Klassikern

Mytomspunna texter med politisk sprängkraft

| Respons 6/2017 | 13 min läsning

Upptäckten av dödahavsrullarna för ett halvt sekel sedan skapade en kapplöpning mellan plundrare, arkeologer, diversehandlare, bulvaner och religiösa ledare. De arkeologiska fynden från den så kallade Qumranrörelsen drogs också in i en territoriell storkonflikt som vi ännu inte sett slutet på. Sedan 1990-talet har svenska forskare börjat intressera sig för materialet och nu finns en svensk översättning av delar av textsamlingen. Den kommer att få stor påverkan på svenskt språkbruk och kunskapsförmedling om judendomen och den tidiga kristendomens historia.

Qumrangrottorna vid Döda havet. Foto: Wikimedia Commons.

De mytomspunna texterna från Dödahavsområdet anses vara ett av 1900-talets viktigaste arkeologiska fynd. Texterna är de äldsta handskrifter vi har av bibliskt material och ger en unik inblick i såväl den rabbinska judendomen som den kristna rörelsen under det första århundradet enligt vår tideräkning. Dessutom uppdagades skrifter som tidigare varit okända, den så kallade sektlitteraturen. Den var skriven för Qumranrörelsen, en from judisk sekt som oftast förknippas med esséerna. Sekten hade en apokalyptisk världsbild och ansåg sig leva i den yttersta tiden, där de onda krafterna hade övertaget gentemot de goda. Qumranrörelsen hyste en dualistisk världsbild där mänskligheten delas in i mörkrets respektive ljusets barn. Man såg samtiden som en ond tidsålder, men hyste hopp om att Gud snart skulle ingripa i historien för att förgöra de orättfärdiga och rädda de rättfärdiga. Allt stod på spel. Och nej, jag syftar inte på de dunkla vrårna av dagens samhällsdebatt, utan på apokalyptiska strömningar med tvåtusen år på nacken.

Upptäckten av Dödahavsrullarna skapade genast kapplöpning mellan plundrare och arkeologer, diversehandlare, bulvaner och religiösa ledare. Det beryktade publiceringsarbetet påbörjades mitt i en geopolitisk kris och resulterade i en strid om tillgång till texterna som har kallats för ”århundrandets akademiska skandal par excellence”. Än i dag råder oenigheter om vilken nation som har rätt att förvalta fyndet, samtidigt som antikhandlare tjänar grova pengar på skickligt utförda förfalskningar. Medan jag skriver detta kommer minst tio busslaster av kristna amerikanska turister att tippas av i den judeiska öknen för att lyssna till rövarhistorier om Johannes döparens påstådda koppling till Dödahavsrullarna. Vi har alltså att göra med antika texter som väcker starka känslor än i dag. 2017 markerar 70-årsjubileet för skriftfyndet och nu finns det för första gången någonsin en svensk översättning av sektlitteraturen som hittades vid Döda havet i volymen Dödahavsrullarna: svensk översättning (Bibelsällskapets Förlag) under teologen Mikael Winninges redaktörskap.

För att placera den svenska översättningen i sin kontext krävs det insikt om de politiska, akademiska och religiösa maktkamper som har utspelat sig under Dödahavsrullarnas moderna historia. Textfyndets berättelse börjar någon gång under vintern 1946–47 då två herdepojkar strövade omkring vid Döda havets nordvästra strand. Pojkarna tillhörde en beduinstam som var känd för att spåra upp antikviteter. De var förmodligen på jakt efter metallföremål, mynt och smycken. I stället fann de tio keramikkrukor och sju pergamentrullar i en grotta. Under våren 1947 fördes några av rullarna från beduinlägret till en diversehandlare i Betlehem. Han förstod genast att dokumenten var värdefulla och kontaktade en syrisk-ortodox kyrklig ledare: metropoliten i Jerusalem. Denne köpte fyra av rullarna, medan de övriga tre hamnade hos en annan handlare som i sin tur kontaktade en judisk handskriftsexpert vid Hebreiska universitetet. Trots oroligheterna mellan judar och araber åkte handskriftsexperten till arabiska Betlehem och köpte två av rullarna. Lägg nu märke till datumet: den 29 november 1947, samma dag som FN röstade om en delning av det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk del. Efter nästan tvåtusen år i en arkaisk grotta, vecklades skriftrullarna nu alltså upp i en territoriell konflikt vi ännu inte sett slutet på.

Handskriftsexperten vid Hebreiska universitetet försökte köpa metropolitens fyra rullar, men utan framgång. Metropoliten hade nämligen blivit avrådd från att göra affärer med en judisk forskare. Samtidigt tilltog våldsamheterna med bombdåd, krypskyttar och evakuering av utländska delegationer från Jerusalem. Metropoliten satte sig själv i säkerhet i USA och tog med sig rullarna. Tilltaget illustrerar väl den komplicerade frågan om juridisk äganderätt eftersom rullarna först återfunnits i det brittiska Palestinamandatet, sålts och sen förts till en annan kontinent. En nation, ett forskningsinstitut, ett religiöst samfund – vilken instans hade rätt att göra anspråk på fyndet? Många var de mer eller mindre ljusskygga aktörer som ville åt rullarna.

I maj 1948 utropades staten Israel och dagarna efter gick dess arabiska grannar till samlat angreppskrig riktat mot den nybildade staten. Striderna utkämpades främst på det brittiska Palestinamandatets tidigare territorier. Efter vapenvilan 1949 blev konsekvenserna att östra Jerusalem och Västbanken (med området kring Jeriko och nordvästra Döda havet där rullarna först upptäckts) hamnade under jordanskt styre, medan det övriga landet förblev israeliskt.

På andra sidan havet försökte metropoliten sälja rullarna för att få in pengar till sin kyrka. 1954 annonserade han i Wall Street Journal med rubriken ”The Four Dead Sea Scrolls”. På den israeliska sidan förstod man att metropoliten inte skulle sälja till judiska forskare och lät en bulvan köpa in rullarna. Ett år senare återförenades de sju skriftrullarna från den första fyndgrottan i israeliskt förvar i Jerusalem, någon timmes bilresa från Döda havet. Rullarna ställdes senare ut i en specialbyggd avdelning på Israels nationalmuseum som kallas för Bokens helgedom. Museets arkitektur speglar Qumranrörelsens dualistiska syn på världen: svart basalt kontrasterar mot vitskimrande sandsten och symboliserar motsättningen mellan mörkrets och ljusets barn.

Den dualistiska världsbilden som ekar genom den så kallade Gemenskapsregeln präglas av inställningen att bara den egna gruppen kan leva rättfärdigt. I böner, när man talar om och till Gud, är tonen däremot väldigt ödmjuk, vilket framkommer i den svenska översättningen:

Enligt din [vilja] har allt blivit till
och inget sker utan dig.
Genom den insikt du ger vet jag detta,
ty du har öppnat mina ögon för underbara hemligheter.
Men jag är ett lerkärl, knådat med vatten,
i grunden skamlig, av orent ursprung, en ondskans degel, en syndens boning,
en förvirrad ande, förvänd och utan förstånd,
skrämd av dina rätta domslut.

(Tackpsalmer, spalt 9: 22–25).

Så tillbaka till den geopolitiska hetluften: de första systematiska utgrävningarna gjordes under överseende från jordanska myndigheter och leddes av dominikanfadern Roland de Vaux från den franska arkeologiska skolan École Biblique i östra Jerusalem. Även beduinerna genomsökte området och det uppstod en kapplöpning om fler fynd mellan beduiner och arkeologer. Beduinerna hittade ruiner som fanns en kilometer söder om första grottan. Platsen, i dag känd som Qumran, kunde ha haft en förbindelse till texterna. Fader de Vaux ledde utgrävningen av ruinerna 1951–52 och det var i samband med detta som beduinerna hittade ännu en betydelsefull grotta med tiotusentals textfragment, den så kallade grotta 4.

Utdrag ur Jesajas bok, den bäst bevarade av rullarna. Foto: Wikimedia Commons.

Den mödosamma publiceringsprocessen av materialet från grotta 4 präglades av det som kommit att kallas för ”århundrandets akademiska skandal”. Jordanien hade gett en kristen forskargrupp monopol på texterna. Gruppen bestod till en början av bibelforskare och lingvister från olika länder och av olika kristna samfund. Inga israeliska eller judiska forskare var inbjudna att delta i arbetet under denna tid. Den judiske professorn Géza Vermes tröttnade på monopolet och kritiserade de kristna forskarna för att hålla materialet hemligt för världens forskarsamhälle och för allmänheten. Dessutom drog publiceringsarbetet ut på tiden då finansieringen sinade. Det blev inte bättre av att en forskningsledare ur gruppen i en tidningsintervju sa att judendomen borde vara en religion från det förgångna. Uttalandet blev droppen för världens forskarsamhälle. På 1990-talet ingrep de israeliska antikvariska myndigheterna och tog ifrån det kristna forskarteamet ensamrätten till texterna. Emanuel Tov, en israelisk, judisk forskare fick huvudansvaret för utgivningen. Materialet blev nu tillgängligt för hela forskarvärlden.

Teologi och religionsvetenskap i Sverige har tidigare haft en tyngdpunkt på studier relaterade till kristendomen i protestantisk tradition, därför har många begrepp i den vetenskapliga terminologin tillkommit i en kristen kontext.

Det är mot den här bakgrunden som den svenska översättningen av Dödahavsrullarna måste förstås. I mitten av 1990-talet, när monopolet var upphävt och allt fler volymer sipprade fram, började flera hebraistiskt inriktade forskare i Sverige att intressera sig för materialet. I Uppsala, långt ifrån de infekterade striderna om Dödahavsrullarna, ville en grupp svenska lingvister skaffa sig förstahandskännedom om texterna. De ville studera handskrifterna och fotografierna – och detta började bli möjligt. Qumranseminariet grundades 1996 som ett samarbete mellan filologer och exegeter i Hebreiska bibeln. Ett par år senare uppstod ett nordiskt samarbete mellan nytestamentliga forskare som ägnade sig åt Dödahavsrullarna. Nordic Network in Qumran Studies bestod av forskare från Sverige, Norge, Danmark och Finland. Inom nätverket föddes idén om en nordisk introduktionsbok till Dödahavsrullarna som skulle översättas till de fyra nordiska språken. Boken Dödahavsrullarna – Innehåll, bakgrund och betydelse (red. Cecilia Wassén, Atlantis, 2011) går i dag varm på många nordiska universitetskurser, men kan med fördel läsas av alla som vill veta mer om fyndet, publiceringen och forskningsläget. Introduktionsboken och översättningen är tänkta att ackompanjera varandra, skriver redaktören Mikael Winninge i förordet. Till skillnad från de forskarlag som fördröjde publiceringsarbetet med flera decennier, bygger det nordiska samarbetet broar över språkgränser, discipliner och kanske även religiösa orienteringar. Den svenska översättningen av Dödahavsrullarna är resultatet av ett föredömligt stycke nordisk vetenskapshistoria.

Eftersom såväl introduktionsbok som översättning dominerar den svenska utgivningen av material kopplat till Dödahavsrullarna, kommer det offentliga samtalet sannolikt att präglas av terminologin som används. Teologi och religionsvetenskap i Sverige har tidigare haft en tyngdpunkt på studier relaterade till kristendomen i protestantisk tradition, därför har många begrepp i den vetenskapliga terminologin tillkommit i en kristen kontext. Ett sådant exempel är den utbredda användningen av ’Gamla testamentet’ när man talar om de hebreiska (och arameiska) bibelböckerna. Boksamlingen definieras därmed utifrån den kristna bibeln. I den svenska översättningen av Dödahavsrullarna har redaktionskommittén i stället valt att använda ’Hebreiska bibeln’. Valet speglar en betydelsefull perspektivförändring eftersom det belyser den grundläggande texten i judisk tradition, inte dess relation till Nya testamentet i kristen tradition. Dessutom är ’Hebrew Bible’ den term som används i internationella forskningssammanhang. Ett annat exempel på ett avsteg från gängse svensk vokabulär är i fråga om tidsangivelser. I inledningen noteras det att redaktionen diskuterat denna fråga ett flertal gånger. Undertecknad råkar dessutom veta att dessa diskussioner ibland varit något hetsiga. Åsikterna har nämligen gått isär gällande huruvida man ska använda f.Kr. och e.Kr. eller f.v.t. (före vår tideräkning) och v.t. (vår tideräkning). Ett majoritetsbeslut fattades för det senare. Jag tycker att beslutet är klokt av två anledningar: för det första används BCE (before common era) och CE (common era) inom internationell, icke-konfessionell bibelvetenskap för att i någon mån komma bort ifrån ett uttryck som självklart utgår ifrån en kristen världsbild. För det andra är ju som bekant ”Kristus” ett trosuttryck som innebär att man bekänner Jesus som Messias, en bekännelse som inte är passande inom vetenskaplig litteratur i allmänhet och speciellt inte när det handlar om judiska texter såsom Dödahavsrullarna. I förlängningen hoppas jag att redaktionens avsteg från gängse svensk terminologi tjänar till att ge mer en nyanserad uppfattning om vardagsbegrepp som tillkommit i en kristen kontext. Jag hoppas även att den internationella akademiska vokabulären på sikt kommer att påverka svenskt språkbruk och kunskapsförmedling.

Titeln Dödahavsrullarna är något missvisande eftersom urvalet enbart består av sektspecifika texter, alltså inte bibeltexter eller icke-kanonisk litteratur, så kallade apokryfer och pseudepigrafer. Föreliggande översättning har i det här fallet anammat tongivande översättningar till engelskan, som under benämningen The Dead Sea Scrolls avgränsat urvalet på samma sätt. Trots att översättningen enbart består av Qumranrörelsens egen textproduktion, kallar redaktionen den ”en samlad översättning av Dödahavsrullarna”. Läsaren hade i min mening varit betjänt av att det i titeln framgår att volymen inte innehåller hela det väldiga materialet från Döda havet.

Varje text introduceras kortfattat och intresseväckande, läsaren får ett helhetsperspektiv över textsamlingen och kan dessutom tillägna sig fördjupade kunskaper genom notapparaten. Upplägget passar utmärkt för den allmänintresserade läsaren, dock hade jag gärna sett utförligare noter med hebreiska, arameiska och grekiska ord för nyckelbegrepp. Av naturliga skäl görs en del hänvisningar till Nya testamentet, liknande kopplingar till den rabbinska litteraturen hade varit på sin plats. Därtill hade ett index varit till stor hjälp för den som intresserar sig för paralleller till andra antika texter.

Genreindelningen av texterna spänner över sex delar som på ett utmärkt sätt speglar den variation som skrifterna uppvisar genom sina regeltexter, liturgi och kalendertexter, poetiska texter, bibelparafraser, bibelutläggningar och vishetstexter. Läsaren ställs inför ett material med många ansikten. Här samsas regeltexternas strikta anvisningar för sektmedlemmarnas dagliga liv med fantasifulla omskrivningar av bibliska texter. Vishetstexterna kombinerar etik med eskatologi och framhåller att endast den som tar till sig kunskap och undervisning kan nå insikt om ”hemligheten om det som kommer”. Textmaterialets skiftande karaktär ger insikt om den rika litterära miljön inom den antika judendomen.

Översättningen har berikats med en sjunde kategori texter som erbjuder den nyfikna en rejäl bonus i form av tre antika källor om esséerna som inte ingår i Dödahavsrullarna. Genom Filon, Josefus och Plinius den äldre kan läsaren bilda sig en egen uppfattning om kopplingen mellan esséer, Qumranrörelsen och texterna. Tillägget ger också en pedagogisk fingervisning om hur olika källtexter kan användas för att kasta ljus över de svårtolkade Dödahavsrullarna.

Språkmässigt ansluter sig översättningen till Bibel 2000 i ambitionen att hålla målspråket ledigt, snarare än att förmedla källspråkets exakta betydelse, i den mån en sådan går att utläsa. Som litteratur på svenska är texterna smidiga, stundom riktigt skönklingande, som i de poetiska texterna. Läsare som är ovana med fragmentariska manuskript i översättning kan säkert bli bestörta av de många hakparenteser som markerar saknad eller alltför oläslig text. Dock utgör även dessa pedagogiska påminnelser om svårigheterna med att översätta antika handskrifter.

Dödahavsrullarna är i allt väsentligt ett gediget vetenskapligt samarbete mellan många av Sveriges mest namnkunniga bibelforskare, religionshistoriker och lingvister. Jag hoppas att boken når ut längre än till bibelvetenskapens litteraturlistor och att kännedom om Dödahavsrullarna blir en del av allmänbildningen i Sverige. Dödahavsrullarna i svensk översättning erbjuder den modiga en resa in i texttolkningens förunderliga värld. Vem vågar följa apokalyptikens spår genom civilisationerna?


Natalie Lantz

Natalie Lantz är doktorand i Hebreiska bibelns exegetik vid Uppsala universitet och översättare av modern hebreisk skönlitteratur. (Foto Karl Gabor) Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...