Essä

Olika syn på kvinnan och brottslingen

| Respons 1/2019 | 16 min läsning

August Strindberg inspirerades sannolikt mer av Friedrich Nietzsches filosofi än han själv ville medge. Man bör dock vara försiktig med att göra Nietzsche ansvarig för Strindbergs biologistiska och misogyna tendenser under det sena 1880-talet. I deras brevväxling framkommer nämligen en avgörande ideologisk skillnad när det gäller synen på den degenererade eller dekadenta människans natur.

Av samtida litteraturkritiker togs den korta brevväxlingen mellan Strindberg och Nietzsche tacksamt emot som en förevändning för att läsa några av Strindbergs mest problematiska verk som frukten av ett Nietzscheanskt tankegods. Vid närmare anblick framträder dock i korrespondensen mellan dem vissa skillnader, i synnerhet när diskussionen på Strindbergs initiativ övergår i ett idémässigt meningsutbyte med misogyna och biologistiska förtecken.

Det var via den danske litteraturkritikern Georg Brandes som Strindberg och Nietzsche under 1880-talet först fick kontakt. Brandes var väl bekant med stora delar av den europeiska intellektuella eliten och såg hos de två männen en likhet när det gällde deras ståndpunkt i den så kallade ”kvinnofrågan” – övertygelser som att kvinnan till sin natur är egoistisk och svekfull och att hennes frigörelse indikerar ett degenererat eller ”dekadent” samhällstillstånd. Ändå var det inte Strindbergs åsikter som lockade Nietzsche att skicka det första brevet, daterat den tredje veckan i november 1888. I stället sporrades han av sin strävan att blir översatt till franskan.

Ändå var det inte Strindbergs åsikter som lockade Nietzsche att skicka det första brevet, daterat den tredje veckan i november 1888. I stället sporrades han av sin strävan att blir översatt till franskan.

Nietzsches texter präglades under denna tid av vad Karl Strecker ett par decennier senare i Aftonbladet (med en tydlig blinkning till Så talade Zarathustra) skulle beskriva som ett ”dionysiskt storhetsvansinne” eller en ”patologisk självbeundran”. I sitt första brev till Strindberg skriver Nietzsche att han ser sig själv som ”den självständigaste och tillika den starkaste, som f. n. lever” och att han vägrar låta ”de absurda gränser, vilka en fördömlig dynastisk nationalitetspolitik uppdragit mellan folken” stoppa honom från att bli läst utomlands.

Problemet var att han vid det här laget ännu var relativt okänd, i synnerhet bland sina landsmän. Att större delen av hans läsarskara bodde i Frankrike passade honom dock utmärkt eftersom han hyste starka tillhörighetskänslor till det franska språket och det intellektuella klimatet. Hösten 1888 påpekade han i flera brev till vänner och bekanta – däribland Malwida von Meysenbug och Jacob Burckhardt – att han stilmässigt skriver på

Brev från Nietzsche till Strindberg den 31 december 1888.

franska, även om han är tysk. I ett brev till Strindberg stoltserar han med att hans Ecce Homo är ”antitysk ända till ytterlighet”, att han ”behandlar de tyska filosoferna samtliga såsom ’omedvetna’ falskmyntare” och att han har gjort upp en plan för att undvika polisåtgärder efter publiceringen av det radikala verket. Brevet avslutas med orden: ”[Ecce Homo] är av allra högsta rang. Ty jag är stark nog att bryta mänsklighetens historia i två stycken.”

Det kan te sig märkligt att Nietzsche vände sig till just Strindberg för råd angående den franska översättningen. Skälet var att han under hösten hade läst och imponerats av Strindbergs franska utgåva av Giftas (Les mariés). Möjligen såg han också Strindberg i sig själv – en själslig exilfransman med nordeuropeiskt ursprung – när han i ett brev till Heinrich Köselitz den 18:e november skriver att Strindbergs litteratur ger uttryck för ”[d]en franska kulturen mot en ojämförligt starkare och hälsosammare bakgrund”.  ”[E]ffekten”, fortsätter han, ”är förtrollande”.

På det stora hela bygger brevväxlingen, som tar sin början i slutet av november 1888, på ömsesidig respekt och beundran. Nietzsche hinner skicka ytterligare ett brev till Strindberg innan han får svar. Här prisar han Fadren, som han menar sig ha läst ”med djup rörelse”, och skriver att han har lärt känna ”ett verk, i vilket mitt eget begrepp om kärlek – i sina medel kriget, till sin grund dödligt hat mellan könen – på ett storslaget sätt kommit till uttryck”. Han uppmuntrar också Strindberg att höra av sig till Émile Zola, som hade skrivit det enligt Nietzsche undermåliga förordet till den franska utgåvan Père, för att få pjäsen uppsatt på Théâtre-Libre i Paris. Att Nietzsche så nära inpå sitt psykiska sammanbrott nyåret 1888/1889 uppvisar denna typ av intresse för någon annan än sig själv är anmärkningsvärt.

Strindberg var väl bekant med Nietzsches filosofi redan innan han mottog det första brevet. Han hade vid åtminstone ett tillfälle medverkat vid Georg Brandes föreläsningsserie om Nietzsche vid Köpenhamns Universitet våren 1888 och hade hänförts av Fallet Wagner, som Brandes sänt honom i september samma år. I korrespondensen med Georg Brandes bror, Edvard Brandes, tog sig Strindbergs intensiva intellektuella förälskelse rentav erotiska uttryck, då han den fjärde november skrev:  ”[M]itt aandsliv har i sin uterus mottagit en förfärlig sädesuttömning af Friedrich Nietzsche, så att jag känner mig full som en hynda i buken. Det var min man! Helsa Georg Brandes och tacka för den bekantskapen! (Qvinnohatare naturligtvis som alla begåfvade män!).”

’[M]itt aandsliv har i sin uterus mottagit en förfärlig sädesuttömning af Friedrich Nietzsche, så att jag känner mig full som en hynda i buken. Det var min man! Helsa Georg Brandes och tacka för den bekantskapen! (Qvinnohatare naturligtvis som alla begåfvade män!).’

När Strindberg nu mottar både ett brev och ett exemplar av Avgudaskymning från Nietzsche – boken med en personlig dedikation undertecknad ”Antikrist” – är han mån om att uttrycka sin beundran. Den fjärde december svarar han: ”Utan tvivel har ni givit mänskligheten den djupaste bok den äger, och vad som icke är det minsta, ni har haft mod, kanske också längtan, att spy dessa härliga ord i ansiktet på packet. Jag tackar er därför!” Komplimangen anspelar på vad som i det nionde avsnittet av Avgudaskymning står skrivet om Så talade Zarathustra (att det är ”den djupaste bok” människan äger) och gör ett gott intryck på Nietzsche. ”[D]et var det första brevet med en världshistorisk accent som har nått mig”, meddelar han Köselitz.

Strindberg skriver dock också något annat i sitt första brev, något som blir startskottet för ett ideologiskt meningsutbyte. Han menar att Nietzsche i Avgudaskymning ser alltför välvilligt på brottslingen. ”Dock synes det mig, att ni med all snillets frimodighet något smickrat förbrytare-typen. Betrakta de hundratals fotografier, som belysa Lombrosos kriminalmänniska, och ni skall medgiva, att förbrytaren är ett lågt djur, en degenererad, en svag stackare, icke i besittning av nödiga egenskaper för att kringgå de lagparagrafer, som lägga starka hinder för hans vilja och hans ’kraft’.” För den vane Strindbergläsaren kan det intresse för den brottsliga naturen som här kommer till uttryck kännas igen från hans litteratur, ett tema som bland annat har uppmärksammats av litteraturvetaren Gustaf Marcus.

Illustration i Cesare Lombrosos bok L’Uomo Delinquente, 1889.

Medan Strindberg ännu bara hade skickat ett brev – troligtvis på grund av att han efter varje brev från Nietzsche vidarebefordrade dem till Georg Brandes för råd – en korrespondens som hade förtjänat en egen artikel – skriver så Nietzsche sina tredje och fjärde kort inpå varandra följande brev. I det tredje spinner han vidare på sina planer på att få Strindberg uppsatt på André Antoines Théâtre-Libre, men i det fjärde bemöter han Strindbergs försiktiga kritik. Han menar att det inte råder något tvivel om att ”[d]en hereditäre förbrytaren är dekadent t.o.m. idiot”, och intresserar sig liksom Strindberg för samtida försök att bevisa existensen av en brottslig fysionomi med hjälp av det dubbelexponerade kompositfotografiet (även om han lyfter fram Francis Galton snarare än Cesare Lombroso).

Till skillnad från Strindberg är han dock av den bestämda uppfattningen att varje förbrytarfamilj går att spåra tillbaka till en specifik person ”som varit alltför stark för sin sociala nivå”. Därmed framträder en viktig ideologisk skillnad mellan Strindberg och Nietzsche som vi senare ska komma tillbaka till. Om Strindberg betraktar förbrytaren som av naturen alltför svag för att kunna lyfta sig till den högre moralens nivå, beskriver Nietzsche den ursprungliga brottslingen som någon som är alltför stark för sin plats på den sociala samhällsstegen för att kunna foga sig efter den härskande klassens lagar och konventioner. Även om de båda med stöd i kompositfotografiet hävdar att vissa arvsanlag kan ligga till grund för kriminalitet tar alltså Nietzsche i högre utsträckning hänsyn till miljöaspekter och ser en viss typ av kriminalitet som den starkes lott, medan brottslingen av Strindberg reduceras till en svag karaktär eller ett ”lågt djur”, genetiskt oförmögen att höja sig över sina egna drifter och följa samhälleliga lagar.

En annan skillnad mellan Nietzsche och Strindberg som också den tar avstamp i deras olika syn på degenerationens orsaker kan, som idéhistorikern Tobias Dahlkvist har visat i artikeln ”Nietzsche läser Strindberg”, uttydas i deras respektive förhållningssätt till det motsatta könet. Den 11:e december gör Strindberg ett försök att introducera kvinnofrågan i brevväxlingen genom att i förbifarten kritisera England som ”ett skenheligt land, som utlämnats till kvinnorna, vilket betyder detsamma som en fullständig dekadans”. Som bevis för det påstådda matriarkatet i England anför han kvinnliga författarskap: Mary Elizabeth Braddon och Brontë-systrarnas pseudonym Currer Bell. När han med sitt följande brev den 27:e december bifogar novellen ”Samvetskval” ber han i förhand om ursäkt för sina ”barnsligheter särskilt rörande kvinnokönets framtid och den europeiska freden, epidemiska i Schweiz, där jag bodde tiden för ’Samvetskvalens’ tillkomst”.

Trots Strindbergs ansatser kom någon diskussion i kvinnofrågan aldrig till stånd på grund av Nietzsches begynnande psykiska ohälsa. Troligt är att de hade kommit bra överens på området, eftersom båda i sina verk från tiden (vilket Brandes tidigt noterade) ställer samma samhällsdiagnos: Kvinnans frigörelse indikerar ett degenererat eller dekadent samhällstillstånd och måste därför motarbetas. Men medan Strindbergs huvudsakliga problem med kvinnans ökade inflytande grundar sig i hans föreställningar om hennes infantila natur – i ett brev till Ola Hansson åberopar han sig på forskning som beskriver henne som ”en embryonnaire form av homo”, fast i ett stadie mellan barn och man – är Nietzsche i högre grad kritisk mot de förhållanden under vilka en dylik frigörelse har uppstått. Mest kritisk är han mot den framväxande moderna mansrollen, som han menar har medfört en kontrollförlust i relation till det motsatta könet. Som Dahlkvist påpekar värderar Nietzsche vad han i Bortom gott och ont kallar för kvinnans ”naiva egoism, hennes obildbarhet och inre vildhet” som något i grunden respektingivande. Den stora samhällsfaran är att mannens otillräcklighet och svaghet gör att han inte längre klarar av att kontrollera henne – i stället gör han misstaget att försöka kultivera henne. Precis som i fallet med brottslingen beskrivs alltså kvinnan av Strindberg som alltför svag för att kunna kontrollera sig själv, men Nietzsche ser henne som alltför stark för att få verka okontrollerad.

Redan i samband med sitt första brev till Strindberg hade Nietzsche skrivit något som indikerar att han själv identifierar sig med den degenererade natur för vilken brottslingen och kvinnan i brevväxlingen får stå som exempel: ”[J]ag har kanske lärt känna värre och mer omtvistade tankevärldar än någon annan. Men blott därföro att det ligger i min natur att älska frånsidan.” Yttrandet ligger i linje med Nietzsches ständigt polemiserande filosofi och antyder en avvikande läggning som går att likna vid brottslingens. För vem är alltför stark för sin sociala position om inte Nietzsche själv? Vem måste göra upp planer för att undvika juridiska påföljder efter publiceringen av Ecce Homo om inte han, en degenererad filosof som kröner den tyska traditionen av ”’omedvetna’ falskmyntare”?

Annat är det för Strindberg, som i ett brev till Hansson skriver: ”Jag har trott mig degenererad många gånger, men tror mig nu vara en jette som kan bli öfveransträngd och då under svagheten bli socialist (=längta till stridens upphörande), barn på nytt, men af svaghet oförmögen till så starka handlingar som brott. Galton (och Nietzsche) tro att brottslingen är en stark som ej kommit på sin plats. D[et tror] jag ej! Den starke intelligensen kan böja sig, [v]ara smidig, bra, tåla, vänta!”

Kring nyår bryter Nietzsches sinnessjukdom ut i full blom och i början av det nya året får Strindberg det välkända himlabrev, daterat till den 31:a december 1888, vari Nietzsche skriver: ”Kära herre. Ni kommer inom kort att få höra svaret på er novell – det ljuder som skottet från en flintbössa… Jag har låtit sammankalla en furstarnas dag i Rom, jag vill låta arkebusera den unge kejsaren. På återseende! Ty vi kommer att ses igen… Une seule condition: divorçons… Nietzsche Caesar.”

När brevet når Strindberg uttrycker han inför Brandes osäkerhet angående huruvida det är att betrakta som ett skämt eller ett sjukdomstecken. Han bestämmer sig, i hopp om det tidigare, för att svara Nietzsche med ett brev i skämtsam ton skrivet på grekiska och latin. Det inleds med samma rader från en grekisk dryckesvisa som hade inlett hans första kärleksbrev till Siri von Essen: ”Käraste doktor! Jag vill, jag vill vara galen! Jag har icke utan sinnesrörelse mottagit ert brev, och tackar er därför. Bättre skulle du leva, Licinius, om du varken ständigt sökte dig ut på öppna hav eller i ängslan för stormarna hölle dig alltför nära den farliga kusten. Emellertid glädjer det oss att vara galna! Farväl och var mig bevången! Strindberg (Gud, den bäste och högste).” Därefter följer en odaterad rad från Nietzsche: ”Herr Strindberg. Eheu? … Inte längre divorçons? … Den korsfäste.”

Nietzsche hade på litet mer än en månad gått från Antikrist till Kristus – från upprorsmakare till kejsare, martyr och frälsare. Ett brev skrivet i samma stil adresserat till Georg Brandes lyder i korthet: ”Till min vän Georg. Efter att du upptäckt mig var det ingen konst att hitta mig: svårigheten är nu den att förlora mig… Den korsfäste.”

Nietzsche hade på litet mer än en månad gått från Antikrist till Kristus – från upprorsmakare till kejsare, martyr och frälsare.

Dessa kryptiska rader som Brandes mottog vid årsskiftet 1888/1889 hade lika gärna kunnat adressera Strindbergs förhållande till Nietzsche i kölvattnet av brevväxlingen. Sedan han upptäckt honom läste kritikerna in Nietzsches tankar i alla hans verk; svårigheten blev med tiden att skaka av sig honom. Strindberg menar sig förvisso ha inspirerats av Nietzsches filosofi i direkt anslutning till korrespondensen. I ett brev till Hansson antyds att slutet på novellen ”Den romantiske klockaren på Rånö” som skrevs våren 1888 varit Nietzscheinfluerat, även om de mest religionskritiska passagerna fått strykas före publicering. I ett annat tillkännages det välkända faktum att Strindberg när han skrev långnovellen ”Tschandala” varit starkt påverkad av Avgudaskymning (för Hansson beskriver han verket som en ”modern roman i Nietzsches och Poes fotspår”).

Samtidigt gör Strindberg ett försök att ta avstånd ifrån, eller åtminstone bli betraktad som jämbördig med, Nietzsche. Till Strecker ska han kort efter sammanbrotten ha sagt att Nietzsche ensam hade funnit ord för det han hade känt och tänkt under det senaste årtiondet. I essän ”Mitt förhållande till Nietzsche” som publicerades 1894, då Nietzsche redan hade blivit ett välkänt namn, skrev Strindberg att han förvisso inspirerats av filosofen när han skrev förordet till Fröken Julie och I havsbandet, men att han på eget bevåg hade utvecklat många av de idéer han delat med nihilismens fader långt före korrespondensen inleddes (och, kan tilläggas, många gånger i en radikal tappning som vida överskred Nietzsches).

Om Nietzsche till en början hade varit Strindbergs bundsförvant – någon vars tankar överensstämde med, eller i alla fall överlappade med hans redan existerande åsikter – fick han med åren svårt med att skaka av sig kritikernas bild av honom som en nietzscheansk författare. De kritiker som tolkat in budskapet i Så talade Zarathustra i hans verk avfärdar han exempelvis bestämt då han säger sig inte ens ha läst boken, vilket finner stöd i brev och kvarlåtenskap. Vad gäller ”Tschandala” är inspirationen från Nietzsche tydlig på ett begreppsligt plan, men också tvetydig, eftersom ett av de mest utpräglade temata i boken är den ärftliga degenerationen och den svaga karaktärens brottstendenser – ett område där vi vet att de skilde sig åt.

Det finns många anledningar att problematisera Nietzsches filosofi och många skäl till att tro att Strindberg inspirerades av den mer än han lät ana. Vill man göra Nietzsche ansvarig för Strindbergs biologistiska och misogyna tendenser under det sena 1880-talet stöter man dock i brevväxlingen på ett svåröverkomligt hinder, eftersom det samtal som här äger rum om den degenererade eller dekadenta människans natur förs på ideologiskt vitt åtskilda grunder.

Litteratur

  • Dahlkvist, Tobias, ”Nietzsche läser Strindberg”, Strindbergiana vol. 27 (2012).
  • Nietzsche, Friedrich, Samlade skrifter Bd 7, Bortom gott och ont – Förspel till en framtidens filosofi; Till moralens genealogi En stridsskrift, Symposion (2002).  Samlade skrifter. Bd 8, Sena skrifter, Symposion (2013). – Samlade skrifter. Bd 10.2, och inte ett ljud till svar – Brev i urval 2, Symposion (2014).
  • Strindberg, August, August Strindbergs brev. 7, Februari 1888–december 1889, Bonniers (1961). – Samlade skrifter. D. 54, (Supplementdel, 1) Efterslåtter: berättelser, dikter, artiklar, Bonniers (1920).
  • Strindberg, August & Nietzsche, Friedrich, En brevväxling mellan Nietzsche och Strindberg, utg. av Karl Strecker; övers. för Aftonbladet (1912).
Publ. i Respons 1/2019
TEMA | Genredigering
Relaterat

Breven ger djupare förståelse av verket – och osminkad bild av människan Nietzsche

Friedrich Nietzsche var en mycket flitigt brevskrivare och nu finns ett gediget urval av hans brev för första gången i svensk översättning. Det är en utgåva som trots vissa brister...


Astrid Grelz

Astrid Grelz är fil. mag i filosofi och museipedagog på Strindbergsmuseet.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...