Debatt

Normkritisk forskare ger missvisande bild av Medicinhistoriska museet i Uppsala

| Respons 6/2019 | 15 min läsning

När museer utsätts för missvisande kritik och bristfällig forskning är det inte lätt att bemöta dem. Museer behöver utarbeta strategier för bemötandet och accepterandet av forskningsprojekt.

Guidad visning på Medicinhistoriska museet.

Forskningsetik, god forskningssed och hög kvalitet på den humanistiska forskningen är grundläggande för tilliten och samarbetet mellan forskare och museer. Och självklart måste man kunna lita på resultaten och på att kunskapen förs framåt. Vår erfarenhet är att museerna gärna vill ha ett nära samarbete med universiteten, och att forskarna/lärarna gärna vill vara på museerna. Detta berikar bådas sfärer; det ger djupa insikter i olika museologiska förfaranden och därmed kan teori och praktik förfinas på bådas håll. Undervisningen i ämnen som kulturarvsvetenskap berikas avsevärt och samarbetet är avgörande för båda. Men samarbeten mellan forskare och museipersonal måste bygga på ömsesidig respekt. Det innebär att museerna självklart ställer sina samlingar och utställnings- och pedagogiska verksamhet till förfogande för enskilda forskare, men att forskningsprojektet dels är transparent för alla involverade, dels uppmuntrar till gemensam förståelse genom dialog.

Att det inte alltid förhåller sig så framgår av den granskning som Medicinhistoriska museet i Uppsala utsatts för av Cecilia Rodéhn, forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet. I två artiklar går hon till rätta med innehållet i guidningarna och utställningarna som besökare kan ta del av på museet. Den 17 december 2018 publicerades ”Emotions in the Museum of Medicine: An Investigation of how Museum Educators Employ Emotions and what these Emotions do” online på International Journal of Heritage Studies hemsida. Den 14 januari 2019 publicerades ”Exhibiting Doctors and Nurses: Queering Professional Education in a Medical Museum” i antologin STEM of Desire – Queer Theories and Science Education (red. W. Letts & S. Fifield).

Enligt Rodéhn utövar guiderna våld mot marginaliserade grupper och de anklagas för att dölja lidande som tillfogats patienter, när de berättar om gångna tiders behandlingsmetoder för blivande läkare och sjuksköterskor.

Den bild som i Rodéhns artiklar målas upp av museet är helt missvisande. I korthet går hennes kritik ut på att tidigare patienter inom psykiatrin beskrivs med antipati och tidigare personal med empati. Guiderna framställer patienterna som vilda och farliga avvikare som utgör ett hot och måste kontrolleras. Museet tillämpar en normativ diskurs som utgår från en föreställd normalitet där patienter konstrueras som ”andra” i opposition mot ett ”vi”. Enligt Rodéhn utövar guiderna våld mot marginaliserade grupper och de anklagas för att dölja lidande som tillfogats patienter, när de berättar om gångna tiders behandlingsmetoder för blivande läkare och sjuksköterskor. Detta är huvudinnehållet i ”Emotions in the Museum of Medicine”. Samma punkter återkommer i ”Exhibiting Doctors and Nurses”, men där tillkommer också kritik mot utställningarna och guiderna för heteronormativitet och avsaknad av queer-perspektiv. Bland annat hävdar Rodéhn att läkare beskrivs som män med föreställda manliga egenskaper och sjuksköterskor som kvinnor med föreställda kvinnliga egenskaper. Hon uppger att guiderna anser att sjuksköterskor ska fungera som moraliska exempel och att ett normalt liv är att man och kvinna gifter sig med varandra och skaffar barn. När det empiriska materialet inte räcker till, tycks verkligheten få ge vika för att skohornas in i en normkritisk hypotetisk värld som fjärmar sig alltmer från gedigen forskningstradition.

Rodéhn har en maktposition genom att hon rör sig inom forskningsområdet genusvetenskap och normkritik. Normkritiken har en mycket stark ställning i Sverige och personer eller institutioner som utpekas som bristande i normkritiskt avseende riskerar att få dåligt rykte, som är svårt att bli av med, oavsett om det är berättigad kritik eller inte. Invändningar mot enskilda normkritiska forskares resultat bemöts ibland som om kritikerna vore motståndare till jämlikhet och försvarare av orättvisor (se Sten Widmalm i Respons nr 1/2019). För Medicinhistoriska museet är Rodéhns anklagelser särskilt allvarliga, eftersom museet har formen av en stiftelse där Uppsala universitet är en av huvudmännen. I universitetets Plan för jämställdhetsintegrering 2017–2019, fastställd av rektor 2017-05-16, föreskrivs en kontinuerlig genus- och normkritisk granskning av allt utbildningsmaterial.

Det är med andra ord inte helt riskfritt att kritisera bristande normkritisk forskning, varken som enskilda forskare eller för museet, som befinner sig i ekonomiskt beroendeförhållande. Vi går i svaromål för vi anser att vi har en plikt att påtala problem med slutsatserna i det här fallet, men också för att initiera en generell diskussion. Vi inbjöd som sig bör till ett inomvetenskapligt seminarium (ABM 2019-04-09), men Rodéhn avstod från att delta.

Vad som utgör ”fältarbete” och ”deltagande observation” kan diskuteras, men att fem guidade visningar på sammanlagt sju och en halvtimme för hela museet, varav de för artiklarna centrala psykiatrihistoriska turerna varade i sammanlagt två och en halv timme. ger ett begränsat empiriskt material kan nog de flesta forskare hålla med om. Rodéhn följde i januari 2015 med på fem visningar för studenter på läkar- och sjuksköterskeprogrammen. Hon beledsagades av två kollegor, varav en spelade in visningarna med mobilkamera. Artiklarna publicerades ungefär fyra år senare – i artikeln från 2019 framgår inte ens hur långt tillbaka i tiden visningarna låg. Inspelningarna följdes inte upp med samtal för att verifiera/falsifiera slutsatser och tolkningar med museiguiderna. Den viktiga återkopplingen till subjekten gjordes alltså inte och därmed erhölls ingen tät förståelse av händelseförloppet och det sagda. När artiklarna till slut publicerades informerade för övrigt Rodéhn inte ens museet om detta, utan personalen måste själv upptäcka existensen av dem. Att ingen återkoppling skedde angående hennes tolkningar är desto mer anmärkningsvärt som Rodéhn under de fyra åren mellan ”fältarbetet” och publiceringarna haft regelbunden kontakt med museet i andra frågor och upprepade gånger besökt det.

Guiderna, två anställda och två volontärer, anonymiserades, men beskrevs till yrkesbakgrund så att alla lätt kan identifieras på en liten arbetsplats i en liten museisfär. Guiderna, däribland Josefsson, tycks ha betett sig särdeles utmärkande under Rodhéns deltagande observation, vilket hon menar sig kunna påvisa med anförande av citat och utsagor om kroppsspråk och dolda känslor som skulle tyda på en pejorativ syn på patienterna inom psykiatrin. Det är dock inget som har framkommit under alla de år då bland annat Josefsson har guidat tusentals museibesökare och studenter från medicinska och historisk-filosofiska fakulteterna. Det är inget som Aronsson och hennes studenter har noterat under alla år, och Aronsson är kompetent att urskilja genusmönster. Hon var en av pionjärerna inom forskningsområdet genus och museer (se Det bekönade museet – Genusperspektiv i museologi och museiverksamhet, red. I-L. Aronsson & B. Meurling 2005). Något är väldigt fel här. En diskussion hade behövts med forskningssubjekten under forskningsprocessen och före publikation för att komma tillrätta med denna ensidiga instrumentavläsning i form av videoinspelningar. Flera citat är lösryckta ur sina sammanhang och i några fall är översättningarna från svenska till engelska direkt felaktig.

Kärnan i deltagande observation och deltagande forskning är närheten till subjekten med avsikt att utveckla en dialog för fördjupning i en gemensam lärandeprocess. Humanistisk forskning handlar om förståelse av mänskligt beteende, vilket innebär att vi måste tala med varandra och göra det på ett respektfullt sätt. Guiderna och studenterna visste inte ens vilken typ av studie de ingick i. Det är så långt något kan komma från ”informed participatory research”.

Museer bör alltid ha kunskap och viss förförståelse av metod- och teorival när de tar ställning till att delta i ett forskningsprojekt som en forskare föreslår. Museer måste också ha klart för sig att det inte har någon rätt att påtvinga forskaren en viss tolkning, och om museet och forskaren har olika uppfattningar ska detta framkomma i analysen. Forskaren måste kunna balansera behovet av analytisk distans och närheten i dialogen. Det handlar om vetenskapligt hantverk och hederlighet. Givetvis bör också forskaren under hela forskningsprocessen föra ett öppet samtal med museerna om dessa frågor.
Inför visningarna som Rodéhn följde skrev guider och studenter under ett samtyckesformulär, men det egendomliga är att de uppges ha samtyckt till helt olika saker i de två artiklarna (jämför Rodéhn 2018, 4 och Rodéhn 2019, 285). Formuläret delades ut strax innan visningarna skulle börja och samlades in så snart de skrivits under.

Här gjorde museet ett misstag som andra museer bör lära av. Skriv aldrig under något i hast, utan kräv god framförhållning. Ingen kopia finns heller kvar, vilket har föranlett att museet har krävt ut de undertecknade formulären från Rodhén under offentlighetsprincipen. Den 1 /8 2019 begärdes handlingarna ut via Uppsala universitets registratur. Den 20 september fick vi filmerna och den 28 oktober guidernas samtyckesformulär. Studenternas samtyckesformulär har förkommit. Handlingar av detta slag skall utan dröjsmål lämnas ut enligt regelverket. Vid genomgången av videoinspelningarna framkom att flera av guidernas utsagor var felaktigt återgivna eller vrångtolkade. Samtyckesformuläret var allmänt hållet och nämnde bara att universitetets kulturarv skulle kunna användas i undervisningen. Inget sades om emotioner, heteronormativitet, queerness och liknande teoretiska ansatser. De medverkade var alltså inte införstådda med forskningsprojektet. I deltagande forskning är ”informed consent” avgörande, så man vet vad man deltar i.

Vad museerna kan lära sig av detta är att begära ett så specificerat syfte som möjligt och att detta följs upp regelbundet under forskningsprocessen, eftersom syftet och inriktningen kan ändras allteftersom forskningen framskrider. Ett samtyckesformulär skall alltid klart kopplas till ett projekt så att inte det insamlade materialet sedan används i ett helt annat projekt, vilket skett här. Forskningsetiska riktlinjer framhåller alla dessa aspekter.

Genom olika kanaler fick museet veta att Rodhén hade presenterat museets verksamhet på ett mycket negativt sätt på en konferens 2016. När hon konfronterades avfärdade hon allt genom att säga att det hade blivit ”en höna av en fjäder” och att inget sagts som behövde ”ses som någon kritik mot museet eller den verksamhet som bedrivs där”. Dessutom var hon ju så ”förtjust” i museet (e-post 2016-04-22). Återigen gjorde museet ett misstag genom att tro på Rodhéns bortförklaringar. I själva verket uppmanar hon universitetslärare att ”reconsider their collaboration with museums” (Rodéhn 2019, 285) med hänvisning till museets dolda diskurs, vilken endast kan synliggöras genom den queer-vetenskapliga diskurs som Rodhén ägnar sig åt (ibid). På ett plan är detta givetvis bara nonsens, men på ett annat plan har vi att göra med aktivism-forskning med en politisk agenda uppbackad av identitetspolitiken och normkritikens starka ställning i Sverige.

Det empiriska underlaget är tunt i det här fallet, men teorin är desto mer omfattande. Teori är en del av det akademiska hantverket och museerna är intresserade av teoriutveckling för att fördjupa sin förståelse av sig själva för att bäst kunna bidra till ett snabbt föränderligt samhälle. Men om teoribygget fyller ut resonemanget när det empiriska materialet inte räcker till, blir det fel för alla som är intresserade av kulturarvet.

Teoriingången i det här fallet är i stort baserat på koncepten ”doing heritage” and ”performance” som har utvecklats i ett stort antal skrifter av Laurajane Smith, vars vetenskapliga produktion är omfattande. Hennes verk citeras flitigt av Rodéhn – omkring tjugo gånger på de första sidorna i artikeln från 2018. Smith är även redaktör för tidskriften International Journal on Heritage Studies i vilken artikeln publicerades. Etiska riktlinjer är tydliga med att redaktörer måste vara oberoende och tydliga i sin roll som redaktörer. Andra teoretiska perspektiv hämtas från Sara Ahmeds queer-feministiska och fenomenologiska ansatser med nyckelbegrepp som ”sticky signs” (kladdiga/besvärliga tecken), ”orientation” (inriktning) ”directions” (riktning), vilka alla appliceras på det empiriska materialet. Att guiderna enligt Rodéhn tonade ned kroppsspråket när de talade om äldre behandlingsmetoder inom psykiatrin leder då till slutsatsen att “withholding emotions was a sticky sign that stuck to the guided tours because objectivity, rationality and emotional restraint were considered good practices of emotion, performances that were elevated as a sign of cultivation” (Rodéhn 2018, 6). Att ingen av guiderna diskuterat vad som är “good practices of emotion” eller “a sign of cultivation” har därvid inte någon betydelse.

Allt det ovan nämnda, och mycket mer, skulle framkomma av ett fragmentariskt empiriskt material på några timmar utan diskussion med de involverade subjekten. Ingen hänsyn tas till att människan är en meningsskapande individ där kunskapen växer fram i en gemensam dialog mellan besökare och guider under den guidade turen i det museala rummet omgärdade av materiella ting och berättelser. I ett sådant utbyte blir de sagda orden, ett ansiktsuttryck, eller en gest något mycket mer än det som kan avläsas i en skakig videoinspelning. I stället reduceras subjekten (museiguiderna) till objekt som kan avläsas, utnyttjas och drivas med, till och med så långt att deras inre känsloliv kan bedömas och hängas ut. När guiderna talat om patienter som farit illa föreslår Rodéhn att detta ”were primarily not an act of caring for patients, but used to show how medicine had advanced over the years” (Rodéhn 2018, 5). Museets pedagogik tycks enbart bestå av övergrepp på tidigare patienter med syfte att påvisa att dessa var mindre värda som människor.

Men därmed faller Rodhéns forskning på eget grepp eftersom hon inte problematiserar sin egen roll i sammanhanget utan utgår från att hennes position är upphöjd och utom tvivel med makt att dechiffrera verkligheten. Men så är det inte.

Vad museerna kan lära sig här är att urskilja forskningsansatser och ställa frågor innan forskningen påbörjas. En högkvalitativ humanistisk forskning om känslor, svåra saker, sårbara människor, det mörka kulturarvet, sexualitet, marginalisering och psykisk ohälsa utgår från helt andra premisser än ovan. Forskaren uppvisar empati, integritet, respekt, anständighet och analytisk skärpa i förhållande till alla aktörer (levande och döda); hen använder teoretiska perspektiv som en del av hantverket för att verkligen försöka förstå, och inte med avsikt att skohorna in empiriskt material när det inte passar. Avsikten är alltid att nå fram till en förståelse av hela skeendet genom att förbinda det sagda, tänkta och gjorda till en helhet. När diskrepans mellan subjekt och forskare uppträder i tolkningen är det en viktig insikt som skall diskuteras i texten. När en sådan helhet presenteras är den humanistiska forskningen oslagbar och går långt utöver enkäter, Big data och annat.

När man har hamnat i situationen där museet måste bemöta ett illa genomfört forskningsprojekt får man räkna med många timmar av frustration, analys och skrivande, för det är inte lätt att bemöta omfattande teori eller empiri som haltar.

Vad kan ett museum göra om man råkar ut för vad man uppfattar som bristfällig forskning? Vi har fått erfara att det inte är lätt att försöka komma tillrätta med forskningspublikationer som man anser inte uppfyller kraven på vetenskaplighet och etik, och som uppfattas som kränkande och felaktiga. För universitetsmuseerna kan man alltid vända sig till etikkommittén vid Uppsala universitet, men de vill gärna att man först tar en inomvetenskaplig diskussion i frågan. Det har vi gjort, som redan nämnts, genom att kalla till ett högre seminarium på universitetet, samt deltagit i en internationell konferens om utvärdering av kvalitet i humanistisk forskning. Nästa steg är att göra en formell skrivelse i ärendet och då drar ett större maskineri igång som kan kännas olustigt för ett litet museum. Man kan alltid begära ut forskningsunderlaget med hänvisning till offentlighetsprincipen. Detta ska göras via registratorn vid Uppsala universitet där handlingarna får ett diarienummer. De stora internationella förlagen har också egna etikkommittéer som kan kontaktas, vilket vi har gjort i detta fall, men det kräver tid och språkkunskaper för att leta sig fram till rätt instans. Vanligtvis ska man kontakta redaktören för tidskriften, men om redaktören är djupt involverad i artikeln kan det kännas obekvämt som i vårt fall. Men om förlagen tvingar en att gå via redaktören så är det inte mycket man kan göra.

När man har hamnat i situationen där museet måste bemöta ett illa genomfört forskningsprojekt får man räkna med många timmar av frustration, analys och skrivande, för det är inte lätt att bemöta omfattande teori eller empiri som haltar. Det är också professionellt och mentalt utmattande att behöva hamna i sitsen att ifrågasätta forskningsresultat. Det är väldigt lätt att ge upp och bara tänka att vi låter det passera. Men i slutändan handlar det om samhällets förtroende för museerna, men också om museernas självbild. Orättfärdiga anklagelser om till exempel våld, marginalisering, sexualisering etcetera skadar museet på djupet och leder egentligen ingenstans. Sverige behöver museer med självaktning som har sin bas i sina samlingar, och vågar ha en gedigen kunskapsbaserad pedagogik som utvecklas tillsammans med forskningen. Det betyder att museerna bör utforma strategier för bemötandet och accepterandet av forskningsprojekt på/av museerna för att inte hamna där Medicinhistoriska museet är i dag. Lär av dess erfarenheter.

Publ. i Respons 6/2019 664
TEMA | Integrationsdebatt

Inga-Lill Aronsson & Urban Josefsson

Inga-Lill Aronsson är lektor i musei- och kulturarvsvetenskap och disputerad i kulturantropologi och Urban Josefsson är chef för Medicinhistoriska museet i Uppsala samt disputerad i idé- och lärdomshistoria. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...