Debatt

Museidebatt med åsikter utan vetenskapligt stöd

| Respons 6/2016 | 10 min läsning

I höstens intensiva museidebatt går två spår att urskilja. Det ena handlar om Världskulturmuseernas framtid och det andra fokuserar på Sveriges kulturhistoriska museers sätt att arbeta generellt. Trots att det finns gedigen forskning på området har detta ignorerats i debattens spår två. Mycket av kritiken har bottnat i åsikter som saknar vetenskapligt stöd, menar Anders Högberg, professor i arkeologi.

Hösten 2016 bjöd på en intensiv museidebatt. Den initierades av Ola Wong (SvD 8/9, 28/9) och följdes av över 70 inlägg i olika medier. Debatten har varit mångfacetterad och svår att överblicka, men två huvudspår är tydliga (Irenius i SvD 23/10). Det ena är specifikt och handlar om Världskulturmuseernas framtid och planerna på sammanslagning av de tre stockholmsmuseerna Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Etnografiska museet. Det andra spåret är mer generellt och handlar om kulturpolitik, kulturarvsfrågor och tillståndet vid Sveriges museer i stort.

Bakgrund till debatten är ett förslag som överintendenten vid Statens museer för världskultur, Ann Follin, lämnade till regeringen den 29 oktober. Med bas i ett regeringsuppdrag att se över myndighetens ekonomi beskriver Follin framtida verksamhetsinriktning samt föreslår sammanslagning av de ovan nämnda museerna i Stockholm. Detta förslag har diskuterats av många med mer insikt i ämnet än vad jag har (exempelvis Rubin i DN 30/9, Romgard med flera i SvD 5/10, Myrdal och Mühlenbock i Aftonbladet 15/10 och Vitterhetsakademin 26/10). Jag tar därför inte upp detta spår.

Själv har jag varit nyfiken på debattens andra spår: den generella kritiken av verksamheterna vid Sveriges kulturhistoriska museer. Närmare bestämt har jag varit intresserad av att undersöka hur kritikerna beskriver kulturarv och Sveriges museer och hur detta relaterar till kända forskningsresultat.

Centralt i detta andra spår har varit en kritik mot vad man ser som en vinkling av historien efter för tillfället politiskt gångbara budskap. Kritikerna har bland annat menat att fritt tänkande hålls tillbaka av förtryckande normkritiska perspektiv, att museerna är fångna i en kulturpolitisk tvångströja av ideologiska pekpinnar som gått vilse i normpolitiken, att respekt för kunskap saknas och att objektiv fakta förnekas (exempelvis Wong i SvD 28/9, Helmerson i DN 29/9, Braw i Barometern 29/9, Ohlsson i SvD 30/9, Sidenvall i Smålandsposten 30/9, Björklund i Södermanlands Nyheter 30/9, Dahlberg i Expressen 1/10, Linderborg i Aftonbladet 3/10, Björkman i DN 4/10, Boscanin i GP 4/10, Holmberg i Upsala Nya Tidning 5/10, Pihl i Expressen 7/10, Forsberg i Expressen 11/10, Lindstrand i Dagens Samhälle 11/10 och Wong i SvD 22/10 och 11/11).

Några exempel: med utgångspunkt i kritik av normkritiskt tänkande utvecklar Erik Helmerson (DN 29/9) ett resonemang om faran med identitetspolitik. Han slår fast att museerna ska skildra dåtiden, att ju mer samtida museerna görs desto mindre relevanta blir de. Birgitta Ohlsson (SvD 30/9) lägger till att museernas uppgift är att informera om dåtiden. Daniel Braw (Barometern 29/9) kopplar diskussionen till Kulturdepartementets förståelse av kulturarv som något i rörelse, en inställning som enligt honom visar på ”problem med konkreta verkligheter och beständighet”. Braw drar slutsatsen att detta står i direkt konflikt med ”förvaltning av kulturarvet så som den traditionellt har bedrivits”.

Kulturarvsstudier och museologi är nationellt och internationellt etablerade och expansiva vetenskapsområden. På flera universitet kan man utbilda sig i och disputera i dessa ämnen. Också i andra discipliner som exempelvis arkeologi, historia, etnologi, statsvetenskap, arkiv- och informationsvetenskap, arkitektur och konstvetenskap, kan man disputera på avhandlingar med fokus på kulturarvsstudier eller museologi. Det finns alltså utbildning och forskning i dessa ämnen. Det finns också en uppsjö av forskningspublikationer och skrifter att ta del av.

Hur står sig då den kritiska debatten om museernas roll och kulturarvsfrågor i relation till kända forskningsresultat? Som flera har påpekat, inte så bra (exempelvis Rubin i DN 30/9, Rossholm i Humtank 30/9 och Svanberg & Hyltén-Cavallius i DN 4/10).

Normkritiska perspektiv förekommer på svenska museer, men det finns inget stöd för påståendet att de dominerar. I dag lever många kulturhistoriska museer med utställningar och andra publika verksamheter som inte fungerar så som personalen vill att de ska fungera. Det finns också substantiell nationell och internationell forskning som visar på behovet av förändring i museernas verksamheter (Rogan & Amundsen 2010; Bünz 2015). Analyser visar att verksamheter växer när detta behov identifierats och tjänstemän bestämmer sig för att utveckla genom att bygga vidare på de verksamheter museet redan har (Hauptman & Näversköld 2014). Forskning visar också att detta får effekter i form av att fler får mer kunskap och nya upplevelser genom sina museibesök. Exempelvis har museer förändrat utställningar om förhistorien som tidigare enbart berättade om vuxnas liv utifrån ett vuxenperspektiv till att nu också berätta om familjeliv och barndom under förhistorien (Karp med flera 2006). Normkritik är en av flera metoder museerna arbetar med för att uppnå förändring, fördjupad kunskap och öka sin kunskapsspridning.

Att förstå kulturarv som något i rörelse är inte politiskt tyckande.

Som nämnts tidigare menar Daniel Braw (Barometern 29/9) att en förståelse av kulturarv som något i rörelse är politiskt tyckande som står i direkt konflikt med ”förvaltning av kulturarvet så som den traditionellt har bedrivits”. Omfattande forskning visar att den konflikt som Braw pekar på inte existerar i praktiken. Att förstå kulturarv som något i rörelse är inte politiskt tyckande. Det är förståelse grundad i forskningsbaserad kunskap. Samstämmiga undersökningsresultat visar att förvaltning av kulturarvet alltid ändrats med sin samtid. Att som Braw gör hävda att detta är en motpol till att förstå kulturarv ”traditionellt” saknar vetenskaplig grund.

Att beskriva kulturarv som något i rörelse är att lägga till ytterligare en nivå av förståelse till det komplexa begreppet kulturarv. Forskning visar att kulturarv är levande, ständigt i rörelse och föremål för (om)tolkning (Harrison 2013). Bernard Eric Jensen (2008) visar att det finns många uppfattningar om kulturarv i samhället. Vetenskaplig kunskap om komplexiteten i hur kulturarv skapas, förstås och används är avgörande för museernas utveckling av sina verksamheter. Att reducera denna fråga till en konflikt mellan politiskt tyckande och traditionell förvaltning, så som Braw framställer det, är kunskapslöst.

Erik Helmerson (DN 29/9) och Birgitta Ohlsson (SvD 30/9) hävdar att museernas uppgift är att skildra dåtiden. Barbara Kirshenblatt-Gimblett (1998) visar att detta är riktigt. Men hon menar samtidigt att det är mer komplicerat än så. Kulturhistoriska museer berättar visserligen om dåtiden, men de gör det genom att gestalta dåtiden i relation till hur den förstås, tolkas och återberättas i nuet. Undersökningar visar att det alltid varit så (Aronsson & Elgenius 2014). Museernas forskningsbaserade kunskap handlar om samlingarna och om hur dåtiden förstås, tolkas och berättas om i nuet. Dessa kunskaper är avgörande för hur väl museernas verksamheter lyckas. Majoriteten av Sveriges museer förstår detta. Att som Helmerson och Ohlsson reducera komplexiteten i museernas uppgifter till att enbart handla om att förmedla kunskap om dåtid är missvisande.

I boken Manifest för en ny realism (2014) levererar Maurizio Ferraris kritik mot kunskapslöshetens tankesystem (se recension i Respons 2015:1). Även om Ferraris slår in redan öppna dörrar i sin kritik av postmodernismens ståndpunkter (vilket betyder att jag delar hans kritik, men ser diskussionen som i mångt och mycket missriktad och överspelad), erbjuder andra halvan av hans manifest välgrundade argument för kunskap som frigörande kraft. Ferraris föreslår en ”ny realism” som bygger på upplysningens idé, inte som den yttrade sig i 1700-talets Europa, utan ”genom att göra den samtida” och placera in den i Derridas tanke om ”förnuftets framsteg”.

Detta är aktuella tankar. I en av de många artiklar som publicerades efter sommarens Brexitval skriver Joris Luyendijk (DN 24/6) om kärnan i vad han kallar post-sanningspolitiken. Friheten att uttrycka sina åsikter har kommit att bli till friheten att välja sina egna fakta.

I spår två av höstens kritiska museidiskussion, den om tillståndet vid Sveriges museer som jag valt att inrikta mig på, valde många sina egna fakta framför känd vetenskaplig kunskap för att uttrycka generella åsikter: att normkritiska perspektiv dominerar museernas verksamheter, att museernas uppgift enbart är att skildra dåtid och att kulturarv som rörelse är i konflikt med kulturarv som traditionell förvaltning. De två sistnämnda åsikterna berör frågor som fundamentalt påverkar verksamheterna vid våra museer. Forskningen har sedan länge undersökt dem och kommit en god bit på väg när det gäller att producera mångfacetterad kunskap om dessa viktiga frågor. Denna kunskap ignorerades i höstens debatt.

Ska (norm)kritiska analyser göras av tjänstemän på Sveriges museer? Ja, det finns vederhäftig forskning som pekar på att det är nödvändigt (Bünz 2015). Undersökningar visar att kritiska analyser som görs med vetenskaplig grund kan förändra praktiker utan att tulla på det kulturhistoriska innehållet och utan att sätta sig i något partipolitiskt knä (Hauptman & Näversköld 2014).

Ska vi rädda museerna från (norm)politik? Ja, när rimliga krav på erfarenhetsbredd i museernas verksamheter förvandlas till blinda identitetspolitiska representationskrav, när normkritik blir till förtäckt normförsvar av outtalade värden (Rogan & Amundsen 2010).

Armslängds avstånd är en viktig demokratisk princip. För snart 20 år sedan skrev Lennart Lundquist (1998) att demokratin inte kommer att fungera utan kunniga ämbetsmän (och kvinnor vill jag lägga till) som verkar som demokratins väktare:

Vi måste hela tiden vara medvetna om verklighetens beskaffenhet präglad av mångfald, komplexitet, mångtydighet och motsägelsefullhet under ständig förändring. Vi kan bara se på ämbetsmannens etiska position som innebär att han samtidigt ska lyda lagen, vara lojal mot överordnade och ta hänsyn till samhällsmedlemmarna.

Att Lundquist på detta sätt lyfter fram ämbetsmännen beror på att de är åtkomliga för offentlig organisering och på att förvaltningen har stor politisk betydelse. Offentlig förvaltning, som stora delar av museisverige är en del av, har inflytande på grund av sin närvaro i samhällsformande förändringsprocesser, sin kontinuitet och sin kunskap. Politiker fattar beslut om visioner, ambitioner och reglering genom lagstiftning och regleringsbrev. Men till syvende och sist är det tjänstemän – som museianställda – som vidtar de konkreta åtgärder som bestämmer vad resultatet faktiskt blir. För att göra detta krävs kunskap – om samlingarna, om dåtiden, om hur dåtiden förstås, tolkas och berättas om i nuet, om kulturarvsfrågor och, med Lundquists ord, om verklighetens beskaffenhet under ständig förändring. Även om insikten att sådan kunskap hjälper till att hålla armslängds avstånd är levande på majoriteten av Sveriges kulturhistoriska museer, visar forskning att kunskapen kontinuerligt måste uppdateras och samtidsanpassas för att inte bli inaktuell eller gå förlorad.

Peter Aronsson har poängterat att när museerna fungerar som bäst är de fantastiska mötesplatser för olika praktiker. De är vetenskapliga och didaktiska kunskapsinrättningar, kulturpolitiska institutioner och offentliga besöksmål. Som sådana mötesplatser bidrar de till att kunskapsbaserade, relevanta och delade världsbilder växer fram. Många kulturhistoriska museer fungerar på detta sätt. Men museisverige har också problem. Konstant minskade anslag, skenande lokalkostnader och samlingar som svämmar över magasinen är konkreta sådana (sverigesmuseer.se). Litet mer diffusa svårigheter är institutionalisering och stagnation, det vill säga när systemmål blir viktigare än verksamhetsmål (Lundquist 1998).

Detta visar att offentlig genomlysning av verksamheterna är nödvändigt för att diskutera problem och möjligheter och, inte minst, för att måna om och stärka de tjänstemän som Lundquist ser som demokratins väktare. Våra kulturhistoriska museer behöver granskas av kultur- och vetenskapsjournalister och andra skribenter och intressenter. En vital, kritisk och kunskapsbaserad offentlig diskussion om kulturhistoriska museer och kulturarv är viktig (se exempelvis Karlholm i DN 21/5-15). I höstens spår två av museidebatten var det många kritiker som inte levererade detta. De levererade i stället åsikter utan vetenskapligt stöd.

Anders Högberg är professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet.


Anders Högberg

Anders Högberg är professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet. Hans forskning är bred, från människans tidiga kognitiva evolution för miljoner år sedan till framtidsforskning om minnespraktiker vid slutförvaringsplatser för kärnavfall. Högberg skriver om människans evolution, förhistoria, kulturarv och mångfaldsfrågor. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...