Klas-Göran Karlsson ser de två världskrigen som ett sammanhängande krig och fokuserar på de stora linjerna för att förstå de strukturer och ordningar som ligger bakom dem. På flera sätt är Tyskland navet i de våldsamma skiften som präglar Europa under första halvan av 1900-talet, men Versaillesfreden var också startskottet för den amerikanska liberala internationalismen och den kommunistiska internationalismen. Det är faktiskt lärdomarna från det första världskriget som är viktigast i dag, för vi har nu en liknande farlig situation.
De två världskrigen kan betraktas som ett sammanhängande stort krig, eller som en lång uppgörelse om vilken världsordning som skulle följa på 1800-talets nedgående brittiska hegemoni. Mellankrigstiden framstår då som en paus och andhämtning inför en andra rond på den sammandrabbning som ännu inte fullbordats. Ett sådant internationellt- och makrohistoriskt perspektiv fokuserar på de stora linjerna och internationella skeendena och på att förstå de strukturer och ordningar som ligger under dem.
Klas-Göran Karlsson anlägger ett sådant perspektiv i sin senaste bok Det moderna trettioåriga kriget – Europa 1914–1945. Det är ett välkommet bidrag både eftersom perspektivet är särskilt intressant genom att det lyfter fram dynamiken i den samtidshistoria som format vår världsordning, samtid och vårt medvetande, och eftersom Karlsson kanske är som allra bäst när han arbetar med makrohistorisk syntes.
Att lyfta fram lärdomar kring orsakerna och dynamiken bakom det omfattande politiska våld som Europa bevittnade under perioden är särskilt välkommet i en samtid präglad av historisk amnesi och svepande hänvisningar till trettiotalet eller andra världskriget för egna omedelbara politiska eller ideologiska syften. Just denna form av missbruk av historia är för övrigt något Karlsson studerat i andra sammanhang, till exempel i sin avhandling om historiebruk i Sovjetunionen. Här är han också upphovsman till en användbar typologi över hur historia används. Således kan historiebruket främst vara vetenskapligt, politiskt, ideologiskt, kommersiellt, existentiellt eller moraliskt. Ett rent politiskt och ideologiskt historiebruk är samtidigt icke-vetenskapligt; ett vetenskapligt bruk handlar om att förstå, förklara, upptäcka och rekonstruera historien utifrån dess egna villkor, ett politiskt, ideologiskt bruk använder historien som instrument för att kritisera eller legitimera ett särskilt projekt.
Ju mindre vi har av en vetenskapligt grundad historieundervisning och ett därmed följande historiemedvetande, desto lättare blir det att manipulera folk med hjälp av ett ytligt politiskt och ideologiskt historiebruk. Sverige är i dag ett tydligt exempel på detta, vilket vi ser i såväl valkampanjer och på ledar- och kultursidor, som i den politiska styrningen av och utställningsfilosofin på våra museer.
Det politiska våldet får särskild uppmärksamhet, liksom de totalitära ideologierna och statsprojekten i Tyskland och Sovjetunionen.
Upplägget i boken är tematiskt även om det av naturliga skäl finns kronologiska moment i de olika kapitlen. Fokus ligger på politisk historia och särskilt på att utröna och följa ett antal linjer som anses centrala i europeisk samtidshistoria. Karlsson följer här en rysk linje, en tysk linje, en öst- och centraleuropeisk linje, och en som handlar om allianssystemen. Det politiska våldet får särskild uppmärksamhet, liksom de totalitära ideologierna och statsprojekten i Tyskland och Sovjetunionen. Det bör nämnas att Karlsson är särskilt kvalificerad att hantera detta eftersom hans tidigare forskargärning har varit fokuserad på sovjetisk och rysk historia och på folkmord, där han skrivit och redigerat ett antal böcker. De synteser Karlsson presenterar har alltså föregåtts av mångåriga studier inom åtminstone två av dessa linjer.
Proportionellt får mellankrigstiden ett särskilt stort utrymme, medan själva krigen och händelsehistorien är mer sparsamt överstökade. Detta är ingen nackdel utan en direkt följd av det ärende Karlsson är ute i, nämligen att beskriva och förstå de politiska formationerna och den dynamik och rationalitet som ligger bakom dem. På flera sätt är Tyskland navet i den politiska dynamik och de våldsamma skiften som präglar den europeiska kontinenten under första halvan av nittonhundratalet. Tysklands relation österut och gränsdragningen efter det Habsburgska rikets sammanbrott spelar en central roll.
Samtidigt är Versaillesfreden 1919 startskottet för två stora internationalistiska eller globala projekt: Woodrow Wilsons liberala internationalism i USA och Lenins kommunistiska internationalism i Sovjetunionen. Dessa båda projekt kommer att forma större delen av nittonhundratalets historia. De båda befinner sig i konflikt men allierar sig i att bekämpa ett tredje projekt, nazismen och fascismen, innan de kan fortsätta sin expansion. En kondenserad politisk nittonhundratalshistoria med utgångspunkt i just denna skiljelinje har nyligen skrivits av Karlssons mångårige kollega Kristian Gerner.
Även om Karlsson inte explicit använder denna uppdelning utgör den en fond för hur den politiska kartan tar form under mellankrigstiden. Detta gäller inte minst framväxten av nya nationalstater i Europa i kölvattnet av de Habsburgska och Osmanska imperierna. En avgörande dimension i Wilsons projekt handlade om att skapa en ny geografi som gav utrymme för amerikansk, ekonomisk expansion. Woodrow Wilsons geograf och rådgivare Isaiah Bowman spelade här en central roll. Bowman var delaktig i fredskonferensen i Paris som kom att få honom orienterad mot politisk geografi. Han menade att storskalig ekonomisk expansion inte längre var möjlig genom territoriell expansion och att den ekonomiska begränsning som de europeiska kolonialblocken utgjorde innebar ett hinder för amerikansk ekonomi. Efter fredskonferensen skrev han boken The New World (1921) där han studerade vilka begränsningar och villkor amerikansk ekonomisk expansion stod inför. Han förespråkade en aktivistisk amerikansk utrikespolitik och var med och grundade The Council on Foreign Relations för att främja detta ändamål. Wilsons politik betonade liberal internationalism och för europeisk räkning nationernas självbestämmande som grundsten för politisk-geografisk organisation och som redskap för att bryta upp imperier. I detta sammanhang blev nationalismen en anti-imperialistisk kraft, på samma sätt som den kom att bli för koloniernas frigörelse efter andra världskriget. Detta är värt att påpeka i ett svenskt debattklimat som präglats av att se nationalism uteslutande i negativa termer. Förutsättningarna för detta nationalstatsprojekt saknades dock i Östeuropa och Karlsson framhåller här nationalismens negativa kraft i områden som Turkiet där processen med att skapa en nationell identitet innefattade ett folkmord på kristna, eller i Ungern, där miljontals ungrare hamnade utanför den ungerska statsbildningen som etniska minoriteter. Konsekvensen blev på en del håll pogromer och folkmord, medan den på andra håll kunde skapa nya interna spänningar i de nya statsformationerna.
Hela perioden var ”en tid av barbarisering, brutalisering och militarisering i Europa som aldrig förr under modern tid”. Från Europa spreds det till andra delar av världen, till skillnad från 1600-talets trettioåriga krig. Detta berodde, skriver Karlsson, dels på imperialismen med kolonialsystemet, men också på att världen knutits samman i en ekonomisk, politisk och kulturell process, en globalisering, ”som många trodde skulle förhindra krig men som också visade sig kunna öka kraften och destruktiviteten i de krig som ändå bröt ut”.
Brutaliseringen blir förstås särskilt utpräglad i Tyskland och Sovjetunionen. En av de lärdomar Karlsson drar är att extrema yttringar av politiskt våld ofta kommer i serier. Krig, revolution och terror föder och göder varandra. På samma sätt som franska revolutionen kom att innebära ”stor våldsanvändning som inte bara drabbade revolutionens fiender utan också revolutionärerna själva”, illustrerar processen i Sovjetunionen med Stalins terror under trettiotalet och fram till dennes död 1953 hur moderna revolutioner och inbördeskrig ofta slår över i fortsatt brutalisering och våld.
Karlsson jämför de tre totalitära projekten Tyskland, Sovjetunionen och Italien där det finns avsevärda skillnader i samhällsformation och ideologi. Han betonar att den totalitära utvecklingen i Sovjetunionen börjar först med Stalin och att den inte var historiskt nödvändig. Det är tvivelaktigt om man kan kalla tjugotalets Sovjetunion för totalitärt och det fanns reellt existerande alternativ till den totalitära utvecklingslinje och terror som skulle komma med Stalin. Därmed är Karlssons historieanalys betydligt mer öppen än den deterministiska syn som ofta läggs på rysk historia och som representeras i tesen om en hård path dependency, som finns hos exempelvis rysslandhistorikern Richard Pipes. Karlsson diskuterar här det vanligast framhållna alternativet med en socialistisk internationalism under Trotskij, men nämner också Nikolaj Bucharin och dennes fokus på en allians mellan bönder och arbetare för en mer liberal sovjetisk socialism som byggde vidare på den nya ekonomiska politiken (NEP) snarare än det fokus på storskalig kollektivisering och industrialisering som följde. Att Trotskij blivit mer känd än Bucharin beror sannolikt på att han var internationellt verksam och hade följare utanför Sovjetunionen men Bucharins viktiga arv och alternativa politik har återbördats av Rysslandhistorikern Stephen F. Cohen.
Brutaliseringen under den här perioden tydliggörs också i de gränsområden som ligger mellan de totalitära staterna Tyskland och Sovjetunionen, de så kallade blodsländerna, som historikern Timothy Snyder har kallat områdena i Ukraina, östra Polen, och Vitryssland, där kriget fick särskilt brutala uttryck, denna ”zon av dubbelt mörker där nazistisk kreativitet mötte sovjetisk precision” (Timothy Snyder, Den svarta jorden). För att ge ett perspektiv förlorade Vitryssland en fjärdedel av sin befolkning i andra världskriget och det finns sannolikt inte en enda levande vitryss i dag som inte har förlorat en nära anhörig i kriget. Ytterligare en fjärdedel av befolkningen drevs på flykt. Som Karlsson skriver:
I områden som har utsatts för flerfaldiga ockupationer, fragmenteringar och uppdelningar enligt närmast kolonialt mönster är det enklare att mörda – och bli mördad. Det finns inom området redan sedan tidigare väletablerade konfliktmönster för makthavarna att dra nytta av i deras våldspraktik, i blodsländer inte minst en antisemitism som omfattade stora befolkningsgrupper, och svåra motsättningar mellan kommunister, nationalister och nazister.
Det politiska våldet i Tyskland och Sovjetunionen, förintelsen och Stalins terror är trots omfattande studier svårt att få grepp om. En viktig förklaring till våldets och terrorns karaktär finns hos de enskilda politiska ledarna, Stalin och Hitler. Till detta kommer sociala villkor och politisk ideologi som kan beskrivas som politisk religion, med utopier om framtida samhällen som skulle komma och där det blev legitimt att undanröja alla hinder på vägen. Ledarnas personliga karaktärer och roll är emellertid viktiga för att förstå omfattningen på terrorn. Vi vet till exempel att Stalin uppmanade sin säkerhetstjänst att hitta medhjälpare till alla som arresterades, vilket ledde till att för varje individ som föll offer för Stalins förföljelser uppstod det automatiskt flera nya misstänkta. Terrorn spred sig som ringar på vattnet.
Karlssons perspektiv är liberalt; han framhåller tesen om liberal fred och den liberala demokratins betydelse för fred och stabilitet. En del lärdomar blir konventionella.
I slutkapitlet delar Karlsson upp lärdomarna från perioden i tre kategorier, kronologiska, strukturella och historisk-genealogiska. En viktig lärdom är att ett modernt krig svårligen kan begränsas utan lätt sprids geografiskt och ökar i intensitet. Han kritiserar allianssystemet under första världskriget, eftersom det system som skulle hindra ett krig i stället drog med sig flertalet stater och konflikter som kunde förblivit lokala eller regionala tvärtom internationaliserades. Detta är i grunden en kritik av det maktrealistiska perspektivet på internationella relationer. Karlssons perspektiv är liberalt; han framhåller tesen om liberal fred och den liberala demokratins betydelse för fred och stabilitet. En del lärdomar blir konventionella. Ett exempel är lärdomen om Chamberlains eftergifter till Hitler i München, som får stå som exempel på hur en diktators aggressionspolitik aktivt måste motverkas i sin linda. Tesen kunde ha diskuterats och en fråga kunde vara om detta handlade om Chamberlains person eller om England behövde mer tid för krigsförberedelser? Lärdomar handlar trots allt inte endast om historiens skeenden utan också om vilket perspektiv som anläggs. De lärdomar som dras kan också se olika ut i olika länder, till exempel om de betraktas från London, Berlin eller Moskva. Mer utrymme hade här kunnat ge tillfälle att anlägga fler perspektiv där olika faktiska nationella historiska lärdomar diskuterades. En kritisk diskussion av liberalismens antaganden vore också intressant.
Exempelvis kan de liberala antagandena om ökad internationalisering och frihandel som entydigt fredsbefrämjande och nationalism eller protektionism som friktionsskapande ifrågasättas och placeras i en vidare kontext. En sådan kritisk analys av excessiv ekonomisk liberalism och frihandel gjordes av Karl Polanyi i Den stora omdaningen (1944), som också betraktade de två krigen i ett sammanhang. För Polanyi var det just försöken att skapa en självreglerande marknad på bekostnad av omfattande sociala konsekvenser som genererade motreaktioner som ledde till nya konflikter och i slutänden ett civilisatoriskt sammanbrott. Även i dag ser vi hur en starkt driven ekonomisk liberalism och internationalism (eller överstatlig federalism) leder till motreaktioner och splittringar i EU, såväl inom som mellan länder. EU börjar krackelera på samma sätt som det Habsburgska riket, med Visegradländerna (Ungern, Polen, Tjeckien, Slovakien) gentemot ett centrum i Tyskland-Frankrike-Bryssel. Liknande lärdomar av motreaktioner mot ekonomisk liberalism har vi från Ryssland, där perioden under Jeltsin på 1990-talets för många ryssar förknippas med social utsatthet, fattigdom, korruption och kaos. Putins folkliga popularitet måste betraktas i det ljuset.
En annan viktig lärdom Karlsson drar handlar om förekomsten av paramilitära styrkor och deras negativa inverkan på demokrati och samhällsutveckling. Sådana fanns i både Tyskland och Italien. De finns även i dag i Ukraina och spelar en negativ roll i politiken och samhällsutvecklingen.
Möjligen är lärdomarna från första världskriget mest relevanta i dag. På sommaren 1914 var det egentligen få eller ingen som ville ha eller trodde på ett långt krig. Dåliga diplomatiska förbindelser och gnistan i Sarajevo räckte för att starta en dynamik där staterna och arméerna drogs in i krig. Vi har en liknande farlig situation i dag. De senaste årens nedmonterade relationer mellan Väst och Ryssland, utvecklingen av nya kärnvapensystem, uppsägningen av tidigare avtal (ABM och INF) och pågående ombudskrig i Ukraina och Syrien (där såväl Ryssland som USA är involverade och stöder olika sidor) har försatt oss i ett nytt kallt krig och en mycket farlig situation som närmast påminner om en långt utdragen Kubakris. Ett misstag eller missförstånd kan – som skottet i Sarajevo 1914 – leda till en svårstoppad eskalationskedja. Trots allvaret får situationen inte medial eller politisk uppmärksamhet. Första världskrigets lärdomar ligger synliga för blinda ögon.
Avslutningsvis är boken ett välkommet bidrag i den tradition av internationell historia som haft sitt starkaste fäste på Historiska institutionen i Lund, där Karlsson varit med att förvalta den. Boken ger en mycket god översikt och syntes samtidigt som den stimulerar till vidare reflektion. På så vis ger den både bildning och utgör en öppning. Den kommer att läsas av en bred intresserad allmänhet och hittar förhoppningsvis vägen in på kurslistor i historia. Den borde också läsas av studenter i internationella relationer och kan varmt rekommenderas som kurslitteratur i ämnet.
