Författaren och konstkritikern Ingela Linds fascination för Bloomsburygruppen går inte att ta miste på . I boken Ta sig frihet – Bloomsbury, Indien och Konsten att leva liksom i utställningen ”Bloomsbury Spirit” som nu visas på museet Artipelag, vill hon förmedla den känsla och filosofi som gruppen stod för. Här finns även intentionen att återaktualisera deras visioner om estetik, moral och om människans frihet. Utställningen pågår till den 30 september.
Jag befinner mig på en skuggig uteplats i Florens med Virginia Woolfs (1882–1941) Ett eget rum, hennes feministiska essä från 1929. Innan jag reste utomlands över sommaren hade jag också lagt Orlando (1928) på nattduksbordet, en utgåva som jag köpte så sent som förra året. Mina tankar vandrar iväg. Varför köpte jag just de här titlarna och varför läser jag dem just nu? Svaret ligger nog främst i ett intresse för genus och i den feministiska utgångspunkten i min egen forskning. Liksom Woolf gjorde i båda dessa verk ställer jag frågor om det androgyna, om hur det representeras och om hur androgynen som figur används i litteraturen. Medan Woolf gjorde en poäng av att vissa kanoniserade manliga författare som Shakespeare, Keats och Lamb var androgyna, söker jag mig till de tidigmoderna kvinnliga författarna.
Men varför köpte jag Ett rum med utsikt (1908) av E. M. Forster (1879–1970), som också var en del av Bloomsburygruppens innersta krets, i våras? Ett enkelt svar skulle vara: för att delar av romanens handling utspelar sig i Florens, denna fantastiska stad som jag återvänder till så ofta jag kan för att bo och arbeta i. Men det är inte hela sanningen. Nej, jag medger att även jag, liksom Ingela Lind, har en dragning till dessa konstnärer och författare på ett vis som är svårt att beskriva. De påverkar med sin ”mjuka modernism”, som Lind benämner den, trots att jag före mitt möte med hennes bok Ta sig frihet inte alls hade särskilt djupa kunskaper om gruppens historia eller övriga medlemmar.
Som Lind skriver i sitt kapitel om Virginia Woolf är hon den mest kända av gruppens medlemmar. Av den mängd böcker hon skrev och publicerade på det egna ”köksbordsförlaget” Hogarth Press är den mest uppskattade Mot fyren från 1927. Just den romanen var också mitt första möte med Virginia Woolf och jag minns hur jag kämpade för att förstå hennes stil, förstå varför den var så storslagen och jag minns, som förstaterminsstudent i litteraturvetenskap, hur upprymd jag var efter seminariet. Det var som ett slags övergångsrit in mot den riktiga förståelsen av litteraturen.
Men när jag nu återvänder till Woolf är det alltså till den nog lika kända Ett eget rum. Och visst är hennes tankar fortfarande relevanta för historieskrivningens behov av förnyelse, som aktualiseras i forskning utifrån feministiska perspektiv, inte minst inom fältet för tidigmoderna studier. När Woolf 1929 förundrades och förfärades över hur gapande tomt hålet var av kvinnliga författarskap genom historien när hon genomsökte bibliotekshyllorna, var till exempel den storhetstid som kvinnliga italienska poeter upplevde under 1500-talets första hälft helt okänd. Den tidens inställning till de då få kända kvinnliga poeterna kan exemplifieras med den italienska litteraturhistoriska auktoriteten Benedetto Croce. Han skrev 1924 i Scritti di storia letteraria e politica om Gaspara Stampa, som med sina över 300 dikter i dag är känd som en av Italiens främsta 1500-talspoeter, att ”hon var kvinna och när kvinnor inte efterapar män använder de oftast poesin till att älska sin älskare eller sina barn mer än själva poesin”. Och i en utgåva titulerad The Golden Book of Italian Poetry utgiven av Oxford University Press 1934, finns inte en enda kvinna representerad.
I dag har forsknings- och arkivarbetet inom olika discipliner såsom litteraturvetenskap, historia och filologi, förändrats och det är rätt självklart att litteraturstudier nu tar med kvinnliga författare såsom Christine de Pizan, Gaspara Stampa och Mary Wollstonecraft. Trots det vill jag hävda att omskrivningen av kanon pågår för fullt och i den förändringsprocessen kan även Ingela Linds bok om Bloomsburygruppen skrivas in.
Jag fortsätter genom Ta sig frihet och läser om Vanessa Bell (1879–1961), född Stephens och Virginia Woolfs storasyster, som även hon hörde till den innersta kretsen av Bloomsburygruppen. Hon var konstnär och är ihågkommen både för sina målningar och för sina tygmönster. Hon gifte sig med konstkritikern Clive Bell (1881–1964), men hade en mer betydande relation till den sex år yngre konstnären Duncan Grant (1885–1978) som hon levde tillsammans med på gården Charleston i Sussex. Hennes vackra textilmönster skapades framför allt i den lekfulla Omega Workshops, denna mötesplats på Cadena Café för postimpressionistiska konstnärer, en knutpunkt mellan konsten och allmänheten.
På Artipelags utställning ”Bloomsbury Spirit” har man velat återskapa denna unika miljö där möbler, bildkonst, mattor, väggmålningar och mer därtill trängdes och samsades. Museets Cadena Café innehåller verk av Tor von Geijer såsom ”tavelborden” Lily Pond Table med målade bordsskivor och väggfresken som von Geijer återskapat utifrån ett svartvitt foto från 1914. Konstverken i sig ligger nog nära originalen och vill ge en känsla av Bloomsburygruppens sinnelag, men med möbler som nästintill doftar av nyproduktion förloras känslan av 20-tal på något vis, trots den tidsenliga taklampan som värmer rummet med sitt guldgula ljus. Visst är det en medveten intention även här, som man också påpekar i presentationen av utställningen, att sammanföra känslan av den gångna tiden med samtidens. Det stora antal böcker om Bloomsburygruppen och dess enskilda medlemmar som ligger utspridda på alla bord är också i linje med detta. Det som fångar mitt intresse mest, förutom väggfresken, är dock den stora samling fotografier på gruppen från olika tider och i olika former som smyckar rummets samtliga väggar.
Målet för Omega, och för Bloomsburygruppen generellt, var att demokratisera konsten och mycket gick ut på att göra vardagen vackrare.
Museets Omega-rum där flera originalverk finns representerade ger mig däremot mer. Cadena Café och Omega Workshops låg på 33 Fitzroy Square, vilket är mitt i Bloomsbury, och bestod av verkstad och showroom som rymdes på två våningar. Konstnären och kritikern Roger Fry (1866–1934), ännu en central gestalt i gruppen, var verkställande direktör och Vanessa Bell och Duncan Grant var vicedirektörer. Kunder och besökare bestod främst av mer löst knutna personer kring gruppen, men Omega var också känt i Paris och tilldrog sig besökare som Getrude Stein och Pablo Picasso. Målet för Omega, och för Bloomsburygruppen generellt, var att demokratisera konsten och mycket gick ut på att göra vardagen vackrare. Därför målades det gärna direkt på väggar och möbler både i Omega och i hemmen såsom Charleston. Bilder från gårdens rum och trädgård visar på en fantastisk färgexplosion. Med Linds ord var Omega ”eklektiskt – själva motsatsen till purism och sträng funkis. Det var hedonism och lättsam poesi. Man ville göra fest av vardagen”. Hon beskriver vidare Bloomsburys konstnärer som starkt påverkade av fauvismen och hur det ”vilda” (fauve) befriade dem från kulturnormer. I stället för att underordna sig understryker de rytmens och färgens självändamål samt det oregelbundna och nyckfulla. Det skiljer gruppens stilriktning från det som mer traditionellt fått definiera modernism, såsom kubismen, futurismen eller dadaismen.
Charleston var en central plats som också blivit synonym med Bloomsburygruppens livsstil för eftervärlden. Det var inte bara hem åt Vanessa Bell och Duncan Grant, utan inrymde sovrum till flera av de andra i sällskapet. Man tillbringade mycket tid tillsammans, och här ute på landsbygden, fria från stadens myller och regler, skapade de sin egen livshållning, där kärlek uttrycktes utan konventioner och där den mjuka och inkluderande modernismen fick utvecklas i samtal och i konstnärliga samarbeten. Vanessa Bell och Duncan Grant målade tillsammans varje dag, ofta samma motiv och det är ibland svårt att skilja deras verk åt. Deras relation, såsom Lind beskriver den, grundade sig i djup kärlek, även om Grant, som i likhet med flera i Bloomsburygruppen också var attraherad av personer av samma kön, hade flera älskare (även de boende på Charleston). Det var ingenting som tycks ha bekymrat Vanessa Bell, som för övrigt beskrevs som något av en modersgudinna av systern Virginia Woolf och som till skillnad från systern fick tre barn – två söner med sin första man Clive Bell och en dotter med Duncan Grant. Dottern, Angelica, var en av de få som inte trivdes med livet på Charleston och det komplicerades ytterligare av att föräldrarna, främst av ekonomiska skäl, höll det riktiga faderskapet hemligt under många år.
Av alla de personer och personligheter som Ingela Lind behandlar i Ta sig frihet, som Roger Fry, Clive Bell, författaren och Virginia Woolfs älskarinna Vita Sackville-West (1892–1962) eller ekonomen John Maynard Keynes (1883–1946), stannar jag upp vid Duncan Grant, en av gruppens friaste själar. Han levde öppet homosexuell i en tid då det var olagligt, levde samtidigt tillsammans med Vanessa Bell och brydde sig inte om konventioner av några slag. Och ingen anmälde honom. Lind kallar också sitt kapitel om honom för ”Alla älskade Duncan Grant” och han tycks ha skapat sig själv ett skydd genom sin öppenhet, sitt motto att leva utan skam och genom sin charmiga personlighet.
Lind menar att Grant ”förkroppsligar” konsten och definierar vidare hans stil som ”lekfull poesi”, vilket ju också är ett av Bloomsburygruppens ideal – det musiska och rytmiska. Han hade i tidiga år studerat i Paris där han också lärde känna Matisse, Picasso och Stein samt kretsen kring hennes berömda salong. Det var med andra ord Grant, som med lätthet socialiserade, reste och utbildade sig, som drog till sig dessa kända konstnärer när Omega Workshop drog igång.
Artipelag har i sin utställning flera målningar av Vanessa Bell och Duncan Grant i det rum de kallar Grafton Galleries, efter det galleri där gruppen med Roger Fry i spetsen arrangerade flera postimpressionistiska utställningar. Denna del utgör tillsammans med originalutgåvorna från Hogarth Press samt verken skapade i Omega Workshop i mitt tycke utställningens största behållning. Det är genom gruppens egna verk som man lyckas förmedla ”the Bloomsbury Spirit”. Hogarth Press är alltså det förlag som Virginia och Leonard Woolf skapade tillsammans hemma i Hogarth House i Richmond och som startade som ett slags terapi för Virginia som alltmer gått upp i sitt skrivande. ”Leonard var tvungen att hitta ett projekt som kunde få hennes uppretade hjärna att vila”, som Lind uttrycker det. Paret köpte i mars 1917 en handpress som placerades på köksbordet, lärde sig snabbt hantverket och redan efter en månad tryckte de sin första utgåva, en pamflett om trettiotvå sidor innehållande Virginia Woolfs The Mark on the Wall och Leonard Woolfs Three Jews. Verket trycktes i hundrafemtio exemplar och blev snabbt ett samlarobjekt. Förlaget började gå runt ekonomiskt först på 30-talet, men hade då en imponerande utgivning med namn som T.S. Eliot, H.G. Wells, Katherine Mansfield och Freuds samlade verk. Vanessa Bell stod för omslag av flera av Virginia Woolfs böcker samt för förlagets olika serier såsom Hogarth Living Poets. På ”Bloomsbury Spirit” visas flera av dessa vackra utgåvor, där också samarbetet i Bloomsburygruppen så tydligt förkroppsligas i text, formgivning och handpressade utgåvor.
Ju mer jag läser om Leonard, desto mer ökar mitt intresse för denne författare, samhällsdebattör och människorättskämpe.
På utställningen begrundar jag även Vanessa Bells porträttmålning av Leonard Woolf från 1940. Dels beror det på representationen av en rofylld arbetsmiljö, ett vackert skrivbord, blommor i en vas och där den trofasta hunden ligger tryggt bredvid och vakar över dagens prestationer, dels är det Leonard Woolf som person, en man av judisk härkomst som förälskade sig i Virginia Stephens. Ju mer jag läser om Leonard, desto mer ökar mitt intresse för denne författare, samhällsdebattör och människorättskämpe. Han var strikt antikolonialistisk och, som Lind lyfter fram, också aktiv vänsterpolitiker och med sin ”stoiska läggning såg han det som ett moraliskt imperativ att aldrig acceptera orättvisor”. Som make och medarbetare fanns han vid Virginias sida genom hennes svåra perioder, dock, som Lind påpekar, i en rad olika roller. Han beskrivs ibland som en ängel som skyddar Virginia från stress och obehagligheter, som såg till att hon åt och höll sig sysselsatt med parets förlag. ”Han var kontrollören och terapeuten.” Huruvida han styrt hennes författarskap i sin roll som första läsare och redaktör låter Lind vara osagt, men hon påpekar att inflytandet inte var ensidigt. Virginia påverkade även Leonards skrivande och de skrev båda romaner utifrån sina liv.
Något som skrivs fram som ett nytt spår i Linds bok är kopplingen till Indien. Det jag förvånas mest över här är inte att kopplingen görs, utan att den är ny. Hur kan detta inte vara undersökt och redan etablerat med tanke på att det brittiska kolonialstyret genomsyrat författarskap, konstnärers produktion och politik under så många decennier? Och dessutom, än mer med tanke på den tydliga koppling majoriteten av medlemmarna i gruppen hade till Indien, vilket också skrivs fram av Lind. På Artipelag gestaltas detta spår tillsammans med det betydande inflytande som också fanns från den Ryska baletten. Ernst Billgrens tolkning av scenografin till baletten Le Dieu Bleu är drömsk och sagolik. Tillsammans med dräkterna, lånade från Dansmuseets samling, och ljudet av balettens originalmusik syftar representationen till att återge den länk av utsuddade kulturzoner som finns mellan Bloomsburygruppen, Indien och den Ryska baletten.
Ta sig frihet är en essäistisk berättelse, personligt skriven med intentionen att åter väcka liv i en del av de ideal och värderingar som genomsyrade Bloomsburygruppen. Lind poängterar hur deras förmåga att värdera vänskap och skönhet kan te sig som särskilt irriterande i dag. ”Det låter löjeväckande och lyxigt”, menar Lind och aktualiserar här viktiga frågor: ”Är det för att vi numera bara litar på mätbarhet och hårda värden? Är det matematikens och naturvetenskapens seger över humanismen?” Här kan vi stanna upp och påminna oss om Bloomsburygruppens önskan att demokratisera konsten och jag vill se Linds Ta sig frihet som skriven i just den andan. Boken, både genom text och ett stort urval av bilder, är en inspirationskälla som får mig att vilja läsa mer och vidga mina kunskaper om personerna, livsstilen och gruppens verk. Konstverken, bilder av personerna och av deras hem är naturligtvis också nödvändiga för att förstå deras livsstil och visioner om estetisk och mänsklig frihet. Bloomsburygruppens ”spirit” når mig också allra bäst i bokens form tillsammans med de delar av Artipelags utställning som består av gruppens egna verk. Jag fortsätter så läsningen av Virginia Woolf och finner mig inspirerad till att upptäcka Leonard Woolfs författarskap och studera Vanessa Bells och Duncan Grants konst. Kanske ska jag till och med besöka Charleston någon gång i framtiden. I väntan på det läser jag Ett eget rum och funderar vidare på Woolfs och Bloomsburygruppens tankar om estetisk och mänsklig frihet, om genus, om brott mot kulturnormer och på vårt fortsatta projekt att fylla i de litteraturhistoriska luckorna.
