktivt väljer. Människan blir en autonom entreprenör, en solipsistisk agent, kapabel att definiera sig själv; hon skall producera sig själv och inget eller ingen får hindra henne från det, vare sig ekonomiska, biologiska, psykologiska, juridiska eller sociala krafter.

Tätt sammanfogat med detta präglas socialkonstruktivismen av föreställningen att gränser är av ondo, de hindrar oss snarare än bistår oss; det som fortfarande tycks villkora oss är en arkaisk rest som måste destrueras. Denna syn på gränser tar sig uttryck på alla områden, inom ekonomin, samhället, privatlivet. Men paradoxalt nog innebär denna nyvunna frihet en tilltagande kontroll av människan för att hon just skall framträda som denna rena individ, fri från yttre påverkansfaktorer. Socialkonstruktivismens kamp mot gränserna från en annan ”metafysisk tidsålder,” leder till ökad kontroll av spelreglerna, en kodifiering och formalisering av de mänskliga relationerna om man så vill. Och kanske är det just i mötet med den andre som effekterna av denna nya ordning ter sig som kraftfullast. Mötet tar formen av ett potentiellt hot, antingen för den man möter eller för en själv: man får aldrig vila i den andres blick utan stirrar hellre ner på sina skor av rädsla för att kränka någon.

Detta potentiella hot innebär att mänsklig interaktion kräver alltmer formaliserade koder; samtycket och kontraktet blir det band, den kommunikationsordning som sammanför människor och som ger relationen legitimitet, i privatlivet och i arbetslivet. Genusdoktrinen som Arpi och Wyndhamn behandlar kan ses som en sådan kodifiering och normering av relationerna i arbetslivet, där en mening kan kosta en karriär, där dörrar under handledning hålls öppna eftersom man utgör ett ömsesidigt hot för varandra, och i vilken räknandet av kroppar styr rekryteringsordningar.

Av flera skäl är Genusdoktrinen en viktig bok. Den granskar den underliggande ideologi som bärs upp av en minoritet och som döljer sig bakom ideal om jämställdhet som majoriteten ställer sig bakom. Den utgör ett motstånd mot dem som alstrar makt genom maktkritik.

Den ångest boken ger mig beror på att jag är del av denna nya oordning, i vilken ”allt fast och beständigt förflyktigas” och vi alla försatts i en splendid isolation vars samtliga nödutgångar är plomberade med godtycklighetens sigill. Inrättandet av denna nya ordning gör mig inte fri utan vilsen, inte hoppfull utan försvarslös.

Matilde Tiozzo är frilansskribent och kättare vid Göteborgs univeristet och EHESS Paris.

Publ. i Respons 4/2020 687
TEMA | Ideologi och akademisk frihet
Relaterat
Tema

Värdeomdömet är oskiljaktigt från forskargärningen

En kartläggning av mediedebatten om jämställdhetsintegreringen och genusvetenskaperna visar ett tydligt mönster: Både kritiker och försvarare enas kring ett naturvetenskapligt vetenskapsideal och ser värderingar och ideologi som ovetenskapliga. Men i...


Matilde Tiozzo

Matilde Tiozzo är frilansskribent och doktorand vid EHESS och Göteborgs universitet.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...