Krönika

Mannen som musa, mentor och monster

| 3 min läsning

Ett avsnitt av journalisterna Ida Ölmedals och Malin Ekmans poddserie om mannen inleds på ett fantastiskt sätt, när Ida beskriver sin första ”puss” (en eufemism för att på skolavslutningen i femman slicka sin manliga lärare på halsen, uppviglad av ABBA:s ”When I kissed the teacher”). Anekdoten avslutas med orden ”jag kommer ihåg att jag gick ut därifrån och var stolt och fri, för det här var precis innan jag hade förstått att det är skamligt för en flicka att ha ett begär till nån som kommer inifrån henne själv”. 

Avsnittet handlar sedan om kulturmannen som musa. Det är ett fint samtal om mannen som föremål för begär och inspiration, och hur komplext makt fungerar i relationer, vilket hamnat något i skymundan av de grova och otvetydiga övergrepp som medier speglat sedan #metoo-hösten. Och det är sant – om kvinnans eget begär trollas bort osynliggörs inte bara kvinnor som sexuella subjekt, utan också något av den makt som (kultur-)mannen därigenom besitter.

I historien finns en mängd exempel på kvinnor som låtit kärlek till uppburna män ge eld åt sina kreativa värv. Författaren Ingeborg Bachmann stod i en romantisk-litterär förbindelse till poeten Paul Celan. Stina Aronson använde sin av Artur Lundkvist glödgade känsla och penna för att formulera den enastående Feberboken. Många liknande exempel vänder på den vanliga logiken av manlig skapare och kvinnlig inspiratör. Inte minst undersökte Chris Kraus det vettlösa kvinnliga begäret till mannen i boken I love Dick, som fick välförtjänt uppmärksamhet när den kom ut på svenska för ett par år sedan. 

Kvinnans otyglade kärlek ger även drivet i Lena Anderssons storsäljande böcker om Ester Nilsson. Är inte Hugo Rask en typisk kulturmansmusa? Det som blir tydligt hos Andersson och Kraus är att en sådan alls inte behöver vara skön och mild för att inspirera, snarare tvärtom. De känslor den buffligt egocentriske mannen väcker omvandlas till driven text och kraftfulla iakttagelser. Mycket kan sägas om Ebba Witt-Brattströms utfall av helig ilska mot sin ex-kulturman av oöverträffad rang, men inte att de är undfallande eller andefattiga, vilket i sig undergräver föreställningen om entydig förlust i relationen. Även du, Horace.

Samtidigt kan man fråga sig: var finns de unga män som flockas runt kulturkvinnan?

Genusvetaren Kristina Fjelkestam har skrivit om musan som man i antologin Kvinnorna gör mannen. Hon menar att historien är full av män som försöker begripa Kvinnan, och sedermera kvinnor som tänkt om kvinnor och män som tyckt om män. Kvinnors del i att skapa män och maskulinitet är å andra sidan relativt outforskad. Så att tydliggöra hur även kvinnan vinner något och är aktiv i en relation som i övrigt präglas av mannens högre status har en poäng. Samtidigt kan man fråga sig: var finns de unga män som flockas runt kulturkvinnan? Att kulturmannens kvinnliga motsvarighet i språket snarare är kulturtanten, visar hur osexigt intellekt och erfarenhet fortfarande verkar vara hos kvinnor. 

Även om så inte varit fallet inom forskningen, har vardagens kvinnor länge ägnat sig åt att på alla möjliga analytiska och kreativa sätt förstå män. Åsa Beckman tog i en omdebatterad krönika i Dagens Nyheter i vintras upp hur kvinnor tillsammans talar om sina män, samtidigt som det omvända är sällsynt. Jag håller med Beckman om att kvinnors samtal är ett slags känsloarbete som inte bör förringas, utan att det fördjupar förståelsen och känslorna för partnern. Och självinsikten, vill jag tillägga. 

Men om vi bara lyssnar på vad som sägs om männen i pratet missar vi en annan, lika viktig del av vad som försiggår. Och det är relationen som byggs mellan kvinnor, och hur kvinnor formar sig själva i relation till varandra, och till de män som de genom tal och skrift tar viss makt över. Sådana utbyten av erfarenhet och identifikation ger både kraft och röst. Så det finaste med podden är hur vänskapen mellan Ekman och Ölmedal, och förtroendet mellan talare och lyssnare, skapar det där rummet som återupprättar flickans och kvinnans eget begär som stolt och modigt, snarare än skamligt. 


Hanna Bornäs

Hanna Bornäs är legitimerad psykolog och doktorand i barn- och ungdomsvetenskap. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...