Gunnar Wetterberg tar i Medelklassens guldägg ett helhetsgrepp på tjänstepensionernas framväxt i Sverige och lyfter fram en negligerad aspekt av det svenska välfärdssamhället. Han ger åtskilliga exempel på de problem som kommersialiseringen av trygghet skapar. Det råder ingen tvekan om att det rådande pensionsparadigmet är ett guldägg för försäkringsbranschen. Om det också blir ett guldägg för medelklassen återstår att se.
Det orange kuvertet som dök ner i brevlådan innehöll en glad nyhet i år, jag slapp se hur fattig jag kommer att vara som pensionär. Elaka tungor säger att pensionsprognosen tagits bort för att mörka hur usla de allmänna pensionerna kommer att bli framöver. Pensionsmyndigheten å sin sida hänvisar till uppdraget att ge allmänheten en rättvisande bild av hur stor den sammanlagda pensionen blir, det vill säga inklusive tjänstepension och privat pensionssparande. För att ta del av sin prognos loggar man nu i stället in på Pensionsmyndighetens hemsida, där myndigheten i samarbete med pensionsbolagen ger en mer heltäckande prognos. Med en forskarkarriär i stipendieträsket fanns inte heller här någon större anledning till jubel – prognos 41 procent av slutlönen inklusive tjänstepension – hepp! Lärdom inför nästa liv: undvik att forska om pensioner om du vill kunna leva på din egen.
I takt med att den allmänna pensionen tunnas ut blir tjänstepensionen och privat sparande allt viktigare. I Sverige har vi talat mycket om ”den upp- och nedvända befolkningspyramiden”: detta var ju den självklara fonden för vårt reformerade pensionssystem. För många höginkomsttagare är i stället ”den upp- och nedvända pensionspyramiden” redan ett faktum. Värt att påpeka i detta sammanhang är att metaforen i sig, där trygghet på ålderdomen gestaltas som ett fenomen med tre sidor, ursprungligen lanserades av pensionsbolagen själva i USA under slutet av 1940-talet. I Sverige har man tagit över stafettpinnen och vi befinner oss nu i en situation i vilken en statlig myndighet i ”allmänhetens intresse” främjar och legitimerar en långtgående kommersialisering av välfärden. Det orange kuvertet exemplifierar hur de institutionella förutsättningarna för vår trygghet har förändrats under de senaste 20 åren.
Privata pensionslösningar är alltså inte något nytt fenomen. Det tidigare pensionssystemet (ATP) var ett direkt misstroendevotum mot en pensionsindustri på stark frammarsch vid mitten av förra seklet. Inom välfärdshistorisk forskning är däremot detta område bristfälligt studerat. Föreställningar om den svenska ”välfärdsstaten” och den ”svenska modellen” har i stor utsträckning präglats av en statligt orienterad ansats där privata alternativ hamnat i skymundan. Den gängse bilden bygger helt enkelt på en haltande analys då ”samspelet” mellan privat och offentlig verksamhet i hög grad lämnats därhän.
I sin senaste bok träffar Gunnar Wetterberg därför i flera avseenden mitt i prick när han tar ett helhetsgrepp på tjänstepensionernas framväxt i Sverige. Medelklassens guldägg är en välkommen skildring av det svenska välfärdssamhället utifrån ett ofta negligerat perspektiv, där såväl privata välfärdsarrangemang som medelklassens formering hamnar i förgrunden. Till sin form är detta en klassisk företagshistoria, där vi får följa Sveriges Privatanställdas Pensionskassa (SPP) mellan 1917 och 2017. Under denna 100 år långa period byter SPP både skepnad och namn ett flertal gånger, från ideell understödsförening till försäkringsbolag i monopolställning och slutligen till konkurrensutsatt tjänstepensionsföretag under namnet Alecta.
De läsare som är ute efter en strikt hållen företagshistoria kommer dock bli besvikna. Till sitt innehåll utgör SPP:s historia bara en fond för Wetterbergs ambition att berätta om både det samspel som har präglat de svenska pensionssystemets utveckling och de finansiella marknadernas växlingar. Här ligger Wetterbergs analytiska ansats och ambition att bidra till forskningen. De två teman som framställningen kretsar kring kan vi kalla för kampen om trygghet och kampen om kapitalet. Genom att följa SPP:s historia vill Wetterberg ”kasta nytt ljus över den överbudspolitik som ledde till ATP-reformen 1959”, men också de förhandlingar som ledde till införandet av ITP-systemet 1960. Wetterberg lutar sig inte bara mot tidigare forskning, utan han har också gått igenom SPP:s arkiv av årsredovisningar och protokoll, ett i sig omfattande arbete som bidrar med ett nytt perspektiv på flera viktiga skeenden.
Trots en omfattande diskussion av pensionssystemens utveckling saknar jag dock ett viktigt perspektiv – ett internationellt sammanhang.
Genom en omfattande kontextualisering och koncisa sammanfattningar av tidigare forskning hanterar Wetterberg utmärkt den långa tidsperioden. Han tillför en djupare förståelse för varför viktiga förändringar genomfördes och vilka effekter de fick. Som Wetterberg själv skriver så fungerar SPP som både ”spegel och aktör” och boken blir på så vis en berättelse om några av de viktigaste förloppen i det moderna Sveriges historia. Trots en omfattande diskussion av pensionssystemens utveckling saknar jag dock ett viktigt perspektiv – ett internationellt sammanhang. En risk med nationell historieskrivning är att omfattande reformer tenderar att uppfattas som ett rationellt svar på just ett nationellt ”problem”. Nationsöverskridande impulser som påverkar sådana skiften hamnar då i bakgrunden.
En viktig milstolpe i svensk pensionspolitik var införandet av ATP-systemet 1959. Wetterberg ägnar stort utrymme åt denna reform och den överbudspolitik som han menar blev resultatet. 1998 års pensionsreform avhandlas mer kortfattat av Wetterberg som ett resultat av de spänningar ATP-systemet skapade på 1980-talet. Ett nytt pensionsparadigm etablerades där medborgarnas trygghet i allt högre grad blivit beroende av marknaden. I Medelklassens guldägg tar inte Wetterberg direkt ställning till denna utveckling, det rör sig snarast om en ”omarkerat” positiv grundsyn på detta paradigmskifte. I en krönika i Expressen (21/5-2017) råder det emellertid ingen tvekan: facken bör kämpa för en högre tjänstepension och slå vakt om det rådande pensionssystemet konstaterar Wetterberg.
Jag finner dock inget självklart stöd för denna hållning i Medelklassens guldägg. Tvärtom ger Wetterberg åtskilliga exempel på de problem som en kommersialisering av trygghet också skapar. Här saknar jag en vidgad kontext med marknadsliberalismens betydelse för detta paradigmskifte. Reformeringen av det svenska pensionssystemet på 1990-talet sammanföll med starka intressen för en vidgad finansialisering inom EU. Framför allt uppfattades de omfattande offentliga pensionssystemen som ett hinder av den alltmer globaliserade finansindustrin och attackerades från ett flertal håll.
Som Wetterberg visar har SPP också genomgått ett otal solvenskriser av varierande grad. Än så länge har SPP/Alecta kommit ut på andra sidan, men i så kallade föregångsländer som USA finns det gott om exempel på haverier där löntagarna sett sina pensioner försvinna upp i rök. Andra problem som det nya pensionsparadigmet för med sig lyser också igenom i Wetterbergs framställning, exempelvis en ökad segmentering där vissa grupper av löntagare hamnar utanför, samt ökade omkostnader där konkurrens och vinstintressen äter upp pensionskapital. Kapitalförvaltningen har också bytt fokus från ”tillräcklig avkastning med bisyftet att gynna svenskt näringsliv” till ”maximal avkastning vid en given risknivå”. Som Wetterberg påpekar kan denna orientering leda till att de försäkrade kan ”glädja sig” åt en ökad avkastning samtidigt som de blir av med sina jobb. Liknande problem uppstod i de anglosaxiska föregångsländerna långt tidigare och är också väl belysta i tidigare forskning.
Medelklassens guldägg är intresseväckande och välskriven. Boken har dock ett problem i att den befinner sig mitt emellan två olika fält. Förväntar man sig en populärhistorisk skildring kan man nog uppfatta boken som litet väl omständlig, och trots att Wetterberg hanterar försäkringstekniska och ekonomiska termer på ett lättbegripligt sätt blir boken svårläst för dem som inte är bekanta med dessa på förhand. Som forskningsalster finns det en potential, men den valda formen medför vissa problem. Formen för referenshantering med enbart ”kommenterad bibliografi” gör att boken blir svår att använda för forskare. Ibland är det inte helt tydligt när det är Wetterberg själv som hävdar något eller var detta påstående annars står att finna. Wetterberg borde också ha sammanfattat och kommenterat det bidrag som grundforskningen i SPPs arkiv faktiskt tillfört tidigare forskning. I huvudsak är också den narrativa formen överordnad vilket medför att bokens analytiska teman – kampen om trygghet och kapitalet – hamnar i bakgrunden. Som forskare tycker jag att det är synd då det finns såväl aktuella konfliktlinjer som en politisk sprängkraft i en sådan analys.
Vad säger egentligen de olika skiften som SPP gått igenom? Är medelklassen tryggare nu? Vem vann kampen om kapitalet? Wetterberg betonar att en viktig princip som SPP etablerat är att tjänstepensionen skall betraktas som uppskjuten lön och att förvaltarna alltid satt de försäkrades trygghet i första rummet. Frågan är dock om detta någonsin har varit fallet fullt ut. De anslutna arbetsgivarna – eller ”beskyddarna” som de kallades inledningsvis – har aldrig släppt kontrollen över de förvaltade medlen. De var inte heller de försäkrade som drev igenom den kanske viktigaste förändringen i SPP:s historia, nämligen övergången från ett förmånsbestämt system till ett fondsparande där försäkringstagarna nu får bära risken. Samtidigt som staten drar tillbaka sitt ansvar för medborgarnas trygghet visar alltså inte arbetsgivarna heller någon större tilltro till marknadens förmåga att trygga pensionerna.
Kanske är det för tidigt att måla fan på väggen, ett flertal faktorer bidrar till möjligheter att parera dessa problem; den svenska tjänstepensionsindustrin är betydligt mer samordnad än i andra länder; löntagarnas kollektiva inflytande är betydligt större och staten mer närvarande. Det råder ingen tvekan om att det rådande pensionsparadigmet är ett guldägg för försäkringsbranschen. Det är också möjligt att det i slutändan visar sig bli ett guldägg för stora delar av medelklassen. Redan nu vet vi dock att det inte gäller för den ökande andelen självanställda och för dem som står utanför kollektivavtalen.
