När streckkoder blir identiteter och berättelser

DNA-tekniken beskrivs ofta i nyhetsmedierna som en demokratisering av släktforskning och en revolution för historisk forskning. Men det finns stora risker när mänskliga sanningar presenteras direkt ur en streckkod och kunskap formuleras för att passa in i ett medieklimat där enkla samband och sensationella avslöjanden gynnas. Kunskapsproduktionen kring arkeogenetik sker inte bara i laboratoriet, utan i symbios mellan forskare, journalister, museer och den historieintresserade allmänheten. Den nya DNA-tekniken kräver en stark kritisk humaniora som motvikt. 

Arkeogenetik är det nya svarta i arkeologisk forskning och i populärhistoria. Även om intresset för arkeogenetik – användningen av molekylärgenetiska metoder för att analysera DNA från forntida människor och djur – är stort internationellt, har fältet fått ett särskilt genomslag i Sverige. Det stora intresset för genetik i arkeologisk forskning framgår inte minst av de anslag som Riksbankens Jubileumsfond delat ut till arkeogenetiska projekt under den senaste femårsperioden: 70 miljoner kronor fördelade på två forskningsprogram (2013 och 2016), jämfört med totalt 41 miljoner kronor till alla övriga projekt inom arkeologi mellan 2012 och 2017. Ett exempel på det stora populärhistoriska intresset är vetenskapsjournalisten Karin Bojs intensiva rapportering om arkeogenetik i Dagens Nyheter och hennes stora framgångar med boken Min europeiska familj de senaste 54 000 åren, som tilldelades Augustpriset 2015.

Hur kan vi förstå detta extraordinära intresse för arkeogenetik i Sverige i dag? Tidsmässigt kan boomen kopplas till ett löfte om att genom avancerade metoder kunna utvinna genetiskt material ur kvarlevor från forntida människor och genom sekvensering få tillgång till hela genomet, det vill säga den totala arvsmassan. Tillgången till hela genomet förefaller i populärvetenskapliga framställningar kunna erbjuda en fullständig information om den forntida människan, vilket i sin tur tycks kunna ge evidensbaserade exakta svar på komplexa, tidigare svårlösta frågor om mänsklig identitet genom historien. Här framstår genetikern ofta som en humanvetenskapens goda magiker som ställer till rätta, avslöjar historiska oegentligheter och övergrepp och presenterar rena fakta om det förflutna. Auktoriteten och säkerheten i genetikerns analys betonas ofta bildmässigt genom en förstärkt variant av den klassiska vita rocken, en heltäckande vit skyddsoverall som ska säkerställa att provet inte kontamineras av substanser från forskarens egen kropp. Som visuellt tecken markerar overallen ett avstånd till betraktarens vardag. Dess anknytning till laboratoriets avancerade instrument och beräkningar upphöjer analysen till något ogenomträngligt. 

Genetikens aura av fakticitet gör att resultaten av arkeogenetiska undersökningar kan presenteras som sensationella och avslöjande, på ett sätt som resultat från prövande och långsamt kunskapsuppbyggande humanistisk arkeologi sällan kan göra. Forskningsresultat presenteras med fetstilta nyhetsrubriker, såsom: 

”DNA-forskare tog död på seglivad myt” 

”How farmers took over the world: Hunter-gatherers fell for their agricultural rivals, new DNA study finds”

”DNA proves fearsome Viking warrior was a woman” 

Rubrikerna talar ofta om bevis och avslöjanden. Arkeogenetiken tycks härmed ge näring åt en uråldrig och kittlande populär föreställning om att arkeologen ska kunna blottlägga forntiden mitt framför våra ögon – som när Howard Carter i november 1922 bröt igenom väggen in till Tuthankhamons grav, lyste upp gravkammaren med ett vaxljus och utbrast: ”Jag ser underbara ting!” Arkeogenetiken tycks här ge en direkt tillgång till forntidens alla mysterier, utan att behöva ta omvägar via tolkning och kritisk reflektion.

Men om vi stannar upp och tittar litet närmare på vad som i praktiken sker när arkeogenetiska forskningsrön blir till, ser vi snart att en genetisk kod inte alls är samma sak som en historisk berättelse. Faktum är att vi i dag har ytterst begränsad kunskap om hur det går till när arkeogenetiska koder översätts till historiska narrativ. DNA-koden materialiseras analytiskt som en serie streck på en skärm eller ett papper. Den innehåller i sig själv inga ord, ingen identitet, inga avslöjanden. Det står inte ”viking”, ”kvinna” eller ”jordbrukare” i DNA-koden. För att resultaten av en DNA-analys ska bli meningsfulla måste kodens små streck jämföras med andra streck, och den likhet eller olikhet som kan urskiljas måste uttryckas i ord och text. En historisk dimension måste tillföras för att arkeogenetiska resultat ska kunna säga något om det förflutna, och det måste finnas en hänvisning till angelägna frågor eller problem i dagens samhälle för att tidningarna ska skapa rubriker. Men hur går detta till? Vem bestämmer vilka ord som ska användas? Och var kommer berättelserna ifrån, om de inte kommer från strecken i DNA-koden? 

I ett nystartat forskningsprojektet undersöker jag tillsammans med tre kollegor hur det går till när genetisk kod blir berättelse. Vi utgår ifrån tidigare forskning av den sociala dimensionen av genetik inom medicin och i relation till släktforskning. Denna forskning visar att genetiska undersökningar nästan alltid knyter an till starka narrativ, berättelser som engagerar och berör. Tvärtemot föreställningen om att arkeogenetik erbjuder rena fakta om det förflutna, visar forskningen att resultaten från en DNA-analys är starkt beroende av de berättelser och de diskurser som resultaten knyter an till och infogas i. 

Vinklingen och ambitionen i berättelserna indikerar att det finns en politisk dimension av genetikforskningen, som skyms av föreställningen om ett kliniskt och objektivt avstånd, symboliserat av de ordlösa koderna och genetikerns vita overall.

Detta är i sig inte förvånande, eftersom koden som sagt måste översättas till text och knyta an till någon form av befintlig berättelse för att bli meningsfull. Men det är intressant att notera att de historiska berättelser som har knutits till DNA-resultat ofta har haft en specifik vinkling och en tydlig ambition. De har ofta handlat om identitet och tillhörighet, om vem som äger rätten till en plats eller ett historiskt sammanhang. DNA-studien syftar då i allmänhet till att avslöja fel i den gängse historieskrivningen, att skriva om historien för att ge upprättelse åt missförstådda och osynliggjorda grupper och individer. Vinklingen och ambitionen i berättelserna indikerar att det finns en politisk dimension av genetikforskningen, som skyms av föreställningen om ett kliniskt och objektivt avstånd, symboliserat av de ordlösa koderna och genetikerns vita overall.

Den amerikanska sociologen Alondra Nelsons bok The Social Life of DNA – Race, Reparations, and Reconciliations After the Genome (2016) ger en intressant bakgrund till de senaste årens boom för arkeogenetisk forskning i Sverige. Nelson beskriver hur DNA-analys för historiska ändamål utvecklades, främst i USA, från några tidiga försök i slutet av 1980-talet, till att bli ett viktigt populärhistoriskt kunskapsfält från och med de första åren på 2000-talet. Den genetiska analysen är i USA intimt sammanlänkad med politisk aktivism och historiska uppgörelse- och försoningsprojekt, drivna av politiska intressegrupper. Även om denna aktivism ofta involverar afroamerikaner eller nordamerikanska ursprungsfolk finns även andra exempel. I det uppmärksammade projektet Las Abuelas de Plaza de Mayo bidrog DNA-analyser till att kidnappade barn kunde återförenas med sina biologiska far- och morföräldrar flera decennier efter de systematiska mord och övergrepp som utfördes av diktaturen i Argentina 1976–1983. 

Bland afroamerikaner har DNA-analysen ofta syftat till att spåra en individs och familjs genealogiska rötter, från samtiden via slavhandeln som historiskt övergrepp, tillbaka till en viss grupp, stam eller geografiskt område i Afrika. Här har DNA-studier kommit att utmana den tidigare bilden av USA:s historia genom det genetiska avtryck man numera beskriver som Jeffersoneffekten – efter den länge inofficiella, och officiellt förnekade, sanningen att landsfadern Thomas Jefferson hade en sexuell relation med sin slav Sally Hemings och var biologisk far till ett av hennes barn. DNA-studier har kunnat bekräfta att Jefferson sannolikt var far till Hemings barn, och vidare att sexuella relationer mellan manliga slavägare och kvinnliga slavar var något som förekom långt utanför det enskilda fallet med Jefferson och Hemings, vilket har fått genetiska konsekvenser för stora grupper afroamerikaner. Många afroamerikanska personer som har DNA-testat sig har med stor förvåning upptäckt att de har en avsevärd del av sitt genetiska ursprung i Västeuropa (se till exempel den BBC-producerade tv-dokumentären Motherland – A Genetic Journey som finns på YouTube). På nationell nivå har det lett till att historieskrivningen om slaveriet och den dåvarande relationen mellan svarta och vita i USA har ifrågasatts. Den identitetspolitiska kopplingen har fått Nelson att beskriva användningen av DNA-studier som ”an extraordinary, uncharted arena of twenty-first-century racial politics”. Men även om vi lätt kan enas om att historiska uppgörelse- och försoningsprojekt som dessa är välkomna och viktiga, bör vi inte glömma att det finns ett lika stort intresse för genetik i den andra änden av det politiska spektrat. Den politiska potentialen visar sig också inte oväntat i ett stort intresse för DNA-studier hos högerextrema grupper som yttrar sig i bloggar, poddar och kommentarfält. 

Några saker i Alondra Nelsons läsvärda bok är särskilt intressanta att notera i relation till arkeogenetisk forskning och populärhistoria i Sverige i dag. En är den starka kopplingen mellan arkeogenetik och släktforskning. Med möjligheten att själv topsa sig och få sitt DNA kartlagt, kan nu vem som helst koppla ihop sin egen kropp med arkeogenetiska forskningsresultat. DNA-analys har länge varit en självklar del av släktforskning i USA, vilket man kan se i Who Do You Think You Are?, den amerikanska förlagan till SVTs populära släktforskningsprogram Vem tror du att du är?. Nu har detta börjat slå igenom även i Sverige. Karin Bojs, som har använt sitt eget DNA som utgångspunkt för sina bästsäljande böcker, där berättelserna går tiotusentals år tillbaka i tiden, har starkt bidragit till denna trend. DNA-tekniken beskrivs ofta i nyhetsmedierna som en revolution för släktforskningen, och som en demokratisering av historisk forskning. Det sägs att du – genom att analysera och registrera ditt eget DNA – bidrar till en kartläggning av släktträd och kan hjälpa andra att spåra sin genealogiska historia. Genom att betala för analysen bidrar du till forskning och kunskap om hur mänskligheten hänger ihop. Men, som Nelson också påpekar, är det många som blir besvikna över hur litet information som egentligen kommer ur ett DNA-test, och vidare att det som kallas DTC – direct-to-consumer-tester – i allra högsta grad är en business. Många av dem som utgett sig för att altruistiskt hjälpa människor att finna sina rötter (till exempel tar hon upp DTC-pionjären Rick Kittles) har samtidigt byggt framgångsrika företag och karriärer kring sin verksamhet. Det finns stora pengar i DNA-industrin.

Nelsons bok belyser också den starka och produktiva relationen mellan historisk genetik och medier, vilket kan förklara varför arkeogenetik har ett medialt genomslag som inte går att jämföra med annan historisk forskning. Nelson visar hur det stora intresset för DNA-analys för släktforskningssyften i USA går att koppla till den populära tv-serien Rötter, som baserades på Alex Haleys roman från 1976 och visades första gången 1977. Med en rad tv-dokumentärer och serier baserade på genealogisk forskning, som African American Lives med Henry Louis Gates och de redan nämnda Motherland – A Genetic Journey och Who Do You Think You Are?, kopplades tjugofem år senare den fiktiva historien i Alex Haleys roman till tittarnas längtan efter att utforska sina egna rötter. Genom DNA-metoden erbjöds de medverkande – och indirekt även tittarna – en möjlighet att tillfredsställa sin längtan genom att få exakta, vetenskapliga svar på var de hade sina rötter. När man tittar på dessa dokumentärer och serier är det dock tydligt att den vetenskapliga exaktheten i själva verket är tämligen flexibel när den möter den förväntan och de identitetsskapande narrativ som redan finns hos de medverkande. Se till exempel den unge mannen i Motherland – A Genetic Journey, som har investerat hela sitt liv i sin svarta identitet och deltar i programmet för att få veta exakt vilken stam i Afrika som utgör hans ursprung. Chocken efter avslöjandet att han i själva verket har stora delar av sitt genetiska ursprung i Tyskland är stark, men snabbt övergående. Han fullföljer i stället målet med sitt sökande och reser till öknen i Niger för att möta Kanuri-folket, som delvis delar hans genuppsättning. När det konstateras att de inte talar samma språk säger han: ”I have come from far, far… but I’m still Kanuri. I am Kanuri.”

I sådana sammanhang kan en DNA-analys uppfattas som ett intrång och ett övergrepp.

Alondra Nelson tar också upp en tänkvärd släktforskningsrelaterad fråga, som handlar om rätten att säga nej och om rätten att förfoga över sin egen historia. En DNA-analys ser vid första anblicken ut att handla om en enda individ, men innebär i praktiken en kartläggning av de inbördes relationerna mellan ett stort antal människor. Det gäller också politiska anspråk som baseras på DNA-studier – de omfattar alltid både individ och kollektiv. Nelson tar som exempel författaren Louise Erdrich, som fick erbjudandet att göra ett DNA-test inom ramarna för en tv-serie, men tackade nej efter att ha konsulterat de äldste i sitt samhälle. Erdrich, som tillhör ett ursprungsfolk, förklarade att hon och hennes samhälle uppfattar hennes DNA som hela gruppens tillhörighet och att hon därför inte ansåg sig ha rätten att göra testet, även om hon personligen var intresserad. I dagens Sverige, som har kallats världens mest individualistiska land, kan tanken på att ens eget DNA ägs av en hel grupp låta märkligt. Men det finns många exempel på samhällen och sammanhang, även i dagens Sverige, där den traderade kunskapen om vem som är släkt med vem är av avgörande betydelse för gruppens och individens identitet. I sådana sammanhang kan en DNA-analys uppfattas som ett intrång och ett övergrepp. Kultur, identitet och gemenskap formuleras helt enkelt för de allra flesta människor på andra och mer komplicerade grunder än vad som kan utläsas av de spår efter tidigare generationer som finns lagrade i kroppens celler. Dessutom kanske inte alla vill minnas allt. Hur förhåller sig DNA-analysen till rätten att få glömma? 

En viktig del av arkeogenetikens lockelse, och en anledning till att den attraherar så stora forskningsanslag och ger så stort medialt genomslag, är dess metodologiska löfte om exakta, rena och objektiva fakta om det förflutna. Längtan, eller begäret, efter en objektiv sanning om vad som har hänt i det förflutna är inte ny och inte heller begränsad till historisk forskning. Advokaten Johanna Björkman, som också är doktorand vid Stockholms universitet, har studerat användningen av DNA i juridiska sammanhang. I en intervju i SVT-dokumentären Helikopterrånet säger Björkman att DNA-bevisning uppfattas som något modernt och ”har kommit fram som ett resultat av den här driften […] att rättsväsendet vill ha ett bevismedel som man inte kan på något sätt svära sig fri ifrån. Ett objektivt bevismedel som säger väldigt mycket mer än vad man kanske som person eller vittne kan uttala.” Hon menar dock att man inte bör hysa en övertro till DNA-spår, som i själva verket är ”ett sannolikhetsbaserat bevismedel”. I juridisk mening kan DNA-spår därmed inte utgöra huvudbevis, utan bara användas som komplement till annan bevisning. 

Enligt Björkman finns det alltså inom juridiken en begärsdriven tilltro till DNA som objektivt bevismedel, som inte motsvaras av värdet av DNA när det kommer till en verklig rättsprocess. Ett motsvarande begär efter objektiv sanning tycks finnas i allmänhetens förväntningar på vad DNA ska kunna göra inom arkeologin. Dessa förväntningar ger värde till den genetiska metoden och det kommer till uttryck i tidningsrubriker, som talar om arkeogenetiska rön i termer av bevis och avslöjanden. Ur ett historiskt perspektiv går det att se paralleller till andra metodologiska genombrott inom arkeologin. Under det tidiga 1900-talet skulle kraniometrin avslöja skillnader mellan människor, under 1950-talet skulle kol-14 ge en exakt tillgång till forntidens händelser och under det tidiga 2000-talet skulle geografiska informationssystem (GIS) och datoranimeringar få forntiden att framträda inför våra ögon. Ingen av metoderna har i långa loppet kunnat ersätta humanistisk tolkning och i backspegeln kan vi konstatera att kritisk reflektion har varit minst lika betydelsefull som någon naturvetenskaplig metod för att komma fram till den arkeologiska kunskap om det förflutna som vi har i dag. Men det finns en aura av exakthet och objektivitet kring de naturvetenskapliga metoderna – och dessutom en alldeles särskild tilltro till DNA som det hårdaste av alla fakta om det mänskliga livet – som är av betydelse om vi vill förstå det populärhistoriska genomslaget för arkeogenetisk forskning.

När vi betraktar arkeogenetik som populärhistoria, ser vi att ett enda forskningsresultat ger upphov till en stor mängd utsagor, av många olika aktörer och i mycket varierande former och kanaler. Ett stort antal utsagor, aktörer och medier är involverade i de processer som skapar mening kring ett arkeogenetiskt forskningsresultat – från pressmeddelanden och öppna föreläsningar till museiutställningar och kroppsrekonstruktioner; från tv-program till bloggar och sociala medier; från universitetsforskare och journalister till bildredaktörer, konstnärer och forskningsfinansiärer. 

De populärhistoriska medierna följer en annan logik än laboratoriet och den vetenskapliga tidskriften, men aktörer på båda sidor utnyttjar resultatets möjlighet till att få uppmärksamhet.

Det tycks vara fråga om ett komplicerat samspel mellan olika aktörer och medier och det går därför inte att härleda den populärvetenskapliga framställningen av arkeogenetik till en eller ett fåtal källor. Universitetsforskarna, som gjorde DNA-analysen och skrev den vetenskapliga artikel som först presenterade resultatet är delaktiga, men långt ifrån ensamma eller styrande i processen. Det är uppenbart heller inte fråga om en envägskommunikation, där forskarna så att säga ”sprider” sina vetenskapliga resultat till allmänheten. Snarare bör den vidare kunskapsproduktionen kring ett arkeogenetiskt forskningsresultat förstås som en komplicerad flervägskommunikation mellan en mängd aktörer och medier, där nya bitar läggs till i varje led. De populärhistoriska medierna följer en annan logik än laboratoriet och den vetenskapliga tidskriften, men aktörer på båda sidor utnyttjar resultatets möjlighet till att få uppmärksamhet. I stora arkeogenetikprojekt finns till exempel ofta någon anställd med specialkompetens för presskontakter och populär framställning. Stora naturvetenskapliga tidskrifter som Nature och Science arbetar medvetet med presentationen av sina artiklar, i ett format som ska attrahera nyhetsmedier och underlätta vidare spridning utanför den vetenskapliga sfären. Vetenskaplig kunskapsproduktion sker alltså i det här sammanhanget i en sorts symbios mellan forskare, journalister, museer och den historieintresserade allmänheten. Och den utförs inte bara i laboratoriet, utan även på Twitter. 

Genom alla dessa aktörer och medier skapas berättelser och meningsfulla sammanhang kring forskningsresultaten. För att få djupare kunskap om hur det här går till, kommer vi i vårt forskningsprojekt att analysera processerna och mönstren för meningsskapande kring ett antal arkeogenetiska forskningsresultat. Härigenom vill vi också komma åt och analysera den ofta förbisedda ideologiska, eller politiska, dimensionen av arkeogenetisk forskning. I sin bok On Longing (1993) skriver Susan Stewart: ”Det är ur meningsskapandets mönster som vi härleder det ideologiska, ty det som inte sägs bär på kulturella antaganden; det-som-alla-vet behöver inte artikuleras. Och dessa oartikulerade antaganden är i själva verket de mest djupgående ideologiska av alla antaganden, för de genomsyrar alla aspekter av medvetandet.” Fakta och fiktion går här inte att skilja åt i två tydliga kategorier. För även om genetiken förefaller erbjuda hårda fakta om människans identitet (och det är den föreställningen som ger arkeogenetiken dess värde) så är fakta och fiktion två intimt sammanflätade aspekter av det historiska berättandet. 

I boken Narratives of Human Evolution (1991) visar Misia Landau hur den vetenskapliga kunskapen om utvecklingen av de tidigaste människorna har antagit en narrativ form, som även återfinns i gamla folksagor. I sin mest avskalade form kan narrativet beskrivas som berättelsen om en hjälte som kommer från enkla omständigheter och ger sig ut på en resa, där hen blir prövad och får avgörande hjälp av givare längs vägen, övervinner hinder och transformeras, tills hen slutligen når målet – ett högre utvecklingsstadium. Narrativet kan innefatta en mängd olika händelser, hjältar och givare, men antar alltid i princip samma format. Formatet, som Landau härleder till de stora antropologernas populärvetenskapliga verk i början av 1900-talet, lever kvar i många berättelser kring arkeogenetiska forskningsresultat i dag. Och i de tv-serier om släktforskning som Alondra Nelson tar upp i sin bok kan vi se samma berättelseformat: om underdog-hjälten som ger sig ut på sitt livs resa, blir hjälpt (ofta av vetenskapen), övervinner hinder och till slut når ett nytt stadium av sin personliga utveckling. Vetenskapsmannen är i ett närbesläktat narrativ också ett slags hjälte, som likt Perseus, Andromedas vingbeskodda räddare, slaktar ett monster (fördomen) och räddar oskulden (sanningen). Minns till exempel rubriken ”DNA-forskare tog död på seglivad myt”.

I vår forskning kommer vi bland annat att följa det stora Atlasprojektet som sedan 2014 drivs i samarbete mellan universiteten i Uppsala och Stockholm. Från Atlasprojektet har det hittills kommit två särskilt uppmärksammade resultat. Det första var att jordbruket spreds till Skandinavien av människor med ursprung i Anatolien (och att dessa var genetiskt åtskilda från de jägare-samlare som samtidigt levde i Skandinavien), det andra att skelettet i en krigargrav på Birka tillhörde en kvinna. Båda resultaten, i synnerhet det om vikingakrigaren, spreds snabbt och gav upphov till fetstilta rubriker i tidningar över hela världen, inslag i CNN och Al Jazeera, och väckte starka känslor på sociala medier bland såväl forskare som allmänhet. Utan att föregå vår undersökning går det att konstatera att båda analysresultaten knyter an till starka, populärt förankrade narrativ (om neolitiseringen och vikingens könsidentitet), vilket visar att narrativet är av avgörande betydelse. Båda resultaten står också för ett dramatiskt avslöjande – inte minst vikingakrigaren (trots att det redan på 70-talet, på osteologiska grunder, hade påpekats att skelettet med största sannolikhet hade tillhört en kvinna). Vi ser att det i båda fallen handlar om att avslöja felaktigheter i den tidigare historieskrivningen och ställa narrativet till rätta.

Vilka blir då konsekvenserna av en stark tilltro till genetik i historisk forskning? Intressegrupper med fokus på etnicitet och identitetspolitik både till höger och vänster i det politiska spektrat engagerar sig i frågor om genetik och ursprung. Oavsett om man har som ambition att visa att Sverige är byggt på invandring eller på närvaron av en enda etnisk grupp, bidrar den genetikbaserade diskussionen till en betoning av en viss typ av identitetskategorier. Genetiken kan främst ge svar på frågor om etnicitet (i essentiell, fysisk mening), släktskap, biologiskt kön och genetiska sjukdomsmönster. En konsekvens av ett så starkt fokus på arkeogenetik i historisk forskning, särskilt med tanke på dess mediala genomslag, är att essentiell etnicitet och biologiskt kön betonas i det offentliga samtalet och får ännu mer uppmärksamhet som absoluta och vid födseln bestämda identitetskategorier. Annan humanvetenskap – som visar att genetik är en av flera faktorer som bestämmer en människas identitet, och att identiteten (inklusive den upplevda etniciteten) förändras i olika situationer och genom människans liv – saknar i dag den vita overallens vetenskapliga credo i det populärhistoriska rummet. 

Få arkeologer eller historiskt intresserade forskare skulle i dag hävda att arkeogenetik är en helt ointressant eller oanvändbar metod. Om tveksamhet uttrycks, är det i allmänhet baserat på vetskapen om hur tidigare metodologiska genombrott (som kol-14 eller GIS) har överskattats, och en medvetenhet om de fasansfulla historiska konsekvenserna av tidigare mätningar och jämförelser mellan forntida och nu levande kroppar (till exempel genom kraniometri och andra delar av rasbiologin). Men intresset för arkeogenetik är stort, även bland mer humanistiskt orienterade arkeologer. 

Berättelser om forntiden är särskilt sårbara, eftersom det inte finns någon som kan säga emot om koden tolkas helt fel.

Bekymmersamt ur både vetenskaplig och etisk synpunkt är dock tilltron till den objektiva sanningen i DNA-koden, i kombination med den stora flexibilitet som tycks finnas när koden ska översättas till en meningsfull berättelse. Den olyckliga kombinationen av tilltro och plasticitet gör det potentiellt möjligt att ”rentvätta” och därigenom legitimera tämligen utsvävande berättelser om det förflutna med vilken politisk ambition som helst, med hänvisning till den objektiva sanningen i DNA-koden. Berättelser om forntiden är särskilt sårbara, eftersom det inte finns någon som kan säga emot om koden tolkas helt fel. Här tänker jag till exempel på skelettet efter en man som låg begravd i ett järnåldersgravfält i Danmark, och som efter DNA-analys av en dansk forskargrupp kunde konstateras ha en genetisk relation till människor i Centraleuropa, Etiopien, eller på Arabiska Halvön. I en mängd tidningsartiklar blev han känd som ”Araben” i den danska järnåldersgraven – detta trots att det inte fanns några yttre tecken i gravläggningen och de föremål han hade fått med sig, på att han skulle ha betraktats som annorlunda än de som var begravda på samma plats. I jämförelse med den unge mannen i Motherland – A Genetic Journey som aktivt valde en Kanuri-identitet och att glömma kopplingen till Tyskland, blir sårbarheten hos forntidens människor slående. Var finns deras rätt till att forma sin egen identitet och vilken är deras rätt till glömska, om vi tror att genetiken är en fullständig spegling av deras identitet?

Det finns stora risker med en blind tilltro till att tydliga och enkla mänskliga sanningar ska kunna presenteras direkt ur en streckkod. Någon, någonstans, måste omsätta koden till en berättelse. Men vem är det som översätter? Med vilka motiv? Hur går det till? Och hur aktiveras föreställningar om etnicitet och nationell identitet i dessa översättningar? Förhoppningsvis kan vi ge fler svar på de här frågorna om några år. Men redan nu kan vi konstatera att det finns anledning att ifrågasätta idén om att en stark metod kan ersätta tolkning och kritisk analys. Det är i själva verket precis tvärtom: en stark laborativ metod kräver en lika stark kritisk humaniora.