Debatt

Övertrampen i kritiken av Svenska Akademien

| Respons 3/2020 | 12 min läsning

Mycket av kritiken som riktats mot Svenska Akademien de senaste åren har varit befogad och konstruktiv. Men det har också funnits övertramp och kampanjer som syftat till att definitivt sänka denna institution. Nu behövs en försoning mellan Akademien och den vänsterliberala kultureliten, hävdar Sven-Göran Malmgren, professor i svenska språket.

Många har följt Svenska Akademien på dess Golgatavandring under de senaste dryga två åren. Den massiva kritiken har varit viktig och till största delen konstruktiv, och nu ser Akademien äntligen ut att vara på väg upp ur den djupa vågdalen. Det har dock även förekommit kritiska övertramp och kampanjer vars syfte ibland tycks ha varit att fördjupa krisen eller till och med sänka den mer än tvåhundraåriga institutionen definitivt. I det följande presenteras sex exempel. Gemensamt för dessa olika uttryck för akademikritik är en påtaglig ensidighet, en oförmåga att se den andra sidans möjliga bevekelsegrunder. Möjligtvis blir sådana utspel mer och mer sällsynta allteftersom tiden läker såren från hösten 2017.

I maj 2018 tilldelades författaren Johannes Anyuru det Doblougska priset på 200 000 kronor av Svenska Akademien. Det var liktydigt med åtskilliga månaders betald skrivtid, en dröm för alla svenska författare utom ett fåtal bästsäljare, men Anyuru var inte odelat glad. Priset var ju i viss mån stigmatiserat genom Akademiens kris, och Sara Danius hade avpolletterats som ständig sekreterare bara några veckor tidigare. Borde han avstå från pengarna i solidaritet med de sextrakasserade kvinnorna på kulturklubben, där akademiledamoten Katarina Frostenson varit delägare och konstnärlig ledare?

Hans samvetsbetänkligheter blev så stora att han beslöt att göra litteratur av dem. Det blev inte oväntat den ytterligt akademikritiska Dagens Nyheter – där det stora avslöjandet hade publicerats – och dess kulturchef Björn Wiman som öppnade sina spalter (DN 15/5 2018). I en konstfull, stort uppslagen text berättade Anyuru om sin inre kamp – kampen mellan hans pragmatiska och hans idealistiska jag. Många läsare fick säkert förväntningar om att artikeln skulle utmynna i ett ”Nej, dessa pengar luktar – jag vägrar ta emot dem!”

Pengarna luktade tydligen inte tillräckligt mycket, och kort därefter beslöt Anyuru att ta emot priset. Han hade därmed satt ett svårslaget rekord i konsten att både äta kakan och ha den kvar.

Men det gjorde den inte. Pengarna luktade tydligen inte tillräckligt mycket, och kort därefter beslöt Anyuru att ta emot priset. Han hade därmed satt ett svårslaget rekord i konsten att både äta kakan och ha den kvar. Hans beslut var positivt för den unga svenska litteraturen, men man kan fråga sig om artikeln inte borde ha förblivit opublicerad. Frågan kunde riktas både till Anyuru och till Wiman. Varför kände Anyuru ett behov av att exponera sin själskamp offentligt och därmed bita den hand som födde honom? Är det en speciellt svensk sport att vrida om kniven ett extra varv i en besegrad motståndare? Att lägga sten på börda på en ärevördig institution som kämpar för sitt liv?

På våren 2019 utkom två böcker som handlade om akademikrisen och den beryktade klubben, Matilda Gustavssons Klubben och Katarina Frostensons K. Medan Matilda Gustavssons bok fick översvallande – och välförtjänta – lovord, var reaktionen på Katarina Frostensons bok i stort sett negativ. Om Frostenson fick beröm för något, så var det för sitt vackra språk och för sina många litterära citat. Det intressantaste i hennes bok undgick dock de flesta recensenter, hennes unika insiderskildringar från Akademien från perioden november 2017 till maj 2018. Hon blev förvisso avstängd från Akademiens arbete från första början, men hon kallades till två sammankomster för en sorts förhör, hade viss kontakt med Sara Danius och fick tillfälle att läsa den av Danius beställda advokatrapporten, som till stor del var en anklagelseskrift mot henne. Hon fick dock ingen kopia av rapporten, något som kunde föra tankarna till behandlingen av en annan K, Josef K i Processen. Om man läser dessa delar av Frostensons bok noga, och inte a priori förutsätter att hon ljuger, kan man knappast komma till någon annan slutsats än att den mediala bilden av akademikrisen var alltför svartvit. Man kan tycka att åtminstone några recensenter borde ha kommit till samma slutsats. 

Allra mest svartvitt blev det den 19 april 2018, dagen för den så kallade knytblusdemonstrationen på Stortorget, utanför Börshuset och Akademien. En vecka tidigare hade Sara Danius lämnat Börshuset som före detta sekreterare, klädd i knytblus. Stämningen på torget kunde föra tankarna till ett väckelsemöte, och alla demonstranterna verkade vara tvärsäkra på vilka som var fåren och vilka som var vargarna i Akademien. Det kanske allra märkligaste var att flera statsråd nätledes stödde knytblusupproret – själva iklädda knytblusar! – troligen ett unikt ställningstagande av regeringsmedlemmar för den ena sidan i en intern konflikt i en fristående förening. (Se till exempel Svenska Yle 20/4 2018; tweet av Mikael Damberg 13/4 2018.) Eftersom Stefan Löfven inte gav de knytblusprydda statsråden någon reprimand, kunde detta tolkas som ett ställningstagande av regeringen för Sara Danius i akademikonflikten.

Katarina Frostenson var inget oskyldigt offer. Hon försvarade sin makes eskapader och uttalade sig nedsättande om de sextrakasserade kvinnorna i sin bok K. Hon tog emot ett mindre årligt akademistöd till klubben, vilket var emot Akademiens jävsregler (men accepterat av flera sekreterare, inklusive Sara Danius). Men mig veterligen fanns det inga bevis för att hon hade läckt Nobelpristagare eller låtit maken ha något inflytande över Akademiens arbete. Om hon trots allt hade råkat försäga sig någon gång, så var hon ingalunda den första i Akademiens historia som försyndat sig på det sättet. Och trots sitt agerande i det förflutna hade hon inte gjort sig förtjänt av den behandling som främst Sara Danius utsatte henne för. Att hon senare fick lämna Akademien var knappast ett självklart moraliskt imperativ.

Hösten 2019 utkom boken Akademien – Makten, kvinnorna och pengarna. Författare var utrikeskorrespondenten Christian Catomeris och ekonomijournalisten Knut Kainz Rognerud. Boken fick ett gott mottagande och var till stor del läsvärd, i varje fall så länge den höll sig till den äldre akademihistorien (om man bortser från några grova sakfel). Men när författarna kom in på Akademiens viktiga ordboksprojekt gick det snett. Glömska av elementära källkritiska principer byggde de ett förvirrat avsnitt på rena fantasier i den tidigare ständige sekreteraren Lars Gyllenstens memoarer. Gyllensten hade lämnat Akademien 1988 och låg sedan i oförsonlig fejd med sin efterträdare Sture Allén ända till sin död. Hans memoarer var därför en uppenbart problematisk källa, som förledde författarna till en rad fullständigt grundlösa insinuationer mot Sture Allén.

Dessa felaktigheter har påtalats flera gånger (SvD 17/9 2019, 9/10 2019), men bokens förstaupplaga fortsätter att sprida fake news trots att en korrigerad upplaga vore påkallad. Återigen: författarna är välkända, högt kvalificerade och verksamma inom public service. Det är svårbegripligt att de sätter sitt anseende på spel på detta sätt. Kanske något mindre svårbegripligt om man betänker att det fortfarande är högkonjunktur för akademikritik, även sådan som är byggd på lösan sand.

På hösten 2019 såg det ändå ut som om Akademien hade rett ut den värsta krisen. Nya, mest kvinnliga, ledamöter hade valts in, en ny sekreterare hade börjat arbeta och man hade fått klartecken av Nobelstiftelsen att utse två Nobelpristagare, en för 2018 och en för 2019. Men allt vände igen när det visade sig att man hade fastnat för en ”bad guy” vid sidan av en ”good guy”. Den onde, den österrikiske författaren Peter Handke, hade uppträtt på ett kontroversiellt sätt under Jugoslavienkrigen, och så gott som hela den svenska kultureliten, också de som aldrig hade läst en rad av honom, enades om att han var en ovärdig pristagare. Johannes Anyuru framträdde åter i rollen som sträng Akademikritiker, både i tv-soffor och i en stor artikel med rubriken ”Känner Akademien ingen skam för de döda?” (GP 14/10 2019).

En av kärnpunkterna i kritiken var att Handke vägrade att beteckna Srebrenicamassakern som ett folkmord, trots att Haagdomstolen hade fastslagit att det var fråga om just detta. Särskilt Jasenko Selimović framhävde denna aspekt, till exempel i Göteborgs-Posten 19/10 2020. Handke förnekade givetvis inte att mordet på 8000 pojkar och män var ett ohyggligt brott, och det är kanske värt att nämna att flera ännu mycket värre ohyggligheter än Srebrenicamassakern, till exempel den avsiktligt framkallade massdöden i Ukraina 193233 som krävde miljoner människoliv, inte officiellt betecknas som folkmord.

Likafullt fanns det fog för kritik mot Handke, men kritiken kom snart att sakna alla proportioner och nyanser. Som väntat gick Björn Wiman och Dagens Nyheter i spetsen och lade under två månader ut en veritabel bombmatta av Handkekritiska artiklar. Inte bara svenska skribenter städslades, den internationella pressen dammsögs och användbara artiklar översattes och publicerades på löpande band. Man kunde få intrycket att DN var ute efter något ännu större än Handkes Nobelpris.

Publikens sympatier förväntades förutsägbart nog ligga hos Sara Danius, i synnerhet i hennes utdragna dödsscen, och Horace Engdahl förlöjligades, lika förutsägbart  finns det något som är ofarligare i det aktuella kulturklimatet?

Den 19 mars 2020 var det premiär för en miniopera om skandalerna i Svenska Akademien i Helsingborgs Konserthus, Makten och härligheten. Den var resultatet av ett samarbete mellan tonsättaren Fredrik Österling, tillika konserthusets chef, och librettisten Hanna Höglund, till vardags kulturjournalist. På grund av coronakrisen uruppfördes den inför en nästan tom konserthussal, men genom att den streamades kunde många se den. Österling är känd för spektakulära utspel och för ståndpunkten att den klassiska musiken måste göra sig mer relevant i samtiden. Recensenterna var med på noterna och applåderade i allmänhet Österlings och Höglunds skapelse. De kanske mest entusiastiska tongångarna hördes, inte oväntat, från Dagens Nyheter (20/3 2020), där Per Svensson gjorde ett sälIsynt inhopp som musikkritiker och betecknade operan som ”ett litet mästerstycke”. I tidskriften Opulens (22/4 2020) prisade Susanne Liljedahl den gedigna research som operan enligt henne byggde på. Det finns dock skäl att tro att researchen var av samma typ som den som präglade Palmeutredningen under Hans Holmér. Du har en teori och tar fram data som stöder den, men blundar för allt som motsäger den. Man kan till exempel undra om det ingick i researchen att konsultera de intressantaste delarna av Katarina Frostensons K, eller att intervjua Horace Engdahl.

Det var också uppenbart att librettot hade stora svagheter. Publikens sympatier förväntades förutsägbart nog ligga hos Sara Danius, i synnerhet i hennes utdragna dödsscen, och Horace Engdahl förlöjligades, lika förutsägbart  finns det något som är ofarligare i det aktuella kulturklimatet? Men som helhet var handlingen förvirrande och oklar. I en av de stora ariorna sjunger Sara Danius:

Er gubbklubb jag nu slår i spillror
Så smaka min pennas stål!
Er gubbklubb av åldrade viljor
Ska nu få så mycket den tål

Eftersom librettot innehåller flera autentiska citat från akademiledamöter, bland annat Kristina Lugns berömda ”Jag röker – ni kommer att dö”, kunde man tro att denna strof har en verklighetsbakgrund. Men sanningen är ju att om Danius hade sagt något som ens avlägset påminde om att ”gubbklubben skulle slås i spillror”, så hade hennes avsättning varit uppenbart berättigad oberoende av akademikrisen.

Operan framstår som ett opportunistiskt försök att krama ut de sista dropparna ur denna kris, i syfte att positionera sig på den rätta sidan. Även om musiken bitvis är vacker är det svårt att se operan som ett vägande inslag i kulturdebatten – vilket var den uttalade avsikten. I synnerhet när såren efter akademikrisen börjar läkas och Akademien har fått en helt förändrad sammansättning.

Scen från minioperan Makten och härligheten som hade premiär den 19 mars 2020. Foto: Helsingborgs Konserthus

Drygt två år efter Akademikrisens kulmen är Sara Danius sorgligt nog död, liksom hennes akademikollega Kristina Lugn. Dessa båda framstående ledamöter hamnade dessvärre på olika sidor i konflikten. Mitt i tragiken utnyttjas nu Lugns bortgång till förnyad kritik mot Akademien. Sålunda skriver Göran Greider i en i övrigt mycket vacker text i Dagens ETC. (11/5 2020): ”Under krisen och tumultet i Svenska Akademien blev många besvikna på Lugn när hon inte tog ställning mot de sexuella trakasserier som sanktionerats [!] av den ärevördiga institutionen.” Förhoppningsvis inser de flesta att detta är kvalificerat nonsens; självfallet är Akademien över huvud taget inte i stånd att ”sanktionera” handlingar av en utomstående person. Kristina Lugn å sin sida, som förvisso hörde till den grupp ledamöter som inte ville utesluta Katarina Frostenson, sade så här: ”de blandar ständigt ihop oss med Jean-Claude Arnault, som jag överhuvudtaget inte känner och som verkar vara en vidrig person.” (Expressen 12/5 2020, intervju av Ola Wong som publicerades först efter Kristina Lugns död eftersom hon blev mordhotad när hon gick mot strömmen.)

Man får hoppas att Akademien nu får arbetsro, så att den efterhand kan återuppbygga sitt sargade anseende. I längden måste det komma till någon form av försoning mellan Akademien och den huvudsakligen vänsterliberala kultureliten med DN:s kulturredaktion i spetsen. Man vill ändå inte tro att de på allvar vill ”slå en gubbklubb i spillror”. Alternativet till försoning beskrivs på ett suggestivt sätt av Oscar Levertin i hans välkända dikt ”Folket i Nifelhem”:

Kärva och mörka i åldern de stå,
stormslitna furornas likar,
brottas och blöda än gamla och grå
tills deras kistor man spikar.

Publ. i Respons 3/2020 679
TEMA | Kinas inflytande i Väst
Relaterat
Analys/Reportage

Institutionernas kris i ett egalitärt och individualistiskt tidevarv

Krisen inom Svenska Akademien är ett uttryck för något som i princip alla institutioner genomgår i dag. Deras legitimitet är beroende av en avpersonifiering av medlemmarna som är svår att...


Sven-Göran Malmgren

Sven-Göran Malmgren är professor i svenska språket. (Artikelförfattaren har varit anställd inom två av Akademiens ordboksprojekt och har två gånger mottagit pris från Akademien – utan större samvetsbetänkligheter.) Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  4. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...