Krönika

Med kroppen som medium

| Respons 2/2016 | 3 min läsning

De senaste veckorna har jag tillsammans med en kollega lagt sista handen vid en artikel om fenomenologiska perspektiv på depression och antidepressiv medicinering. Att revidera en artikel kan vara ett utdraget arbete. Det som försvårade ytterligare denna gång var att det i bokstavlig mening var sista, eller enda, handen jag lade vid artikeln. Jag bröt oturligt armen för några veckor sedan, vilket gjort vänsterhanden obrukbar för en tid. Och den utslitna sanningen att man inte inser vad man har förrän man förlorat det, har sällan gjort sig så tydligt påmind. Det ironiska denna gång var att jag fick uppleva ett av artikelns huvudsakliga teoretiska begrepp, ”corporealization” – hur kroppen alltmer framstår som fysiskt objekt – på ett väldigt konkret sätt.

Den tyske psykiatern och filosofen Thomas Fuchs använder begreppet för att beskriva den förändrade upplevelsen av kroppen i depression. Inom den fenomenologiska traditionen efter Maurice Merleau-Ponty tänker man sig att den levda kroppen står i direkt relation till världen. Vi upplever omgivningen genom kroppen utan att reflektera över hur ögonen tar in det vi ser och öronen det vi hör. Men i depressionen förändras detta tillstånd och vår kropp framträder som materia, som ett besvärligt ting som kommer i vägen för våra intryck och vår vilja. Ofta känns kroppen tung och passiv och personen plågas av fysiska besvär. Att komma i rörelse för att utföra de mest triviala uppgifter kan verka oöverkomligt svårt.

För min del var det alltså ett armbrott som försatte mig i denna situation. Till skillnad från i (de flesta) depressioner finns det ett tydligt fall och en lösning. Men upplevelsen av den dysfunktionella kroppen är likväl nedslående – att känna kroppens materialitet kan vara skrämmande även när det inte hänger samman med depression. Det är inte märkligt att sjukdom och åldrande leder till psykiskt lidande och väcker djupt existentiella frågor. Den vänstra armen har slutat vara en förlängning av min vilja – alla små vardagliga rörelser som jag tidigare oreflekterat utfört har nu blivit krångliga och smärtsamma projekt. Så snabbt kan den förgivettagna kroppen förvandlas till otympligt föremål. Jag har också fått en påtaglig erfarenhet av att vara samtidigt objekt och subjekt, inom fenomenologin så ofta illustrerat genom hur ena handen tar den andra, när jag med högra armen lyfter den vänstra i mina dagliga övningar.

Den feministiska kritiken av fenomenologin har poängterat att den naturliga och transparenta kontakten med världen är den manliga kroppens privilegium. Ja, alla kroppar som på ett eller annat sätt avviker från den hela rena vita mannens betraktas oftare som objekt. Men i vår samtid tycks förlusten av den kroppsliga självklarheten drabba oss alla. I en dokumentärserie som nyligen sändes på SVT undersöks några utmärkande drag hos dagens unga. De tre avsnitten heter ”Vi som har obegränsat med porr”, ”Vi som har kroppsfixering” och ”Vi som söker kärlek online”. Genom rubrikerna löper en röd tråd: kroppen som föremål (för begär). Online-dating handlar inte bara om en objektifiering av kroppen, men det yttre får en stor betydelse i den snabba urvalsprocessen. Det utmärkande för människan är enlig existentialistisk fenomenologi vår frihet och förmåga att överskrida kroppen som objekt genom våra val och projekt i världen. Men vad händer när kroppen blir det främsta projektet, när vi manifesterar viljan genom att noggrant omforma våra fysiska former, i minutiöst uttänkta dieter och träningsprogram?

Fenomenologin kan bidra till en nyanserad syn på vår kroppslighet, inte minst genom insikten att det är omöjligt att helt skilja mellan de subjektiva och de objektiva aspekterna av kroppen. Men i vissa situationer blir upplevelsen av de fysiska villkoren mer plågsamt erfarna. Och säkert är vår samtida upptagenhet av att optimera kroppen inte bara ett uttryck för att vi vill bli åtrådda som objekt för den andre, utan även för att vi vill kunna röra oss i världen länge, friktions- och smärtfritt, med kroppen som medium i våra alldagliga och storartade projekt. Därför ska också jag fortsätta med mina tråkiga rehabiliteringsövningar och nästa gång jag skriver en artikel kan jag förhoppningsvis göra det med båda händerna.


Hanna Bornäs

Hanna Bornäs är legitimerad psykolog och doktorand i barn- och ungdomsvetenskap. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...