Tema | Integrationsdebatt

Politisk korrekthet har lett till ideologisk ortodoxi inom samhällsvetenskap och medier

| Respons 6/2019 | 14 min läsning

Forskare och debattörer som har opponerat sig mot olika former av mångfaldstänkande har ofta marginaliserats i de västerländska demokratierna. Det menar sociologen och idédebattören Mathieu Bock-Côté som studerat politisk korrekthet som fenomen. Samtidigt har det offentliga samtalets principer byggts på en föreställning om social konsensus som nu håller på att spricka. Detta kan i grunden vitalisera demokratierna och det medborgerliga engagemanget, menar Bock-Côté i en intervju med Respons.

För att bli accepterad i den liberala offentligheten, som den växt fram sedan 1800-talet, går det inte att överskatta betydelsen av att behärska det mediala samtalets politiska språk. Behandlingen av statsvetaren Anders Westholms integrationsutredning, som beskrivs i detta nummer av Respons, är ett exempel på hur rådande sociala och politiska koder även kan begränsa själva kunskapsproduktionen, i förlängningen även politikers beslutsunderlag. I en värld där symboler och representation har en alltmer framträdande plats är den mediala offentlighetens gränser för vad som accepteras och utesluts särskilt viktiga att förstå.

Även om medier och journalister länge har anklagats för att vara vänstervridna har mer djupgående eller akademiskt präglade analyser haft en helt annan karaktär. Framträdande mediekritiker som Noam Chomsky, John Pilger eller i Sverige journalisten Maria-Pia Boëthius (Mediernas Svarta bok, 2001) har från ett vänsterperspektiv på olika sätt visat hur mediehus också styrs av kommersiella affärsintressen eller outtalade ambitioner att dölja sanningar för att upprätthålla maktrelationer gentemot den så kallade tredje världen. Diskussionerna har varit särskilt hårda när det gäller politiskt laddade konflikter i Mellanöstern eller Sydamerika. Från liberalt håll har sådana idéer avfärdats som konspirationsteorier från vänster.

Han efterlyser ett mer tolerant och civiliserat debattklimat som kan hantera motsättningar och oöverstigliga meningsmotsättningar.

Därför är sociologen Mathieu Bock-Côtés kritiska uppgörelse med den mediala och politiska offentligheten i boken L’empire du politiquement correct (2019) särskilt intressant. Han har etablerat sig som en framträdande konservativ idédebattör i Québec i Kanada med stort genomslag i Frankrike, bland annat genom sin regelbundna medverkan som kolumnist i Le Figaro. Bock-Côté är i sitt hemland känd som en förespråkare för ett självständigt Québec, men sitt stora erkännande som konservativ tänkare fick han med boken Le multiculturalisme comme religion politique (2016). Det är en uppgörelse med mångkulturalismen som demokratins och modernitetens främsta uttryck och en beskrivning av ideologins rötter i 1960-talets omtolkning av marxismen.

I den nya boken riktar Bock-Côté ljuset mot den mediala och politiska offentligheten och hur den har upprätthållit mångfaldsideal och samtidigt marginaliserat oliktänkare i vår samtid. Han efterlyser ett mer tolerant och civiliserat debattklimat som kan hantera motsättningar och oöverstigliga meningsmotsättningar. Boken analyserar framför allt behandlingen av en rad intellektuella på högerkanten i Frankrike och yttrandefrihetens tillbakagång i den anglosaxiska världen. Respons fick möjlighet att ställa frågor till Bock-Côté om hans nya bok.

Respons: Hur definierar du uttrycket politisk korrekthet?

Mathieu Bock-Côté: Frågan är viktig eftersom detta uttryck har använts i så många sammanhang sedan början av 1990 att det inte verkar säga något längre. Men det innebär inte att vi kan släppa det. Däremot måste uttrycket bearbetas, vilket jag har försökt göra i min senaste bok med hjälp av en sociologi som utgår från respektabiliteten hos politiskt-mediala koder.

Politisk korrekthet avser här den nya censur som utvecklats i våra samhällen sedan början av 1980-talet, först vid amerikanska campus, därefter inom det politiska livet och medier i allmänhet från 1990-talet. Denna censur kan beskrivas som den repressiva sidan av den moral som härrör från kritiken av den västerländska civilisationen, förknippad med radical sixties. Denna tankeströmning övervärderar inte bara identiteter i samhällets marginal, utan nedvärderar systematiskt också det civilisatoriska arv som utmärker Västerlandet. Den uppmanar vidare till offentlig hämnd på den person som förbannats i historien sedan ett halvt sekel, det vill säga den vite, heterosexuella mannen, som nu måste falla.

I dagens offentlighet skulle jag definiera det politiskt korrekta som ett hämmande verktyg för att diskvalificera dem som positionerar sig i motsats till mångfaldsregimen och som på olika sätt förskjuter dem från denna sfär genom att göra dem omöjliga att umgås med. Detta sker genom att patologisera alla former av motstånd mot mångfaldsregimen – från islamofobi, transfobi, europafobi och främlingsfobi. Allt motstånd blir till en fobi som måste bekämpas. Motståndaren till mångfaldsregimen demoniseras också till en samhällsfiende – och ofta även till en fiende till mänskligheten som sådan – och mot denna är allt tillåtet. Det politiskt korrekta är därmed det filter som läggs på medier för att tvinga fram representationer av världen som är i linje med mångfaldsregimen.

Respons: Vad menar du med mångfaldsregimen?

Mathieu Bock-Côté

MBC: Min förståelse av mångfaldsregimen är att den grundar sig på en omtolkning av den liberala demokratin, vilken har föga att göra med balansen mellan den folkliga suveräniteten och offentliga friheter. I stället bedöms den liberala demokratin utifrån sin kapacitet att på djupet förändra samhället genom att göra mångfalden till sin nya grundprincip. De normer som förknippas med den västerländska civilisationen måste nedrivas – man anklagar dem för att ha kvävt minoriteters rättigheter, att de skulle ha blivit dömda till symboliskt och verkligt förtryck i det offentliga livets marginaler.

Mångfaldsregimen är därmed oskiljaktig från mångkulturalismen, en ideologi som grundar sig på att man vänt på plikten att integreras. Traditionellt sett låg det i invandrares intressen att ta till sig värdlandets kultur. Men i dag är det samhället som ska anpassa sig efter mångfalden och de krav som mångfalden ställer på medborgarna. Denna tendens är också långtgående. En nation som vill överföra sin kultur och sina seder till dem som ansluter sig anklagas numera för kolonialism. Det är en märklig vändning. Förr innebar kolonialism att en nation påtvingade sin kultur på andra. I dag handlar det om att påtvinga andras kultur på sig själv. Men det finns inget längre som är hemma i detta sammanhang. Banden mellan ett land och dess historiska folk är avklippt. Det senare framträder endast i form av en demografisk majoritet vars privilegier måste dekonstrueras. Vi är alla invandrare! Världen består inte längre av olika folk utan av utbytbara individer.

Men den nya mångfaldsregimen går djupare och verkar för att omskapa de mest elementära antropologiska förutsättningarna i offentligheten. Vi bevittnar nu gränslös splittring av subjektiviteten, som man ser på den sexuella identitetens område där den märkliga akronymen HBTQI+ inte slutar att expandera i nya bokstavskombinationer. I de förtryckta minoriteternas namn handlar det i detta fall om att dekonstruera den sexuella uppdelningen av mänskligheten, som om maskulinitet och femininitet enbart var sociala konstruktioner utan förankring i verkligheten. Marginalen blir den nya normen, vilket är tydligt med transideologin, som vilar på idén om flytande identiteter. Den sexuella identiteten blir här fundamentalt oåtkomlig och alla former av kategoriseringar är inlåsningar som måste dekonstrueras.

Denna nya stora omvandling kommer inte som en naturlig del av hur våra mentaliteter förändras, som man brukar säga när vi uppmanas att anpassa oss. Vi står snarare framför ett storskaligt projekt av social ingenjörskonst, som bygger på en fantasi om total kontroll av sociala relationer – man drömmer om ett samhälle som är helt förutbestämt. Detta blottlägger en ny totalitär frestelse.

Respons: Vilka är riskerna med att stigmatisera obekväma åsikter i den politiska debatten?

MBC: Det uppfattas i dag som berömvärt att oroa sig för populism. Men de partier som man kallar populistiska har inte uppstått ur ett tomrum. De etableras genom att lägga beslag på teman som ignorerats av den officiella politiska klassen. De växer genom att uttrycka allmänt spridda och samtidigt undertryckta åsikter. Men det är inte bara åsikterna i sig som stigmatiseras utan också deras bärare. Med detta sagt så försvinner inte problemen när de inte nämns. En regim som vägrar att åskådliggöra motsättningarna som ett samhälle går igenom är dömd att bli mer och mer auktoritär – den måste på ett eller annat sätt undertrycka dem som ser världen på ett annorlunda sätt än vad den officiella ideologin påbjuder. I västvärlden multipliceras förtalslagarna och regelbundna mediekampanjer för att begränsa det offentliga rummet för dem som ifrågasätter den stora berättelsen om en lycklig mångfald.

Respons: Hur påverkar detta den traditionella klyvningen mellan högern och vänstern?

MBC: Det beror på hur vi definierar denna. Om man stänger in den i ett strikt sociologiskt-ekonomiskt perspektiv, där vänstern representerar jämlikhet och omfördelning, medan högern frihet och militant kapitalism, då är denna uppdelning omskakad, för att inte säga helt död. Det politiska livet handlar inte längre om omfördelning av välstånd för att skapa en relativ social jämlikhet i ett samhälle som vunnit allmän acceptans. De politiska strider som förknippas med välfärdsstaten kanaliserar helt enkelt inte längre de politiska passionerna. Vi har gått från en politisk debatt om samhällets organisering till en som rör själva existensen av våra nationer. De stora frågorna i dag rör vår identitet och civilisation. De berör våra samhällens själva natur, deras antropologiska grunder och ramar för identitet. Man kan fråga sig om den traditionella delningen mellan vänster och höger över huvud taget kan omgruppera sig kring dessa frågor.

Respons: Under de senaste åren har ändå ett skifte ägt rum i den politiska debatten i flera västerländska länder. I Sverige innebar flyktingkrisen hösten 2015 att nya perspektiv kom fram i debatten som ifrågasatte en tidigare konsensus kring flyktingmottagandet. Hur passar dessa förändringar i din analys?

MBC: Det är frågan om hela mångfaldsregimens fortlevnad som kommer upp till ytan. Myten om en stor social konsensus faller samman framför våra ögon. Vi tyckte om att säga att de stora partierna var överens om de mål som skulle uppnås, men skilde sig åt beträffande medlen. Det stämmer inte längre. Vi talar här om nya klyvningar. För vissa handlar det om konflikten mellan konservativa och progressiva eller mellan populister och progressiva, för andra om konfrontationen mellan nationalister och globalister eller mellan identitärer och mångfaldsförespråkare. Med andra ord så återupptäcker våra samhällen en politisk polarisering. En sak är säker, den populistiska rörelsen, oavsett vad man tycker om den, definierar sig inte mot demokratin utan för den folkliga suveräniteten. Frågan om legitimitet har öppnats på nytt. Detta är inte nödvändigtvis dåliga nyheter eftersom förvaltandet av den politiska mittfårans maktställning har på sitt vis varit väldigt opolitisk och bidragit till en avmattning av det medborgerliga engagemanget.

Respons: Men finns det inte en liknande tendens inom högern att stigmatisera vissa vänstertänkare?

MBC: Mer eller mindre. Högern har framför allt andra brister! Faktum är att de framträdande tänkarna inom högern ofta är vänstertänkare som brutit med sitt eget läger. Ta Frankrike som exempel: Alain Finkielkraut, Marcel Gauchet, Jean-Pierre Le Goff, Jacques Julliard, Pierre-André Taguieff, de kommer alla från vänstern, och påstår sig ofta till och med fortfarande tillhöra den. Tänk också på neokonservatismens och antikommunismens historia i USA, som till stor del följer denna dynamik. Högern, som fortfarande tvivlar på sin legitimitet och förskansar sig på den lilla yta som vänstern tillåter i form av en kontrollerad och domesticerad opposition, är aldrig så lycklig som när den känner igen sig själv i det vänsterintellektuella tänkandet. Detta ger högern rätt att tänka vad den tycker. Omvänt är högern inte så bekväm med sina egna tänkare, om det inte handlar om respekterade författare. Nu talar jag självklart om den franska högern.
Jag lägger fram en hypotes: progressivism kännetecknas av sina anspråk på att ha monopol på sanningen, rättvisan och det goda. Konservatismen däremot utmanar själva möjligheten att uppnå kunskap om det fullt ut sanna, rättvisa och goda. Det förklaras till viss del av konservatismens särskilda medkänsla för det ofullbordade och tragiska i människan. Den är därför på ett mer naturligt sätt tolerant.

Respons: Hur anser du att den politiska korrektheten påverkar universitetsforskningen?

MBC: För det första genom att etablera en ideologisk ortodoxi inom samhällsvetenskapen. Tänk bara på hur ”studies” har fortplantat sig vid lärosäten – gender studies, queer studies, disability studies – vi skulle kunna nämna flera andra. Mångfaldsaktivism gör anspråk på att vara vetenskaplig forskning, men den som visar prov på minsta lilla klarsynthet låter sig inte bedras. I själva verket blir universitetslivet mer och mer ideologiskt fastlåst. De som vill göra karriär inom samhällsvetenskapen vet vilka frågor man ska ställa och ännu viktigare vilka frågor som inte ska ställas. Vi ser det särskilt när det kommer till frågor om invandring. En viss demografisk lysenkoism (sovjetisk pseudovetenskap) mobiliseras för att övertyga oss om att västvärlden inte förändras av pressen från massiv invandring. Den som framför ett annat perspektiv riskerar att anklagas för att ha gett vika för konspirationsteorier. Det gäller även många andra frågor.
Respons: På vilket sätt är detta en amerikansk utveckling?

MBC: Amerika är vår tids imperialistiska stormakt. Detta land exporterar överallt sina begrepp, sitt sätt att se på världen. Det gäller särskilt spridningen av ett sociologiskt rastänkande som överför begrepp till västvärlden som i första hand har utvecklats för att förstå historiska trauman som är specifika för USA. När sådana begrepp används på samhällen med en annan historia, bidrar det mer till att snedvrida verkligheten än till att belysa den. Etableringen av begrepp som ”systemic racism”, ”whiteness”, ”white fragility”, ”rape culture” borde oroa oss. Men vi kan inte reducera politisk korrekthet till dess amerikanska ursprung. Dessa begrepp har en stark ställning i den globala akademiska miljön. De sätter gränser för vad som kan tänkas. De är styrande för stora undersökningar och stora forskningsprojekt, förutom att de används av offentliga förvaltningar och privata företag som här finner verktyg för social ingenjörskonst.

Respons: På vilket sätt skulle du vilja att mediedebatten förändrades för att stärka de västerländska demokratierna?

MBC: Jag tror på den demokratiska anständigheten som får oss att se våra meningsmotståndare som just motståndare och inte fiender. Jag tror också att offentligheten är uppbyggd kring oöverstigliga meningsmotsättningar. Det är upp till politikerna att reglera dessa, med vetskapen att man aldrig kommer uppnå en slutgiltig harmoni mellan den mänskliga själens olika önskningar som alltid befinner sig i en konfliktsituation. Det är därför helt i sin ordning att i offentligheten finna konservativa och progressiva, rotfasta och kosmopoliter, de som omfattar idéer om en stark stat och liberaler. Det vore också fel att hoppas på en slutgiltig försoning mellan dessa läger, som om det vore tillräckligt att fortsätta denna diskussion ännu några sekler för att sedan nå en gemensam lösning, inspirerad av en uppenbarad doktrin som upplyser våra medvetanden. Det mänskliga tillståndet är i grunden splittrat och ofullbordat, det är dess tragiska dimension, och det är därför helt i sin ordning att även offentligheten speglar detta.

 

Publ. i Respons 6/2019 664
TEMA | Integrationsdebatt

Johannes Heuman

Johannes Heuman är historiker och redaktör på Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  4. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...