Krönika

Nedhållande eld i kulturkriget

| Respons 6/2019 | 2 min läsning

Kulturkrig är enligt den amerikanske författaren Michael Grunwald en metod för att i komplicerade politiska frågor flytta fokus till känslor och identitet. Debatt om invandring och integration orsakar lätt sådana krig. Sten Widmalm påminner i temat om de integrationspolitiska utredningarna i början på 2000-talet. Utredaren Anders Westholm blev då ”deplattformerad” och det har skapat en rädsla bland forskare för att ta sig an dessa frågor. Det är en bidragande orsak till att vi saknade en strategi för att ta emot flyktingarna 2015.

I kulturkrig domineras slagfältet av vad man med anknytning till militärt språkbruk kan kalla ”nedhållande eld”. Kulsprutor placeras så att de gör det omöjligt för någon på andra sidan att sticka upp huvudet. I kulturkrig fungerar vissa begrepp som sådana kulsprutor. Deras effektivitet bygger på att de har extrem spridning och laddning. Anklagelsen för rasism har till exempel kunnat drabba vem som helst som velat peka på svårigheterna att integrera en stor och snabb invandring.

De som använder detta slags nedhållande eld borde fundera på om de inte därigenom driver åtskilliga i armarna på populister. Man kan vara trött på det debattklimat som invandringen hittills fört med sig utan att för den skull vara emot invandring. Det har rått ett påbud om att man ska blunda för att även kulturen hos invandrare, inte bara den svenska, kan ha inslag som kräver kritisk genomlysning. Till relativt nyligen var det till exempel riskabelt att diskutera konsekvenserna av kollisionen mellan klanstrukturer och det moderna samhället, och den som har lyft fram hedersrelaterat våld och förtryck har ofta blivit misstänkliggjord.

Nedslående är att det inte tycks finnas någon lärprocess hos offentligheten. Samma debattstrategi firar oavbrutet triumfer.

Jag har sett kulturkrigsliknande debattvågor åtskilliga gånger under mina fyrtio år som publicist. De som opponerat sig mot vissa idéer har stämplats som moraliskt suspekta. Diskussionen om bortträngda minnen var en sådan situation; den om apatiska flyktingbarn är ett annat exempel, där det i efterhand har framkommit att personal inte vågade yppa misstankar om att det kunde handla om simulering. Att tala om volymer var länge riskabelt, men hade det inte varit bättre om vi tidigt hade haft en öppnare diskussion om invandring och integration, så att man hade kunnat identifiera de svårigheter som efter 2015 är uppenbara för de flesta?

Nedslående är att det inte tycks finnas någon lärprocess hos offentligheten. Samma debattstrategi firar oavbrutet triumfer. De sociala medierna har snarast förvärrat situationen; de gör det lättare att uttrycka avvikande uppfattningar, men ännu lättare att skapa drev mot dem. Men när man så tydligt kan se riskerna med att tysta avvikande, kritiska röster, vore det då inte en rimlig slutsats att man borde vara mer restriktiv med nedhållande eld? Sociologen Matthieu Bock-Côté formulerar en viktig insikt i intervjun med Johannes Heuman: vi behöver lära oss att se våra meningsmotståndare just som motståndare, inte som fiender.

Publ. i Respons 6/2019 664
TEMA | Integrationsdebatt

Kay Glans

Kay Glans är chefredaktör för Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  4. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...