Debatt

Natalia Plevako & Olga Tjernysjeva om Elena Namlis recension av deras bok Kan man bli svensk?

| Respons 3/2012 | 11 min läsning

Natalia Plevako:

Sönderfallet av Sovjetunionen och omvandlingen till marknadsekonomi fick Ryssland att börja titta närmare på hur omvärlden lever och handskas med sina politiska och sociala problem. Ur ryskt perspektiv är Sveriges förvandling från fattigt land till framgångsrik industrimakt, liksom framväxten av en modern rättsstat med utvecklat civilsamhälle, förhållandevis jämlik inkomstfördelning och stabilt demokratiskt system med en aktiv socialpolitik, mycket intressant.

Till de mer brännande problemen i dag hör massinvandringen, som påverkar de styrandes politik och befolkningarnas psykologi och beteende. För Ryssland var massmigrationen en ny företeelse. Storskaliga befolkningsomflyttningar (och då tänker vi i detta sammanhang inte på Stalintidens tvångsdeportationer) var tidigare kopplade till industrialiseringen i efterkrigstidens sovjetrepubliker, och organiserades av landets ledning. Den sentida massinvandringen till Ryssland från forna sovjetrepubliker har däremot skett under en ekonomisk lågkonjunktur och en upplösning av den offentliga sektorn, som skapat fattigdom inom stora befolkningsgrupper.

När Ryssland på 2000-talet uppnått en relativ stabilisering och förbättring av ekonomin har inflödet av arbetskraftsmigranter från närliggande stater, där den ekonomiska utvecklingen varit sämre, ökat. Här hamnar folk ofta i ett rättslöst läge där möjligheten till arbete främst varit kopplad till korrupta system. Avsaknaden av starka fackföreningar gör att ingen försvarar dessa människors intressen; deras sociala och politiska rättigheter ignoreras. Den ökade invandringen har lett till ökad brottslighet, eftersom en del av dem som inte finner arbete dras in i kriminella nätverk. Samtidigt tilltar främlingsfientliga stämningar inom delar av ursprungsbefolkningen. I Ryssland finns därför ett växande intresse för hur dessa problem bemöts både i Väst och Öst. Det är i detta sammanhang vi frågar oss hur man tar sig an liknande problem i Sverige.

Genom att låta ryska läsare få veta hur Sverige möter problemen med invandring och integration vill vi ge vårt bidrag till den inhemska diskussionen. De stora skillnaderna mellan Ryssland och Sverige gör det omöjligt för Ryssland att rakt av kopiera en svensk modell eller för den delen något annat lands modell. Vi är dock övertygade om att ju djupare kunskaper forskare och beslutsfattare har att tillgå, desto större blir möjligheterna att undvika att göra misstag när man söker lösningar på de problem som migrationsrörelserna i globaliseringens tidevarv skapar.

Vi är förstås glada över att vår bok nu blir recenserad i Sverige, även om vi är oense med recensenten på en del punkter. Vår forskning har en historisk inriktning. Vi vill förstå hur frågor om invandring och integration har betraktats av makthavare och samhällsrörelser under en längre tidsperiod och hur Sverige, som tidigare var ett förhållandevis homogent land när det gäller befolkningens nationella och religiösa sammansättning, på kort tid har förvandlats till ett mångkulturellt land . Sverige har inte varit en kolonialmakt och det har inte funnits historiska förpliktelser och därmed inte heller några speciella preferenser gentemot vissa nationella eller etniska grupper. Politiken har på ett avgörande sätt påverkats av den demokratiska strukturen hos stat och organisationer i Sverige och den beredskap till humanitära insatser för konfliktdrabbade människor i världen, som blivit en del av den svenska identiteten såsom en icke-allierad och neutral aktör på den internationella arenan. Också socialdemokratin som aktivt förespråkat den ”svenska modellen” som en förebild runtom i världen, är en påverkansfaktor. Människor som tagit sig till Sverige har mer drivits av övertygelsen om att detta är ett rättvist och välvilligt inställt land och mindre av en särskild kärlek till svensk kultur och tradition.

Även om Sverige har utmärkt sig för att föra en tolerant och human politik gentemot invandrare är det uppenbart att man i likhet med länder som Frankrike, Belgien, Danmark och Nederländerna har fått betydande svårigheter med sin integrationspolitik, inte bara med att kunna erbjuda arbete åt människor som har sitt ursprung i Afrika och Sydostasien, utan även med att främja interaktion mellan olika befolkningsgrupper inom landet. Därför har vi i vår undersökning valt att fokusera på frågor om interkulturell förståelse och anpassningsproblem för invandrare och på problemet med relationer mellan icke-kristna, särskilt muslimer, och ursprungsbefolkningen.

Eftersom de statliga myndigheterna i Sverige varit drivkraften i utformningen av en integrationspolitik, samtidigt som den allmänna opinionen länge var sämre informerad och tämligen ointresserad av de nyanlända svenskarna, har vi valt att särskilt belysa hur den svenska staten har utarbetat sin invandrings- och integrationspolitik. Ett annat skäl för oss att lägga fokus på staten är vår egen bakgrund i ett land (Ryssland), där statsmaskineriet alltid har spelat en avgörande roll i formuleringen av politiska beslut. Men vi har också intresserat oss för samhällets roll i utarbetandet av en invandringspolitik och lyfter fram fackets betydelse som viktig aktör i den svenska modellen. Vi ägnar också ett kapitel åt den roll som svenska kyrkan har fått med sitt motstånd mot myndigheternas stundtals hårda åtgärder mot invandrare. Därför finner vi Namlis påstående orättvist att vi har ignorerat det svenska samhället i vår analys .

Migrationsrörelserna i dagens globaliserade värld och framför allt inflyttningen av ett stort antal människor från fattigare till rikare delar av världen är ett av de stora problemkomplex som världen står inför. Invandringens omfattning och påverkan på livet i mottagarländerna gör att frågan är brännande aktuell. Därför är det inte förvånande att invandrings- och integrationspolitiken står i centrum för samhällsdiskussionen i hela Europa. På ett oroande sätt tränger skärpta etniska och konfessionella konflikter in på den politiska dagordningen i länder som Frankrike, Storbritannien och Ryssland. Därför är det en angelägen uppgift att blottlägga de argument som förs fram i ideologiska diskussioner, och komma bort från det slags tabuisering som präglar delar av den svenska debatten.

I sin recension hävdar Elena Namli att invandringen inte är ett problem, utan bara en politisk och social ”utmaning”. Men förekomsten av ”utmaning” speglar just ett problem och utmaningen kräver ett svar från hela samhället. Namli anklagar oss för att vi ”genomgående fokuserar de problem som migrationen för med sig”. I själva verket har vi ansträngt oss för att inte överdriva problemen. Med hjälp av tillgängligt källmaterial försöker vi teckna en sammansatt och mångfacetterad bild av verkligheten och visa på svårigheterna i att gripa sig an dessa frågor. Vi har drivits av viljan att vara maximalt objektiva och undvika att ge några recept på lösningar.

Mångkulturalismen är ett komplext fenomen, som inte låter sig fångas i en enkel definition. Dock är inte definitionsproblematiken det viktiga, utan hur vi tolkar resultatet av fenomenet mångkulturalism. Av det skälet har vi valt att inte föreslå ytterligare definitioner, utan i stället lyft fram grundläggande skillnader i bedömningarna av mångkulturalismen och undvikit en värderande hållning. Eftersom samhället och den allmänna opinionen är i ständig förändring, blir varje social eller politisk praktik, hur god den än ter sig till en början, förr eller senare alltid behäftad med påstådda eller verkliga defekter.

Detta gäller även mångkulturalismen, som för 15–20 år sedan kunde te sig som en politiskt övertygande form för att upprätta relationerna mellan invandrare och ursprungsbefolkning. I flera ledande europeiska stater, såsom Storbritannien, Frankrike och Tyskland talar de ansvariga politikerna nu öppet om mångkulturalismens kris, samtidigt som teoretikerna inte lyckats presentera ett hållbart alternativ. En assimileringspolitik är otänkbar i dagens läge; varken invandrargrupperna eller ursprungsbefolkningen är beredda att acceptera en sådan. Men gränserna för mångkulturalismen har blivit uppenbara, och det behövs åtminstone korrigeringar i implementeringen av den mångkulturella politiken. Det vore att hänge sig åt farlig eskapism om man bara håller fram den positiva potentialen hos mångkulturalismen, såsom att olika kulturer närmar sig varandra och att människor fostras till tolerans, och inte tar upp de negativa konsekvenserna, till exempel att sociala skillnader kläs i etniska termer eller att samhället desintegreras och främlingsfientliga stämningar stärks.

Genom att peka på de svårigheter som integrationspolitiken i Sverige står inför har vi velat visa vad som är typiskt för en svensk politik och sätta in den i ett europeiskt sammanhang, där hotet om en mångkulturell desintegration av samhället är reellt. Vi beskriver hur en svensk toleranspolitik tas upp och införlivas av en del av invandrargrupperna, som i fallet blågul islam, men hur den ändå inte lyckas förhindra att olika grupper isolerar sig från det övriga samhället och att ett främlingskap mellan etniska grupper förstärks. Mångkulturalismen har skapat en ny verklighet i Sverige, och att önska sig tillbaka till ett i praktiken homogent samhälle vore en reaktionär utopi. Att vi i vår bok beskriver ett tidigare svenskt samhälle, som i hög grad karakteriserades av kulturell homogenitet, betyder ingalunda att vi förespråkar en återgång till det samhället eller att vi vurmar för detta som ett ideal, vilket Elena Namli påstår att vi gör.

Namli påpekar att vi stundtals gör generaliseringar som inte vilar på en redovisad faktagrund. Det är sant att vi inte själva har kunnat göra fältstudier och därför inte presenterar en mer detaljerad bild av hur olika segment inom det svenska samhället ser på frågor kring invandring och integration. Vår ambition har främst varit att berätta för en rysk läsekrets om hur ett av samtidens mest brännande problem behandlas i Sverige. Namlis kritiska anmärkningar är viktiga för oss. Däremot kan vi absolut inte acceptera hennes påstående att vi går nationalismens ärenden, och stödjer de ryska nationalister som anser att Ryssland är till för ryssar. Vi har själva vuxit upp i ett mångnationellt land och är övertygade om att man inte kan tala om dåliga och goda kulturer – bara om en mångfald av kulturer.

Natalia Plevako, fil. dr och senior researcher vid Europeiska institutet vid Ryska vetenskapsakademien och Olga Tjernysjeva, fil. dr, senior researcher vid Institutet för allmän historia vid Ryska Vetenskapsakademien.

Översättning från ryska av Helene Carlbäck


 

Elena Namli svarar:

Plevako & Tjernysjeva menar att avsikten med deras bok om svensk invandringspolitik har varit att diskutera de svårigheter som den svenska modellen för mångkulturalism konfronteras med. De säger sig stödja en mångfald av kulturer men vill rubba tabubeläggningen av mångkulturalismens svårigheter. Ska man göra en sådan distinktion krävs ett explicit definitionsarbete. Plevako & Tjernysjeva framhåller dock att de inte vill definiera mångkulturalism utan i stället tala om ”själva fenomenet”. Vad de avser med detta fenomen förblir oklart.

Plevako & Tjernysjeva framhåller sina goda avsikter med boken. Min kritik gäller bristerna i deras bild av svensk invandringspolitik. De hävdar att de tror på möjligheten av en värderingsfri framställning av mångkulturalismen, men tycks samtidigt anse att mångkulturalismen är död. En sådan tes måste beläggas med en explicit kritik av olika teorier kring mångkulturalism, annars är den politisk snarare än vetenskaplig.

I sin replik fortsätter författarna att presentera invandrare som källan till olika sociala problem. Nu utvidgas resonemanget till situationen i Ryssland. Författarna pekar ut ökad brottslighet som en konsekvens av ökad invandring och ser ett samband mellan främlingsfientlighet och massinvandring. ”Massinvandring” är ett ord som i Sverige brukas av främlingsfientliga aktörer och borde undvikas i en seriös vetenskaplig text. Vad gäller kriminalitet i Ryssland är frågan komplex, liksom den om vad som orsakar främlingsfientlighet. Att förklara dessa med ökad invandring spelar direkt i händerna på politisk konservatism.

En analys av invandringen är förenad med ett stort samhällsansvar och kräver tydliga normativa ställningstaganden. Inte minst utvecklingen i Ryssland vittnar om riskerna med att diskutera mångkulturalism med fokus på att delar av majoritetsbefolkningen upplever andra sociala grupper som avvikande. Rysslands president Vladimir Putin har nyligen utfärdat ett dokument som kräver att alla migrantarbetare (utom de kvalificerade utländska specialisterna!) ska utsättas för ett test i ryska språket och i rysk historia. Flera forskare har redan protesterat mot detta försök att presentera migrationsproblematiken som en fråga om skilda kulturer. Inte minst mot denna bakgrund är min övertygelse att en vetenskaplig analys av integrationspolitiken måste göras på explicit redovisade normativa grunder.

Elena Namli

Publ. i Respons 3/2012
TEMA | Den svenska historien

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...