Natomotstånd är inte nostalgi

Magnus Christiansson har i Respons 2/2015, recenserat antologin Bevara alliansfriheten – Nej till svenskt Nato-medlemskap för vilken jag är en av redaktörerna och i vilken jag också har bidragit med ett längre kapitel. Det är utmärkt att Christiansson har uppmärksammat boken och att han, visserligen med kritisk underton, refererar flera av de argument som författarna anför i boken. Jag har dock invändningar mot Christianssons egen argumentation på några viktiga punkter.

För det första tycker jag inte att han borde använda det nedlåtande argumentet att motståndarna till svenskt Natomedlemskap lider av nostalgi och skulle tycka att det var bättre förr. Det är ett befängt omdöme. De flesta skribenterna med Hans Blix i spetsen har följt och varit med om att utforma svensk säkerhetspolitik sedan 1950-talet och fram till dessa dagar. Vi vet mycket väl att det var värre förr under det kalla kriget, då det förelåg en reell risk för krigshandlingar i Europa som skulle kunna beröra Sverige. Denna långa erfarenhet leder i stället till realism i synen på svensk säkerhetspolitik då som nu.

För det andra hävdar Christiansson att vi inte har insett de epokgörande förändringar i vår säkerhetspolitiska miljö som inträffat de senaste åren. Det är också en missuppfattning. Ingen av bokens författare nedvärderar den mycket stora förändring som kommunistregimernas fall i Östeuropa, Warszawapaktens kollaps och Sovjetunionens upplösning innebar; konflikten mellan Ryssland och Ukraina är ett utflöde av de förändringar som skedde 1989–1991 och inte i sig något epokgörande nytt. Dock, i det riktigt långa 200-åriga perspektiv, som den svenska militära alliansfriheten har vuxit fram i, har det funnits andra minst lika stora förändringar av vår säkerhetspolitiska miljö – tänk på Krim-kriget, första världskriget, ryska revolutionen, andra världskriget samt det kalla kriget – då den svenska politiken har visat sin hållbarhet. Debatten om Ryssland, Ukraina och Nato förefaller i alla fall mig i dag vara mer upphetsad i Sverige än vad som är realpolitiskt rimligt och vad som är fallet i andra västeuropeiska länder.

För det tredje påstår Christiansson att författarna blundar för att Sverige under det kalla kriget systematiskt kombinerade neutralitetsretorik med intimt samarbete med västmakterna. Det är inte heller sant. Jag skriver i mitt avsnitt om det nära militärtekniska samarbete som Sverige hade och har med USA. Olika författare tar upp olika aspekter på frågan om Sverige och Nato och var och en svarar, som sägs i förordet, för sitt avsnitt. Jag och flera andra författare understryker betydelsen av ett starkare svenskt försvar för att vi med trovärdighet skall kunna fortsätta att hävda vår säkerhetspolitiska linje inriktad på militär alliansfrihet.

Avslutningsvis vill jag hävda att antologin om alliansfriheten och Nato ger en god bild av Sveriges säkerhetspolitiska intressen och möjligheter. Tillsammans med Krigsvetenskapsakademiens i januari 2014 utgivna antologi Nato – för och emot, den så kallade Bertelmanska utredningen om Sveriges militära samarbeten samt Försvarsutredningens senaste betänkande finns här ett utmärkt underlag för var och en som vill sätta sig in i frågan om Sverige bör söka medlemskap i Nato och vilka konsekvenser det skulle medföra. Det är en fråga som bör avgöras av realpolitiska hänsyn, vilka är väl förankrade hos befolkningens majoritet, och inte av tillfälliga emotioner och närsynthet beträffande dagens händelser.

Sven Hirdman är f.d. statssekreterare.