Tema | Ämne i förvändling

Litteraturvetenskapen öppnar sig mot en komplex social verklighet

| Respons 4/2018 | 26 min läsning

Teoretiska förskjutningar inom humanvetenskaperna har tvingat litteraturvetenskapen att omdefiniera sig. Den har i dag öppnat sig mot andra vetenskaper än de estetiska och språkteoretiska och vill motivera sitt existensberättigande genom att knyta an till vår tids brännande frågor. Det finns därmed en risk att litteraturvetenskapen förlorar sin egenart och blir hjälpreda åt andra, mer ”nyttiga” ämnen, som teknologi, medicin och ekonomi. Men discipliner förändras oundvikligen och litteraturämnet kan inte längre vila tryggt på ett borgerligt bildningsfundament.

Litteraturvetenskapen har sedan 1980- och 90-talets teoriboom antagit en alltmer diffus och spretig karaktär, vilket avspeglar sig i den offentliga självbilden, liksom i de krassa och konkreta signaler som utgörs av medelstilldelning från stora forskningsfinansiärer som Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet. Men lösningen på detta är knappast att återgå till gamla ordningar, i vilka litteraturämnet tryggt kunde vila på ett borgerligt bildningsfundament, som alltmer kommit att ruckas av en demokratiseringsprocess som även inneburit en öppning mot en alltmer komplex och utmanande social verklighet.

Det är tydligt att ämnet i dag vänder sig utåt mot andra vetenskaper än de traditionella estetiska och språkteoretiska referenser som länge varit styrande för hur vi läst och närmat oss litteraturen.

Flera av de perspektiv och strömningar som diskuteras i denna artikel är inte specifikt litteraturvetenskapliga. Det är tydligt att ämnet i dag vänder sig utåt mot andra vetenskaper än de traditionella estetiska och språkteoretiska referenser som länge varit styrande för hur vi läst och närmat oss litteraturen. Inte minst visar de nya interdisciplinära rörelserna inom ämnet på en vilja att bättre motivera sitt existensberättigande genom att knyta an till vår tids brännande frågor. Frågan kvarstår förstås vad som är värt att hållas fast vid, hur ämnet ska formeras när humanvetenskaperna allt som oftast söker identifiera sig i termer av något som kommer efter det som varit: post-humanism, post-humaniora, det post-disciplinära… Förhoppningen är dock – och många tecken tyder på det – att generiska kunskaper och kompetenser som läsning och textanalys utvecklas och berikas av de nya teoretiska perspektiv som samtidigt utmanar mycket av det som varit det modernas rådande paradigm och ämnets grund under lång tid.

Bruno Latour skriver i Nous n’avons jamais été modernes (1991) att när ordet ”modern” uppträder är det alltid i förhållande till ett brott med något som uppfattas som ”ett arkaiskt och stabilt förflutet”, att det indikerar en antagonism som under det slutande 1600-talet benämndes som striden mellan de ”antika och moderna”. Det moderna blev redan då det som reser sig över ett besegrat förflutet. De ”moderna” var i stor utsträckning anhängare av en människosyn präglad av utvecklingsoptimism, en uppfattning om historien som ett ackumulerande av visdom, och även själva den litterära striden rörde relationen mellan eviga värden och utveckling. De kommande seklen och över huvud taget moderniteten skulle ta parti för utvecklingstron och i många avseenden speglar litteraturvetenskapens traditionella historieskrivning en sådan segrarnas utveckling.

Men det som länge varit en given utgångspunkt inom ämnet och humanistisk forskning generellt har i dag nått fram till en gräns som bland annat indikeras av att vår tid har kommit att kallas för antropocen. När människans påverkan på jordens ekosystem, på miljön och klimatet, genom en alltmer driven teknisk utveckling och kommersiell exploatering av jordens resurser, inte längre kan betraktas som framsteg uppstår nya behov att ompröva ämnets fundament – den humanistiska tradition som gjort människan till ”naturens herrar och ägare”, som Descartes skrev 1637. Inför de avgörande frågor som klimatuppvärmning och miljöförstöring innebär, för att inte tala om de tragedier och katastrofer som följer på socioekonomiska klyftor, migrationer och krig, har det inom humanistisk forskning vuxit fram en strävan att nå fram till ett nytt, mer hållbart, politiskt och etiskt tänkande och handlande. Men kritiken mot det moderna inbegriper även rörelser bakåt i tiden, som vill undersöka och omvärdera den humanistiska traditionen bortom det modernas paradigm.

På den litteraturvetenskapliga forskningskonferensen ”Det moderna som parentes” som hölls vid Linköpings universitet i april 2018 och som tog avstamp just i Latours kritik av det moderna, visade de tre huvudtalarna hur litteraturhistorien kan läsas utifrån skiftande kronologier och alternativa temporaliteter. Poeten Ida Börjel undersökte poesins potential att utveckla ett språk och en kunskap av annat slag än den moderna diskurs som vill organisera, kontrollera och effektivisera liv och kommunikation. Via den medvetna okunskapens – ”agnotologins” – minerade fält och via poesi av Muriel Rukeyser, Göran Sonnevi, Lyn Hejinian och andra, pekade Börjel ut sätt att se och erkänna världen som inte reducerar den till ett hanterbart objekt. Philip Usher, renässansforskare från New York University, utgick i sin föreläsning från begreppet “Humanist Anthropocene”. Genom att koppla rosmotivet i en dikt av den franske 1500-talspoeten Pierre de Ronsard till botanikens framväxt under samma tid visade Usher hur den porösa och intrikata gränsen mellan natur och kultur, mellan tecken och ting, kan läsas om, genom att sätta det moderna inom parentes, och på så vis ge den humanistiska traditionen förnyad aktualitet. Litteratur- och medieforskaren Christina Lupton från University of Warwick talade utifrån samtidslitterära exempel, som Maggie Nelsons Argonauterna (2015), om vikten av att uppfatta tid och temporalitet i all deras komplexitet. Lupton inskärpte litteraturläsningens möjlighet att alternera mellan liv och reflektion, som just en annan temporalitet i en tid när även mänskliga värden mäts i termer av resultat, konkurrensutsättning och ekonomisk vinst.

Ett annat spår i viljan att öppna modernitetens berättelse för mer sammansatta synsätt, alternativa tidsperspektiv och skiftande kronologier, kan urskiljas i de senaste decenniernas litteraturhistorieforskning. Forskare som David Damrosch, Gayatri Spivak, Franco Moretti och Gisèle Sapiro har tagit konsekvenserna av en accelererande globalisering för att tänka nytt kring författarskap, översättningar och periodisering. Det handlar också om hur det ständigt aktuella men svårdefinierade begreppet världslitteratur kan diskuteras utan att projicera äldre västerländska tankemönster på litteraturens rörelser i tid och rum. Här kan Alexander Beecrofts An Ecology of World Literature (2015) anföras som ett exempel. På ett innovativt vis återvänder han till för ämnet grundläggande frågor om vad språk och litteratur är och försöker besvara dem på nytt genom lokala och planetära perspektiv i form av ”litterära ekologier” från antikens epos till samtidslitteraturen. 

Ett gemensamt drag i dessa globala litteraturperspektiv är ofta ”fjärrläsningen” för att låna Morettis term i Distant Reading från 2013. Den närläsning som länge dominerat som metod inom litteraturvetenskapen har om inte övergetts, så i alla fall börjat kompletteras genom att fokus oftare läggs på hur litteratur cirkulerar och översätts och på så vis formar och förändrar texter samt relativiserar och perforerar nationsgränser. Dessa perspektiv drar konsekvenserna av att migration alltid varit regel även när det gäller litteratur och att åskådningar som nationalism förvisso kan bekräftas av en nationallitterär kanon, men att en sådan oundvikligen förändras med tiden och av litteraturens geografiska rörelser och flerspråkighet.

Omprövningen av närläsningen som metod inbegriper även en kritik av misstankens hermeneutik, som den franske filosofen Paul Ricœur kallade den hållning som efter Nietzsche, Marx och Freud sökte finna en bortträngd eller dold mening i texten. Paradoxalt nog tycks detta så vanliga modus inom humaniora ha förlorat sin glöd eller gjorts verkningslöst i en tid av post truth och fake news. Det är i alla fall vad antologin Critique and Postcritique (2017, red. Elizabeth Anker och Rita Felski) hävdar när den för fram idén att etablerade ”misstänksamma” tolkningsmetoder, som rutinmässigt används inom litteraturforskningen, begränsas av att ”kritiken av ’etablerade fakta’ sedan länge övertagits av allt från försvarare av kriget i Irak till klimatförnekare”, som Latour skriver i en artikel från början av 2000-talet. 

Den norska litteraturvetaren Toril Moi tar i sitt bidrag till antologin avstamp i citatet från Latour och argumenterar för litteraturläsningar som i stället för att dekonstruera det som sägs i texten eller läsa ”mot strömmen” utgår från sådant som vi bryr oss om i världen. Det är nu inte själva närläsningens uppmärksammande av textens komplexitet som utgör problemet utan, som Felski skriver i samma antologi, själva förhållningssättet, den kritiska ”sinnesstämningen eller attityden” som kommit att dominera på bekostnad av läsarens investering och affektiva förhållande till det litterära verket. Både Moi och Felski ansluter sig därmed också till det som sedan 1990-talet kallats för den affektiva vändningen inom humaniora och samhällsvetenskap.

Affektteori utgörs av ett rätt heterogent fält. En huvudfåra utgår från filosofen Gilles Deleuzes läsning av 1600-talsfilosofen Spinoza och dennes betoning av känslornas makt. I Deleuzes efterföljd betonar Brian Massumi och Sara Ahmed att affekter eller känslor rör sig mellan individer; de är relationella innan de upptas i subjektets inre känsloregister. Den politiska potential som affekterna enligt detta synsätt äger, handlar om att de utgör krafter mellan människor som kan upprätthålla eller förändra rådande normer och system. Som Ahmed konstaterat är det signifikativt nog också framför allt inom feministisk och queer forskning som känslor har lyfts fram i försöken att förstå hur makt formar kroppar och identiteter. I The Cultural Politics of Emotion (2004) och andra texter talar Ahmed om känslors ”stickiness”, en klibbighet som påverkar tid och förståelse och därmed inte kan begränsas till något individuellt inre liv. Med referens till psykoanalytisk subjektsteori menar hon att vi inte fullt ut kan inse varför känslor och affekter ”klibbar” sig fast i relationer eller över en längre tid, men att de just därför behöver analyseras bättre.

En viktig aspekt av affektteorin med konsekvenser för litteraturstudier är betoningen på affekter som krafter som överstiger det autonoma och rationella subjekt som definieras som modernt. Även i den meningen förskjuter den affektiva vändningen intresset från mer etablerade metoder för att söka mening i litterära texter till andra, mindre uppmärksammade aspekter. Det kan röra sig om att försöka ”teoretisera social maktlöshet på ett sätt som inte har någon motsvarighet i andra kulturella praktiker”, som Sianne Ngai formulerar det i Ugly Feelings (2005). Ngai försöker där utveckla och förskjuta det estetiska paradigm som varit rådande under 1900-talet genom att visa hur samtidens litteratur skriver fram erfarenheter som inte längre ryms i eller tvärtom svarar mot en marknadsstyrd kultur. Känslor som avund, irritation, äckel och paranoia ser hon som exempel på nya områden som litteraturen kan utforska just för att de upphäver den agens som krävs för framgång och självförverkligande. Det rör sig även om politiskt tvetydiga känslor som ignorerats av litteraturforskningens traditionella intresse för ”stora” eller starka känslor som kärlek, hat och vrede. Ngai hävdar att det är de mindre prestigefyllda känslorna som dominerar litteraturen och kulturen i dag och att de speglar ett slags misslyckande som likväl äger ”kritisk produktivitet”; de renar inte, men tydliggör känslors betydelser i politiska och sociala sammanhang.

Den affektiva vändningen inbjuder till andra typer av förståelser av hur litteratur verkar och kan göras effektiv bortom mer traditionella psykologiska läsningar. Ngai har också gått vidare med sitt intresse för det som inte ryms inom det modernas paradigm i Our Aesthetic Categories – Zany, Cute, Interesting (2012), där hon gör gällande att estetiska kategorier som det sköna och det sublima ersatts av ”mindre” sådana, som det ”knäppa, gulliga och intressanta”. Observationen rör också ett fenomen som gurlesk, en korsning av feminism, femininitet, gullighet och äckel i samtida litteratur och bildkonst som även uppmärksammats inom svensk litteraturvetenskap med Maria Margareta Österholms avhandling från 2012, Ett flicklaboratorium i valda bitar – Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980–2005.

Affektteorins förskjutningar av de språkorienterade perspektiv som tidigare dominerat inom litteraturvetenskapen knyter även an till den materiella vändning som ämnet tagit sedan 1990-talet, vilken mer allmänt hänger ihop med den påtagliga viljan inom human- och samhällsvetenskaperna att formulera ett mer hållbart politiskt och etiskt förhållningssätt till omvärlden. En utgångspunkt i denna strävan är just Latours kritik av de rätt ändlösa moderna och postmoderna diskussionerna om vad som är naturligt versus socialt eller språkligt konstruerat för att i stället söka se det mänskliga som del i en större helhet av liv och agens. I den vändningen kan den så kallade objektsorienterade ontologin eller ”OOO” placeras. En startpunkt för den rörelsen var filosofen Quentin Meillassoux inflytelserika bok Après la finitude – Essai sur la nécessité de la contingence (2006), i vilken han tar avstånd från idén att det mänskliga skulle ha en privilegierad relation till resten av världen och i stället argumenterar för en spekulativ realism, det vill säga ett tänkande som inte utgår från subjektets korrelation till det varande utan försöker tänka sig världen i sig utan att utgå från relationen subjekt-objekt. Meillassoux har fått flera efterföljare, som Graham Harmans Towards Speculative Realism – Essays and Lectures (2010).

De teoretiska förskjutningarna inom humanvetenskaperna har resulterat i nya perspektiv och öppningar inom det fält som är litteraturvetenskapen och de tvingar ämnet att omdefiniera sig självt. Vilka fler metodologiska konsekvenser får exempelvis de olika omprövningarna av relationen subjekt–objekt, människa–omgivning, kultur–natur? Vilka nya perspektiv öppnas på litteratur, läsande och skrivande? Några av ämnets främsta utmaningar rör också själva litteraturens identitet och betydelse i en alltmer sammansatt medieekologi och inom ett konstnärligt fält där gränserna mot vetenskapen ständigt förskjuts.

I fjol utkom den amerikanska litteraturprofessorn N. Katherine Hayles (numera emerita från Duke University) med Unthought – The Power of the Cognitive Nonconsious (2017). Även om Hayles aldrig gjort sig känd som en mittfårans lättidentifierade litteraturvetare – sedan 1990-talet har hon undersökt korsvägar där litterära praktiker möter naturvetenskap och ny teknologi – kan hennes senaste arbete framstå som överraskande, en aning alienerande till och med från en mer begränsad disciplinär horisont. Syftet med studien är att utforska ett område och en verksamhet (”icke-medveten kognition”) som neurologer under de senaste decennierna placerat strax bortom det medvetande som ofta definierat det mänskliga subjektet och som begåvat oss med förmågan att symbolisera, föra abstrakta resonemang och skapa sammanhängande, om inte sällan fiktionaliserade, berättelser om våra liv. Poängen är bland annat att ”uppnå en mer balanserad och noggrann bild av den mänskliga kognitiva ekologin, som öppnar den för jämförelser med andra biologiska kognitörer, å ena sidan, och de kognitiva förmågorna hos tekniska system, å den andra”.

Andra ”biologiska kognitörer” och ”tekniska system” – en sådan formulering aviserar en förskjutning som kan skönjas på flera håll inom humaniora och som delvis kan spåras till 1960-talets kritiska belysning av en alltför enögd humanism. Denna kritik kom sedermera att aktiveras i flera olika kontexter: i tyska mediehistorikers hermeneutikkritik och vilja att driva ut anden (der Geist) ur de tyska Geisteswissenschaften (humanvetenskaperna) i skarven mellan 1970- och 80-tal, eller i Donna Haraways affirmativa läsning av cyborgen som en feministisk politisk aktör i hennes cyborgmanifest från 1984. Och frågan var central redan i Hayles mest inflytelserika verk – ett av de mest omdiskuterade inom humaniora under senare decennier: How We Became Posthuman (1999).

Snarare bör posthumanismen (och posthumanioran) ses som en vidgning av kunskapens domäner och som en möjlighet till nya perspektiv på den människa som i alltför slimmad form utgjort både start och mål för de flesta vetenskapliga exkursioner.

Den posthumanism som Hayles där utforskade har inte med något ointresse för människan att göra. Detta skulle inte bara underminera väsentliga kunskapspraktiker, utan också resa principiella problem – vi kan inte frikopplas från oss. Snarare bör posthumanismen (och posthumanioran) ses som en vidgning av kunskapens domäner och som en möjlighet till nya perspektiv på den människa som i alltför slimmad form utgjort både start och mål för de flesta vetenskapliga exkursioner. En sådan perspektivering framstår inte bara som motiverad utifrån en samtida horisont, där både samhälleliga och planetära omvandlingar – miljö- och klimatförändringar inte minst – nödvändiggör en kringsyn som sträcker sig bortom de temporaliteter och ontologiska predikament som identifierats som mänskliga. Dessutom kommer historien och den litteratur som i det förflutna har skrivits, lästs och utövats härigenom potentiellt att framträda i nytt ljus.

Följaktligen kalibrerar posthumanismen, liksom besläktade teoretiska skolbildningar som nymaterialismen – med namn som Karen Barad, Jane Bennett och Rosi Braidotti – blicken för andra händelser och aktörer i och kring litteraturen. När Bennett i Vibrant Matter – A Political Ecology of Things (2009) undersöker det hon kallar ”ting-makt” hos mer-än-mänskliga processer och materialiteter, uppmärksammar hon till exempel agensen hos den märkliga trådrullen Odradek i en novell av Kafka. På samma sätt kan dessa teoretiska orienteringar ge ny betydelse åt träd, gräs, stenar såväl som bakterier, nebulosor, fåglar och fisk, bortom deras funktion som fond och allegorisk språngbräda för det mänskliga livets öden och äventyr. Eller lyfta fram moment av icke-förståelse i prosa, poesi och dramatik, för att påminna om gränserna för mänskligt tanke- och känsloliv, som i ett av bidragen till den ovan nämnda litteraturkonferensen i Linköping, där Peter Henning visade hur den oväntade förekomsten av svamp i romantiska verk av John Keats och Ludwig Tieck sätter stopp för eller på ett oväntat sätt avleder texternas meningsproduktion.

Den så kallade ekokritiken inom litteraturvetenskapen har expanderat och spetsats till under senare år, men det handlar då till stor del om ett ekologibegrepp som snarare än att drömma om en ren natur – som aldrig existerat – aktivt begrundar och bearbetar de ofrånkomliga sammanflätningarna av natur och kultur och människa och omgivning: en ”ekologi utan natur”, för att tala med en av de tongivande rösterna på området, Timothy Morton (Ecology Without Nature, 2007). Också för Morton handlar det om att tänka bortom cementerade positioner som subjekt-objekt och förgrund-bakgrund för att betona det relationella och händelsen och undersöka vilka konsekvenser ett sådant perspektiv får för kunskap, etik, politik och estetik.

Häromåret publicerade den indiske romanförfattaren och kritikern Amitav Ghosh en essäbok med titeln The Great Derangement – Climate Change and the Unthinkable (2016), där han konfronterade litteraturen, särskilt sin egen paradgenre romanen, med dess till synes inbyggda begränsningar när det gäller skildringen av miljö- och klimatförändringar. Hans kritik riktades främst mot en realistisk berättarkonst från 1700-talet och framåt som – paradoxalt nog samtidigt som planetens och mänsklighetens historia expanderade genom geologi och evolutionsteori – konstruerade en trängre kronotop för att gestalta borgerliga familjer och släkten. Ghosh var inte helt rättvis i denna bild och framför allt, som han också vidgår, har den moderna litteraturhistorien uppvisat flera undantag, vilka blir än fler om vi söker oss ut i tid och rum. Ett exempel är gotiska romaner och science fiction, som slagit upp fönster mot andra landskap än de som ramas in av det individuella människoödet, privat eller offentligt.

Däremot har han rätt i att klimatförändringar är svåra att gestalta i samklang med de perspektiv som det ändliga människolivet upprättar. De rör sig ofta på en annan tidslig och rumslig skala. Morton, som Ghosh hänvisar till, kallar dem för ”hyperobjekt” (Hyperobjects – Philospohy and Ecology After the End of the World, 2013), och de har i denna svårbegriplighet resonans med en äldre estetisk kategori – det sublima. Samtidigt har samtidslitteraturen i olika skepnader – från konceptuell poesi till climate fiction – gett sig i kast med att utforska dessa undflyende objekt och skeenden, inte minst under intryck av beskrivna teoribildningar. Ett exempel är den amerikanske författaren Jeff VanderMeers romaner, av vilka den första delen i hans ”Southern Reach Trilogy”, Annihilation (2014), fått extra uppmärksamhet genom en visuellt spektakulär Netflix-filmatisering. Här skildras ett skimrande framtidslandskap i USA, där miljöförändringar skapat en märklig ekologi av hybrider och mutanter. Men nutidens postapokalyptiska och ekokritiska fantasi kan vara mer mångfasetterad än så, vilket Nils Håkansons roman Ödmården (2017) visar. Här har katastrofen framkallat en serie märkliga mutationer som även inbegriper språket, vilket givetvis ställer nya krav också på läsandet. 

Den medieekologiska blicken ser inga absoluta skillnader mellan natur och kultur – härvidlag liknar den cybernetikens ontologi – utan betonar sammanflätningar av levande och icke-levande, organiskt och artificiellt.

Att teoretiska omvandlingar har metodologiska konsekvenser är givet. Den omfördelning av relationerna mellan subjekt och objekt, mellan kultur och natur, som beskrivits har lämnat avtryck i läsandet av och skrivandet om litteratur, dels genom att andra saker och förhållanden i samtida och äldre verk uppmärksammas, dels genom att själva läsakten utvecklas och moduleras på andra sätt än vad en viss typ av hermeneutisk närläsning medgett. Bortom det misstänksamma tolkandet kan ett mer affirmativt läsande av texter som landskap att ströva i utvecklas. Litteraturvetaren och genusforskaren Ann-Sofie Lönngren (Following the Animal, 2015) har i denna anda reflekterat kring läsningen av djur i litterära verk i termer av ett följande, som rymmer ekon av Bruno Latours arbeten. På samma sätt har antropologins ambition att sätta den egna praktiken i beröring med det som undersöks öppnat för andra sätt att läsa, som utmanar den fixerade relationen mellan forskare och studieobjekt, med både intressanta och problematiska effekter.

Även frågan vad som bildar ett litterärt verk ställs här på nytt. Inte minst är det genom att koppla litteraturen till mediernas historia som detta sker. Om det litterära verket under modern tid oftast identifierats med en bok eller ett tryckt objekt – eller, ännu oftare, med en abstraktion av dessa materiella förhållanden – har medieteoretiskt orienterad forskning, liksom ett samtida digitalt landskap, relativiserat ett sådant synsätt. Ett exempel är den medieekologi som tagit form under det senaste decenniet. Dess rötter sträcker sig tillbaka till både cybernetiken och Marshall McLuhans teori om medier som ”utbyggnader” av människan, men har fått ny energi bland annat genom Friedrich A. Kittlers utforskning av nedskrivningssystem, av filosofen Félix Guattaris tre ”ekologier” (medvetande, samhälle och miljö) och genom en studie som Matthew Fullers Media Ecologies (2005), som hämtar energi hos alla dessa källor och analyserar mediala nätverk eller assemblage, till exempel i formen av en piratradiostation.

Den medieekologiska blicken ser inga absoluta skillnader mellan natur och kultur – härvidlag liknar den cybernetikens ontologi – utan betonar sammanflätningar av levande och icke-levande, organiskt och artificiellt. Inom litteraturstudiet har det öppnat för nya sätt att begreppsliggöra och analysera skrivande, läsande och spridning av litteratur som miljöer sammansatta av olika agenser, artefakter, temporaliteter och medier: manus, korrektur, bok, serverhall, operativsystem, mjukvara; författare, förläggare, korrekturläsare, tryckare, webbdesigner, webbvärd, teleoperatör; bokhandel, bibliotek, blogg, skärm och så vidare. Även om mångfalden relevanta relationer kan bli överväldigande – och en metodologisk prövosten – öppnar det medieekologiska perspektivet för nya frågor och ny kunskap. Ett exempel är Solveig Daugaards nyligen ventilerade doktorsavhandling Collaborating with Gertrude Stein – Media ecologies, reception, poetics (Linköping 2018), där begreppet bidragit till att teckna en sammansatt bild av Steins poetik, som låter författarskapets till synes kluvna identitet mellan avantgardist och massmedial ikon i en celebritetskultur att inte bara samexistera utan också samverka. 

Ett slags delmängd av det medieekologiska utgörs av det teoretisk-metodologiska fält som fått namnet mediearkeologi, med viktiga utövare som Siegfried Zielinski, Lisa Gitelman och Jussi Parikka, som framför allt kommit att syresätta historieskrivningen kring medier och litteratur. Det sker delvis genom att problematisera linjära och teleologiska modeller och i stället utforska historiska stickspår, överlagringar och diskontinuiteter – de döda mediernas rika gravfält, till exempel – som kastar ett annat ljus över då och nu, men också genom att betona den materiella historien, vilket alstrat mer experimentella, praktikbaserade metoder. Samarbeten mellan forskare från olika discipliner befordras, liksom etablerandet av nya forskningsmiljöer, som det mediearkeologiska labbet, där R. G. Collingwoods klassiska beskrivning av historia som ”re-enactment” kan erhålla en mer kroppslig, sinnligt berikad och performativ dimension.

Labbet som miljö för en samtida litteraturvetenskap har annars i dag oftast kommit att kopplas till digital humaniora (DH), som i vissa, mer kritiskt modellerade skepnader, har släktskap med mediearkeologin. I DH:s stora ”tält” (som det kallats) ryms också en uppsjö av praktiker och perspektiv baserade på bruket av alltmer avancerad teknologi och teknisk kompetens. Mest betonat, åtminstone i en svensk kontext, är den föryngring och raffinering av kvantitativa analysoperationer som möjliggjorts på omfattande digitaliserade textkorpusar – humanistisk big data, som alstrar statistiska uppgifter kring en ordgrupp, ett motiv, en författare, en genre, som sedan kan åskådliggöras genom olika former av suggestiva visualiseringar. Detta slags maskin- och fjärrläsningar (Moretti) har vidgat och differentierat bilden av litteraturhistorien. Men DH rymmer i grunden en rikare potential. Och om förståelsen för ”de kognitiva förmågorna hos tekniska system” utvecklas, vilket alltså var avsikten med Hayles fascinerande arbete kring det ”icke-medvetna”, kan både den kritiska insikten och de praktiska möjligheterna på fältet – i tältet – föras vidare på ett påtagligt sätt.

Vilken betydelse kan då dessa teoretiska perspektiv, metoder och arbetsformer ha för litteraturvetenskapen som akademisk disciplin? Några av de berikande epistemiska, politiska och etiska konsekvenserna har redan berörts. En rörelse bort från det moderna, i viss mening, kan exempelvis vidga förståelsen för äldre litterära verk och praktiker och även förtydliga och fördjupa deras relevans i dag, vilket i förlängningen kan ge ny energi åt litteraturhistorieskrivningen i stort. Vad förbises egentligen av det moderna som historisk optik och modell för en förståelse av skrivande och läsande och litteratur? 

På samma sätt kommer uppmärksamheten av andra temporaliteter, agenser och relationer mellan mänskligt och mer-än-mänskligt att frilägga skikt och betydelser hos litteraturen som tidigare dolts av ett alltför antropocentriskt perspektiv, vilket i sin tur kan vara avgörande för att tänka hur framtiden på denna planet ska ta form. Här finns en humanistisk kunskapspotential med akut aktualitet. För det tredje visar fält som medieekologin att litteraturen inte kan tänkas isolerad från andra medier och uttrycksformer, och att dess framträdelseformer och effekter leder långt bortom den tryckta texten i en bok, vilken på många sätt fungerat som normerande för den moderna litteraturvetenskapens identitet, arbetsformer och självförståelse.

Men finns inte också problem med dessa inriktningar? Givetvis är det möjligt att urskilja potentiellt besvärande och negativa aspekter. Om medieekologin sätter perspektivet, riskerar inte då ett så pass vitt syftande och inkluderande begrepp att förlora själva litteraturen ur sikte? Om allt kan bli relevant i en litteraturvetenskaplig undersökning, hur iakttas då exempelvis stilistiska och tematiska skillnader och hur utförs kritiska invändningar? Finns inte här en svår metodologisk prövosten: var dra gränsen för ekologin och för vad som är värt att beakta i en analys av ett verk, en genre, en epok? 

En liknande kritisk fråga formuleras kring den tvär- och flervetenskap som flera av dessa perspektiv tycks implicera. Riskerar inte denna expansion att utplåna fältets egenart och specifika värden och reducera dess kunskaper och kompetenser till ett slags hjälpreda åt andra skenbart mer ”nyttiga” områden som teknologi, medicin eller ekonomi? Denna farhåga brukar inte sällan (inte alltid omotiverat) formuleras när det inter- och post-disciplinära budskapet levereras. Finns det inte en risk, inte bara för en akademisk domänförlust, utan också för att en viktig kunskapsbank och en mängd kompetenser går förlorade med de skiften som har skisserats?

Självfallet måste dessa frågor både ställas och besvaras, men det är samtidigt viktigt att de inte begrundas i syftet att nostalgiskt eller slentrianmässigt bevara en viss ämnesbaserad eller institutionell konfiguration som kallas ”litteraturvetenskap”. Alltför ofta avvärjs nya teoretiska och metodologiska utmaningar på grund av akademisk identitetspolitik, men ämnen och discipliner förändras oundvikligen. Det är svårt att se litteraturvetenskapen i den form den hade under 1900-talet – historiskt orienterad forskning kring ”litteratur” i en begränsad mening och närläsning av en viss kanon – inta samma position i akademin om tio år. Avgörande för ämnets ofrånkomliga förändring är så vitt vi kan se att de generiska kunskaper, kompetenser och praktiker som bildat tradition inom ämnet förvaltas, men även kritiskt synas och ges ny näring och energi, för att utgräva och undersöka en skiftande samtid och historia.

 

Relaterat
Tema

De dåliga läsarna kan vitalisera litteraturvetenskapen

Litteraturvetenskapen bör inkludera fler textgenrer och ägna mer intresse åt läsare som bara vill bli känslomässigt berörda, få distraktion eller helt enkelt lära sig något nytt. Det menar litteraturvetaren Merve...


Jesper Olsson

Jesper Olsson är biträdande professor i språk och kultur med inriktning mot litteraturvetenskap och mediehistoria vid Linköpings universitet, där han leder forskargruppen Litteratur, mediehistoria och informationskulturer (LMI) och forskningsprogrammet The Seed Box: A Mistra-Formas Environmental Humanities Collaboratory. Hans egen forskning kretsar främst kring mediehistoria och estetiska praktiker – senaste bok: Tidsmaskin, rymdskepp – Öyvind Fahlströms Ade-Ledic-Nander (Moderna Museet, utk. hösten 2017). Under åren 2013–2017 var Olsson medlem i den humanistiska tankesmedjan Humtank och har engagerat sig i frågor kring kunskapens förmedling och infrastrukturer. Han är dessutom kritiker i Svenska Dagbladet och en av grundarna av tidskriften OEI. I Respons skriver han främst om medier, litteratur och konst. Läs alla texter

Carin Franzén

Carin Franzén är professor och föreståndare för forskarskolan Språk och kultur vid Linköpings universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...