Debatt

På normstyrningens bakgård

| Respons 1/2019 | 18 min läsning

Normer och värderingar har fått en allt viktigare roll i debatter och syftena är ofta lovvärda. Men normer används också som slagträ och som fasad för utspel som inte alls har med normer att göra. Normstyrningen är ofta förknippad med ett kollektivt skuldbeläggande som det är svårt att försvara sig mot och den kan bli ett instrument för att styra verksamheter och leda till en politisering av offentliga institutioner.

Thomas Thorilds devis över ingången till aulan i Universitetshuset i Uppsala.

I svensk förvaltning liksom i politiska debatter har kritik av normer och värderingar intagit en allt viktigare roll. Det handlar mycket om sådant som är vällovligt: att bekämpa ojämlikhet, rasism, orättvisor och trakasserier. Likaså kommer hållbar utveckling och miljö mycket högt på listorna om vad som nu ”bör göras” och över vad vi måste ha en större medvetenhet om. Men det är också så, särskilt sedan sociala medier på nätet intagit en plats som centrala forum, att normer används som slagträ, bränsle för drev och som fasad för utspel, som inte alls har med normerna i sig att göra. Vi befinner oss i en tid där små snedsteg kan få oerhörda konsekvenser – särskilt då det handlar om normer och då något blir ”viralt”. Frågan är hur baksidan ser ut på de kampanjer och åtgärder som syftar till ”medvetandegörande” om normer. Frågan ställs inte som ett försök att hävda att det inte råder ojämlikhet och orättvisor eller att klimatteorier ska förnekas. Den ställs för att normstyrning och värdegrundsarbeten, särskilt de som leds av statliga aktörer, kan genomföras på ett sådant sätt att de uttryckta målen motverkas eller används för att befrämja helt andra syften än vad tanken var från början. På normstyrningens bakgård hittar vi nämligen mål som berövats sin legitimitet och som missbrukats som verktyg av chefer och makthavare som premierar god ordning och ökad styrbarhet.

Mark Lilla: The Once and Future Liberal

Statsvetaren Mark Lilla sätter fingret på ett av problemen när han i boken The Once and Future Liberal kritiserar sociala rörelser för att tillämpa strategier som vidgar snarare än överbryggar konflikter i samhället. Här inbegrips vissa delar av feminist-, HBTQ-, och antirasismrörelsen. Ett exempel är Black Lives Matter-rörelsen (BLM), som kritiserats för att ha splittrat stödet både bland vita och svarta civilrättsaktivister då BLM i för stor utsträckning tilldelar både polisen och vita som grupp kollektiv skuld. Kritiska röster menar emellertid att Lilla förminskar andra gruppers lidanden – och dessutom har hans identitet som vit, heterosexuell man beskrivits som ett problem i sammanhanget. Lilla har här hamnat i ett svårt läge trots att han länge engagerat sig för rättviserörelserna. Säger han inget som vit så får han ju acceptera den kollektiva skuld som till exempel BLM tillskriver honom. Om han invänder så är hans röst illegitim – återigen för att han är vit. Debattens karaktär illustrerar djupa klyftor i USA i dag. Den visar även hur försåtlig debatteknik används för att bestämma vem som får säga vad.

Är vi på väg mot liknande i Sverige? Är vi redan där? Kan åtgärder som motiveras av goda normer skapa klyftor? Om vi bara diskuterar hur stor omfattningen av normstyrning bör vara kan man utan större problem ana en tydlig höger/vänster-dimension bland våra partier. Men det kan vara ännu viktigare att i sammanhanget analysera hur värderingar förespråkas. Låt oss börja med det kollektiva skuldbeläggande som Lilla tog upp.

Det ÄR inte svårt att hitta skattefinansierade aktörer som på ett mycket problematiskt sätt tillskriver stora samhällsgrupper kollektiv skuld. Kritiken har varit hård mot den antirasism-app som producerades av Mångkulturellt centrum (MKC) i Fittja. Prislappen hamnade på över fyra miljoner och appen lanserades genom att göra polisen som grupp till måltavla. Likaså har samarbetsprojektet ”Antirasistisk hivprevention”, till vilket bland andra Göteborgs stad och RFSU ger sitt stöd, fått kritik bland annat för att just komma med alltför generella anklagelser om rasism. I en av skrifterna hävdas det att ”den strukturella rasismen genomsyrar allt, även våra myndigheter och offentliga institutioner” och att detta har starka rötter i ”kolonialtiden”.

Det är inte svårt att hitta skattefinansierade aktörer som på ett mycket problematiskt sätt tillskriver stora samhällsgrupper kollektiv skuld.

Det ter sig paradoxalt att ett sådant budskap lanseras så hårt, särskilt när det finns belägg för att mångkulturalismen har exceptionellt starkt stöd i Sverige och unikt få tycker att svensk kultur är överlägsen andras. Men tyvärr är det lätt att hitta fler exempel när det handlar om utmaningar som berör könsroller och etnicitet och där den som vill höras går fram så hårt att det som ska motverkas snarare befrämjas: stereotypiseringar av grupper, förenklingar och generaliseringar som ökar snarare än överbryggar klyftor i samhället.

Användningen av kollektivt skuldbeläggande följer normstyrningens tilltagande popularitet i de offentliga verksamheterna. Den kan i sin tur kopplas till en växande politisering av myndighetsverksamheter som kan få stora konsekvenser. Ämnet låter sig inte avhandlas tillfredsställande i en kort text som denna, men det finns plats för några illustrationer. I den kulturpolitiska debatten har Ola Wong länge följt och beskrivit hur ”normkritiska” inslag lett till att offentliga utställningar fått karaktären av propagandacentraler. I flera artiklar beskriver han hur normkritikentreprenörer tillåts avsätta och ersätta individer med omfattande expertkunskaper. Det handlar om ett slags avprofessionalisering med ödesdigra konsekvenser för kulturarvet. Dessutom varnar Wong för att dagens kulturpolitik är så politiskt styrd att den ger Sverigedemokraterna vind i seglen. Domen är hård, men svår att argumentera mot.

Vid universiteten, vilkas verksamhet bland annat ska syfta till öppenhet, fri och kreativ debatt och tänkande, hittar vi också exempel på hur normfrågor och politisering leder till märkliga utfall. Lunds universitet har under senare år haft flera fall som uppmärksammats i medierna. Ett av dem, för ett drygt år sedan, handlade om könskvotering av kurslitteratur. Det ledde till att en kurs i ett viktigt statsvetenskapligt ämne lades ner under omständigheter som knappast någon kan ha tjänat på. Nu senast handlar det om en lärare som utretts för ”misstänkta trakasserier”, eftersom han i undervisningen för läkarstudenter beskrivit könsskillnader som nedärvda och ska ha uttryckt sig olämpligt. Framför allt har de proportioner som universitetsledningens reaktioner tagit väckt kritik. Enligt kritiken mot läraren är den värdegrund som Lunds universitet antagit inte förenlig med forskningsresultat om ärftliga egenskaper. Jag vill inflika att jag själv är kritisk mot en hel del av den forskning som går under beteckningen biopolitik. Där borde etiska frågor diskuteras mer. Men det är inte det som sker i Lund. Där hanteras viktiga frågor på ett sätt som gör att samtalen tystnar.

Det finns fler exempel av liknande karaktär att hämta från universitet och högskolor runt om i Sverige – inklusive Uppsala universitet, mitt eget lärosäte. Här ges föreläsningar om härskartekniker och om vardagsrasism som absolut kan vara välmotiverade. Emellertid är det svårt att begripa vad som kan motivera att ledande forskare som ägnat sitt liv åt att blottlägga rasismens mekanismer ska genomgå obligatorisk kursutbildning, för vilken ett konsultföretag hyrs in för att undervisa om rasism. Återigen är det svårt för kritiska röster att göra sig hörda. Hur ska någon orka och ta mod till sig att kritisera dessa mycket kostsamma lektioner och gruppövningar mot rasism när det så lätt skulle kunna kategoriseras som ett uttryck för medveten rasism eller det som kallas ”unconscious bias” – de ojämlika värderingar som individen omedvetet kan besitta. Det är uppenbart att de som kommenderat sina kolleger att gå på kurs om rasism ansett det som helt nödvändigt och välmotiverat. Men eftersom det i detta fall inte finns någon individ bland de anställda som egentligen uppfattas som rasist ter sig den obligatoriska fortbildningskursen som en överreaktion på utmaningar som skulle kunna ha hanterats med mycket lägre kostnader och utan att skapa intrycket att det handlar om ett slags kollektivt skuldbeläggande och bestraffning.

Här skulle man kunna tänka sig att universitetsledningen angav riktlinjer som manade till viss försiktighet i värdefrågor och hanteringen av dessa. Tyvärr tycks det förhålla sig tvärtom om man tittar närmare på styrdokumentet ”Plan för jämställdhetsintegrering 2017–2019” som i detalj reglerar ”innehåll och utformning i utbildningar”. Där anges målsättningen ”att i största möjliga mån arbeta med jämställdhetsintegreringen ur ett intersektionellt perspektiv”. Här bör påpekas att analys av det slaget är ett minst sagt omtvistad – mycket på grund av sin ideologiska laddning. Planen är som sagt dessutom detaljstyrande för verksamheten. Här anges: ”Avseende innehåll ska text och bild i kurslitteratur och annat utbildningsmaterial granskas ur ett genus- och normkritiskt perspektiv.” För att planen ska efterlevas anges vilka anställda som får särskilt uppdrag att bevaka och implementera målsättningarna ända ner på föreläsnings- och powerpointnivå.

Kampanjer för viktiga mål kan, visar detta, inte bara tappa sin kraft och legitimitet när de genomförs på ett sätt som är överdrivet eller klumpigt. De kan undergräva en hel del andra värderingar som också är viktiga. Detta är svårhanterliga frågor. Orättvisor som vi kan identifiera som strukturella ska självfallet motverkas. Och i vissa fall är det befogat att få med alla i processer som syftar till att öka medvetenheten om allvarliga problem. Emellertid finns det så gott som alltid variation inom de strukturer vi studerar. Av det skälet är det viktigt att agera utifrån en välgrundad bedömning av ett problems karaktär och omfattning. Statsvetaren Bo Rothstein framförde argument av detta slag för ett år sedan i #MeToo-debatten, men fick inget särskilt gehör.

Det är dessutom angeläget att undvika sådant som kan uppfattas som kollektivt skuldbeläggande och bestraffning av principskäl. Även om det är viktigt att verka för jämställdhet är det nödvändigt att ha i åtanke att den som anklagas eller bestraffas för något måste som individ på något sätt kunna anses vara skyldig. Även om ett problem kan ges beteckningen ”strukturellt” ger det inte chefer, ledare eller politiker carte blanche för att anklaga vem som helst eller genomföra vilka åtgärder som helst.

Ytterligare ett problem med normkampanjerna är att argumentationen ofta är riggad på ett sätt som gör att den som vill reflektera och diskutera per automatik misstänkliggörs. Nog för att det var litet kul när Nationalteatern sjöng: ”För dom som själv har nåt att dölja ropar på förstärkt polis.” Men antaganden av det slaget bäddar inte för god debatt. Individer blir helt enkelt trängda och tystade av ”damned if you do, damned if you don’t-logiken”. Påståenden om omedvetet hållna attityder är särskilt problematiska. Visst kan en individ uttrycka sig sexistiskt utan att själv förstå det. Men det är något helt annat att anta att en eller flera individer är bärare av ojämlika värderingar. Hur ska den som omfamnar jämlika ideal kunna försvara sig mot anklagelser för ”unconscious bias”? Att ge sig själv tolkningsrätt för det som andra ”egentligen tycker” är ett auktoritärt drag. Det kan lätt användas för att bestämma vem som ska vara tyst eller som inte ska räknas i debatten – en härskarteknik helt enkelt.

Ytterligare ett problem med normkampanjerna är att argumentationen ofta är riggad på ett sätt som gör att den som vill reflektera och diskutera per automatik misstänkliggörs.

Något bör här även sägas om att proportionerna på bedömningar och åtgärder i normpolitiken gör att den i vissa fall kan framstå som skenhelig. Valet av vad som är viktigt och ”känsligt” är ofta selektivt. I ett fall skapar en universitetslärares ordval vid en lektion en enorm uppståndelse. En hel apparat av utredningar och diskussioner rullas igång av ledningsorganen. Få tar sig igenom något sådant utan att ta psykisk skada – oavsett vem som är skyldig till vad. Samtidigt sker det ju en hel del som accepteras, men som egentligen borde sätta i gång någon form av värdegrundsdiskussion. Ett exempel är våra universitets, inklusive de ovan nämnda, omfattande satsningar på forskningssamarbeten med Kina. I dessa sammanhang nämns sällan eller aldrig något om att Kina är världens största diktatur som nu är på väg att bli totalitär igen. Det talas inte om avrättningar utan rättegång, att över en miljon uigurer förvisats till fångläger där de ”omskolas”, att svensken Gui Minhai kidnappats och sitter fängslad i Kina eller att oliktänkande interneras och tvångsmatas med psykofarmaka. En försvinnande liten del av forskningssamarbetena kan beskrivas som oproblematiska ur ett humanitärt perspektiv – då handlar det främst om projekt inom humaniora och samhällsvetenskap. Därutöver kan så gott som allt forskningssamarbete med aktörer i Kina betraktas som ett de facto samarbete med Kinas kommunistiska parti. Denna selektivitet gäller inte bara universiteten. Världskulturmuseerna har stått i centrum i ovan nämnda debatt om politisering och normstyrning i kultursektorn. Men de normer som tillämpas i flera av utställningarna har inte hindrat museernas överintendent att nyligen bjuda in Kinas ambassadör för att offentligt fira att grisens år har börjat.

Den selektiva användningen och åberopandet av normer vittnar om att normstyrningen handlar om mer än vissa värdens värde. Den är ett instrument för att styra verksamheter och skapa kontroll på ett sätt som går bortom de värden som vi hittar i värdegrunderna, men icke desto mindre en del av ökad politisering av de offentliga institutionerna. Detta är illavarslande när den politiska populismen samtidigt breder ut sig. Den högre utbildningen är av särskilt intresse. Den mest grundläggande idén med ett universitet är att tanken ska vara fri, om inte helt fri, och att det ska vara rejält högt till tak för att både kreativitet och gedigen saklig granskning av argument och bevisföring ska kunna samsas och frodas. Styrdokument som stadfäster tillämpningen av intersektionellt tänkande och ”normkritik” går i helt motsatt riktning. Eller som Kalle Lind uttryckt det ”Problemet uppstår den dag det bildas normkritiska kommissariat. Då normkritiken blir den norm som icke får kritiseras.” När universiteten borde rusta sig för att bevara sitt oberoende mot politiska och kommersiella aktörer – det mesta tyder på att vi snabbt är på väg mot en ekonomiskt och än mer politiskt turbulent tid – sker det motsatta. Vad stoppar en framtida regering från att trycka in normer om ”svenskhet” i en verksamhet där politiseringen normaliserats?

Normstyrningen kan användas till litet allt möjligt. En värdegrund kan användas för att styra och kontrollera hur och varför vissa individer ska eller inte ska anställas.

Delvis är det så att normstyrningen tilltagit i popularitet under senare år på grund av att vi har blivit mer medvetna om en hel del orättvisor och missförhållanden som drabbar olika grupper. Men de problem som här har nämnts skvallrar om att normstyrningen är användbar för annat än att bara skapa en bättre och rättvis tillvaro. Normstyrningen kan användas till litet allt möjligt. En värdegrund kan användas för att styra och kontrollera hur och varför vissa individer ska eller inte ska anställas. Vi vet redan att en värdegrund kan användas för att sätta principer om professionalism ur spel, som inom kultursektorn. Den som söker jobb på våra museer och som har disputerat i antikens historia kan i dag lätt bli omkörd av den som inte alls har sådan kompetens. Förvaltningsforskare har ett ord som passar in här: målförflyttning. När de analyserar effekterna av New Public Management-reformer i förvaltningen talar de om målförflyttning när utvärderingar och det som kan uttryckas i siffror blir ledande för en verksamhet i större utsträckning än det som ursprungligen var syftet.

Normstyrningen är helt enkelt behändig för att öka styrbarheten genom olika slags målförflyttningar. Tidigare kunde de professionella i princip lägga in ett slags veto i styrningsfrågor utifrån sitt kunnande och sin expertis. Men genom att trumfa med nya och normativa mål kan de professionella plockas bort eller ges lägre status. Och lyckas inte det kan de kringgås. Ta fallet med Uppsala universitet. Under de senaste sju åren har de flesta universitet och högskolor infört det som kallas linjestyrning. De professionellas makt – alltså lärarnas och forskarnas – har nedmonterats. Forskare och lärare får nöja sig med en rådgivande roll. Länge har det professionella inflytandet i Uppsala bevarats – mycket på grund av kolleger som tagit strid för den kollegiala styrmodellen. Den innebar att ”linjen” fick svara för administration, och lärare och forskare för forskningens och undervisningens innehåll. Men ovan nämnda plan för jämställdhetsintegrering, som lyfter fram så många vällovliga mål, innehöll en trojansk häst.

Den kollegiala styrmodellen är långt ifrån död i Uppsala, men nu finns det en spricka och där sipprar det in åtgärder och fler reformförslag av liknande art. Här slås det som förvaltningsforskare traditionellt skiljer mellan – norm- och regelstyrning – ihop till en och samma sak. Effekten blir att gränsen mellan profession och linje börjar lösas upp – inför öppen ridå. För vem ska protestera när de framhållna värderingarna är så viktiga? Kollegiet förvirras, splittras och försvagas. Här framstår normstyrningsmodellens kraft med stor tydlighet. Det är inte bara universitetets sårbarhet som blottläggs när normstyre och regelstyre ska bilda en tulpinaros.

Lyfter vi blicken så ser vi att detta även kan drabba, och redan har drabbat, andra delar av den offentliga sektorn som länge burit upp vår välfärdsmodell. Av den svenska välfärdsforskningen framgår det att välfärdsstaten skapat sin legitimitet när den förverkligats av institutioner som har vårdat sin oavhängighet. Den har byggt på en arbetsdelning där politiska mål fastställts av riksdag och regering, och förvaltningen har förvekligat dessa, men under en arbetsform som kännetecknats av en stor grad av självständighet och neutralitet gentemot medborgarna. Den idén är hotad i dag. Normstyret tycks ha vänt sig mot sin skapare.

Litteratur

Kritik mot anti-rasistisk hivprevention

 Om den antirasistiska appen

Om attityder till mångkulturalism

Ola Wong om kulturpolitiken

Om kursen som slopades i Lund

Om konflikten om ärvda egenskaper – i Lund

Om intersektionell teori

Bo Rothsteins kritik i MeToo-debatten

Uppsala universitets plan för jämställdhetsintegrering

Om överintendenten som bjöd in Kinas ambassadör

Om normkritik som blir norm

Publ. i Respons 1/2019 634
TEMA | Genredigering
Relaterat
Tema

Att se allt sanningssägande som politiskt ställningstagande undergräver demokratin

Medier och utbildningsväsende står inför utmaningen att återskapa tilltron till samhället som ett gemensamt projekt. För detta krävs en konsekvensneutral journalistik som vilar på fakta och skiljer mellan kunskap och...


Sten Widmalm

Sten Widmalm är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Han medverkar regelbundet i svensk debatt i politik- och forskningsfrågor i bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och – såklart – i Respons. För närvarande ansvarar han för två forskningsprojekt: TOLEDO-projektet som handlar om politisk tolerans och som beskrivs i den nyutkomna boken Political Tolerance in the Global South – Images from India, Pakistan and Uganda, och Persona-projektet, som handlar om krishantering i EU. Dessutom har Sten Widmalm, tillsammans med Peter Oscarsson, gjort en fotoutställning med namnet ”Images of the Global South”. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...