Tema | Genredigering

Naiv syn på möjligheten att hejda användningen av genredigering

| Respons 1/2019 | 14 min läsning

Den framstående biokemisten Jennifer Doudnas bok, skriven tillsammans med kollegan Samuel Sternberg, ger dels en grundlig presentation av genredigeringens framväxt, dels en initierad diskussion om dess praktiska och etiska konsekvenser. De menar att risken för att utvecklingen leder till en eugenisk praktik är obefintlig. Men den smala väg som Doudna och Sternberg önskar att vi ska slå in på har vi som mänsklighet aldrig lyckats följa.

Vetenskapsman ersätter del av en DNA-molekyl. Foto: Shutterstock

En natt väcks den amerikanska biokemisten Jennifer Doudna, en av upphovspersonerna bakom den revolutionerande genredigeringstekniken CRISPR/Cas9, av en mardröm. I drömmen ber en kollega henne att följa med in i ett rum för att förklara genredigeringens mekanismer för någon som befinner sig därinne. När dörren öppnas får drömmens Doudna en chock: den som väntar i rummet är ingen annan än Adolf Hitler, men utrustad med grisansikte. Gris-Hitler skiner upp när hon kommer in, och griper genast om det anteckningsblock han haft med sig: ”Jag vill”, säger han ivrigt, ”veta mer om den här fantastiska tekniken som du har utvecklat, hur den kan användas och vad den har för konsekvenser.” Därefter vaknar hon, kallsvettig.

Händelsen återges i Jennifer Doudnas och kollegan Samuel Sternbergs Sprickan i skapelsen – Genredigering och människans makt över evolutionen, en bok som dels ger en grundlig presentation av CRISPR-teknikens framväxt och teoretiska grunder, dels för en bred och initierad diskussion om dess praktiska och etiska konsekvenser. Att Doudna, vars ursprungliga forskningsintresse var funktionen hos cellernas RNA-molekyler, kom att bli en av upptäckarna av den teknik för genförändring som nu står i begrepp att förändra skapelsen i grunden, är till stora delar slumpens verk. Genom en serie tillfälligheter kom Doudna vid en konferens år 2011 att stifta bekantskap med genforskaren Emmanuelle Charpentier, som föreslog ett samarbete kring funktionen hos en viss version av så kallat CRISPR-DNA, en typ av DNA som upptäckts hos bakterier och som vid den tiden redan hade rönt en del uppmärksamhet inom forskarsamfundet.

Detta samarbete skulle komma att visa sig mycket fruktbart. Tillsammans kunde Doudna, Charpentier och deras medarbetare presentera en samlad bild av CRISPR/Cas9-systemet, ett system som hos vissa bakterietyper utgör ett försvar mot virusangrepp. Systemet har förmågan att identifiera och kopiera det invaderande virusets DNA, för att därefter söka upp och förstöra det, och genom sitt arbete kunde forskarna klarlägga precis hur detta gick till. Men deras upptäckt, skulle det visa sig, var inte bara begränsad till bakteriers försvarssystem: Doudna och hennes medarbetare insåg snart att CRISPR/Cas9 kunde användas som ett universellt verktyg för att lokalisera vissa specifika segment av DNA i en cell och antingen förstöra dem, ersätta dem eller reglera deras verkan.

Det är intressant att stanna upp ett ögonblick här för att betrakta den metaforik som vidhäftar CRISPR-tekniken, en metaforik som är verksam på flera nivåer. En av dem handlar om de bilder som används för att beskriva hur CRISPR och dess protein Cas9 agerar i cellen: molekylerna fungerar som en ”sax” som ”klipper upp” dubbelspiralen av DNA i värdcellen, och som en ”målsökande missil” som ”angriper” oönskade gener. Så långt tycks bildspråket förhållandevis oproblematiskt; saxliknelsen framstår snarast som mer precis än än många andra av populärvetenskapens liknelser och även krigsterminologin tycks i viss mån befogad, med hänsyn till CRISPR-systemets ursprungliga försvarsfunktion i de bakterieceller där det upptäcktes.

Men metaforiken har också ett andra lager, vars språkliga bilder är så etablerade att vi inte längre betraktar dem som bilder. Det handlar om beskrivningen av generna som programvara, en symbolföljd som kodar för vissa kemiska substanser. Så talar vi alltså om genredigering, om programmerade celler och molekyler, om bokstäver, kod och översättning – inte alltid med ett underförstått ”som”, utan högst bokstavligt: DNA är en kod, en uppsättning bokstäver med symbolisk, närmast abstrakt innebörd. Det mänskliga genomet är trots allt ”inte en mjukvara med buggar som till varje pris måste elimineras”, påpekar Doudna och Sternberg i samband med en diskussion om strävan att eliminera sjukdomsanlag ur det mänskliga genomet – men ändå omtalar hon och alla andra det just på detta sätt. Om språket har någon som helst koppling till hur vi betraktar världen, måste vår syn på DNA:t som kod sägas vara betydelsefull, i viss mening en bärare av det grundantagande som tycks prägla diskussionen om denna kontroversiella teknik: människans rätt att manipulera sin omvärld med samma självklarhet som hon manipulerar de symboler som är hennes egen skapelse.

Vilka är då de omvälvande tillämpningar som förutsägs – och i viss mån redan har realiserats – för CRISPR/Cas9; de som ska göra det möjligt för oss att ”tränga undan det döva, stumma och blinda system som under årmiljoner format det genetiska materialet på vår planet, och ersätta det med ett medvetet, avsiktligt system av människostyrd evolution”?

Som en företagare på området uttrycker det är målet att de genredigerade tamsvinen skall kunna tillhandahålla ’ett obegränsat utbud av organ som kan transplanteras’.

Ett uppenbart användningsområde för CRISPR-tekniken är jordbruket, där den medför möjligheten att skapa grödor med för människan önskvärda kvaliteter: ökad avkastning, sjukdomsresistens, goda lagringsegenskaper och tolerans mot växtskyddsmedel. Eller, varför inte, för att ge upphov till tamboskap som genom lokala förändringar i en viss gen uppvisar snabb tillväxt, ökad muskelmassa och lägre fettprocent. Men visionerna begränsar sig på intet sätt till matproduktion, och den gris som lånar sitt tryne till diktatorn i Doudnas dröm spelar härvidlag en särskild roll; på grund av grisarnas anatomiska likhet med människan (låt oss för all del inte fundera närmare på eventuell psykologisk likhet) finns förhoppningar om att de i framtiden ska kunna fungera som en sorts organfabriker för människan, på samma sätt som de nyttjas som köttfabriker i dag. Med genredigeringens hjälp är det möjligt att förmänskliga grisens organ genom att ”stänga av” vissa grisspecifika gener som kan ge upphov till problem vid transplantation från gris till människa, och också eliminera risken för sjukdomar. Som en företagare på området uttrycker det är målet att de genredigerade tamsvinen skall kunna tillhandahålla ”ett obegränsat utbud av organ som kan transplanteras”.

Grisen som organfabrik är ett utpräglat exempel på mänsklig exploatering av omvärlden, men det finns också andra, skenbart mer altruistiska, tillämpningar. En sådan är så kallad de-extinction, en rörelse som strävar efter att med genredigeringens hjälp skänka nytt liv åt utdöda arter som ullhårig mammut, vandringsduva och garfågel, de båda senare eliminerade genom målmedveten och måttlös mänsklig slakt. Och, skriver författarna, ”om vi har drivit en art till utrotning och nu har förmågan att återskapa den, är det kanske vår plikt att göra det?” Viljan att använda CRISPR:s möjligheter för att värna om utrotade och sårbara arter bör emellertid ställas mot en annan av teknikens potentiella konsekvenser, nämligen en total och slutgiltig upplösning av artbegreppet. Doudna och Sternberg beskriver hur forskare i Berkeley redan har använt CRISPR för att åstadkomma en rad ”bisarra omvandlingar av kroppen hos kräftdjur – gälar som växer där de inte borde, klor som blir ben, käkar som förvandlas till antenner och lemmar att simma med som blir organ att gå med”. Samtidigt formuleras allvarligt menade visioner om att med utgångspunkt från genomet hos naturligt existerande arter ge verklig existens åt mytologiska skapelser som enhörningar och drakar. Medan den sjätte massutrotningen pågår, för mänsklig hand, kan vi alltså roa oss med att fylla tomrummet med nya arter, produkten av vår egen, mänskliga fantasi.

Jennifer Doudna & Samuel Sternberg Sprickan i skapelsen – Genredigering och människans makt över evolutionen. Övers. Jim Jakobsson, Volante.

Författarna uttrycker en farhåga om att de-extinctionprojektet skulle kunna fungera som en ursäkt för att fortsätta förfara vårdslöst med det icke-mänskliga livet på jorden, och detta är bara ett exempel på när ett tekniskt ingrepp som framhålls som moraliskt önskvärt i själva verket fungerar som understöd för en djupt omoralisk praktik. Ett annat exempel på samma sak är deras eget entusiastiska framhållande av bruket av CRISPR inom djurhållningen. Till exempel skulle man, genom att på genteknisk väg framställa kor utan horn, kunna undvika att livsmedelsproducenter bränner bort kalvarnas hornknoppar med ett hett järn, vilket sker i stor skala i dag och ”orsakar vävnadsskador och avsevärd stress och smärta hos de traumatiserade kalvarna”. På samma sätt skulle skapandet av grisar med resistens mot olika sjukdomar kunna minska både djurens lidande och den rutinmässiga användningen av antibiotika inom köttindustrin. I bokens resonemang framstår avhorning, masslakt och utfordring med antibiotika som ett nödvändigt ont – inte som en konsekvens av köttproduktionens villkor – som skulle kunna göras överflödigt med teknikens hjälp. På samma gång som denna tekniska möjlighet öppnas, tycks möjligheten stängas helt att på politisk väg stoppa den typ av djurhållning som gör behorning och sjukdomsspridning till ett problem.

Till denna redan bekymmersamma bild kommer tillämpningen av CRISPR-tekniken på människan – den möjlighet som säkerligen är det som får Doudnas omedvetna att associera till Hitler. När man diskuterar redigering av mänskliga genom är det nödvändigt att skilja mellan två olika fall: den som påverkar germinalceller och därmed ger upphov till förändringar som förs vidare till avkomman, och den som inte gör det. I det senare fallet finns förhoppningar om att CRISPR-tekniken ska bidra till effektiva behandlingar av sjukdomar som cancer och HIV, även om vissa praktiska problem återstår att lösa innan metoderna kan tillämpas kliniskt. Potentiellt skulle genredigering kunna användas för att behandla alla genetiska sjukdomar, vilkas orsaker går att koppla till en specifik mutation eller DNA-sekvens, som till exempel ALS, diabetes och Alzheimer. Ur ett etiskt perspektiv tycks genredigering av somatiska celler också relativt oproblematisk; det handlar om att i viss mån ersätta eller komplettera mer oprecisa tekniker som redan existerar, och effekterna stannar alltid på individnivå.

Men så återstår då alltså genredigering av arvsanlagen i könsceller eller mänskliga embryon, något som skulle kunna få långt mer genomgripande konsekvenser. I stället för att behandla sjukdomar när de redan har uppstått skulle genredigering av ofödda, eller inte ens koncipierade, barn kunna eliminera själva möjligheten till sjukdom, genom att avlägsna de arvsanlag som är förknippade med ett visst sjukdomstillstånd, eller till och med införa andra som skyddar emot det. När denna förändring väl är utförd, kommer den att föras vidare genom arvslinjen, till avkomman hos den som bär på det förändrade genomet, och till nästa generation, och nästa… Och det är här som vägen mot något som i värsta fall liknar nazisternas eugenik öppnar sig, för den dag vi börjar förändra arvsmassan hos mänskliga embryon för att motverka sjukdom, ställs vi inför möjligheten att också förändra den på andra sätt, som alla kan sägas gynna barnet i fråga: ge det immunitet mot andra sjukdomar, förbättra dess fysik, välja dess längd, hår- och ögonfärg och på sikt kanske också förbättra dess kognitiva förmågor, även om dessa i regel är resultatet av en större mängd komplext samverkande genetiska faktorer och därför svårare att påverka.

Gränsen mellan bot och förbättring är i alla händelser glidande och någonstans i denna utveckling kommer vi att stöta på gränsen till det gentekniska realiserandet av en sorts övermänniskoideal – frågan är var och om detta ens är en gräns som vi bör skygga för? Somliga tänkare anser att så inte är fallet; bioetikern Julian Savulescu har till exempel uttryckt ståndpunkten att forskning i genredigering inte är en valmöjlighet, utan en moralisk nödvändighet, med hänsyn till det mänskliga lidande som tekniken har förmågan att förhindra. Hur ser då författarna själva på risken för att det teknologiska projektet att befria det mänskliga genomet från sjukdomsanlag kantrar över i en fascistiskt färgad selektion av önskvärda genuppsättningar? Risken för att utvecklingen leder oss mot en i historisk mening eugenisk praktik är, menar Doudna och Sternberg, närmast obefintlig: ”Myndigheter lär helt enkelt inte börja tvinga föräldrar att redigera sina barns gener.” Utsagan är ett exempel på den naivitet som präglar många av bokens resonemang; den dag som vissa barn ges konkurrensmässiga fördelar genom gentekniskt skapad skönhet och begåvning, lär ingen tvingande myndighet behövas för att motivera föräldrar att välja samma sak för sina egna barn.

Överlag tycks författarnas tilltro till politikens inflytande över tekniken minst sagt optimistisk och definitivt historiskt omotiverad: ”Om vi kan gå den smala vägen mellan att förbjuda CRISPR […] och att använda tekniken alltför mycket och därmed undergräva vårt samhälles värderingar, blir det möjligt att använda denna nya teknik på ett sätt som enbart är av godo.” Sådana visioner begränsas emellertid kraftfullt av det faktum att tekniken utgör en del av ett världsomspännande kapitalistiskt system, där en innovation som ger ekonomiska eller politiska fördelar kommer att användas för att vinna framgång i den globala konkurrensen, och där en enskild nations incitament för att avstå från att bruka den är närmast obefintliga. Tvärtom kan anammandet av ny teknik framstå som ett moraliskt imperativ, utifrån argumentet att ”bättre att en ansvarsfull nation som vi behärskar den först och inte en skurkstat”. Det är möjligen ett övervägande som redan förlorat i relevans: samtidigt som Sprickan i skapelsen ges ut på svenska, kommer rapporter om att de första genförändrade barnen, ett par tvillingflickor, har fötts i Kina, med CRISPR-teknikens hjälp begåvade med en genvariant som sägs minska risken att smittas av HIV.

Tvärtom kan anammandet av ny teknik framstå som ett moraliskt imperativ, utifrån argumentet att ’bättre att en ansvarsfull nation som vi behärskar den först och inte en skurkstat’.

Den smala väg som Doudna och Sternberg önskar slå in på har vi som mänsklighet aldrig någonsin lyckats följa; det som skiljer CRISPR-tekniken från de potentiellt destruktiva tekniker som människan producerat tidigare är att dessa har varit relativt svårtillgängliga. För att konstruera en atombomb krävs resurser av ett sådant mått att teknikens spridning förblivit begränsad, även efter att dess teoretiska grunder blivit kända. Som kontrast kan varje amatör med hundra dollar beställa sitt eget CRISPR-kit med bakterier och jästsvampar på posten, inte mer avancerat än att en gymnasist klarar av att använda det.

Vad en enskild person med något mer av tekniskt och teoretiskt kunnande skulle kunna åstadkomma är skrämmande; Doudna och Sternberg nämner så kallade ”gendrivare”, en teknik som utnyttjar genredigering i kombination med vissa typer av ärftlighetsmönster för att på kort tid förändra egenskaperna hos en hel population eller till och med utradera den fullständigt. Tekniken skulle till exempel kunna användas för att förhindra spridningen av malaria genom att introducera en gen hos myggor som gör dem resistenta mot sjukdomen, men lika gärna för att utplåna dessa insekter helt och hållet genom att till exempel sprida anlag för infertilitet. Denna möjlighet är emellertid inte begränsad till myggor, utan skulle kunna användas på i princip vilken art som helst – med hjälp av en teknik som alltså är tillgänglig per postorder.

Jag låter läsarens fantasi fylla i resten, med risk för att de mardrömmar som blir resultatet kan överträffa Doudnas egna – på samma sätt som verkligheten så småningom kan komma att göra det.

Publ. i Respons 1/2019
TEMA | Genredigering

Helena Granström

Helena Granström är författare, fil. mag. i teoretisk fysik och fil. lic. i matematik.   Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...