Tema | Versaillesfreden 100 år

På östfronten en hel del nytt

| Respons 3/2019 | 21 min läsning

På östfronten under första världskriget hände det till skillnad från på västfronten hela tiden mycket. I öst gjorde tyskarna stora genombrott som underblåste upplevelsen av att de inte hade förlorat kriget och expansionsplanerna växte med de militära framgångarna. På senare tid har det hänt en hel del inom historieforskningen också. Den tydliggör hur centrala erfarenheterna från östfronten var för nationalsocialismen, men också om vad som skilde den tidens Tyskland från det Tredje riket.

Tyska soldater på väg mot Lodz i Polen 1914. Bildkälla: Getty Images.

Det statiska skyttegravskriget på västfronten har i hög grad präglat den allmänna bilden av det första världskriget, medan det betydligt rörligare kriget på östfronten kommit i skymundan, trots att det på många sätt hade större betydelse för utvecklingen efter kriget. Winston Churchill karaktäriserade i en bok 1931 östfronten som ”det okända kriget” och detta har inte förlorat sin relevans. Nu finns den militära utvecklingen i öst skildrad mycket detaljerat av britten Prit Buttar, en läkare som har tjänstgjort i brittiska armén och etablerat sig som expert på kriget på östfronten. I fyra band på totalt över 1600 sidor följer han kriget i öst från början till slut: Collision of Empires – The War on the Eastern Front in 1914 (2014), Germany Ascendant – The Eastern Front 1915 (2015), Russia’s Last Gasp – The Eastern Front 1916–17 (2016) och slutligen The Splintered Empires – The Eastern Front 1917–21 (2017). Den sista delen sammanfattar rätt väl de tre föregående och kan läsas fristående.

Denna svit kan med fördel läsas tillsammans med den brittiske historieprofessorn Alexander Watsons uppmärksammade Ring of Steel – Germany and Austria-Hungary in World War I (2014) en briljant forskningssyntes som kartlägger den politiska och sociala utvecklingen hos Centralmakterna. Watson ser kriget ur deras perspektiv och det för honom till slutsatser som ligger i linje med de förändringar inom historieskrivningen som ägt rum på senare tid när det gäller synen på krigets utbrott 1914. Tysklands skuld har blivit mindre entydig och andra makters ansvar har betonats, inte minst Rysslands (se Respons 4/2014). Watson poängterar bland annat den ödesdigra roll som Storbritannien spelade för att radikalisera krigföringen.

Det är inte sant att alla före kriget trodde att det skulle bli kortvarigt. Under senare delen av 1800-talet hade ledande aktörer insett att framtida krig skulle bli utdragna. Helmuth von Moltke den yngre, tysk generalstabschef 1906–1914, varnade 1905 den tyske kejsaren för att ett kommande krig inte skulle avgöras genom enskilda slag, utan bli en utdragen kamp som inte skulle sluta förrän folkens styrka var bruten; även segraren skulle komma att drivas till utmattningens gräns. Men detta var en politiskt oacceptabel insikt; den hade krävt att man redan i fredstid dramatiskt omorganiserade ekonomi och samhälle. Därför förberedde Moltke (och alla andra nationers strateger) sig på ett kort krig. På grund av alliansen mellan Frankrike och Ryssland måste Tyskland utkämpa det tvåfrontskrig som Bismarck hade ansträngt sig för att undvika. Den tyska planen var att genom en massiv ansamling av styrkor i väst först slå ut Frankrike, för att sedan vända sig med full kraft mot Ryssland. I öst fanns vid krigsutbrottet mindre styrkor som skulle bemöta den ryska offensiv som avsåg att minska trycket mot Frankrike.

De ryska militärerna hade före kriget stor respekt för den tyska armén och denna befästes vid de första striderna 1914. Buttar menar att tyskarna redan då – för att tala modernt idrottsspråk – ”psykade” ryssarna genom sin militära kompetens; de lärde sig att det var mycket bättre att slåss mot Österrike-Ungern. Det tyska generalstabsarbetet var vida överlägset det ryska, samordningen mellan vapenslagen utvecklad och kvaliteten på befälen, inte minst underofficerarna, var hög. Tysk militär hade sedan Helmut von Moltke den äldre tränats i decentraliserat beslutsfattande. Befäl skulle förstå den övergripande intentionen i en order från högre ort, men sedan kunna fatta egna beslut och improvisera för att uppnå de angivna målen. En rysk officer noterade hur stor initiativförmåga tyska soldater hade, faktiskt också infanterister utan officerare. Det fanns också i den tyska armén ett mycket större ömsesidigt förtroende mellan officerare och manskap än i de andra arméerna i öst, vilket berodde på den preussiska traditionen att befäl skulle ta väl hand om sina underlydande. 

Erich von Falkenhayn. Bildkälla Wikimedia Commons.

De tyska strategerna hade tagit stort intryck av Napoleons fälttåg mot Ryssland. De ryska trupperna skulle kunna retirera över sina oändliga landområden och en avgörande seger på slagfältet skulle vara svår, kanske omöjlig, att uppnå. Den tyska militärledningen präglades av en motsättning mellan dem som ansåg att resurserna konsekvent borde koncentreras på västfronten, och dem som hävdade att man först borde tillintetgöra den ryska armén och först därefter ta sig an Frankrike. Erich von Falkenhayn, som ersatte Moltke som generalstabschef i september 1914 efter att offensiven mot Frankrike hade hejdats, ansåg att kriget inte kunde vinnas genom avgörande slag, utan bara genom att tillfoga motståndarna så stora förluster att de förlorade sin stridsvilja. Duon Paul von Hindenburg och Erich Ludendorff (hädanefter H/L), som i krigets inledning fick befälet över styrkorna i öst, ville däremot satsa kraften på att först slå ut Ryssland.

 

I det tyska medvetandet både under och efter kriget fick slaget vid Tannenberg 1914 en central betydelse. Ryska trupper hade trängt in i Östpreussen, men i ett klassiskt inringningsslag tillintetgjorde tyskarna Aleksander Samsonovs 2:a armé. Detta var kanske den enda riktigt entydiga segern för den tyska armén under hela kriget och den gav H/L en enorm popularitet, särskilt Hindenburg. Men om någon enskild kan ta åt sig äran för Tannenberg är det enligt Buttar den tyske generalen Hermann von François, som inte lydde den order han fick från Ludendorff utan agerade efter vad han såg på plats, alltså helt i Moltke den äldres anda. Förhoppningen att kunna upprepa Tannenberg blev vägledande för H/L, trots att ryssarna snart lärde sig att retirera för att undgå inringning. I stort sett får man väl säga att Falkenhayns skepticism om möjligheterna till en avgörande seger på slagfältet i öst var befogad. Visserligen drev tyskarna den ryska armén tillbaka och tillfogade den enorma förluster, men det var inget avgörande slag som tog Ryssland ur kriget, utan just den nednötning av stridsviljan som Falkenhayn trodde skulle bli avgörande.

Att Tannenberg blev en så viktig symbol berodde inte minst på att denna seger tycktes bekräfta att Tyskland utkämpade ett defensivt krig och dessutom mot en barbarisk fiende. Att Tsarryssland var en av Tysklands fiender var ett avgörande skäl till att den tyska socialdemokratin stödde kriget, för tsarens regim representerade vid denna tid framför alla andra reaktionen i Europa. Friedrich Engels skrev att hat mot Ryssland är en primär känsla hos tyska revolutionärer. Alexander Watson kritiserar moderna historiker för att de har underskattat hur realistisk och skrämmande en rysk invasion faktiskt tedde sig; de har varit alltför snara med att avfärda denna inställning som en ingrodd ”russofobi” hos den tyska socialdemokratin.

Att leda en mångspråkig armé var komplicerat, i synnerhet när officerskåren dominerades av tysktalande.

Den österrikisk-ungerska armén var präglad av att dubbelmonarkin omfattade många etniciteter, som dessutom hade olika intressen. Före kriget hade man procentuellt sett satsat mindre på krigsmakten än de övriga stormakterna hade gjort, eftersom det ungerska parlamentet blockerade förslag till höjningar av anslagen. Att leda en mångspråkig armé var komplicerat, i synnerhet när officerskåren dominerades av tysktalande. Man hade försökt lösa detta genom att befälen lärde sig truppernas språk och organisera enheterna efter etnicitet, men detta system bröt snart samman när kriget började. Förlusterna bland officerarna var extremt höga och ersättarna saknade ofta språkkunskaper, och krigets kaotiska utveckling ledde till att olika etniciteter blandades i förbanden. Flera av minoriteternas lojalitet mot dubbelmonarkin var också ifrågasatt, framför allt tjeckernas, och även om bilden inte är entydig, är det ett faktum att tjeckiska enheter senare i kriget kämpade på den ryska sidan. Karaktäristiskt för relationen mellan Centralmakterna var att de inte koordinerade sina planer på det sätt som Ententen gjorde och relationen mellan dem försämrades under kriget. De militära misslyckandena för Österrike-Ungern ledde till att tyskarna tidigt upplevde sig vara ”fastkedjade vid ett lik”. De ansåg – inte utan fog – att de habsburgska styrkorna var oförmögna att åstadkomma något på egen hand, utan måste stagas upp med tyska befäl och trupper. Efterhand stod det klart att Habsburg inte kunde vinna kriget på något sätt; om Centralmakterna hade segrat, skulle Österrike-Ungern ha blivit en vasallstat till Tyskland.

De tyska strategerna oroades före kriget av den upprustning som duman hade beslutat om i juni 1914 och som skulle ha gett Ryssland en tre gånger större armé än Tyskland 1917. Men trots allt tal om den ”ryska ångvälten” var Ryssland sämre än de andra stormakterna på att få fram soldater i proportion till befolkningens storlek. Ryssarna hade satsat enorma resurser på fästningar, som redan i krigets inledningsskede visade sig vara föråldrade genom artilleriets utveckling. Den ryska armén saknade vidare en effektiv generalstab som kunde koordinera arméerna och präglades i mycket högre utsträckning än de andra nationernas arméer av motsättningar inom ledningen; ofta tycktes den interna maktkampen bland tsarens högre befäl ha högre prioritet än att bekämpa motståndarna. Till den ineffektiva ledningen bidrog att tsaren hade skäl att tvivla på befolkningens lojalitet och därför behövde militärens stöd; befäl tillsattes ofta mer på grundval av trohet mot tsaren än på militär kompetens. Det fanns ansatser till nytänkande, framför allt representerade av Aleksej Brusilov, som genom en rad innovationer genomförde en framgångsrik offensiv 1916, men hans angreppsmetoder plockades inte upp av övriga befälhavare. Soldaterna var illa ledda och illa utrustade; det saknades ofta gevär, kläder och mat. Tsarens beslut att efter motgångarna 1915 göra sig själv till överbefälhavare och tsarinnan till ställföreträdande regent när han själv var med armén, gjorde det oundvikligt att han skulle få skulden för de militära motgångarna och prövningarna på hemmafronten. Som den brittiske militärattachén i Ryssland, Alfred Knox, konstaterade: ”Om det någonsin har funnits en regering som verkligen har gjort sig förtjänt av en revolution, så är det den nuvarande i Ryssland.”

Dolkstötsledanden var naturligtvis ett sätt för H/L att skjuta ifrån sig skulden för nederlaget, men kriget på östfronten bekräftade i mångas ögon att Tyskland inte hade blivit besegrat.

Den så kallade dolkstötslegenden, att Tyskland inte hade förlorat kriget militärt utan huggits i ryggen av radikala krafter, fick stor betydelse efter kriget. Dolkstötsledanden var naturligtvis ett sätt för H/L att skjuta ifrån sig skulden för nederlaget, men kriget på östfronten bekräftade i mångas ögon att Tyskland inte hade blivit besegrat. När den provisoriska regeringen och sovjeterna tog över efter tsarens abdikation i mars 1917 bröt disciplinen samman i den ryska armén. Den tyska ledningen uppmanade till en början frontsoldaterna att fraternisera med ryssarna. De iscensatte också en framgångsrik propagandakampanj, som gick ut på att ryssarna dog för att England skulle behålla sitt imperialistiska herravälde. Propagandan försvagade inte bara stridsmoralen bland ryssarna, utan bidrog också till att bana väg för ett regimskifte. Den provisoriska regeringen ville emellertid uppfylla sina förpliktelser mot Ententen och inte dra sig ur kriget och inledde en offensiv i sommaren 1917, men att driva en så krigstrött armé och befolkning till ytterligare en ansträngning fick katastrofala följder. Under den tyska motattacken urartade den ryska reträtten till vild flykt och bolsjevikerna, som nu hade tagit makten, tvingades till förhandlingsbordet.

När Trotskij vid fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk vägrade underteckna det hårda fredsavtalet och förklarade kriget vara avslutat utan fred, ”inget krig, ingen fred”, utnyttjade tyskarna situationen och trängde djupt in i Ryssland och Ukraina. Detta genombrott katalyserade de tyska annektionsföreställningarna, som drevs på av både militär och näringsliv. Genom att ta kontroll över dessa områden i öst hoppades man kunna skapa en motvikt till det brittiska imperiet. Inte minst Ukrainas livsmedelsproduktion skulle kunna göra den brittiska blockaden betydelselös. Det avtal som bolsjevikerna slutligen undertecknade innebar att Ryssland skulle förlora 90 procent av sin kolproduktion, 50 procent av industrin och 30 procent av befolkningen. 

Detta uppfattas ofta som drakoniskt, men som Watson påpekar skulle avtalet, om det hade genomförts, ha resulterat i ett Ryssland som faktiskt var något större än det är i dag. De stora förlusterna utgjordes nämligen av Polen och Ukraina. Avtalet skulle inte ha utmynnat i något som påminde om Hitlers imperium 1941, utan snarare om Sovjetunionens organisering av Östeuropa i satellitstater. Som det blev fick tyskarna förhållandevis litet ut av Ukraina; exporten av livsmedel till Centralmakterna uppgick till 10 procent av vad man hade hoppats. Möjligen kostade denna expansion i öst också tyskarna deras sista chans att vinna kriget. I stället för att som planerat kunna överföra 45 divisioner till väst inför våroffensiven 1918 blev det 33, eftersom 12 divisioner blev kvar som ockupanter i öst. Dessa hade kanske kunnat spela en roll i den dramatiska utvecklingen på västfronten, när tyskarna bröt igenom de franska och tyska linjerna, men sedan tvingades till reträtt.

Det är svårt att inte se detta genombrott i öst 1918 som avgörande för nationalsocialismens geopolitiska visioner. Det totala kriget visade på svårigheter av nytt slag, men öppnade också nya perspektiv. Watson polemiserar mot tolkningen att det redan före första världskriget fanns tyska planer på ett erövringskrig i öst. Det är dags att överge den tröttsamma stereotypen om preussisk militarism och att tillskriva det wilhelminska Tyskland en inneboende drift att kolonisera österut. Det var utvecklingen under kriget som fick de tyska krigsmålen att utvidgas, och det i flera steg. Det första var en reaktion på den ryska invasionen av Östpreussen, som fick tyskarna att anse att man behövde ytterligare territorium för att få ett bättre gränsskydd. Det andra kom i samband med framryckningen i öst under 1915. Ludendorff var så sent som i början av 1915 motståndare till större annekteringar i öst. Det som fick honom att ändra sig var insikten om det moderna krigets totala karaktär. Inte minst den brittiska blockaden hade fått honom att inse att livsmedel och råvaror var lika avgörande i denna utdragna kraftmätning som soldater och vapen. Ludendorffs lösning på det inringade Tysklands situation var att skapa ett imperium i öst, som skulle göra landet ”blockadsäkert”, en plan som föregrep Hitlers imperieplaner.

Storbritanniens skuld till den europeiska katastrofen under det tjugonde århundradet har ofta kommit i skymundan, men den brittiska blockaden mot centralmakterna radikaliserade på ett avgörande sätt kriget och mentaliteten, hävdar Watson. Centralmakterna var beroende av import för sin livsmedelsförsörjning och blockaden, som inte upphörde förrän sommaren 1919, drabbade inte bara militären utan hela befolkningen hårt. Den suddade ut distinktionen mellan stridande och icke-stridande och gjorde Centralmakternas civilbefolkning medvetna om hur sårbara de var för ekonomiska angrepp. Man kan till exempel se effekten av blockaden på att dödligheten bland tyska kvinnor ökade under 1916, när den började bli kännbar. Tyskarna hävdade efter kriget att livsmedelsbristen hade kostat 763 000 civila liv i Tyskland, men i ljuset av nyare studier vill Watson skriva ner den siffran till 424 000, men han understryker att bristen på livsmedel bland Centralmakterna fick en förödande effekt på samhällena. Ingenting bidrog lika mycket som den till att undergräva den enighet mellan klasserna (”Burgfrieden”) som hade varit framträdande under krigets första år. Tredje rikets makthavare var fast beslutna att inget av detta skulle upprepas; om någon skulle svälta i nästa krig skulle det inte vara tyskarna och de genomdrev denna politik med fruktansvärd hänsynslöshet.

Watson faller inte för frestelsen att läsa in Tredje riket i det wilhelminska Tyskland. Det fanns förvisso antisemitism inom det tyska samhället och armén, men också pragmatism: behovet av utbildade män som officerare gjorde att H/L befordrade judar tills de blev något överrepresenterade inom officerskåren. Det fanns planer hos den tyska ledningen på att deportera folk och kolonisera områden och åtskilligt i dessa pekar fram mot Hitlers ”Generalplan Ost”. Men det fanns också helt centrala skillnader. För det första ingick inte folkmord i planerna (som förblev planer), och skepticismen mot folkomflyttningar växte både bland civila och militära befattningshavare i Tyskland under kriget. Väl att märka var sådana planer inte på något sätt unika för tyskarna. Ryssarnas idéer om en etnisk omorganisering av Galizien var lika genomgripande, och det osmanska rikets deportationer av armenier under kriget resulterade i ett folkmord. De tyska planerna befann sig ”någonstans i mitten på ett kontinuum av europeiskt barbari”, konstaterar Watson. Vill man finna föregångare till terrorn mot civilbefolkningen under andra världskriget är det snarare Ryssland och Österrike-Ungern man ska titta på. 

Samtidigt vore det Watson främmande att förneka att utvecklingen i Tyskland under kriget gav nationalsocialisterna en rad förlagor att bygga vidare på och radikalisera. Även den tyske kejsaren Wilhelm II tvingades abdikera genom kriget, och man skulle kunna säga att han gjorde det två gånger, både före och efter nederlaget. Efter att H/L tog över ledningen av kriget 1916 blev kejsaren alltmer marginaliserad. Hindenburg blev i kraft av sin enorma folkliga popularitet den centrala gestalten och kunde ofta få igenom sin vilja genom att hota med att avgå. Tyskland från 1917 har ibland betecknats som en militärdiktatur med starkt folkligt stöd. H/L initierade ett försök att skapa en kommandoekonomi, som skulle ge militären stor kontroll över samhälle och ekonomi, inte minst när det gällde arbetskraftens allokering. Lenin var mycket inspirerad av vad han kallade ”Ludendorffs krigssocialism” och ansåg att den borde bli en förebild för bolsjevikerna. 

Inte mycket tyder på att Tysklands rustning skulle ha förbättrats av detta så kallade Hindenburg-program, om det hade genomförts, men motståndet bland civila instanser var stort och framför allt stupade det på att den tyska riksdagen motsatte sig det. Den tyska politiken gick som Watson framhåller i två riktningar: å ena sidan fanns Hindenburg och Ludendorff som förespråkade envälde och totalt krig, å andra sidan ökade riskdagens inflytande genom dess makt över krigskrediterna. Wolfram Pyta hävdar i sin massiva biografi Hindenburg – Herrschaft zwischen Hohenzollern und Hitler (2007) att det är missvisande att tala om en militärdiktatur; Hindenburg utgör snarare ett exempel på karismatiskt ledarskap i Max Webers bemärkelse och det fortsatte efter kriget. Ludendorff fick skulden för den militära utvecklingen, medan Hindenburg fick äran för att ha enat folket efter nederlaget. Detta karismatiska ledarskap, som förväntades ena klasserna, pekar onekligen fram mot Hitlers Führer-roll. Hindenburg var, som Pyta konstaterar, en länk mellan Bismarck och Hitler i detta avseende. Hitler kunde överta Hindenburgs karisma.

Även om planerna på en militärdiktatur inte kunde omsättas i Tyskland fanns det områden där de kunde göra det. Med centrum i Litauen upprättade Ludendorff 1915 ett militärvälde, OberOst, som omfattade 3 miljoner människor och fungerade som ett laboratorium för idéer om total mobilisering och kolonisering. De tyska trupperna hade här trängt in i ett område präglat av kaos och förödelse, som tycktes vara i trängande behov av tysk arbetsmoral och organisationsförmåga. Det fanns hos OberOst konstruktiva ambitioner när det gällde utbildning, hygien, industri och infrastruktur, men de konstruktiva ambitionerna underminerades av ekonomisk utsugning, tvångsrekvisitioner och tvångsarbete. Men det fanns gränser för utsugningen. När svält hotade bland stadsbefolkningen i området vintern 1915–16, delade armén med sig av sina livsmedel.

Föga överraskande fick OberOst befolkningen emot sig och dessutom organiserades väpnat motstånd av ”banditgäng”. Att denna militära utopi blev ett misslyckande fick många av de inblandade att dra slutsatsen att det inte lönade sig att försöka utveckla folken i öst. Denna inställning fungerade som ett dolt arv under mellankrigstiden och gav impulser till nationalsocialismens koloniseringspolitik i öst, som Vejas Gabriel Liulevicius kartlagt i War Land on the Eastern Front (2000) och The German Myth of the East (2009). Nu övergavs alla paternalistiska uppfostringsförsök. Den tyske skolläraren fick inte släppas lös i öst, som Hitler förkunnade. 

Nationalsocialismen var född ur kriget och på ett fundamentalt sätt präglad av det.

Den amerikanske presidenten Woodrow Wilson hade satt nationellt självbestämmande i centrum för sin vision om efterkrigstiden. Det var ett verksamt slagord, men gällde i realiteten inte för tyskarna. Efter kriget levde 13 miljoner tyskar utanför det tyska riket, ofta i problematiska situationer som minoriteter. Detta påverkade inte bara synen på Versaillesfördraget och segrarmakterna hos tyskarna. Watson menar att det finns klara förbindelser mellan de svårigheter som tyskar upplevde till följd av minoritetsställning utanför riket och benägenheten att begå förbrytelser under andra världskriget. Tyskar som levde i etniskt blandade gränsområden uppvisade ett oproportionerligt högt deltagande i mordet på judarna och det gäller i synnerhet dem som förlorade sina hem när de nya gränserna drogs. Strävan att föra dessa tyskar ”hem till riket” gav Hitler en flygande start på hans expansionspolitik.

 Det har ofta hävdats att det första världskriget var en konflikt mellan fäder och söner. Oavsett om det stämmer, så gällde detta inte det andra världskriget i Tyskland. Det gav tvärtom upphov till en solidaritet mellan generationerna, som Nicholas Stargardt har påpekat i The German War – A Nation Under Arms, 1939-45 (2015). Sönerna skulle lyckas med det som fäderna inte hade klarat av, att bryta den cykel av upprepningar som tycktes döma varje generation att slåss i Ryssland. Men denna gång skulle man göra allt bättre, och bättre betydde i stor utsträckning att man skulle göra det långt mer hänsynslöst.

När man talar om det moderna trettioåriga kriget menar man att de båda världskrigen är så sammanhängande att de kan ses som ett stort krig med en paus. När Tyskland under en ny regim återupptog detta krig hade man dragit radikala slutsatser av den första fasens förlopp. Nationalsocialismen var född ur kriget och på ett fundamentalt sätt präglad av det. Liulevicius är inne på något väsentligt när han understryker att nationalsocialismen var en rörelse (Bewegung) i en mycket konkret bemärkelse. Den saknade en systematisk ideologi, men hade ett bestämt sätt att se på världen, som var präglat av krigserfarenheten. Den rör sig över områden och har ett speciellt synsätt på människor som följer med denna Bewegung. 

Att påminna sig om att den var en rörelse som på ett nytt sätt smälte samman krig och politik gör det lättare att få syn på nationalsocialismens politikbestämmande kärnområde. Den plockade under sin framväxt upp en rad olika idéer, men de fick högst skiftande genomslag i Tredje riket. Hur central var bonderomantiken egentligen? Dess främste förespråkare, Walther Darré, blev under kriget marginaliserad till förmån för teknokraten Herbert Backe, som ville genomföra en radikal omgestaltning av den agrara sektorn och inte blickade tillbaka på någon äldre bondeekonomi. Backes prioritet var att försörja Tyskland med livsmedel under krig, inte minst genom att låta andra folk svälta ihjäl (se Gesine Gerhard, Nazi Hunger Politics, 2015). Hur starkt var egentligen det småborgerliga och socialistiska inslaget? När rustningsekonomin under Albert Speer tog fart var det storindustrin som gynnades. Var nationalsocialismen vetenskapsfientlig? Inte när det gällde naturvetenskap och teknik, eftersom de kunde ge nya vapen.

Publ. i Respons 3/2019 644
TEMA | Versaillesfreden 100 år

Kay Glans

Kay Glans är chefredaktör för Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...