Analys/Reportage

Marknadstänkande präglar högre utbildning

| Respons 1/2016 | Låst artikel | 7 min läsning

Kvaliteten på utbildningar bärs i dag upp av lärares yrkesstolthet och studenter som trotsar nonsensartade mål och effektivitetskrav. Vi bör rikta uppmärksamheten på strukturerna i detta utbildningssystem, skriver filosofen Sharon Rider i den universitetsdebatt som historikern Dick Harrison initierade i Svenska Dagbladet.

Mycket kan sägas och mycket har sagts om Dick Harrisons debattinlägg angående tillståndet vid landets universitet (SvD 25/1). Debatten efter Harrisons utspel har stundtals varit förvirrad eftersom hans debattartikel tog upp ett antal problem vilkas inneboende förhållanden till varandra inte förtydligades. Huvudsakligen handlar Harrisons inlägg om tre aktuella problemområden: för det första studenternas stadigt sjunkande kunskaper samt deras förväntan att lärarna ska vara trevliga och tillmötesgående; för det andra universitetsledningarnas stadigt ökande krav på ”produktion”, eller som det hette tidigare ”genomströmning”; för det tredje utbildningspolitikens utarmande av universitetslärarens yrkesidentitet, med den frihet och det ansvar den medför (bland annat meddelarfrihet). Låt oss titta närmare på vad som förenar dessa problem. På en akademisk institution, den minsta ekonomiska enheten på ett lärosäte, har prefekten för institutionen huvudansvaret för utbildningens och forskningens kvalitet, att hushålla med skatte­betalarnas medel samt att se till att alla lagar och förordningar följs. I det nu­varande finansieringssystemet får universitetet ersättning för varje student man rekryterar samt för studenternas ”prestationer”. Undervisningsverksamhetens finansiella bas och institutionens överlevnad hänger med andra ord på att ett visst antal studenter väljer att läsa vid institutionen i fråga samt att flertalet av dessa blir godkända. Hela institutionens ekonomi står således och faller med att den godkänner tillräckligt många studenter. Misslyckas institutionen att attrahera och behålla studenter, undergrävs dess ekonomi och i förlängningen blir institutionen tvungen att avskeda lärare. Fortsätter nedgången kan hela enhetens verksamhet bli så ekonomiskt skör att den stört­dyker och institutionen drabbas av så kallad ”arbetsbrist”. Naturligtvis är detta en utveckling som ingen chef med självaktning önskar under sin ledning. Lockelsen för institutionen som organisatorisk enhet att hellre fria än fälla underpresterande studenter måste rimligen vara stor. Icke desto mindre försöker väl de flesta institutioner till varje pris undvika att ”justera” betygsättningen utifrån ekonomiska överväganden så länge man har så att man klarar sig. För den hängivna läraren ”på golvet”, den som har vigt sitt liv åt undervisning och forskning i ett ämne, framstår problemet litet annorlunda. Hur ska man förhålla sig till att kvalitet mäts i ”prestationsprocent”, det vill säga kraven ovanifrån att få så många studenter godkända som möjligt? Hur ska man förhålla sig till att den skickliga och hårt arbetande kollegans jobb ryker till följd av ”låg effektivitet”? Hur ska man förhålla sig till hotet att ens älskade ämne och all den kompetens som har byggts upp med stor möda under hundratals år försvinner från ens lärosäte? I en sådan situation är det enda som håller arbetsmoralen uppe lärarnas professionella identitet och yrkesstolthet. Effektivitet och kvalitet är inte samma sak Men studenternas kunskaper och förväntningar då? Jag tror inte att många studenter känner igen sig i Harrisons beskrivning, utan snarare i Mats O Svenssons replik (DN 29/1). Svensson påpekar att det inte är dagens studenter som har infört New Public Management, reducerat utbildningens mål till ”anställningsbarhet” (det vill säga en räcka certifierbara färdigheter som efterlyses av näringslivet) eller skapat ett utbildnings­system där eleven ser sig själv som kund snarare än medborgare. I den mån studenter kommer till universitetet med bristande kunskaper och en filiströs attityd till bildningens syfte och egenvärde, är det troligen på grund av att de fostrats i att se sig själva som marknadsaktörer: poängen med en utbildning blir, liksom poängen med allt annat i livet i dag, en fråga om att skaffa sig så mycket fördelar som möjligt med minsta möjliga insats. Trots den tidsanda i vilken de fostrats, finns det dock fort­farande ett stort antal studenter som vill något annat med sitt liv, av sitt samhälle, av sina lärare, och det är inte sällan som studenter gör gemensam sak med sina lärare för att försäkra sig om en på samma gång intellektuellt krävande och stimulerande utbildning, inte bara att den på papperet uppfyller mer eller mindre nonsensartade mål. Liksom de akademiska institutionerna är studenterna fast i ett automatiserat system där ämnets karaktär och kunskapens egenvärde inte tas i beaktande över huvud taget, eftersom det i detta system bara finns ett värde: ­effektivitet. Och effektivitetsidén bygger på antagandet att en vara (en produkt eller en tjänst) ska kunna erbjudas tillägre kostnad utan försämring i kvalitet. Hela idén om studentgenomströmning är tänkt utifrån effektivitetsprincipen: fler examina (godkända studenter) ska produceras till lägre kostnad. Det blir ju en klar vinst för samhället! Om för många blir underkända i ett sådant system uppfattas problemet ligga någonstans i produktionsleden. Det som glöms bort (eller döljs) i denna tankefigur är att effektivitet alltid måste sättas i relation till ett övergripande syfte. Vad är målet, poängen, med en utbildning i historia, Dick Harrisons ämne? Harrison och Svensson är egentligen överens om att det inte är att producera certifikat för att underlätta för arbetsmarknadens bedömning av ”rätt kompetens”, att det inte handlar om att bidra till ekonomisk tillväxt eller att stärka vare sig studentens eller lärosätets varumärke i den globala konkurrensen, åtminstone inte i första hand. Men både två tvingas att arbeta efter en utbildningsmodell som följer en sådan logik. Om nu varken studenterna eller lärarna köper idén att ”effektivitet” är detsamma som ”kvalitet”, varifrån kommer denna modell alla måste rätta sig efter? Här bränner det till eftersom många universitetsledningar numera ser sig själva som företagsledningar. Vad som gäller i det moderna universitetet är att öka produktionen (genomströmningen), hävda sig på marknaden (rankas högt), attrahera kunder (studenter) och investeringar (forskningsanslag), ”nå ut” (internationell publicering) etcetera. Avdelningar för extern kommunikation (marknadsföring) växer på varje lärosäte, samtidigt som ”småämnen” skärs bort – som om vi nu visste vilka sorters kunskaper som kommer att behövas i framtiden, som om de skulle gå att bygga upp lika fort som att riva ner när behovet väl uppstår. Det finns åtminstone ett dokumenterat fall där ett ­lärosäte fingerat ”arbetsbrist” för att bli av med misshagliga lärare som har påtalat en fortskridande avakademisering av utbildningen samtidigt som lärosätet ”nischat” sig för att få en större andel av yrkeutbildningsmarknaden (se Respons 3/2013). Granska utbildnings­systemets struktur Om man nu tycker att det finns problem med detta effektivitetstänkande ska man i stället för att ömsom anklaga studenterna, ömsom lärarna, för lättja eller oförmåga, titta närmare på strukturen i det utbildningssystem som har skapats. Här behövs en genomgripande diskussion kring finansiering och kvalitet som innefattar både lärar- och studentperspektivet. När vi letar efter svar på frågan: “hur säkrar vi kvalitet i den högre utbildningen?” måste vi rimligen ha en idé om vad det är vi vill ha av ut det system som vi har byggt och för vilket vi alla betalar en ansenlig summa i skattemedel. Effektivitet i förhållande till vad? Många skulle vara benägna att svara som ett brev på posten ”nytta”. Men det är förstås på inget sätt tillfredsställande, om man inte har den blekaste aning om svaret på Gotthold Ephraim Lessings fråga till sin tids utilitarister: Vad är då nyttan med nytta? Sharon Rider är professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet.


Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  2. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Svenska banker och företag bidrog till att konsolidera bolsjevikernas diktatur
    Den amerikanske historikern Sean McMeekin lyfter i sin uppmärksammade bok The...
  3. Utblick
    Amerikanska forskare fördjupar bilden av Sverige
    Sociologen Carly Elizabeth Schall problematiserar den utbredda föreställningen att en fungerande...
  4. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Omvälvningar i synen på den ryska revolutionen
    Den ryska revolutionen tillhör den moderna historiens avgörande händelser och har...
  5. Analys/Reportage
    Problemet är inte överkänsliga studenter utan lärarnas försvagade ställning
    På flera amerikanska universitet ställs nu krav på att kurslitteratur ska...