I mars 2015 gav regeringen journalisten Anette Novak i uppdrag att leda arbetet med att utreda dagens mediemarknad och ta fram förslag till mediepolitiska åtgärder för framtiden. I början av november i år presenterades Medieutredningens slutbetänkande, som ger en dyster bild av mediernas och journalistikens situation. De digitala jättarna tar journalistikens intäkter, vilket ses som ett hot mot demokratin. Därför föreslås bland annat ett nytt teknikneutralt mediestöd. Mottagandet av utredningen har överlag varit positivt, men kritiker ser problem med de åtgärdsförslag som presenteras.
I Medieutredningens slutbetänkande, som den 7 november överlämnades till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke av utredaren Anette Novak, målas en dyster bild av mediernas och journalistikens situation. På flera ställen i det 548 sidor långa dokumentet berättas om hur dagspressen och den kvalitativa journalistiken står, som kultur- och demokratiministern själv tidigare formulerat det, vid ”kanten av ett stup”. Den svenska pressen befinner sig i en besvärlig situation, vilket till exempel visar sig i att intäkterna enligt Tidningsutgivarna minskat med drygt 3,5 miljarder kronor under de fem senaste åren. Under samma period har antalet anställda journalister gått från 5 200 till 3 900, en minskning med 25 procent. Enligt Institutet för mediestudier ligger i dag var åttonde kommun i total medieskugga, det vill säga att varje form av systematisk, journalistisk bevakning och granskning saknas. Problemen hopar sig och pressens ansträngda situation beskrivs ytterst som ett hot mot demokratin.
Problemen hopar sig och pressens ansträngda situation beskrivs ytterst som ett hot mot demokratin.
Roten till problemen finns i framväxten av de sociala medierna, som enligt Medieutredningen ”påverkat medieekologin mer de senaste fem åren än någon annan förändring på 500 år”. På kort tid har medieanvändningen förändrats i grunden och viljan att betala för kvalitativ journalistik har minskat drastiskt. Tidningsläsarna har flyttat till sociala medier och de traditionella medierna har följt efter vilket lett till att de delvis förlorat kontrollen över sin distribution. I de sociala medierna bryts innehållet upp i sina beståndsdelar och frikopplas från innehållsproducenternas varumärken, samtidigt som publicisterna blir alltmer beroende av dessa plattformar för att nå medborgarna. En konsekvens blir att vinsterna av den data som användarna genererar, den digitaliserade mediebranschens verkliga hårdvaluta, tillfaller sociala medier-företagen och inte de traditionella medieföretagen.
Digitaliseringen har gjort lokala marknader tillgängliga för globala aktörer som saknar de lokala dagstidningarnas journalistiska ambitioner. De tar en allt större bit av annonskakan samtidigt som affärsidén bygger på distribution av innehåll som andra, inte minst dagstidningarna, producerar. De annonsintäkter som tidigare finansierat journalistiken försvinner till globala giganter såsom Facebook och Google, men också till nationella som Aftonbladet, vars räckvidd gör den till det största nyhetsmediet på nästan alla orter i Sverige.
Resultatet av maktförskjutningen från lokala dagstidningsföretag till digitala jättar blir att ”de ansvarstagande medieaktörer som ägnar sig åt uthållig bevakning av demokratins processer och kritisk granskning av makten har svårt att finansiera denna självpåtagna uppgift i allmänhetens tjänst”. Med utgångspunkt i de undersökningar och analyser som gjorts och de samtal som förts med branschrepresentanter och forskare gör utredarna bedömningen att läget är allvarligt: ”Marknaden ser vid denna tidpunkt i historien inte ut som om den på egen hand kommer att klara av att finansiera journalistiken framgent.” Det extraordinära läget kräver extraordinära insatser: ”Gamla beprövade lösningar kan inte appliceras när en så vital del av den svenska demokratin befinner sig i ett så utomordentligt svårt läge.”
Beslutet om Medieutredningen fattades i mars 2015 och till särskild utredare utsågs journalisten och tidigare chefredaktören för Norran Anette Novak. Uppdraget bestod i att utarbeta förslag till mediepolitiska åtgärder som ”stärker medborgarnas tillgång till allsidig nyhetsförmedling och kritisk granskning”. Novak har vid flera tillfällen under utredningens gång betonat att det är det hon kallar medieborgarens – medborgare som använder medier för att själva producera och sprida innehåll – snarare än medieföretagens bästa hon har för ögonen. Hon har också deklarerat att mediefrågorna självklart skall betraktas som demokratifrågor.
De åtgärder som föreslås av medieutredningen har delats in i två kategorier: detaljerade förslag med författningsändringar samt mer långsiktiga visionära tankar, så kallade mediepolitiska idéskisser, som kräver vidare utredning och beredning. De sistnämnda kretsar främst kring olika åtgärder för att motverka desinformation, för att motverka hot mot journalister, men också för att stärka användarskyddet i de alltmer mobila och digitala mediemiljöerna. Den vision som väckt mest uppmärksamhet i medierna handlar om att bilda ett nytt offentligt finansierat mediebolag som ska fungera som ett komplement till marknaden genom att verka i de områden som övergetts av de kommersiella aktörerna. Detta nya offentliga bolag ska publicera sig genom andra, befintliga medier och det ska finansieras med medel som frigörs genom att de tre nuvarande public service-bolagen effektiviseras.
Den vision som väckt mest uppmärksamhet i medierna handlar om att bilda ett nytt offentligt finansierat mediebolag som ska fungera som ett komplement till marknaden genom att verka i de områden som övergetts av de kommersiella aktörerna.
Utredningens mer konkreta förslag innebär i korthet att dagens presstöd ersätts av ett teknikneutralt mediestöd. Det nya stödet ska riktas till allmänna nyhetsmedier som producerar kvalitativ och allsidig journalistik och föreslås införas den 1 januari 2018. Den ekonomiska ramen för mediestödet ökar med 165 miljoner kronor fram till år 2020, då det samlade mediestödet uppgår till 732,1 miljoner kronor. Novak konstaterar att pengarna inte räcker till de behov som utredningen identifierat, varför det i slutbetänkandet också finns ett förslag om en särskild mediefinansieringsutredning med uppdraget att se över olika alternativ för att finansiera en framtida mediepolitik och att se över om skatteverktyg kan motverka obalanserna på marknaden.
Helt centralt i förslaget om ett nytt mediestöd är den nya mediestödsnämnd som ska inrättas för att hantera det nya mediestödet. Den ersätter den nuvarande presstödsnämnden och ska bestå av en ordförande och en vice ordförande, som bägge ska vara eller ha varit ordinarie domare, samt högst nio ledamöter. Regeringen utser samtliga ledamöter för en period på högst fyra år. En majoritet i mediestödsnämnden ska bestå av ”sakkunniga och betrodda personer med gedigen professionell bakgrund som speglar hela medielandskapets bredd”. Ledamöterna ska nomineras av organisationer som företräder publicister, journalister och medieföretag, men de ska nomineras på personliga mandat och inte som företrädare för enskilda företag eller andra särintressen. För att stärka oberoendet från staten införs ett system som ligger nära peer review-systemet inom akademin.
Medieutredningens slutbetänkande har överlag mötts av positiva reaktioner i medierna. Såväl Tidningsutgivarna som Journalistförbundet ställde sig bakom de flesta av förslagen och alla verkar vara överens om det mesta i utredningens problembeskrivning. Det tycks också råda en relativ konsensus om att det är statens uppgift att ingripa för att rädda journalistiken, liksom att presstödet måste utvidgas till ett plattformsoberoende mediestöd. De mer kritiska synpunkterna handlar oftast om diskrepansen mellan beskrivningen av lägets allvar och de föreslagna resurserna för att lösa problemen. Om utredningen kommer fram till att staten måste gripa in för att finansiera journalistiken därför att marknaden inte klarar av det och om mediernas och journalistikens situation är så allvarlig att det är frågan om ett reellt hot mot demokratin, varför föreslås då mediestödet inte bli större än en knapp promille av statsbudgeten eller bara drygt en procent av statens totala utgifter för kultur och medier?
Genom att stödet öppnas för fler att söka så det blir det ju också mindre till allt fler. En förklaring till den begränsade ekonomiska ramen är emellertid att det inte ingick i utredningens uppdrag att räkna med skatteverktygen eller de medel som i dag går till public service-bolagen. I förordet till slutbetänkandet skriver dock Novak själv att det finns en obalans mellan granskare och granskade i och med att de politiska partierna tar emot partistöd som totalt uppgår till cirka en miljard kronor och att medierna på sikt, för balansens skull, bör finansieras med motsvarande belopp. I många artiklar i pressen gjordes jämförelser mellan mediestödet och de pengar som public service-bolagen får varje år. Av mediepolitikens samlade anslag om 9,2 miljarder 2016 går åtta till public servicebolagen.
Den mer principiella kritiken mot utredningen handlar om de grunder på vilka beslut om mediestöd ska fattas. Den stora skillnaden mellan det nuvarande presstödet och det föreslagna mediestödet handlar om hur bedömningen av ansökningar ska gå till. Medan presstödet förhållit sig neutralt till vad tidningarna skrivit villkoras mediestödet delvis efter mediernas innehåll. Besluten om stöd ska, utöver mätbara faktorer såsom andelen egenproducerat innehåll, också fattas med grund i en bedömning av innehållet.
Medan presstödet förhållit sig neutralt till vad tidningarna skrivit villkoras mediestödet delvis efter mediernas innehåll.
I medieutredningens slutbetänkande formuleras ett antal tröskelvärden, det vill säga minimikrav som ska vara uppfyllda för att stöd över huvud taget ska kunna betalas ut. Även om många av tröskelvärdena är mätbara, till exempel att andelen redaktionellt innehåll ska vara minst 60 procent och det egenproducerade redaktionella innehållet minst 20 procent, så lär mediestödsnämnden ställas inför vissa metodologiska utmaningar som följer av att medierna digitaliserats. Än mer problematiska torde dock de innehållsmässiga tröskelkraven på en ”Demokratisk värdegrund” samt ”Hög kvalitet och inre mångfald” bli. Med demokratisk värdegrund menas att ett medium, för att kunna få stöd, måste ”präglas av principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet”. Med inre mångfald menas att ”olika perspektiv och representationer måste rymmas i ett och samma nyhetsmedium”. Vad som menas med kvalitet är något oklarare förutom att det hänger ihop med demokratisk värdegrund och inre mångfald. Just kvalitetskriteriet fanns med redan i direktiven till utredningen och har därför utgjort en förutsättning snarare än något att utreda.
Den mest omdiskuterade av trösklarna är den som handlar om en demokratisk värdegrund. I slutbetänkandet förs ett resonemang om att eftersom presstödet som sådant redan utgör ett ingrepp i Tryckfrihetsförordningen så innebär de nya kraven på innehållets karaktär snarare en gradskillnad än en artskillnad i jämförelse med det nuvarande presstödet. De innehållsmässiga trösklarna är, menar utredningen, alltså inget ingrepp i de konstitutionella fri- och rättigheterna eftersom mediestöd är en del av mediepolitiken och inte en grundlagsskyddad rättighet. Det som skapat debatt är den mer allmänna argumentationen för ett krav på demokratisk värdegrund, till exempel att det nuvarande presstödssystemet möjliggör att skattemedel används för att ”delfinansiera medier som publicerar innehåll som t.ex. väcker misstro mot vissa grupper”.
Flest reaktioner har dock väckts av utredningens argumentation för att motverka det man kallar lågintensivt hat: ”I en tid då antidemokratiska krafter utmanar demokratin ställs vissa frågor på sin spets. I debatten har vissa traditionellt hävdat behovet av en neutral hållning inför de medborgerliga fri- och rättigheterna: Det anses att staten visserligen bör markera mot exempelvis brott som hets mot folkgrupp, men låta det lågintensiva hatet passera, i neutralitetens och yttrandefrihetens namn. Med lågintensivt hat avser Medieutredningen den typ av budskap som kanske inte når upp till vad i lagens mening är direkt brottsligt, men som klart och tydligt uttrycker ett motstånd mot hållningen om alla medborgares frihet och lika värde.”
Flest reaktioner har dock väckts av utredningens argumentation för att motverka det man kallar lågintensivt hat.
Johan Såthe, chefredaktör för Resumé, menade att utredningens förslag ger de av branschen nominerade ledamöterna i mediestödsnämnden för mycket makt och att beredningen av ansökningarna riskerar att utveckla sig till en ”skönhetstävling” där subjektiva omdömen får bilda beslutsunderlag. Han tyckte att medieutredningens förslag inte verkade färdigtänkt. Thomas Mattsson, chefredaktör för Expressen, skrev att värdegrundsvillkoret blir klart diskutabelt: ”just demokratin ska väl vara särskilt tillåtande mot andra åsiktsyttringar än dem som för tillfället är allmänt rådande, hos de som bestämmer vad som är den då korrekta värdegrunden?”
Andreas Ericson, chef för tankesmedjan Timbros medieinstitut, beklagade att det nya mediestödet delvis ska grundas på bedömningar av innehållet och framhöll fördelarna med att presstödet är villkorat av mätbara faktorer, som exempelvis upplagans storlek: ”Kanske övervägde fördelarna med det tidigare systemet, även om det skedde till priset av att en demokratisk stat ibland tvingades betala ut lite pengar till sina fiender.” Ericson ser framför sig hur mediestödet kommer att locka allsköns tvivelaktiga publikationer att söka stöd för att pröva de nya paragraferna. Följden blir att de som ska göra bedömningarna hamnar i en rävsax: ”Antingen beviljar de stödet och sätter en statlig godkänd-stämpel på organ som kanske inte alls förtjänar det. Eller så nekar man och kommer då dömas ut som motståndare till det fria ordet och dessutom ge mörkerkrafter anledning att stärka sitt martyrskap.” Publicister som vill utmana demokratin står inför en win-win-situation: ”Antingen får de friska pengar att sprida dumheter för, eller så stängs de ute och blir föremål för medlidande.”
Den mesta kritiken lämnades okommenterad av Novak, men det utbröt en debatt mellan henne och Nils Funcke, yttrandefrihetsexpert, styrelsemedlem i publicistklubben i Stockholm och sekreterare i den parlamentariska Yttrandefrihetskommittén. Funcke var den som mest högljutt angrep värdegrundskravet och resonemangen om lågintensivt hat. Han beskrev utredningens förslag som att spela ”rysk roulett” med yttrandefriheten och som ”bondfångeri”. Han menade i sin argumentation att utredningens förslag kommer att utöka statens styrning och att mediestödet visst, trots utredarens försäkringar om motsatsen, innebär en artskillnad i jämförelse med presstödet. Funckes åsikt är i stället att ”det statliga inflytandet borde minimeras till fastställandet av grundlag och generella stödåtgärder till all verksamhet som faller in under yttrandefrihetsgrundlagarna”. Novak besvarade Funckes kritik med att konstatera att den styrning som han oroar sig för redan existerar genom att politiska partier nominerar och fattar besluten i Presstödsnämnden. Med utredningens förslag ökar i stället oberoendet eftersom besluten flyttas från staten, till branschen: ”Ett steg mot ett större oberoende. Inte ett mindre. Ett steg mot mindre styrning. Inte mer.” Positionerna är alltså diametralt motsatta. Medan Funcke menar att kravet på en demokratisk värdegrund är ett hot mot yttrandefriheten menar Novak att det tvärtom är ett sätt att försvara den.
Medieutredningens förslag ska så småningom behandlas i riksdagen och det återstår att se vilka av dem som till slut blir verklighet. En sak är dock säker, debatten om hur mediepolitiken i det digitaliserade och globaliserade medielandskapet ska se ut har bara börjat. Att utredningen betonar statens normbildande roll genom att föreslå innehållsmässiga villkor för mediestödet borgar nog för att debatterna kring förslagen kan bli både intensiva och polariserande. De som ställer sig bakom medieutredningens förslag kan hävda att den alltmer utbredda populismen kräver att mediestödet ska användas som ett demokrativerktyg, det vill säga att det ska användas för att motverka det förkastliga men icke brottsliga ”lågintensiva hatet”. De som motsätter sig medieutredningens förslag kan i stället använda dem för att visa hur ”etablissemanget” vill utesluta oönskade röster från offentligheten och på så sätt ifrågasätta den föreslagna mediepolitikens legitimitet.
Mats Hyvönen är forskningssamordnare vid Institutionen för kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet.
”Vill man stödja demokratin måste man tänka smart nu”
Hur ska tidningarna och kvalitetsjournalistiken överleva i ett digitalt tidevarv? Ännu finns inga definitiva svar, men Medieutredningens analys visar att de flesta tidningsföretag måste tänka om. Förändringarna har också påverkat...
