Den första säsongen av den tyska tv-serien ”Weissensee” har visats i SVT. Den har blivit en succé bland kritiker och publik i Tyskland. En anledning är att den lyckas visa vardagen i DDR bortom Stasi.
Stasi som såpopera? Det låter som ett vanskligt, till och med respektlöst företag, men den tyska tv-serien ”Weissensee“ måste karakteriseras som ett lyckat försök. Nu har första säsongen visats i SVT.
Den utspelas 1980 i stadsdelen Berlin-Weissensee, där två familjer lever i parallella världar, tills deras vägar korsas i en Romeo och Julia-intrig. Å ena sidan har vi funktionärsfamiljen Kupfer, där fadern är generalmajor i Säkerhetstjänsten, och där den hänsynslöse sonen Falk gör karriär i samma firma, medan hans sympatiske bror Martin nöjt sig med att bli patrullerande folkpolis. Familjens kvinnor arbetar inom vård och skola. Å andra sidan har vi dissidentfamiljen med den regimkritiska kabarésångerskan Dunja Hausmann och dottern Julia, som har en amerikansk pojkvän och tänker fly till väst.
Av en slump stoppas Julia och hennes amerikan i en trafikkontroll av Martin, varpå dissidentdottern och folkpolisen förälskar sig i varandra. Familjerna förbjuder relationen, inte bara på grund av de politiska differenserna: det visar sig att sångerskan Hausmann för längesedan hade ett förhållande med general Kupfer (under ett par avsnitt förmedlas till och med misstanken att Martin och Julia skulle vara syskon). Familjerna gör allt för att hålla Julia och Martin ifrån varandra; mest av alla intrigerar den cyniske karriäristen Falk som ser familjens status och framtid i fara. Han vidtar alla tänkbara åtgärder inom det område som på Stasi-tyska kallades zersetzen (ung. bryta ner), så att tittarna får en kuslig inblick i säkerhetstjänstens operativa arbete. Fadern är betydligt mer ambivalent. Han har alltid beskyddat Dunja Hausmann, inte bara för gammal kärleks skull; han ser henne heller inte som en regimens fiende. Dunja kallar sig själv för socialist: hon vill stanna i sitt hemland och inte som många andra ta sig över till ”andra sidan”. Parallellen till vissångaren Wolf Biermann är uppenbar. Både för Dunja och det unga kärleksparet blir tillvaron en kamp för individens rätt till frihet (kärlek!) i ett totalitärt samhälle som har den skrupelfria Stasi-apparaten till sitt förfogande.
När ”Weissensee“ sändes i Tyskland gjorde den succé. Serien hade höga tittarsiffror, samtidigt som kultursidorna öste beröm över manus, regi och skådespelare (samtliga huvudkaraktärer är välkända för de tyska tittarna. Svensk publik torde känna igen skådespelarna som gestaltar Dunja Hausmann och Martin Kupfer från filmen ”Goodbye Lenin”, 2003, regi: Wolfgang Becker). Hur kan man förklara att denna spagat mellan kvalitet och folklighet uppenbarligen lyckades så bra?
Uppgörelsen med DDR-historien har i första hand fokuserat på den människoföraktande diktaturen och Stasis övervakningsapparat. Även i en konstnärlig kontext är Stasi det centrala motivet: ett representativt exempel är den internationellt framgångsrika filmen ”De andras liv” (2006, regi: Florian Henckel von Donnersmarck). Vardagslivet i DDR har dock inte skildrats i nämnvärd utsträckning, om man bortser från mer satiriska framställningar som Leander Hausmanns ”Sonnenallee” (1999) och ”NVA” (2005). Fokuseringen på en maktens och kontrollsamhällets historieskrivning har delvis (re)konstruerat en DDR-bild som framstår som mer uniform än det östtyska samhället egentligen var. I ”Weissensee“ märks emellertid ansatser till att visa några glimtar av livet bortom Stasi.
Visserligen kretsar berättelsen återigen kring förövare och offer, och Stasi-aktiviteterna står återigen i händelsernas centrum, men ett par inblickar i DDR-vardagen lyckas ”Weissensee” ändå ge. Julias och Martins bemödanden att hitta ett eget boende skildar den pragmatiska byråkratin kring lägenhetsförmedlingen. Ogifta par som redan hade tak över huvudet kunde inte göra anspråk på en lägenhet, men om man var händig och beredd att ta sig an ett renoveringsobjekt ökade chanserna. Som en sista utväg ockuperar Julia en obebodd lägenhet, en praktik som blev allt vanligare och exploderade i Berlin strax efter murens fall. Martins bekväme och småborglige poliskollega Görlitz utgör ett exempel på det så kallade nischsamhället: han vill varken ha bråk med staten, sin överordnade eller frun, utan bara odla sin trädgård i lugn och ro. En historiskt lustig detalj är scenen med indianerna som de patrullerande poliserna måste skingra. Indiankulten var utbredd i DDR och vid murens fall existerade ungefär 50 kulturgrupper med över 1000 medlemmar. Hobbyindianerna hölls under uppsikt av DDR-regimen, men verksamheten skyddades delvis av att den amerikanska urbefolkningen sågs som pionjärer i kampen mot USA-imperialismen.
Till en mer nyanserad bild av DDR bidrar också föreställningen om den ”gode” Stasiofficeren, som vi också möter i långfilmen ”De andras liv”. Där upplever Stasi-Hauptmann Wiesler ett uppvaknande när han i bevakningen av dissidentparet plötsligt berörs av deras liv och inser hur torftigt hans eget är. Hans Kupfers tvivel är av annan art. Född 1920 representerar han en generation som vuxit upp i skuggan av nationalsocialismen. Hans familj mördades i koncentrationsläger, och för Kupfer handlar socialismen framför allt om att skapa ett antifascistiskt samhälle, där nazismen aldrig kan få fäste igen. Han tillhör den så kallade Aufbau-generationen som aldrig kan glömma krigets fasor och viger sitt liv åt att bygga upp ett annat, bättre Tyskland. Till skillnad från sina kollegor förkroppsligar Kupfer en mänsklig socialism; han menar att staten måste kunna föra en dialog med sina kritiker. Historien rymmer också nyckeln till hans relation med Dunja Hausmann: som generationskamrat delar hon hans erfarenheter och har blivit socialist av samma skäl. Det är bara det att Kupfers ideal och mänsklighet inte passar i Stasi-apparaten, där det råder cynism och en brutal kontroll av medborgarna enligt mönstret ”den som inte är med oss är emot oss”.
Här blir serien intressant ur ett språkligt perspektiv. Funktionärsvokabulären är ständigt närvarande: det talas om klassfienden, den antifascistiska skyddsvallen, negativt-fientliga aktiviteter etcetera. Men när Falk försvarar skjutningarna mot republikflyktingarna med att det kan betraktas som naturlig selektion blir fadern rasande: övertagandet av nazistiska argumentationsmönster är otänkbart för någon med hans erfarenhetshorisont. Teamet bakom ”Weissensee“ har utan tvivel gjort sin research och inte bara språket verkar autentiskt (visserligen har Julia lite väl snygga kläder för att vara 80-talets DDR, men det kan motiveras av familjens västkontakter). Att man använt Stasi-fängelset Hohenschönhausen liksom högkvarteret Normannenstraße som inspelningsplatser förstärker intrycket av autenticitet.
Genom en mer komplex skildring av livet i det ”andra“ Tyskland inleddes i och med ”Weissensee” 2010 en ny DDR-tradition inom filmen, som fått efterföljare i exempelvis långfilmen ”Barbara” (2012, regi: Christian Petzold) och filmatiseringen av Uwe Tellkamps roman ”Tornet” (2012, regi: Christian Schwochow). Utmärkande för ”Weissensee” – och förmodligen bidragande till de höga tittarsiffrorna – är dock att serien bitvis lånar element och ledmotiv från såpans värld: melodramatiska peripetier, orealistiska sammanträffanden, den svartsjuka intrigrerande hustrun, incestuös syskonkärlek (och inte minst den sentimentala, påträngande musiken!). Att serien ändå inte fastnar i schabloner beror på de överlag goda skådespelarinsatserna, särskilt general Kupfer och hans båda söner gestaltas kongenialt. Sevärt!
Charlotta Seiler Brylla är docent i tyska vid Stockholms universitet.
