Analys/Reportage

Macrons och Le Pens framgång bygger på de etablerade partiernas kluvenhet

| Respons 3/2017 | Låst artikel | 9 min läsning

Krisen för de franska Republikanerna och Socialistpartiet beror på att det inte finns enighet inom dem på fundamentala områden. Inom båda partierna finns de som vill stärka nationell suveränitet respektive bejaka globalisering. Marine Le Pen och Emmanuel Macron har renodlat dessa motsatta tendenser och polariseringen inom civilsamhället kommer att öka. Personer med olika åsikter kan inte längre i samma utsträckning rösta på samma parti.

Det franska presidentvalet var ett koncentrat av tendenser som också präglar den politiska situationen i andra västerländska stater. Det första man kan konstatera är en ideologisk höger- respektive vänsterkris inom de två etablerade regeringspartierna Republikanerna (LR) och So­cialistpartiet (PS). Konflikten rör inte essensen av höger- kontra vänsterpositioner utan snarare deras respektive perimeter. Konkret kan detta exempelvis innebära hur långt LR kan närma sig ett vurmande för den nationella identiteten utan att lämna en klassisk högerposition för en högerextrem. Denna typ av flirt med Nationella Frontens teser var till exempel typisk för Nicolas Sarkozy under hans mandatperiod. För vänstern kan en sådan perimeter gälla hur mycket man kan liberalisera arbetsrätten utan att häva anspråket på att vara vänster. Ett exempel på detta är El Khomri-lagen som socialistregeringen drev igenom och som bland annat går ut på att underlätta för arbetsgivare att säga upp sina anställda. Dessa kriser är ett uttryck för de svårigheter de etablerade partierna har att artikulera tydliga svar på de relativt snabba socio-ekonomiska förändringar som präglat Frankrike de senaste trettio åren. De interna partikonflikterna är flera men man kan grovhugg­et säga att de omfattar tre huvudområden (här inte uppräknade efter betydelse). Det första gäller på en värderingsnivå och här är uppdelningen tredelad och skär mellan en republikansk, en liberal och en konservativ värdegrund. Den republikanska uppehåller sig vid principer så som ”la laïcité” och strävar efter medborgerlig endräkt. Denna värdegrund är både kollektivistisk och individualistisk till sin natur och försöker på ett mer eller mindre fruktbart sätt foga samman dessa två enheter. Värnandet om ett förbud av synliga religiösa symboler på offentliga institutioner är exempelvis en typisk republikansk värdeåskådning. Medan förespråkare för en konservativ värdegrund beaktar auktoritetens roll, traditionens betydelse och det historiska arvet som nödvändiga för individens och samhällets välgång, framhäver den liberala att emancipationen från dessa är medlet för att uppnå samma mål. Dessa värdekonflikter har på senare tid framför allt utmynnat i olika typer av identitetsdebatter, i vilka man från konservativt håll velat rikta uppmärksamheten på den nationella identiteten medan man från progressivt håll uppehållit sig vid olika minoritetsgruppers rättigheter. En typisk liberalprogressiv hållning har varit att exempelvis försvara samkönade äktenskap medan de konservativa har motsatt sig detta. LR:s kandidat François Fillon liksom FN:s Marion Maréchal-Le Pen skriver tydligt in sig i denna konservativa tradition och har vänt sig till katolska väljare då de exempelvis i olika grad uttryckt sig negativt om abort. Det andra konfliktområdet rör statens utformning och omfattning och här står en mer suveränistisk falang mot ett mer mondialistiskt eller Europasinnat läger. Den suveränistiska falangen understryker vikten av den egna statens oberoende och autonomi från andra stater eller överstatliga organisationer/unioner för att på ett effektivt sätt kunna realisera den politik man förutsatt sig. Mondialister eller EU-sympatisörer har å sin sida framhävt staternas ömsesidiga beroende, som enligt dem bör uppmuntras och förenklas både för en bättre ekonomi och ett bättre samhälle, men också som ett medel för att främja fred mellan stater. Om suveränister ser dessa överstatliga sammanslutningar som ett sätt att amputera sin egen handlingskapacitet, anser de senare att nationalstatens konsolidering bör ses som en historisk relik och som ett hot mot freden. Det tredje konfliktområdet slutligen gäller rörligheten (av kapital, personer, tjänster, varor) över nationsgränserna. Här kan man urskilja en falang som tror att en protektionistisk och mer statligt kontrollerad rörlighet är önskvärd kontra de som tror att en ökad rörlighet är svaret på dagens utmaningar. Problemet för PS och LR har just varit svårigheten att finna ett samstämmigt svar inom respektive parti på dessa fundamentala områden. Inom PS liksom inom LR ryms både suveränister och EU-orienterade politiker, de som är för en viss typ av rörlighet, men inte en annan eller en ökad kontroll av rörligheten etcetera. De interna öppna val för att utse en kandidat till presidentvalet som de två partierna organiserade kan ses som ett försök att överskrida denna oenighet. Man delegerade därmed ut oenigheten på väljare som i deras ställe skulle välja vilken linje partiet skulle inta. Dessvärre tycks det som att detta medikament snarare bidragit till att försvaga partierna, eftersom de interna stridigheterna än mer dragits fram i ljuset. Utan att hamna i någon diskurs om den traditionella höger- respektive vänstermotsättningens eventuella fall bör man ta i beaktande att de två kandidaterna som gick vidare i andra valomgången var just de som menade sig överskrida denna dikotomi. Marine Le Pen och Emmanuel Macron har var och en lyckats koncentrera sammanhängande svar som de två etablerade partierna inte lyckats artikulera. Marine Le Pen har med sin närmste ideolog Florian Philippot omorienterat Nationella Frontens politiska ekonomi till att vara mer protektionistisk med minskad rörlighet av personer, varor, kapital över nationsgränsen och detta skall garanteras genom en suveränistisk politik. Värderingsmässigt har Le Pen proklamerat sig som garanten för upprätthållandet av republikens principer såsom la laïcité. Macron har å sin sida ett program som är för en ökad rörlighet, för ett utökat samarbete med EU. Han är öppen för globalisering och är mer liberal i värdefrågor. Många konservativa politiker tenderar att vara liberala i sin ekonomiska politik och vänstern har tenderat att vara mer liberal och tolerant i värdefrågor, men mer reglerande i ekonomiska. Som filosofen Jean-Claude Michéa poängterat finns en inneboende motsättning i denna typ av halvliberalism: Vänstern hyllar populärkulturen men kritiserar den marknad som genererar den, högern föraktar populärkulturen men hyllar den marknad som genererar den. Då Macrons program är liberalt rakt igenom framstår det därför som mer koherent. Emmanuel Macron och Marine Le Pen har var och en lyckats utkristallisera tendenser som funnits i de etablerade partierna och dragit dem till sin spets. På så vis framstår dagens motsättning inte som en opposition mellan höger och vänster utan mellan mondialister och suveränister, republikanska principer kontra mer liberala, de som är för rörlighet och de som är emot den. Det är därför inte heller någon slump att Marine Le Pen nu förmodligen kommer att överge Nationella Fronten och skapa en ny rörelse med nya koalitioner. På så vis hoppas hon att kunna lämna associationerna till fadern och de rötter som partiet har. Hon hade redan försökt tvätta bort fadersassociationerna genom att notoriskt kallas Marine av sin stab och döpt sin kampanj till Marine-blå-rörelsen. Det är nog inte heller en slump att Marion Maréchal Le Pen nu lämnar partiet då hon står närmare Jean-Marie Le Pens nyliberala ekonomiska politik och konservativa värderingar, vilket innebar ett visst hinder för Marines visioner... Macron kommer å sin sida i riksdagsvalet förmodligen att kunna välja och vraka bland centerpositionerade (EU- och liberalorienterade) politiker från LR och PS som tröttnat på svårigheterna att överskrida de interna stridigheterna inom partiet. Macron kommer på det viset att återigen ”bevisa” att man kan pussla ihop idéer från vänster respektive höger och att oppositionen därför skulle vara förlegad. Dessa framgångsrika ideologiska sammanföranden på en teoretisk nivå kommer dock med största sannolikhet att möta på motstånd och social oro. Oavsett vem av de två kandidaterna som hade vunnit valet i andra omgången, skulle det förmodligen ha blivit smärtsamma interna splittringar och konflikter inom landet. Med Marine Le Pen hade dessa antagligen rasat ut tidigare, då det finns ett stort antal människor i Frankrike med djupgående aversioner mot henne, hennes parti och partiets historia. Med Macron kommer detta med största sannolikhet att ske först när han skall driva igenom sina ekonomiska reformer. Med andra ord finns risken att koherensen i kandidaternas program kommer att skapa tydligare polariseringar än tidigare i civilsamhället. Dessa polariseringar hade svårare att bryta ut just på grund av partiernas interna oenigheter. Två personer med relativt olika åsikter kunde rösta på ett och samma parti. För Macrons och Le Pens anhängare kommer så förmodligen inte att vara fallet. Frågan är om denna nya uppdelning är varaktig eller om den är en dagslända. Kommer nationalpopulismen och centerpopulismen att övergå till mer segmenterade rörelser eller är de bara kosmetika över en tillfällig politisk kris inom de etablerade partierna? Man bör inte förringa det faktum att LR:s François Fillon liksom vänsterledaren Jean-Luc Melénchon nchon fick närmare 20 procent av rösterna och deras framgångar bör påminna oss om varaktigheten i den traditionella blockuppdelningen av höger och vänster. Det bör även tilläggas att ett stort antal fransmän valde att inte gå och rösta i andra valomgången och att det bland Macrons väljare även fanns de som inte gav sin röst för honom utan mot Le Pen. Om den politiska kartan kommer att innefatta fyra block eller två kan bara tiden utvisa, men förmodligen kommer de två nytillkomna att omdana de äldre. Matilde Tiozzo är frilansskribent och doktorand i franska vid Göteborgs universitet.


Matilde Tiozzo

Matilde Tiozzo är frilansskribent och doktorand i franska vid Göteborgs universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...
  2. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  3. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Omvälvningar i synen på den ryska revolutionen
    Den ryska revolutionen tillhör den moderna historiens avgörande händelser och har...
  4. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Svenska banker och företag bidrog till att konsolidera bolsjevikernas diktatur
    Den amerikanske historikern Sean McMeekin lyfter i sin uppmärksammade bok The...
  5. Utblick
    Amerikanska forskare fördjupar bilden av Sverige
    Sociologen Carly Elizabeth Schall problematiserar den utbredda föreställningen att en fungerande...