Politiskt korrekt beröringsskräck

Riksantikvarieämbetet har nyligen dragit sig ur ett internationellt samarbetsprojekt om vikingatiden.

Det har väckt förvåning utomlands att Sverige har dragit sig ur ett stort internationellt projekt som syftar till att nominera och samordna särskilt viktiga minnesmärken och utgrävningsplatser från vikingatiden för UNESCO:s världsarvslista. Av en artikel i Süddeutsche Zeitung den 13 december framstår det som om svenskarna numera tvivlar på att det alls fanns några vikingar, och att detta skulle vara skälet till att man inte längre vill medverka i UNESCO-projektet.

Att vikingarna aldrig existerat är en sanning med modifikation. Det skall erkännas att ”viking” är ett något svårhanterligt begrepp, eftersom det ibland får beteckna samtliga skandinaver som levde under ”vikingatiden” (cirka 800–1050), medan det i andra sammanhang endast syftar på en minoritet av nordiska krigare och handelsmän under denna tidsperiod, främst sådana som seglade i så kallade vikingaskepp till främmande länder. Men denna semantiska oklarhet har hittills inte vållat några större svårigheter, varken för forskningen, turistindustrin eller UNESCO. Det har sålunda länge stått klart, också för UNESCO-kommitténs svenska medlemmar, vilka monument och byggnader från vikingatiden som är särskilt värdefulla och viktiga att visa upp för allmänheten.

Uppenbart är till exempel, att den gamla handelsbyn Hedeby i Schleswig-Holstein hör till periodens viktigaste minnesmärken, eftersom det är ett väl bevarat handelscentrum för sjöfarande vikingar med många unika föremål som vittnar om dåtidens nordiska kultur och samhällsliv. Andra minnesmärken, som delvis visar andra intressanta sidor av denna kultur, finns exempelvis i Birka utanför Stockholm och på andra platser i Norge, Danmark, England och Island. Att sammanföra dessa platser i ett internationellt nätverk under UNESCO kan därför tyckas vara en naturlig åtgärd till nytta för forskningen, historieundervisningen och inte minst för vikingaintresserade turister.

Nej, den svenska oviljan att medverka i projektet har ingenting att göra med svårigheten att definiera begreppet ”viking” utan är i själva verket politisk. Detta framgår tydligt om man läser protokollen från den internationella samarbetskommitténs möten. Det visar sig nämligen där att det svenska Riksantikvarieämbetets representanter är starkt missnöjda med hela projektets uppläggning, som de menar är ”nationalromantisk” och ”exkluderande” i förhållande till kvinnor, barn och olika etniska grupper. Man får intrycket att ämbetet har gripits av rädsla för att associeras med Sverigedemokraterna eller andra främlingsfientliga, nationalistiska och manschauvinistiska grupper, som traditionellt brukar svärma för vikingarna.

Finns det då någon saklig grund för en sådan rädsla? Inte alls. Den moderna forskningen om vikingarna och vikingatiden har, såväl i Europa som i USA, sedan länge frigjort sig från nationalistiska värderingar av det slag som var vanliga i Tyskland och Norden under 1900-talets första hälft. Nyare vikingautställningar och moderna översiktsverk som The Viking World (London & New York 2008) visar detta tydligt och innehåller dessutom utmärkta avsnitt om trälars och samers levnadsvillkor under vikingatiden. För att nu inte tala om all feministisk genusforskning som under de senaste decennierna tagit sig an vikingakvinnornas situation och visat fram den på konferenser och i stora bokverk.

Det framgår också av protokollen från den internationella samarbetskommittén att man där gjort sitt bästa för att övertyga svenskarna om att samarbetet helt bygger på modern forskning och moderna värderingar, men tyvärr tycks man ha talat för döva öron. Svenskarna påstår visserligen att de själva bygger sin kritik på modern forskning, men de klargör inte vilken forskning de syftar på. De har också uppmanats att presentera alternativ till de förslag som kommittén lagt fram, men några sådana alternativ har inte synts till. När Sveriges riksantikvarie, Lars Amréus, i ett brev till samarbetskommittén den 24 september meddelar att Sverige drar sig ur projektet, bryr han sig inte ens om att nämna de högst förnuftiga invändningar som framförts mot svenskarnas kritik. Beslutet att lämna projektet motiveras inte över huvud taget, och några alternativ till den internationella samarbetskommitténs planer lyser fortfarande med sin frånvaro.

Hur skall man då förstå det svenska Riksantikvarieämbetets märkliga sätt att agera? Handlar det enbart om rädsla för nationalistiska Sverigedemokrater, nynazister, skinnhuvuden, vikingavurmande fotbollshuliganer och andra mörka krafter? Eller finns det också andra motiv? Åtskilligt tyder på detta, eftersom några av Riksantikvariens närmaste medarbetare sedan flera år, gärna med hänvisning till sitt politiska uppdrag, visat en tydlig tendens att avvisa närmare samarbete med hela det svenska och internationella forskaretablissemanget, oavsett vilka ståndpunkter och vetenskapliga resultat som där framförts. Enligt dessa medarbetares uppfattning skall nämligen Riksantikvarieämbetet ingalunda representera de akademiska forskarnas syn på kulturarvet. Dess uppgift är i stället att föra fram den ideologi som stöds av regering och riksdag, och den ideologin föreskriver att kulturarvet skall vara maximalt ”inkluderande”, det vill säga möjligt för samtliga medborgare att identifiera sig med.

Man skulle ju då kunna tro att vikingaminnen skulle höra till det mest ”inkluderande” som Riksantikvarieämbetet kan syssla med, eftersom vikingarna faktiskt är extremt populära hos nästan alla människor i det svenska samhället (dessutom hos alla utländska turister), men det är knappast så som Riksantikvarien och hans politiserande men forskningsmässigt svagt meriterade medarbetare resonerar. Ty ett ”inkluderande” kulturarv är för dessa byråkrater varken vad folket eller forskarna vill ha utan det som politikerna tycker att de borde gilla. Eller med andra ord: det som för ögonblicket är det mest politiskt korrekta. Och dit hör knappast vikingarna utan snarare Pippi Långstrump, Nobelpriset eller den svenska statsbudgeten.

Vad tycker då UNESCO om det svenska Riksantikvarieämbetets sätt att hantera kulturarvet från vikingatiden? Det återstår att se, men kanske kan man hoppas på att man där skall vara något mer förstående inför såväl folkets som forskarnas synpunkter.

Lars Lönnroth är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.