Analys/Reportage

Parken som blivit en metafor för det demokratiska partiets utveckling

| Respons 4/2019 | 18 min läsning

”The High Line” i stadsdelen Chelsea i New York är en drygt två kilometer lång tågväg ovan markplanet som byggts om till en park. Den ses ofta som ett paradexempel på miljömedveten stadsplanering. Men denna gångpromenad har blivit en metafor för den amerikanska motsvarigheten till den svenska åsiktskorridoren. Besökarna får hela tiden puffar för att de ska hålla sig till den smala mittfåran. Den lokala befolkningen har trängts undan av turister från hela världen. Parken speglar därmed Demokraternas utveckling på senare år. Partiet har en stark ställning bland landets minoriteter, men kan inte enas och anklagelserna om rasism haglar tätt mellan partimedlemmarna.

Den gröna åsiktskorridoren? Foto Sten Widmalm (samtliga bilder i reportaget).

I New York har under många år The High Line varit det hetaste inom politiskt miljömedveten och progressiv stadsplanering. Det handlar om en drygt två kilometer lång tågväg ovan markplanet i centrala New York, på Manhattans sydvästra del, som har byggts om till en park. Projektet inleddes i slutet av nittiotalet och har letts av organisationen ”Friends of the High Line”, som har kämpat hårt för att bevara en del av en tågsträcka som lades ner på åttiotalet och för att få staden att gå med på att bygga och underhålla en park där. Sedan den öppnades för tio år sedan har The High Line blivit en oanad succé.

Upprinnelsen till projektet var att stadsdelen Chelsea med kringliggande områden sedan länge varit nedgångna och behövt ett lyft. Det är ingen lätt uppgift i en stad där förtätning har en egen unik innebörd. När tågbanan övergavs av kollektivtrafiken, öppnades en möjlighet att med siktet på ekologisk hållbarhet skapa ny, modern natur i stadsmiljö. Att klä arkitektur i växtlighet har gjorts så länge människan kunnat bygga. The High Line hämtar också inspiration från mängder av projekt, från Babylons hängande trädgårdar till Coulée verte i Paris. 

Men modet har skiftat. Under vissa perioder har det gröna nästan raderats ut helt till förmån för raka linjer, enhetliga byggnadsmaterial och monotona färgsättningar – inte så sällan under auktoritära politiska regimer. Under andra epoker har växtlighet, liv och färg tillåtits att bryta igenom och dominera. Just nu befinner vi oss i en tidsperiod i vilken idéer och utformningar av det senare slaget har stort genomslag. Storstäder tävlar om att hitta på originella projekt där vilda ekosystem får breda ut sig – högt upphissade i luften på byggnader eller utslängda på konstruerade öar i vattnet. Tanken är att när vår miljö står under större hot än någonsin så ska vi lära oss att tänka mer hållbart och, helt enkelt, må bättre genom att komma närmare naturen även i städerna. 

Tanken är att när vår miljö står under större hot än någonsin så ska vi lära oss att tänka mer hållbart och, helt enkelt, må bättre genom att komma närmare naturen även i städerna.

Bild 1. Ruth Evans, ”Silent Agitator”.

The High Line har varit en av de främsta inspirationskällorna och succéerna i denna genre under senare år. Intäkterna från de över fem miljoner människor som påstås besöka parken per år är betydande. För att verkligen kunna se parken och för att kunna promenera den korta biten i sitt eget tempo, är det en god idé att besöka den tidigt på morgonen och helst inte under turisthögsäsongen. Det kan nämligen bli trångt på gångpromenaden. Tågbanan är bara några meter bred och den ymniga växtligheten gör att det blir liten plats kvar för fotgängarna som promenerar i sträckans båda riktningar samtidigt. Det är inte förvånande att det sätt parken har utvecklats på och konsekvenserna av dess enorma popularitet har väckt kritiska röster. 

Trängseln har helt enkelt gjort att parken inte längre erbjuder lokalbefolkningen det andrum den en gång var tänkt att bidra med. I stället anses The High Line bara ha blivit ett av många projekt som bidragit till ”Disneyfieringen” av New York. Staden har blivit en plats främst för turister som ska lotsas runt till olika platser och serveras en hårt regisserad ”New York-upplevelse”. Gentrifiering och upprensning av de gamla slumområdena har förvandlat New York till något helt annat än vad staden var för bara tjugo-trettio år sedan. Den karaktär staden hade när den gav upphov till så mycket konstnärlig kreativitet, till exempel under sjuttiotalet, är borta. Även om man inte bör blicka alltför nostalgiskt tillbaka på en period som präglades av omfattande prostitution, våld och droger, så är det mycket av staden som steriliserats. 

Bild 2. Simone Leigh, ”Brick House”.

Sedan de sista barerna införde rökförbud har alltför många bostadsområden blivit investeringsobjekt, ett gigantiskt köpcentrum, eller ett dyrt nöjesfält för den som vill känna sig cool för en dag eller två i en skyddad miljö. Nästan allt som är farligt har tagits bort och ersatts av påfyllningsstationer för lattemuggar. Kritiker menar att nöjesfältseffekten har drabbat The High Line. Att parken på ett sätt representerar ett miljötänkande stämmer, men dess påverkan på stadens miljö i positiv riktning är mycket begränsad. Lägger man till turistinvasionen av främst flygresenärer blir nettoeffekten något helt annat än ursprungsidén med parken. The High Line används dessutom litet väl ofta som reklamexempel för politiker som vill ge sig själva poäng i den miljöpolitiska debatten. 

Uppenbarligen är det många i Chelsea som känner sig mindre hemma sedan parken blev turistobjekt. Idén var ju från början att ge de boende i området en egen fri yta att kunna vistas och umgås på. De befinner sig nu i absolut minoritet bland parkbesökarna. I ett flertal artiklar, bland annat i akademiska sammanhang, har huvudkritiken varit att den etniska sammansättningen i områdena som parken går genom inte alls reflekteras bland parkbesökarna, som mestadels är ”vita”. Det är tvivelaktigt om det är en lyckad idé att försöka få ner antalet vita för att projektet på så sätt ska bli mer demokratiskt. Dessutom värnar näringsidkare om inflödet av turister, särskilt de kinesiska som i genomsnitt spenderar femtio procent mer jämfört med turister från andra länder. I vilket fall som helst är det tydligt att The High Line inrymmer fler politiska konfliktdimensioner än vad de som planterade de första buskarna kunde förutse. 

Kontexten är New York, ett av de områden där Demokraterna har sitt absolut starkaste stöd. Här har frågor som handlar om representation av olika grupper i alla sammanhang, från maktpositioner och hur stadsbilden ser ut, en unikt viktig roll. Etnicitet, språk, kön och sexuell läggning och hur sådana identitetsmarkörer representeras, diskuteras ständigt och intensivt. Parken är djupt rotad i ett sådant sammanhang och kan i vissa avseenden beskrivas som ett politiskt reklampelarprojekt för Alt-Right-motståndare och Demokraterna. Det behöver ju inte i sig vara något att invända mot. Trumpismen behöver motstånd och demokratin starka försvarare. Men det är viktigt att fundera på hur det görs och vad som sägs med tanke på att USA inte sedan Vietnamkriget har varit så politiskt splittrat som nu. 

The High Line inbjuder till att användas som metafor för sådant som gör att ett flertal demokrater ibland har svårt för att tycka om sitt eget parti. Om man kliver på The High Line i dess södra del, i Chelsea, så kommer man snabbt upp i de allra grönaste delarna av parken. Man promenerar på en rätt smal gång mellan prunkande buskar och blommor. Här och var finns det bänkar man kan slå sig ner på. På några ställen får vattnet ansamlas som ytliga dammar i den moderna betongen. Här ska vi uppenbarligen se och känna hur naturen erövrat en bit av staden. Men magin bryts ständigt av alla små staket och skyltar som varnar för överträdelser – fotgängarna är påpassade och ska hållas på rätt spår med den påfrestande och patroniserande lågmäldhet som dagens populära ”nudging” står för – ett lätt, men ständigt puffande för att skapa likriktning. Alla ska hålla sig till den smala mittfåran. 

Bild 3. Robert Indiana, ”Love”. Foto Sten Widmalm.

När man gått en bit ges det tillfälle att köpa latte, espresso, macchiato, cortado och så vidare, eller vegetarisk och ekologisk mat från olika delar av världen. Gud nåde den som frågar efter en Hot Dog här. Och så finns här ett litet torg där lokala konstnärer säljer sina skapelser. Här kan man köpa kort med texten ”Du är älskad” eller knappar med litet humoristisk text såsom ”Free Melania.” Det är helt riskfritt med detta slags humor här. Den t-shirt jag själv hittade för många år sedan i en annan del av USA som hade texten ” Your village called – Their idiot is missing”, skulle troligtvis inte uppskattas i sammanhanget.

Promenerar man vidare dyker det upp en hel del konstverk. Här finns en fängslande bronsbyst av konstnären Simone Leigh som föreställer en svart kvinnas huvud som inte har några ögon (Bild 2). I buskagen står det mindre små konstverk här och var. En gammaldags klocka uppmanar de förbipasserande att organisera sig (Bild 1). Orden ”Amor” och ”Love” levereras via ett par bokstavsskulpturer (Bild 3). Frihetsgudinnan är avbildad tre gånger i färgglada tolkningar och kan beskådas från en läktare (Bild 4). En särskilt uppfinningsrik idé är ett antal avsatser där flanörerna kan slå sig ner och beskåda trafiken och stadslivet på en av de större gator som löper under parken. Den delen har uppenbarligen fått stort värde som anslagstavla. Utsikten kantas med ett budskap om att murbygget utmed gränsen till Mexiko bör stoppas. Där hittar man också ett porträtt av Moder Teresa samt muralkonst av den israelkritiska, palestinska konstnären Emily Jacir. Mot slutet av promenaden ebbar parkkänslan ut. Buskarna blir färre och inget kan längre dölja skyskraporna i stål och glas. Intrycket blir det omvända – naturen tvingas tillbaka av den moderna arkitekturen och de ekonomiska krafter som obevekligt driver utvecklingen. 

Det är en hel del konst som varvas med politisk reklam här. Det är uppenbart att budskapen vänder sig främst till dem som redan är övertygade Trump- och Alt-rightmotståndare. Vissa konstverk är originella och berör, men alltför mycket är kitschigt och aktivistiskt på ett närmast naivt sätt. När dessutom frihets- och kärleksbudskapen hamnar på mycket trånga staketförsedda gångvägar förs tankarna per automatik till den huvudkritik som ofta riktas mot eliterna i Demokratiska partiet: att de i alltför pretentiösa och moraliserande ordalag talar ner till medborgarna.

När dessutom frihets- och kärleksbudskapen hamnar på mycket trånga staketförsedda gångvägar förs tankarna per automatik till den huvudkritik som ofta riktas mot eliterna i Demokratiska partiet: att de i alltför pretentiösa och moraliserande ordalag talar ner till medborgarna.

De politiska puffarna som förmedlas via The High Line kanske tillfredsställer dem som tolkar de politiska utmaningarna i USA i binära termer, som en kamp mellan å ena sidan onda och auktoritära republikaner som vill att klockan ska vridas tillbaka till femtiotalet eller till och med till 1850-talet och å andra sidan alla de demokrater som kämpar för demokrati, jämställdhet, och framför allt mot rasism. Det som möter åskådaren på The High Line är tyvärr mestadels det slags förenkling och accentuering av meningsskiljaktigheter som USA skulle behöva mindre av just nu.

Det som möter åskådaren på The High Line är tyvärr mestadels det slags förenkling och accentuering av meningsskiljaktigheter som USA skulle behöva mindre av just nu.

Detta är inte något litet problem och det handlar egentligen om stora delar av USA, där de ekonomiska klyftorna i landet bara kan matchas av den destruktiva politiska retoriken. I den politiska debatten riktar ekonomen Paul Krugman udden mot Republikanerna; det är de som främst riskerar ödelägga landets demokrati för att de är, som han uttrycker det, extremister. Men statsvetaren Mark Lilla har sedan länge vänt sökarljuset mot det parti han själv sympatiserar mest med – Demokraterna (intervjuad i Respons 1/2018). Lilla menar att Demokraterna gått för långt i sin strävan att tilltala så många gruppers preferenser som möjligt och de för fram alla gruppers krav i ett så hätskt tonläge att de inte bara förlorat förmågan att skapa en sammanhållen gemensam politisk vision, de har dessutom skapat en politisk kultur där alla till slut bekämpar varandra. De kan inte längre samarbeta och uppnå nödvändiga kompromisser. 

När vi i svenska medier får läsa om amerikansk politik handlar det mest om Trumps ständigt återkommande förolämpande utspel och lögner. Men även Demokraterna har anammat ett tonläge som inte varit vanligt förekommande tidigare och det riktas även mot de egna partikamraterna. Att vara Demokrat i dag är som att försöka gå balansgång i ett retorikens High Line, där det har blivit alltför lätt att anklagas för grova övertramp. Redan efter en av Demokraternas tidiga kandidatdebatter i juni formulerade Kamala Harris sin kritik mot Joe Biden i ordalag som gjorde att han kom att uppfattas som rasismanstruken. Saikat Chakrabarti anklagade i början av sommaren, då han fortfarande var stabschef för Alexandria Ocasio-Cortez, Nancy Pelosi för att vara en svag ledare, och mitten-demokrater för att vara rasister. Kort därefter blev Chakrabarti anklagad av andra demokrater för att själv vara rasist. I juni dök även anklagelser om rasism upp i hårda meningsutbyten mellan bland andra Nancy Pelosi och Alexandria Ocasio-Cortez när partiet skulle försöka ena sig i immigrationsfrågor. Tyvärr finns det fler exempel. Demokraterna försöker motverka det slags intoleranta och inskränkta USA som Trump skapar till sin avbild, men de medel de tar till liknar alltför ofta det uppskruvade och helt i onödan förolämpande tonläge som Trump och hans anhängare själva använder. De politiska striderna mellan Demokraterna och Republikanerna går i dag i mycket hög grad ut på att skapa fördomar om varandra – och i vissa avseenden tycks det problemet faktiskt vara något större hos medborgare som sympatiserar med Demokraterna jämfört med dem som är republikaner.

I en studie nyligen presenterad av ”Perception Gap” blottläggs just hur mycket mindre åsiktsklyftorna i landet är när demokraters och republikaners uppfattningar om varandra har undersökts och sedan matchats mot de åsikter och värderingar som individer i de politiska lägren verkligen ger uttryck för. Undersökningen, som diskuterats en hel del, bland annat av demokratiforskare Yascha Mounk i The Atlantic, visar att republikaner är avsevärt mindre rasistiska, främlingsfientliga och misogyna än vad demokrater tror. Och demokrater är mer stolta över sitt eget land och mer benägna att vilja reglera invandringen än vad republikaner antar. Oavsett vad man tycker om sakfrågorna finns det uppenbarligen förutsättningar för en mer rationell politisk dialog. Men utvecklingen går i fel riktning. Vad undersökningen visar och som kan tyckas förvånande är att bland Demokraterna är fördomarna negativt korrelerade med utbildningsnivå. Det är fullt möjligt att högre utbildning i USA fungerar som drivhus för en hel del skapade konflikter. 

Bild 4. Dorothy Iannone, ”I lift my lamp beside the golden door”. Foto Sten Widmalm.

Där vi befinner oss i dag ska Demokraterna och Republikanerna lösa följande dilemman. Demokraterna är det parti som får överlägset starkast stöd av alla minoritetsgrupper i USA. Dessutom får Demokraterna starkare stöd av kvinnor än män i alla etniska segment, förutom bland vita där fördelningen är jämn. Partiet har tjänat en hel del väljarstöd på att föra fram olika budskap inom varje segment som handlar om orättvisor riktade mot just den gruppen och majoritetsbefolkningens historiska roll som förtryckare. Emellertid, vilket Mark Lilla har argumenterat för, har den linjen drivits för långt, så att den nu hindrar förmågan att samarbeta och skapa en enhetlig politik för hela landet. Lilla har även visat hur ett alltför hårt tonläge demokrater emellan alienerar dem som egentligen stått på samma sida som de förtryckta, men som sedan buntats ihop, ofta under benämningen ”rasist”, och gjorts till fiende. Demokraterna måste helt enkelt hitta ett sätt att enas på inför det kommande valet. Just nu låter de sig provoceras av Trumps ständiga attacker och det förlorar de på. 

Ekvationen för Republikanerna är inte mindre svårlöst. De har vunnit mycket på att kunna formulera en mer enhetlig politisk vision för landet – men när de gör det får de inte tillräckligt starkt stöd av minoriteterna. Stödet hämtas mestadels från den vita befolkningen. Men andelen individer som kategoriseras som vita är stadigt sjunkande. Trumpretoriken kan ge utdelning på kort sikt, men blickar man längre fram måste Republikanerna vara beredda att vara mer tillmötesgående mot andra grupper än kärnväljarna. Det är inte konstigt att immigrationsfrågan i USA, precis som här, har blivit den mest centrala i politiken. Slutligen skulle Republikanerna ha mycket att vinna på att utvecklas bort från den misogyna profil som Trump etablerat. 

Det är här USA befinner sig inför nästa val. Jag promenerar på The High Line och möts av en rätt liten andel amerikaner som tar sig fram på en smal stig där viss vacker och viktig konst varvas med alltför förenklande och fördomsskapande budskap om världen utanför. Den världen befinner sig faktiskt bara några meter under oss, där trafiken rusar fram i ett tempo som aldrig tycks avta, till och från de gigantiska skyskraporna som hyser världens största och rikaste företag. The High Line utgör inget annat än en kort paus i sammanhanget, en bagatell som gick från att först skapas av, men sedan tas ifrån Chelseaborna av turister, vilkas intresse för parken inte sträcker sig längre än vad som får plats i en selfie där, det egna leende ansiktet upptar den största delen av utrymmet.

Där sitter republikaner på läktaren och ler nedlåtande, inte mot trafiken eller den obskyra konsten, utan mot demokrater som sliter isär varandra i debatterna inför valet.

Samtidigt har ett slags High Line dragits genom det amerikanska politiska landskapet. Där har Demokraterna i sin strävan att skapa rättvisa ansat opinions- och åsiktsstigen så den blivit alltför smal, så smal att de grundläggande friheter och den anda som det amerikanska samhället genomsyras av upplevs som ifrågasatta och som måltavla av de progressiva eliter som bor på öst- och västkustens storstäder. Där sitter republikaner på läktaren och ler nedlåtande, inte mot trafiken eller den obskyra konsten, utan mot demokrater som sliter isär varandra i debatterna inför valet. Trumps attacker lotsar fienden i fällan. Utanför detta spektakel finns lyckligtvis ett USA kvar, där medborgarna mestadels i grunden har en försonlig och mer tolerant inställning till varandra, ett tag till i varje fall. Kanske demokrater och republikaner snart inser att den High Line de befinner sig på bara är en mycket liten park, ett slags reservat, högt uppe i luften, och att det är nedanför som medborgarna lever sina liv och som partierna nu måste nå ner till.

Publ. i Respons 4/2019
TEMA | Love Me Tinder

Sten Widmalm

Sten Widmalm är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Han medverkar regelbundet i svensk debatt i politik- och forskningsfrågor i bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och – såklart – i Respons. För närvarande ansvarar han för två forskningsprojekt: TOLEDO-projektet som handlar om politisk tolerans och som beskrivs i den nyutkomna boken Political Tolerance in the Global South – Images from India, Pakistan and Uganda, och Persona-projektet, som handlar om krishantering i EU. Dessutom har Sten Widmalm, tillsammans med Peter Oscarsson, gjort en fotoutställning med namnet ”Images of the Global South”. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...