Tema | Ryska revolutionen 100 år

Omvälvningar i synen på den ryska revolutionen

| Respons 5/2017 | 30 min läsning

Den ryska revolutionen tillhör den moderna historiens avgörande händelser. Få historiska händelser har varit föremål för så konfliktfyllda tolkningar. De ideologiska aspekterna har ofta framträtt tydligt. Vänstern hade länge tolkningsföreträdet, men efter Sovjetunionens fall förändrades detta. I stället för att se revolutionen som ett löfte, uppfattades den som en tragedi. I nutidens forskning har de sammanhängande, starkt ideologiserande berättelserna fått ge vika för ett snävare intresse för vissa aspekter av revolutionen. De empatiska och antipatiska hållningarna ter sig numera svaga. 1917 har på allvar blivit historia.

Peter den stores huvudstad Sankt Petersburg, som vid första världskrigets utbrott 1914 bytte namn från sitt tyskklingande – men egentligen holländska – ursprungsnamn till det mer patriotiska Petrograd, var under 1917 säte för en våldsam revolutionär yra: ryska revolutionen. Staden, med drygt två miljoner invånare, förkroppsligade de kontraster och spänningar som genomsyrade Ryssland. Den var fönstret mot väst i ett isolerat land i öst, säte för tsarmakten och byråkratin med dess pampiga byggnader och paradgator i en arbetarstad med stora slumområden, en multietnisk Östersjöstad i ett ryskt imperium, en urban och modern koncentration i ett agrart och efterblivet land och en dynamisk knutpunkt i ett trögrörligt Ryssland. Alla dessa spänningar utlöstes av kriget. Det sammantagna resultatet av den ryska arméns motgångar, brist på vardagliga förnödenheter som bröd och bränsle, ekonomisk kris, sociala spänningar, nationella självständighetssträvanden och ett utbrett missnöje med tsarregimen blev under 1917 två politiska omvälvningar: en i mars, då tsaren abdikerade och en provisorisk regering tog makten, utifrån förutsättningen att en konstituerande församling snart skulle lägga grunden för ett demokratiskt styre, och en i november, då det revolutionära bolsjevikpartiet störtade den provisoriska regeringen och övertog makten. Eftersom man i Ryssland 1917 levde under den gamla julianska kalendern, brukar händelserna i historieböckerna gå under beteckningarna februari- och oktoberrevolutionen.

Den mångfasetterade bakgrunden innebär att man, utöver de politiska skiftena, kan identifiera flera andra revolutionära moment. Den 8 mars utbröt ett arbetaruppror som igångsattes av kvinnor som firade den internationella kvinnodagen och som under de följande dagarna samlade allt större demonstrantskaror som satte press på tsarmakten. Soldater som hade kallats in för att kväsa demonstrationerna vägrade lyda order och gjorde i stället gemensam sak med demonstranterna, vilket gjorde myndigheterna handfallna. Anade morgonluft gjorde däremot de socialistiska grupper som hämtade sina sympatisörer från en revolutionär underklass. De blev kärnan i de arbetar- och soldatråd, sovjeter, som efter tsarens abdikation i realiteten delade den politiska makten med den liberalt orienterade provisoriska regeringen.

Samtidigt pågick dramatiska makt- och egendomsförskjutningar på landsbygden när bönder, många deserterade soldater, i revolutionär anda gjorde anspråk på adelns gods och egendomar. Till sist pågick också, i det kaos som rådde och med inspiration från andra delar av första världskrigets Europa, uppror i många av det ryska imperiets icke-ryska delar, särskilt i väster. Att tsaren, som strävat efter att förryska imperiet, försvann sågs överallt som en möjlighet till förändring. Målet, nationell självständighet, nåddes först i Finland, som blev en oberoende nationalstat den 6 december 1917.

Föga tyder på att de revolutionära momenten var delar av en samordnad och storslagen plan att störta det gamla samhället, även om den sovjetiska historieskrivningen på sin tid envist hävdade detta, med Lenin som revolutionsförloppets hjärna.

Uttrycket ”revolutionär yra” bör preciseras. Föga tyder på att de revolutionära momenten var delar av en samordnad och storslagen plan att störta det gamla samhället, även om den sovjetiska historieskrivningen på sin tid envist hävdade detta, med Lenin som revolutionsförloppets hjärna. Men som exilryss var han långt från händelsernas centrum i mars 1917 och tämligen okunnig om utvecklingen i hemlandet. Det fanns i själva verket inga arbetar- eller soldatledare som var redo att ställa sig i spetsen för revolutionen. De socialistiska partierna var splittrade i agrara socialistrevolutionärer och socialdemokrater, vilka i sin tur var delade i moderata mensjeviker och ett litet men militant bolsjevikparti. Splittringen gjorde till en början den provisoriska regeringen, med dess kärna från den gamla riksduman, till en given regering. En historiker som blev ögonvittne till marshändelserna, Nikolaj Suchanov, konstaterade att revolutionen saknade intentionalitet, namerenie.

Under revolutionsåret förändrades detta successivt. En viktig anledning var den provisoriska regeringens allmänt impopulära beslut att fortsätta första världskriget, eller snarare återuppta det, efter att Ryssland hade förlamats av marshändelserna, och att återställa den gamla befälsordningen i armén. Även om fred inte var något entydigt begrepp i ett land fångat i ett världskrig och i en revolutionär situation, bidrog motståndet mot kriget och mot regeringens politik till att radikalisera samhället och samla revolutionärerna. Även den provisoriska regeringen radikaliserades successivt och konkurrerade länge med viss framgång med sovjeterna om att vinna de breda folkmassornas gunst genom agrara och sociala reformer, men kriget, som snart förbyttes i nya nederlag, gav de fredssträvande sovjeterna fördel. Den nye ordföranden i Petrogradsovjeten, den forne mensjeviken Lev Trotskij, hade övergått till den bolsjevikiska sidan, och från oktober hade denna sida vunnit tillräckligt inflytande för att kräva ”all makt till sovjeterna” och organisera egna revolutionsgarden av arbetare och soldater, rödgardister. Just organisation var uppenbarligen ett av bolsjevikernas paradnummer; Lenin lär till och med ha varit den som organiserade toalettkön och rökrutan på det tåg som tog honom från den tidigare fristaden Schweiz, via Trelleborg, till händelsernas centrum i Petrograd.

De allt fler militanta vänsterrösterna hämtade också kraft av att livsmedels- och bränsleförsörjningen åter försämrades i storstaden, med nya massdemonstrationer och strejker som följd. Denna gång var det inte tsaren utan den provisoriska regeringens ”kapitalistiska” ministrar, även de moderata socialisterna, som fick bära hundhuvudet. Lenin efterlyste ett väpnat uppror mot regeringen i det europeiska och ryska proletariatets namn. Det blev verklighet den 7 november, när bolsjevikerna med hjälp av revolutionära soldater men utan huvudstadssovjetens godkännande trängde in i tsarens vinterpalats, som hade använts som regeringens sammanträdeslokal, och arresterade ministrarna i en oblodig statskupp. Sent samma dag sammanträdde den andra sovjetkongressen. Det blev ett snabbt sammanträde, eftersom de moderatare socialisterna tågade ur kongressalen i protest mot kuppen. Vid tvåtiden på natten bildade Lenin sin helt bolsjevikiska regering, Folkkommissariernas råd, med sig själv som ordförande, stats- och partichef. I mitten av november ägde det val till en konstituerande församling som diskuterats redan i mars rum. Resultatet blev en besvikelse för Lenin, eftersom socialistrevolutionärerna fick nästan dubbelt så många röster som bolsjevikerna. Det illustrerar att folket inte satte likhetstecken mellan revolution och bolsjeviker. När församlingens första och enda session genomfördes i Tauriska palatset, ställde Lenin krav på att hans bolsjevikregering skulle erkännas som Rysslands legitima statsmakt. När så inte blev fallet valde han att med hjälp av röda garden stänga palatsdörrarna och med dekret upplösa den konstituerande församlingen. Dessa dörrar till demokratiskt styre i Ryssland skulle sedan vara helt stängda i mer än sjuttio år. Än i dag, efter hundra år, står de fortfarande bara på glänt.

Ryska revolutionen tillhör i tre olika bemärkelser den moderna historiens gränssättande händelser. För det första förändrade den Europa och världen, inte minst balansen mellan dem. Revolutionen var en viktig händelse i den historiska process i vilken Europa förlorade herraväldet över världen genom att inspirera aktivistiska grupper i den koloniala världen att frigöra sig från sitt beroende av de europeiska kolonialmakterna. Lenins antiimperialism bidrog till att göra utomeuropeiska kolonier attraherade inte bara av självständighet, utan även av kommunism. Även i andra avseenden förändrade revolutionen radikalt världen. Efter första världskriget fanns ett politiskt och ideologiskt alternativ som dels lockade många människor som drastiskt ville bryta med det förflutna och skapa ett samhälle med helt nya grundvalar, dels mer eller mindre tvingade de maktägande i Europa att genomföra reformer som de utan hotet från en ryskinspirerad revolution på hemmaplan inte hade haft samma intresse av. Ryska revolutionens mest konkreta resultat, det kommunistiska Sovjetunionen, blev en ”andra” värld att räkna med i världspolitiken, mellan den liberalkapitalistiska första och den postkoloniala tredje världen, ända fram till 1900-talets sista decennium.

Revolutionen var en viktig händelse i den historiska process i vilken Europa förlorade herraväldet över världen genom att inspirera aktivistiska grupper i den koloniala världen att frigöra sig från sitt beroende av de europeiska kolonialmakterna.

Också i det snävare kronologiska perspektiv som ryska revolutionen ägde rum i, första världskriget, innebar revolutionshändelserna i Petrograd 1917 stora förändringar. Särskilt centralmakten Tyskland kunde flytta fram sina positioner när striderna i ententemakten Ryssland vändes inåt. Freden i Brest-Litovsk i mars 1918 gav Tyskland både enorma ryska territorier och fördelen av att slippa slåss på två fronter. I söder fick den revolutionära upplösningen av den ryska armén till följd att Osmanska rikets tillbakapressade trupper kunde återhämta sig och återta förlorad mark. Om det inte hade varit för att USA:s krigsinträde i april 1917 definitivt gav ententen ett militärt övertag är det inte alldeles otänkbart att ryska revolutionen hade gett Tyskland slutsegern i världskriget.

För det andra gav händelserna i Petrograd 1917 konkret gestaltning åt begreppet revolution. I sitt klassiska verk om revolutionens anatomi har Crane Brinton vittnat om det emotionellt och ideologiskt laddade revolutionsbegreppets elasticitet, men han har ändå pekat ut de stora omvälvningarna i dittills stabila politiska samhällen som de arketypiska revolutionerna: den engelska, den amerikanska, den franska och den ryska. De två senare har ofta ställts bredvid varandra som händelser som har förebådat det moderna samhället.

Frågorna har varit givna: Hängde revolutionerna samman, så att den franska var ursprunget till och förutsättningen för den ryska? Liknade de varandra i utveckling och struktur? Var revolutionärerna samma människotyper, med likartade ideologier? Var Stalin den ryska thermidor-reaktionens motsvarighet till Napoleon? Gick det franska välfärdsutskottets våld mot revolutionens fiender igen i den sovjetiska terrorn? En av de första som gjorde bruk av den fransk-ryska kopplingen var Lenin, som i ett tal på en allrysk konferens om vuxenutbildning 1919 konstaterade att båda revolutionerna hade mobiliserat de stora folkmassorna. De var båda progressiva i och för sin tid. Medan de franska revolutionärerna hade krossat adeln och rojalisterna, höll hans bolsjeviker nu på att krossa borgerskapet och befria arbetarna från kapitalismens ok. Lenin såg sin som uppgift att föra revolutionen ett steg längre än de franska revolutionärerna hade gjort, befria friheten, jämlikheten och broderskapet från kapitalismens begränsningar och göra dem universellt tillgängliga.

Ytterligheternas tidsålder av Eric Hobsbawm (1997).

Lenin har långtifrån varit den ende som med revolutionerna i vågskålarna låtit den ryska väga tyngst. I sin bok om ”det korta” 1900-talet (1994) slog den inflytelserike marxistiske historikern Eric Hobsbawm, född 1917, fast att den ryska revolutionen fick ett både djupare och bredare genomslag än den franska, eftersom en tredjedel av mänskligheten bara några decennier efter 1917 levde under regimer som ledde sitt ursprung tillbaka till bolsjevikernas maktövertagande. Sedan Hobsbawm gav ut sitt verk, tre år efter Sovjetunionens undergång, har dock den franska revolutionen påtagligt återtagit sin position, även om det är svårt att precisera dess betydelse för eftervärlden.

Den tredje bemärkelsen har just med eftervärldens perspektiv på ryska revolutionen att göra. Få om några historiska händelser har sedan 1917 varit föremål för så olikartade och konfliktfyllda uttolkningar, särskilt under kalla kriget, när anhängare av totalitarismteorin kämpade mot revisionister på den revolutionära arenan. De olika sidornas företrädare har knappast varit överens om någonting. De ideologiska aspekterna framträder ofta tydligt: Berätta för mig om ryska revolutionen, så skall jag säga dig vem du är!

Det var länge vänstersidan som hade tolkningsföreträde. ”Revolution” är ett utpräglat vänsterbegrepp. Det är knappast fel att påstå att ryska revolutionen i hög grad bidrog till detta. Marx och Engels hade inte haft mycket att säga i ämnet, utan hade ägnat sin mesta energi åt att analysera kapitalismens natur och problem. Den historiska berättelsen om revolutionen följde länge nära Lenins idéer, leninismen. Idésammanhanget presenteras tydligast i hans Staten och revolutionen, skriven sommaren 1917 för att uttolka den marxistiska läran för nya historiska villkor och ge den kommande revolutionen mening och legitimitet. Budskapet var att staten, dittills en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet, måste avskaffas och proletariatets diktatur upprättas för att det fulländat demokratiska, kommunistiska samhället skall kunna upprättas. Avskaffandet, slog Lenin fast, är en våldsam revolution, eftersom förtryck och våld fortfarande är nödvändigt mot en exploaterande minoritet som inte självmant lämnar över makten, men det är övergående och kommer liksom staten att vittra bort när det revolutionära samhället har stabiliserats och det inte längre finns någon att förtrycka.

I den mer konkreta revolutionsberättelse som har utgått från denna grundstruktur blir händelseförloppet i Ryssland i grunden en rörelse underifrån, en politisk omvälvning med en stark social bas i de proletära klassernas rättmätiga krav på ett bättre liv. Ryssland före revolutionen tecknas generellt i mycket mörka färger. Men det är i grunden ingen rysk utan en universell rörelse, eftersom revolutionen, som det hette i kommunistpartiets programskrifter, ”blev den avgörande händelsen i världshistorien, som bestämde den generella riktningen och de basala tendenserna i den internationella utvecklingen, som lade grunden för en oåterkallelig process – kapitalismens övergång till en ny, kommunistisk samhällsekonomisk formation”.

Det finns emellertid i revolutionen också en rörelse von oben, men i leninismens anda väl i takt med den grundläggande rörelsen. Det avantgarde som utifrån sin medvetna hållning förvandlar massornas spontana uppror till en stor revolution är bolsjevikerna. Det är i realiteten Lenin och kretsen kring honom som blir berättelsens huvudaktörer. Den provisoriska regeringen spelar en underordnad roll som företrädare för den borgerliga minoritet som representerade ojämlikhet och förtryck, och därmed stod tsardömet nära. Att det krävs våld för att möta den framgår inte så mycket av själva maktövertagandet som av dess efterspel. Den provisoriska regeringens anknytning till den vita sida som efter bolsjevikernas maktövertagande drog in Ryssland i ett blodigt och utdraget inbördeskrig, som inte tog slut förrän den röda sidan slutgiltigt segrade 1921, är stark. Men det är hösten 1917 som är berättelsens och världshistoriens absoluta peripeti. Allt annat dukar under i en utpräglad whig interpretation of history, i vilken den bolsjevikiska statskuppen på en och samma gång är alltings slut och början, historiens nav, år noll. Sådant som hamnade utanför, socialistrevolutionärer, monarkister eller den ortodoxa kyrkan, fick inte vara med i vare sig den stora historiska berättelsen eller de historievetenskapliga studierna. Aldrig kunde man läsa om de spritorgier och den förstörelse som revolutionens soldater ägnade sig åt veckor efter bolsjevikernas statskupp, efter att de hittat enorma mängder vin i Vinterpalatsets gömmor.

Den rätlinjiga framgångshistorien hade monopolställning i den sovjetiska historieskrivningen, från historieläroböcker till akademiledamöters verk. Den upprätthölls effektivt genom att inga alternativa tolkningar tilläts och att diverse störande personer och händelser eliminerades från bilder och narrativ. Efterspelen till statskuppen, då dörrarna stängdes för medlemmarna i först sovjeterna och därefter för den konstituerande församlingen, rationaliserades följaktligen bort, och det gavs aldrig plats åt Kronstadtupproret från början av 1921, när matroser från flottbasen utanför Petrograd revolterade mot den nya regimen, som de jämställde med en förtryckande tsarmakt. Det skulle dröja långt in i efterkrigstiden innan den revolutionära berättelsen i Sovjetunionen hotades och successivt konkurrerades ut av den patriotiska berättelsen om det stora fosterländska kriget, andra världskriget på sovjetisk mark. Den något egenartade idébakgrunden till detta är att den historiematerialistiska, klassbaserade historiska berättelsen från och med det stalinistiska 1930-talet kompletterades med en rysknationalistisk, officiellt patriotisk berättelse, i vilken kriget blev viktigare än revolutionen. I dagens Ryssland återstår bara den patriotiska krigsberättelsen.

Ryska revolutionen 1917 av Marc Ferro (1972).

Det var långtifrån bara sovjethistoriker som tolkade den ryska revolutionen från vänsterhåll. Bland de många motsättningar som genomsyrade det ryska revolutionssamhället betonade inflytelserika marxistiska social- och kulturhistoriker som Marc Ferro och Sheila Fitzpatrick klassperspektivets avgörande betydelse. De förde vidare Lenins konstaterande att arbetare och bönder hade gått samman och genomfört revolutionen i kamp mot arbetsgivare respektive jordägare, mot de styrande klasserna, mot den provisoriska regeringen, mot hela den kapitalistiska ordningen, och alltmer till stöd för bolsjevikerna. I sin revolutionshistoria från jubileumsåret 1967 beskriver Ferro en händelseutveckling som inte gick att hindra: det var mindre fråga om att bolsjevikerna ”tog” makten än att de ”kom” till makten. Han låter Lenin disponera framställningen av novemberhändelserna genom en separation av ”en statskupp organiserad i sovjetens namn av militära revolutionskommittén för att försvara revolution” och ”en proletär resning inspirerad av bolsjevikernas militära organisation och dess femmannakommitté för att ge revolutionen en stöt framåt”. Det skall understrykas att retuscheringar och förnekanden mera sällan ingick i de västliga revolutionshistorikernas arsenal, men homogeniteten i tolkningarna var även här framträdande. Det var också föreställningen om att den ursprungliga bolsjevism, som drivit fram ryska revolutionen, var en progressiv ideologi och ett löftesrikt samhällsexperiment som hade framtiden för sig, om bara kalla krigets västsida lät den utvecklas i fred.

A People’s Tragedy: The Russian Revolution, 1891–1924 av Orlando Figes (1996).

Den andra historiska berättelsen om ryska revolutionen har inte haft mycket, om ens något, gemensamt med den första. Om nyckelordet i den första är löfte, är den andra berättelsens motsvarighet tragedi, vilket för övrigt också är titeln på både Martin Malias The Soviet Tragedy (1994) och Orlando Figes A People’s Tragedy (1996). Kritiska berättelser om ryska revolutionen hade förvisso funnits länge, inte minst bland de många som flydde eller förvisades från Ryssland i revolutionens svallvågor. Men de fick extra genomslag och homogeniserades genom östkommunismens och sovjetstatens nedgång och fall under åren kring 1990. Redan den glasnostperiod som föregick kommunistregimens kollaps gav uppmärksamhet åt ”vita fläckar”, icke-bolsjevikiska eller rentav antibolsjevikiska aspekter som tidigare inte fått plats i revolutionsberättelsen. Uppkomsten av nya politiska partier bidrog till att väcka intresse för de partier, socialistiska, liberala och konservativt monarkiska, som hade konkurrerat med bolsjevikerna tills de förbjöds och upplöstes. I de sovjetiska republikerna började nationalister undersöka hur de under revolutionsepoken hade inkorporerats i unionen. Till en början var glasnosthistorien inriktad mot Stalin och stalinismen, men snart drogs även Lenin och leninismen med i uppgörelsen med och delegitimeringen av det förflutna, vilket gjorde att ryska revolutionen också hamnade i fokus.

Färgskiftet i den andra revolutionsberättelsen var totalt. Det förrevolutionära Ryssland målades i ljusa färger. Decennierna före första världskriget beskrevs som en period av snabb ekonomisk tillväxt, med både industri och jordbruk som hade utvecklats positivt. Trots en fortsatt efterblivenhet i förhållande till västmakterna hade det genomförts sociala reformer som avsevärt hade förbättrat den ryska befolkningens levnadsstandard. Den politiska utvecklingen hade gått långsammare, men kriget mot Japan och revolutionen 1905 hade tvingat tsarmakten att acceptera en konstitution och driva på reformarbetet, vilket tillsammans med partiväsendets utveckling hade väckt befolkningens vilja till politiskt deltagande. Första världskrigets utbrott och den ryska arméns tidiga nederlag i Ostpreussen bröt dramatiskt denna goda utveckling, då en auktoritetskris i armén spred sig till det större samhället och revolutionära partier fick ökat gehör, på den provisoriska regeringens bekostnad.

Utopia in Power – The History of the Soviet Union from 1917 to the Present av Mikhail Heller & Aleksandr Nekrich (1986).

Det stora mörkret inträdde emellertid först med att Lenin i april med tyska myndigheters hjälp återvände till Ryssland, för att till varje pris erövra den politiska makten. Framgången i detta arbete tillskrivs i hög grad den allmänna samhällsupplösningen: ”Revolutionen blev en blind revolt, som gav utlopp åt ett folkligt hat som fanns ackumulerat sedan sekler”, slår de i USA verksamma ryska historikerna Mikhail Heller och Aleksandr Nekrich fast. Samtidigt förstod de ledande bolsjevikerna att utnyttja kaoset för sina maktsyften genom att ställa i utsikt bröd till alla, fördelning av jorden och en omedelbar fred, utopiska mål som de inte hade förutsättningar eller ens vilja att leva upp till. I stället blev efterbörden brödrekvisitioner från oskyldiga bönder, hungersnöd, terror och ett nytt krig, det ryska inbördeskriget. Till denna berättelse hör naturligen också Lenins hantering av den konstitutionella församlingen, som också inbegrep att det Kadettparti som stod starkt i den tidiga provisoriska regeringen förbjöds medan dess medlemmar stämplades som folkfiender. De som demonstrerade mot Lenins politiska åtgärder sköts av rödgardister.

Richard Pipes, född 1923 i Polen, verkade inte bara som kritisk sovjethistoriker utan hade också varit Ronald Reagans Östeuroparådgivare under ett par år i början av 80-talet. Han var med redan 1968 som redaktör för antologin Revolutionary Russia, som samlade några av de historiker som inte följde mallen för vänsterberättelsen, men fick ingen framträdande position förrän på 1990-talet, när han dels publicerade en källbaserad, kritisk granskning av ”den okände” Lenin som bokstavligen gick över lik för att nå sina politiska mål, dels gav ut två omfångsrika studier av den ryska revolutionen som omspänner hela perioden 1899–1924.

Russia under the Bolshevik Regime, 1919–1924 av Richard Pipes (1994).

I själva verket är hans revolutionsberättelses räckvidd mycket större än så. Pipes tolkning av totalitarismen kallar han patrimonialism, som utgår från en stat som tidigt blev tsarens personliga egendom, och ett samhälle som saknade förutsättningar – borgerskap, självständiga institutioner – att stå upp mot denna absolutism. Undantaget var grupper av fanatiska intellektuella, förvandlade till yrkesrevolutionärer, ”ett nytt släkte vars livsmål var att störta alla existerande institutioner med våld”. Den patrimoniala ryska statens natur hade gjort att uppgörelser, eftergifter och reformer hade blivit väsensfrämmande inslag i dessa gruppers politiska arsenal. Endast den förintande revolutionen var aktuell. Men Pipes poäng är att sådana minoritetsgrupper endast kan tillvälla sig makten genom toppstyrda statskupper, som i det bolsjevikiska fallet, där revolutionärerna kunde bli de nya patrimoniala härskarna. I hans ögon var det marshändelserna som var den äkta revolutionen som skulle kunnat ge upphov till en alternativ, demokratisk utveckling.

Även om Pipes revolutionshistoriska verk tog slut när bolsjevikerna hade konsoliderat sin makt 1924, tar inte den patrimoniala revolutionsberättelsen slut. Det finns mycket av a whig interpretation också över denna tolkning, om än med omvända förtecken. Det patrimoniala har inte tagit slut i dag, men framför allt inrymmer den också, som en integrerad del, Stalins långa regeringsperiod från slutet av 1920-talet till 1953. Hur man än bearbetar denna epok, med dess halsbrytande modernisering, disciplinering och stora terror, passar den långt bättre under rubriken ”tragedi” än ”löfte”. Den stora frågan har varit om den skall infogas i berättelsen om den ryska revolutionen. För anhängare av vänsterberättelsen har den ofta framställts som artskild från den ryska revolutionen, som urspårad eller – med Trotskijs ord – ett förräderi. Andra har accepterat att Stalintiden utgjorde en integrerad del av ryska revolutionen, antingen som en fullbordan av den, eller som en avvikelse som hade tvingats fram av mellankrigstidens omständigheter.

The Russian Revolution av Sheila Fitzpatrick (1982),

Sheila Fitzpatrick, den kanske mest framstående revolutionsforskaren med långvarig tillhörighet på vänsterkanten, skriver: ”Det är inte svårt att spåra den revolutionära utgångspunkten för den stora terrorn. Lenin hade inga skrupler om revolutionär terror och var intolerant mot opposition, både inom och utanför partiet. Icke desto mindre drogs det under Lenins tid en tydlig skiljelinje mellan de metoder som var tillåtna för att hantera opposition utanför partiet och de som kunde användas mot inre dissidenter.” Få inom vänstern har velat se Lenin och Stalin i samma historiska berättelse.

För den andra berättelsens förespråkare hör de två bolsjevikledarna ihop som ler och långhalm, såtillvida att Lenin och bolsjevikernas statskupp gav de grundläggande förutsättningarna för Stalins styre: den revolutionära krigskommunismen blev till Stalins tvångskollektivisering och arbetsläger, Lenins röda terror blev Stalins stora terror och så vidare. Stephen Cohen sammanfattar logiken väl: ”Ju mindre empati en historiker känt för revolutionen och den ursprungliga bolsjevismen, desto mindre har han eller hon sett meningen i att skilja mellan bolsjevism och stalinism.”

Nutidens forskning om ryska revolutionen passar mindre bra i ett berättelseperspektiv, för de sammanhängande, starkt ideologiserade narrativen med 1917 som positiv eller negativ brytpunkt, har i hög grad fått ge vika för ett snävare men djupare intresse för vissa aspekter av revolutionen. En sådan är den lokala. Den större tillgängligheten till källmaterial efter 1991 har gjort att inte minst ryska historiker har kunnat skriva revolutionshistorier som utspelades utanför Petrograd och Moskva. Dessa historier har bidragit till att förstärka bilden av revolutionsperiodens komplexitet och heterogena karaktär, fjärran från de ”stora” berättelserna. I de lokala och regionala sammanhangen var partierna och rörelserna många och det kollapsande samhället fragmenterat och splittrat, med en mångfald av sociala, etniska och andra konfliktytor, som inte fångades upp i och gjordes rättvisa av vare sig vänster- eller högerberättelsen. Revolutionsårens terror, som dödade miljontals människor, hade också många ansikten som först har visats upp under postsovjetisk tid.

The Russian Revolution – A New History av Sean McMeekin (2017).

Den större historiska ram som ryska revolutionen på senare tid har placerats in i är första världskriget, vilket sannolikt kan ha att göra med att inte bara revolutionen utan hela världskriget under några år har firat hundraårsjubileum och därmed fått ny aktualitet. Världskriget har i forskningen, både den ryska och den internationella, fått en annan och större roll än bara som revolutionens språngbräda. Sean McMeekin har lagt huvudskulden för krigsutbrottet på Ryssland, eftersom ryska politiker enligt honom var så angelägna att erövra Bosporen och Konstantinopel från Osmanska riket att de var beredda att förvandla en regional Balkankonflikt till ett världskrig. För honom stod det ryska imperiet, tvärtemot all historiografisk visdom, på sin höjdpunkt i början av 1917, med stabila europeiska försvarslinjer mot de tyska och österrikisk-ungerska fienderna. McMeekin underkänner till och med den berömda brödbristen i den ryska huvudstaden. Tolkningen gör onekligen den provisoriska regeringens beslut att fortsätta kriget mer begriplig, även när Petrograd exploderade i oroligheter. Möjligen kan också Lenins tyska kontakter ha underlättat förhandlingarna om en separatfred med Tyskland efter revolutionen.

McMeekin har tydligare satt in ryska revolutionen i krigssammanhanget genom att utveckla denna senare aspekt, som länge bara har antytts i den bolsjevikkritiska berättelsen: Lenins och bolsjevikernas beroende av tysk finansiering för att kunna genomföra sin revolution. Att Tysklands utrikesdepartement och militärledning hade mycket att vinna på att organisera Lenins resa från Zürich till Petrograd för att störa den ryska krigsansträngningen är obestridligt. Ur tysk synvinkel skulle en anarkistisk rysk revolution vara gefundenes fressen.

Det är lika obestridligt att en så hädisk tanke som att Lenin skulle varit en tysksponsrad agent och revolutionen finansierad av tyskt guld aldrig har funnits i vänsterberättelsen annat än som ett illasinnat rykte. Men den 5 april anslog den tyska regeringen fem miljoner guldmark för revolutionsarbete i Ryssland och fyra dagar senare steg Lenin ombord på tåget till Petrograd, inte mer förseglat än att den ryske revolutionären enligt medresenärers vittnesbörd tilläts förhandla om tysk finansiell assistans vid olika stopp. Vid hemkomsten satsades stora pengar bland annat på en tryckpress till bolsjevikernas tidning Pravda.

Lenins resa – Vägen till revolutionen 1917 av Catherine Merridale (2016).

McMeekin kan nöjaktigt visa – trots att bolsjevikerna förstörde den mesta dokumentationen – att många miljoner guldmark därefter via ombud och telegram fördes över till bolsjevikernas kassa för att användas till revolutionära ändamål. Stöd åt fiender till fienden var en vanlig tysk strategi, men Lenin var speciell och sågs, med ett uttryck som inte bör översättas, som ”the critical catalyst of chaos, a one-man demolition crew sent to wreck Russia’s war effort”. Andra nutida skildrare av Lenins resa, som Catherine Merridale, håller dock fast vid den mer traditionella tolkningen att Lenin utnyttjade tysk hjälp mer än motsatsen, att Tyskland utnyttjade Lenins hjälp.

Den tredje och mest framträdande nya aspekten av ryska revolutionen är kulturell. I enlighet med den allmänna historiografiska trenden mot att all historia blir kulturhistoria har ryska revolutionen förvandlats till en kulturrevolution. För snart ett kvartssekel sedan pekade Katerina Clark ut Petersburg/Petrograd som en kulturrevolutionens smältdegel, med den uttalade ambitionen att skifta perspektiv från revolutionen som sådan – en ”big bang”, som hon kallar den traditionella uttolkningen – till det kulturella och intellektuella ekosystem som avgränsade revolutionens möjligheter. En kulturell kronologi leder bort intresset från revolutionsåret 1917 till en längre period av kulturell anpassning i Ryssland och Sovjetunionen till krig och revolution, som hon tidfäster till 1913–1931. I praktiken riktar hon sitt största intresse mot det sovjetiska 20-talet, då frågor om den revolutionära kulturens natur engagerade grupper av intellektuella, om hur den nya sovjetmänniskan skulle formas, hur det revolutionära samhället skulle förhålla sig till sitt förflutna, och huruvida bolsjevismen var en ny religion eller inte.

Crucible of Cultural Revolution av Katerina Clark (1995).

I Clarks efterföljd har det publicerats en rad studier om 1917 års språk och symboler, revolutionär identitet, minnet av revolutionen och revolutionen som ett kulturellt experiment, många utan att låsa framställningen vid principiella utsagor om relationen mellan tsaren, Lenin och Stalin. Fanns det en proletär kultur som gjorde revolutionen till ett ständigt pågående kulturbygge i ett nytt samhälle, eller fanns ännu ett kulturarv som knöt revolutionärerna till progressiva fenomen i förhistorien, som franska revolutionen? Hade revolutionärerna vänt en helt ny sida i historieböckerna? Vad innebar det att många revolutionärer under 1917 fortsatte att sjunga ”Marseljäsen” och därmed pekade på förbindelsen med franska revolutionen och den internationella solidariteten, medan andra övergick till den enligt Lenin mer bolsjevikiska ”Internationalen”? Hur gestaltades det revolutionära våldet i kulturen, den rysk-sovjetiska och den globala? Som något nödvändigt, progressivt och i grunden gott som hör en revolution till, eller som en mörk, specifikt rysk historia?

Vad återstår då av ryska revolutionen efter ett sekel, utom Lenins balsamerade kropp, som ännu ligger på lit de parade i mausoleet på Röda torget i Moskva, eller metrostationen Oktjabrskaja i samma stad? Svaret är: inte mycket. Den vetenskapliga debatten om 1917, som ju antingen har ett slags egendynamik eller närs av tvistefrågor i gränsområdet mellan vetenskap och ideologi, kommer utan tvekan att fortgå, men det var nu länge sedan den ryska revolutionen var ett omhuldat forskningsområde. Inte ens öppnandet av arkiven efter 1991 innebar att intresset nämnvärt ökade. Den så kallade kulturella vändningen var mer betydelsefull, liksom den allmänna renässansen för första världskriget. Om revolutionen i dag får rubriker, är det varken den provisoriska regeringen eller bolsjevikernas maktövertagande utan efterspelets storskaliga våld som förs fram.

Vad återstår då av ryska revolutionen efter ett sekel, utom Lenins balsamerade kropp, som ännu ligger på lit de parade i mausoleet på Röda torget i Moskva, eller metrostationen Oktjabrskaja i samma stad? Svaret är: inte mycket.

Inte heller i det bredare samhället ter sig intresset överväldigande. Som Sheila Fitzpatrick har understrukit är bunt, uppror, det sista som Vladimir Putin vill uppmuntra i dagens Ryssland. Putinismen har en ambivalent hållning till den ryska revolutionen: regimen kan inte framställas som en arvtagare och efterföljare till den sovjetiska historien, men den kan inte heller frikopplas från den, eftersom sovjettiden är en integrerad del av Rysslands historia. Men det är Stalin och det sovjetiska andra världskriget – och, om än i mindre utsträckning, även det ryska första världskriget – mycket mer än Lenin och revolutionen som engagerar Putin.

Det finns en organisationskommitté med uppgift att förbereda hundraårsjubileet, och ett antal akademiska konferenser är planerade, men inget tyder på att några stora högtidligheter kommer att genomföras. I instruktionerna för jubileumskommittén går putinismens motsatsställning till revolutionen igen, när statsdumans talman påminner om ”värdet av enighet, om medborgerlig endräkt, samhällets förmåga att finna kompromisser och att inte tillåta extrema motsättningar i samhället i form av inbördeskrig”. Fitzpatrick igen: ”Det postsovjetiska Ryssland behöver en brukbar historia, men det är svårt att se hur ryska revolutionen kan bidra.”

Den empatiska eller antipatiska hållningen till ryska revolutionen ter sig numera svag. 1917 har på allvar blivit historia, i betydelsen förgången tid. Revolution från vänster tycks inte stå för dörren någonstans i dag. Frågan är då vem och vilka i Sverige som kommer att hissa den röda fanan den 7 november.

RelateratLäs även Sean McMeekins temaartikel ur nummer 5/2017
Tema

Svenska banker och företag bidrog till att konsolidera bolsjevikernas diktatur

Den amerikanske historikern Sean McMeekin lyfter i sin uppmärksammade bok The Russian Revolution fram svenska bankers och företags betydelse för att bolsjevikregimen skulle kunna konsolidera sin maktställning efter revolutionen.


Klas-Göran Karlsson

Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...
  2. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  3. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Omvälvningar i synen på den ryska revolutionen
    Den ryska revolutionen tillhör den moderna historiens avgörande händelser och har...
  4. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Svenska banker och företag bidrog till att konsolidera bolsjevikernas diktatur
    Den amerikanske historikern Sean McMeekin lyfter i sin uppmärksammade bok The...
  5. Utblick
    Amerikanska forskare fördjupar bilden av Sverige
    Sociologen Carly Elizabeth Schall problematiserar den utbredda föreställningen att en fungerande...