Tema | Det rationella samtalets kris

Rädsla och radikalisering urholkar det rationella samtalet

| Respons 5/2020 | 31 min läsning

Vår tids akademiska och politiska klimat präglas av en drevmentalitet som kan ses som resultatet av en pakt mellan sociala medier-mobbar, hård ideologisk styrning genom skattefinanserade anslag och förskrämda forskare och universitetsledare som inte annat vågar än att rätta sig efter de mest högljudda kritikerna. Tendenserna återfinns både på höger- och vänsterkanten och kan kanske bäst beskrivas som en mutation av postmoderna och socialkonstruktivistiska jämställdhetsambitioner och en desillusionerad public choice-ideologi som förnekar mänsklig altruism och etiska principer.

Ole Wæver, professor i Internationella relationer vid Köpenhamns universitet. Foto Jonas Pryner

En av Skandinaviens internationellt mest kända forskare, Ole Wæver, professor i Internationella relationer vid Köpenhamns universitet, kommenterar i en intervju i maj i år sin arbetssituation så här: ”Jag har aldrig mått så dåligt av mitt jobb, min karriär och mitt liv som akademiker. Jag har aldrig känt mig så alienerad. Vad i helvete gör jag här? Varför har jag ägnat mitt liv åt detta?” (University Post, 15/5 2020). När intervjun genomfördes hade Wæver i nästan ett års tid genomlidit en mardrömslik resa. Hur kunde han på kort tid bli så utstött bland samhällsvetare som han är i dag? 

Den började med att anklagelser om att hans teorier, och hela den akademiska skolbildning som han varit huvudfigur för, är koloniala och rasistiska. Inom den statsvetenskapliga inriktningen Internationella Relationer (IR) har den så kallade Köpenhamnsskolan länge varit populär. Den lägger fokus på vad som beskrivs som ”säkerhetisering” och utvecklades från början av Wæver och den brittisk-kanadensisk statsvetaren Barry Buzan. Kortfattat handlar det om hur vissa stater av olika skäl omdefinierar betydelsen av ”nationell säkerhet” och vilka politiska konsekvenser det kan få, särskilt för hur konflikter kan eskalera. Intressant i sammanhanget är att just denna skola har uppfattats som postmodern och konstruktivistisk. Den tillskriver språket och dess makt en helt avgörande betydelse. Köpenhamnsskolans företrädare menade att tidigare bidrag inom IR-forskningen i sina förklaringsmodeller alltför ensidigt betonat betydelsen av naturtillgångar, ekonomisk tillväxt, internationella regimer och avtalsstrukturer. Trots det så vände sig, för ungefär ett år sedan, forskare inom ämnet mot grundarna själva. Akademins utveckling har alltid haft inslag av vad som kan beskrivas som intellektuella föräldramord, men postmoderna ”kritiska studier” tog detta fenomen till en helt ny nivå. 

Akademins utveckling har alltid haft inslag av vad som kan beskrivas som intellektuella föräldramord, men postmoderna ”kritiska studier” tog detta fenomen till en helt ny nivå.

I slutet av förra året publicerade forskarna Alison Howell och Melanie Richter-Montpetit en kritik mot Köpenhamnsskolan i artikeln ”Is securitization theory racist? Civilizationism, methodological whiteness, and antiblack thought in the Copenhagen School” i den respekterade tidskriften Security Dialogue. Alison Howell är statsvetare med ett fokus på frågor som rör gender och etnicitet vid Rutgers University och innehar betydelsefulla positioner, bland annat vid tidskrifter som Critical Military Studies och Critical Studies on Security. Melanie Richter-Montpetit är verksam som forskare vid Sussex University och forskar om hur ”ras-sexuella relationer och koloniala formationer” utövar makt i krig och ”liberala säkerhetsregimer”. I sin kritik mot Wæver och Buzan tillämpar Howell och Richter-Montpetit huvudsakligen olika former av ”guilt-by-association”-argument. När de förstnämnda exempelvis citerar Hannah Arendt sägs det vara ett uttryck för rasism. Argumentet är att Arendt tillämpade kategoriseringar av människor som utvecklats av tyska rasister. Så här låter det när Arendt pekas ut som rasist inte bara av dessa två forskare, utan även av ett helt forskningsfält:

Arendt drew on racist German anthropology that distinguished between (uncivilized) ‘naturepeople’ (Naturvölker) and (civilized) ‘cultured people’ (Kulturvölker) (Klausen, 2010; Owens, 2017) to divide the world into communities with history, language, and political institutions, and those without (Klausen, 2010: 396). She cast the former as (morally and politically) superior and warned that the latter’s ‘primitivism’ posed a threat to political freedom and democracy. When securitization theory adopts Arendt’s concept of politics, it does not dispense with her civilizationism but replicates and develops it, conceptualizing ‘normal politics’ as the achievement of civilized people capable of resisting violence (securitization) through reasoned dialogue (politicization). 

Det är på den nivån som artikeln är skriven. Här är det fullt möjligt att hävda att Howell och Richter-Montpetit använder kolonialism och rasism som slagträ på ett sätt som förminskar betydelsen av dessa företeelser. En ansenlig del av den akademiska verksamheten ägnas i dag åt att kritisera Arendts skrifter, som publicerades för drygt sextio år sedan, för att de innehåller tankar och påstående som i dag uppenbarligen kan betraktas som rasistiska. Visst kan en del av kritiken sägas ha relevans. Men när vi blickar bakåt med hjälp av dagens måttstockar är det få tänkare som inte kan benämnas som rasister. Det som är särskilt problematiskt här är emellertid inte bara synen på Arendt. Huvudproblemet är att när författarna utnyttjar detta bakåtblickande rasisttest, så tas domen mot Arendt som intäkt för att även Wæver och Buzan är skyldiga till rasism. De använder ju kategoriseringar som vi ser att Arendt använde, och hon pekas ju ut som rasist. Här framgår det inte att Wæver och Buzan har sagt att vissa grupper är ”ocivilizerade”. De bara påstås vara skyldiga till att reproducera ett mönster. Det är beviskedjan. 

Visst kan en del av kritiken sägas ha relevans. Men när vi blickar bakåt med hjälp av dagens måttstockar är det få tänkare som inte kan benämnas som rasister.

Wæver och Buzan krävde att Howells och Richter-Montpetits artikel skulle dras tillbaka. De har även försvarat sig i ett inlägg i Security Dialogue, men eftersom utrymmet för genmälet var mycket begränsat har de dessutom publicerat en längre text på en blogg, där de i detalj går igenom och bemöter anklagelserna som Howell och Richter-Montpetit framförde i sin artikel. Även den danska IR-forskaren Lene Hansen, som tidigare har kritiserat Köpenhamnsskolan för bristande fokus på genderaspekter, angreps av Howell och Richter-Montpetit. Hansen anklagades för att föra fram perspektiv som är orientalistiska och för att de föreställningar om hedersrelaterat våld som hon omfattar kan kopplas till att hon är en vit västerländsk kvinna. Även hon har formulerat ett svar i Security Dialogue.

Det som sedan hände visar hur riskabelt det kan vara att försöka försvara sig mot anklagelser om rasism. Wæver och Buzan utsattes för en våg av kritik och protester för att de ansågs ha förminskat, mobbat och försökt tysta sina kritiker. Reaktionerna mot Wæver och Buzan kom både från studenter och högt ansedda professorer inom områden där man forskar om feministisk IR, koloniala-, postkoloniala- och avkoloniseringsstudier, postmoderna kritiska studier och anti-rasismstudier. 

Det som Wæver och Buzan råkade ut för kan jämföras med en annan rasismskandal. För tre år sedan publicerade forskaren Bruce Gilley artikeln ”The case for colonialism”, som genomgått kollegial granskning, i tidskriften Third World Quarterly (TWQ). Gilley är verksam vid Portland State University och var från början mest känd för sina idéer om hur politisk legitimitet kan mätas. Detta kom att förändras i och med artikeln i TWQ, vilken – precis som titeln anger – försvarade kolonialism, och som av begripliga skäl utlöste en omfattande proteststorm. Kritikerna hävdade att artikeln höll för låg vetenskaplig kvalitet och att det fanns starka moraliska skäl mot att formulera sig som Gilley gjorde; han bortsåg på ett okänsligt sätt från kopplingen mellan framför allt slavhandel och kolonialism.

Båda kategorierna av kritik var sakligt framförda och blottlade brister i den kollegiala granskningsprocess som hade lett till att artikeln publicerades. Kritiken ledde till att flera av tidskriftens styrelsemedlemmar hoppade av i protest mot att artikeln hade publicerats. Men proteststormen tog sig också mindre sakliga uttryck. När det hade gått så långt att redaktören blivit hotad till livet tog han och Gilley tillsammans beslutet att avpublicera artikeln. I debatten försökte några röster göra gällande att även avpublicering har sina problem, särskilt som ett svar på starka opinionsrörelser och dödshot. Noam Chomsky (som då var en av styrelsemedlemmarna för TWQ) förklarade att han inte kunde försvara att artikeln drogs tillbaka; det borde ha räckt med att publicera motargument och artiklar som blottlade felen i Gilleys artikel. 

Chomsky satte fingret på ett centralt problem inom akademin i dag. Är samhällsvetare tillräckligt väl rustade, sansade och självständiga för att kunna självkorrigera när forskning med bristande vetenskaplig kvalitet presenteras och proteststormar uppstår, och kan de göra det på ett konsekvent sätt? Om vi håller oss till samhällsvetenskap och i viss mån humaniora, och inkluderar fler fall där olika former av censur, protester eller bojkotter hamnat på tapeten, ser det tyvärr mörkt ut. Borde vi inte ha kunnat förvänta oss en proteststorm mot Howell och Richter-Montpetit av ungefär samma slag som den mot Gilley om osaklighet var huvudproblemet?

Barry Buzan. Foto London School of Economics

Att det inte i någon större omfattning höjts röster som menar att Howells och Richter-Montpetits artikel borde avpubliceras visar att när det gäller vissa typer av stora kontroverser så agerar inte det vetenskapliga samfundet konsekvent. Eller så finns det här ett slags logik, men den styrs av annat än vetenskapliga kriterier och omsorg om en rationell dialog. I båda fallen handlar det i varje fall om tidskrifter som inte förmått upprätthålla kraven på vetenskaplig kvalitet. Men det som beskrivs här är också en del av ett större fenomen. Mönstren i massprotesterna som artiklarna utlöste skiljer sig mycket åt och blottlägger ideologiska agendor. I Gilley-fallet var det enligt forskare som fokuserar på kolonialism och rasism viktigt att hänvisa till vetenskaplig kvalitet och moraliska problem. Men i fallet med Howell och Richter-Montpetit, som kommer från samma akademiska område som just rasism- och kolonialismforskarna och som i sin artikel förhöll sig lika slapphänt till idealet om vetenskaplig kvalitet som Gilley, reagerade kollegerna helt annorlunda. I stället för att kritisera Howell och Richter-Montpetit för bristande kvalitet, var det Wæver och Buzan som attackerades, trots att de försvarade sig med vetenskapliga argument.

Det leder till frågan: är hänvisningar till vetenskaplig kvalitet en princip som forskare oavsett disciplin skriver under på, eller är det något som betonas enbart när det tjänar deras egna syften? Om samfundet av forskare bryr sig så litet om saklighet och vetenskap i en så uppmärksammad fråga som den som berör Wæver och Buzan, kan vi tyvärr förvänta oss att det inte förhåller sig särskilt mycket bättre i mindre uppmärksammade frågor och i den vardagliga verksamhetsutövningen. Det finns tyvärr fler indikationer på att vetenskapliga principer börjat få allt lägre status bland samhällsvetare. Den som forskar om, eller diskuterar, ett ämne som betraktas som känsligt, blir alltmer bedömd efter hur den ser ut eller vad den anses representera, än efter vilka argument som läggs fram.

Det finns tyvärr fler indikationer på att vetenskapliga principer börjat få allt lägre status bland samhällsvetare. Den som forskar om, eller diskuterar, ett ämne som betraktas som känsligt, blir alltmer bedömd efter hur den ser ut eller vad den anses representera, än efter vilka argument som läggs fram.

I sin bok The Coddling of the American Mind (2018) beskriver socialpsykologen Jonathan Haidt och debattören Greg Lukianoff hur rena häxjakter genomförs i USA mot akademiker som försökt inta en medlande roll i identitetspolitiska konflikter. Det handlar i stor utsträckning om studenter som drar igång allt från rena mobbningskampanjer till våldsamma attacker mot forskare och lärare, som inte anses vara tillräckligt ”woke” (som ungefär betyder ”tillräckligt upplyst om orättvisor och då särskilt rasism” – även om det sällan preciseras vad som är ”tillräckligt”). Vad som måste betraktas som en katastrof i sammanhanget är att universitetsledningarna nästan aldrig försvarar de utsatta akademikerna, som uppenbart varken är rasister, misogyna eller ”klimatförnekare”, och som främst försökt medla i konflikter eller till exempel förklarat att den moderna demokratin är avhängig åsikts- och yttrandefrihet. Betänk i sammanhanget att en av universitetens grundpelare, i alla fall enligt dem själva, är att försvara tanke- och yttrandefrihet.

I USA ser vi allt fler exempel på drev som drabbar forskare på det sätt som Haidt och Lukianoff beskriver i sin bok. Nyligen drabbades statsvetaren Omar Wasow, som visat hur våldsamma protester kopplade till rasfrågan och civilrättsrörelsen bidrog till att Nixon vann presidentvalet 1968. Han har i samband med Black Lives Matter-protesterna i USA avfärdats som ”kontraproduktiv” – om man ska uttrycka sig diplomatiskt. Det var helt enkelt inte bra att i det sammanhang som uppstod under BLM-protesterna i USA i maj och juni påpeka att våldsamma protester kan skapa stöd för politiska krafter som främst profilerar sig på ”lag och ordning”. Med tanke på Wasows engagemang i just rasfrågor måste behandlingen av honom beskrivas som minst sagt häpnadsväckande. 

Samtidigt utsattes psykologen och den liberale debattören Steven Pinker för en omfattande protestkampanj med namninsamlingar mot honom. Skälet var att han twittrat om resultaten från undersökningar om polisvåld, som inte heller ansågs ”passa in” i de stämningar som rådde under BLM-protesterna. Påhopp av det här slaget har blivit allt grövre, mer osakliga och riktar sig paradoxalt nog ofta mot personer som utmärkt sig för att försöka bekämpa rasism och orättvisor. Kampanjerna kännetecknas av att de är urskillningslösa. Det är därför Arendt hamnar i samma kategori som Gilley. Det spelar ingen roll i vilken kontext Arendt skrev det hon skrev. Hon ska in i samma cell som Gilley. Och både Pinker och Wasow får följa med av bara farten. Klimatet som nu präglar universitet och öppna debatter har fått inslag som måste beskrivas som utrensningskampanjer. 

Även i Sverige drabbas individer av påhopp och protester på detta sätt, där det utmärkande draget utgörs av att den rationella dialogen upphört. Några av dem som har drabbats är Ann-Sofie Hermansson (se Mats Lindbergs artikel ”Postkolonial analys stödjer populismens syn på muslimer”, Respons 2/2020), Erik Ringmar (se recension av hans bok Befria universiteten! i Respons 2/2020), Germund Hesslow, Johan Grant och Inga-Lill Aronsson.

Efter att Hesslow i egenskap av neurofysiolog talat för studenter vid läkarprogrammet vid Lunds universitet om nedärvda skillnader mellan män och kvinnor, klagade en student och universitetet inledde en process, som Nathan Shachar liknat vid en inkvisition (DN, 2/6 2019). Psykologen Johan Grant genomförde så kallade ”externat” inom ramen för psykologprogrammet i Lund, där studenter fick studera gruppdynamik. Här ingick diskussioner om till exempel feminint och maskulint kodade ideal som sedan kritiserades av en grupp studenter. Det ledde slutligen till att Grant sparkades från programmet (SvD 16/2 2020). Statsvetaren Erik Ringmar gav en kurs som handlade om konservativa modernitetskritiker kring förra sekelskiftet. Trots att det helt enkelt inte gick att hitta kvinnliga författare i den genren fick kursen kritik av studenter som hänvisade till regeln om att minst fyrtio procent av kurslitteraturen ska utgöras av kvinnliga författare. Ringmar vägrade, med stöd från den feministiska filosofen Judith Butler, att gå med på ett förslag om att kvotera in texter av henne på kursen och det hela slutade med att han lämnade både Lunds universitet och Sverige.

Antropologen Inga-Lill Aronsson fick en fråga vid ett panelsamtal som anordnats för studenter i ABM (arkiv, bibliotek och museer) vid Uppsala universitet om hur man i historiskt material söker på begrepp som i dag är laddade. Hon svarade och gav ett exempel på att man helt enkelt måste skriva in de laddade orden, varvid fyra studenter protesterade mot att hon använt ett ord som hon i egenskap av vit och ”icke-rasifierad” inte har rätt att nämna. En videoinspelning från panelsamtalet censurerades omedelbart och institutionsledningen, tillsammans med universitetets likavillkorsspecialist, utredde frågan och klandrade därefter Aronsson. Efter en omfattande debatt tillkännagav Uppsala universitets rektor att Aronsson inte begått något fel, men trots det har anklagelserna från hennes institution och likavillkorsspecialisten inte dragits tillbaka. I utredningen dras slutsatsen att även om ingen enskild person pekades ut av Aronsson så var det ”[i]nte desto mindre […] olämpligt att använda det aktuella ordet”. Därefter lyfter utredarna fram att Aronsson intygar att omskolningen tagit skruv då hon erkänt att hon ”uttryckt sig på ett sätt som kunde uppfattas som kränkande och försäkrade att det inte kommer att upprepas” (”Utredning angående trakasseriärende, institutionen för ABM”, Uppsala universitet, 11/2 2019).

Vid svenska universitet har det blivit alltmer riskabelt att ta upp svåra eller känsliga frågor till diskussion, eftersom ett slags etikettering av åsikter allt oftare används som ett diskussionsveto. Ibland kan det vara lärares uppfattningar som på svag grund stämplas som till exempel rasistiska, koloniala, misogyna eller cisnormativa. Men min erfarenhet är att detta slags diskussionsveto allt oftare även används av studenter mot andra studenter. Syftet är inte nödvändigtvis att stänga ner diskussioner. Det kan handla om att någon bara vill göra bruk av termer och begrepp som hämtats från kurser som vi själva tillhandahållit vid universitetet. Kritiken formuleras inte alltid mot ett explicit påstående. Det kan handla om utsagor som övertolkas och sedan petas in i en struktur som anses vara förtryckande.

Men oavsett avsikten blir effekten ändå densamma: diskussioner stängs ner – för vem vill anklagas för att vara rasist, kolonial eller riskera att hamna i en position som implicit tolkas som att man hyser ett motstånd mot hbtq-rättigheter? Seminariet förvandlas till en plats där nyfikenhet ersätts av rädslan för att säga något fel. Det är inte svårt att hitta fler exempel på seminarier och forskningspresentationer där resultat från seriös forskning sveps åt sidan med hänvisningar till rasistiska konnotationer (se till exempel Jenni Sandström om SNS seminarium om hur studieresultaten i Sverige skiljer sig åt mellan utrikes- och inrikes födda, Respons 2/2020). Så här har det sett ut vid seminarier, i offentliga debatter och vid föreläsningar i tilltagande omfattning sedan början av 2000-talet, när de integrationspolitiska debatterna systematiskt började skjutas i sank genom att debattörer och forskare kom att använda osakliga anklagelser som ren taktik (Respons, 6/2019). Sedan dess har det blivit mer allmänt accepterat att utan saklig grund rikta allvarliga anklagelser mot debattörer, politiker och forskare. 

Det är klart att oseriösa inlägg, liksom ”fake news”, förekommit i alla tider. Men poängen här är att synen på dialog och hur vi hävdar ståndpunkter har förändrats på ett sätt som i sin tur fundamentalt förändrar villkoren för offentliga debatter och för universitetens undervisnings- och forskningsverksamhet. I dag går det följaktligen att till exempel döma ut svenskt bistånd genom att hänvisa till branschens ”problem med strukturell rasism” och påstå att en bidragande orsak till denna är att ”medarbetarna vid de flesta svenska biståndsorganisationer till övervägande del består av kvinnor från medelklassen”. (DN Debatt, 12/7 2020). Det är bara att påstå. Och akademikerkollegerna duckar. det lär tolkas som att man implicit är rasist och leda till att man utsätts för ett drev?

På motsvarande sätt kan forskare – i till exempel Lund och Uppsala – utan argumentation påstå att alla slags polisinsatser mot ”utsatta områden” är ett utfall av och en indikator på rasism (UNT 29/6 2020, Sydsvenskan 18/7 2020). Polisens arbete mot brott framställs i generaliserande termer som utövande av rasism – och en central orsak till rasism. Det går också att i en skattefinansierad upplysningsskrift påstå att hela vårdsektorn i Sverige präglas av rasism och koloniala värderingar (RFSU, 2017). Ingen tycks behöva förhålla sig till exempelvis opinionsmätningar som visar att svenska medborgare generellt sett gillar pluralism i samhället och litar på varandra i en utsträckning som är helt unik (SOM, 2020; Markus Uvell, 2018; Delmi, 2018:4). Mönstret handlar inte bara om att rasismanklagelser allt oftare utslungas på osaklig grund. Det handlar även om vad som hänt när till exempel frågor som handlar om miljöförstöring eller om sexuella trakasserier utlöst opinionsstormar som nått global omfattning och skapat aggressiva drev. Forskare som har velat fördjupa debatter och analyser genom att belysa fler sidor av ämnet hamnar på de anklagades bänk.

Den som vinner i kraftmätningarna är den som studenter, chefer och verksamhetsledare är mest rädda för. En medicinare som säger något om kön och biologiska faktorer är i sammanhanget litet värd i jämförelse med den som har statsideologin i ryggen och som dessutom kan skapa en mobb i sociala medier.

Sådana attacker skapar få kritiska motreaktioner och risken för att de forskare som gör sådana svepande och nedsättande generaliseringar kallas in för uppläxningar av likavillkorsspecialister eller etiska nämnder, eller att deras verksamhet läggs ner, är liten eller obefintlig. Om en universitetslärare däremot säger något som kan uppfattas som problematiskt inom det som kallas genusstudier, postkolonial teori eller postmoderna kritiska studier, resulterar det i anmälningar, utredningar och avstängningar. Med sådana obalanser förlorar arbetet för jämlikhet sin trovärdighet. När övertrampen blir för många kan universitet, likavillkorsspecialister och forskare inte längre betraktas som aktörer som främst vill värna öppenhet och rättvisa. Rättviseargumenten övergår till slut att uppfattas som slagträn i händerna på dem som vill tysta politiska motståndare. Den som vinner i kraftmätningarna är den som studenter, chefer och verksamhetsledare är mest rädda för. En medicinare som säger något om kön och biologiska faktorer är i sammanhanget litet värd i jämförelse med den som har statsideologin i ryggen och som dessutom kan skapa en mobb i sociala medier.

Fall som dessa gör det nödvändigt att ställa frågor om vad som håller på att hända med idén om rationell dialog som fundament för god samhällsdebatt och forskning. Frågan blir alltmer aktuell då omfattande protester av olika slag återkommer med större kraft, med kortare intervaller och allt oftare med samma krav – att meningsmotståndare ska tystas. Problemet har växt samtidigt som forskningen blivit alltmer politiserad. I Sverige tilltar den politiska styrningen genom skattefinansierade anslag genom att regeringen skapar direktiv inte bara om vilka frågor som får ställas och utan även om hur de ska besvaras. (DN, 29/5 2020; SvD, 11/3 2020). När politiseringen tilltar minskar betydelsen och värdet av argumentation och vetenskaplig bevisföring på rationell grund. Samförståndet om vad dialog och rationell bevisföring är, vilket dess värde är, luckras upp och kan vara på väg att försvinna där den behövs som mest. Hela forskningsfält inom samhällsvetenskap och humaniora glider i dag så långt ifrån varandra att deras företrädare varken kan tala med eller begripa varandra. I den klyfta som uppstått och vidgas tar sig de värsta mobbarna igenom – ofta med stöd av kampanjer i sociala medier. De som inte alls vill ha dialog eller förklaringar. De som har en så revolutionärt orienterad agenda att det inte finns plats för demokratiska grundprinciper. Det kommer nu motreaktioner – men vad leder de till? Vem kan hävda sig bara med ”ordets makt” om ingen respekterar spelreglerna för samtal?

Det kan te sig som självklart att vi måste kunna enas om spelregler för att samtalen ska kunna gå i en produktiv riktning. Det är avgörande att det finns logik och gränser mellan sakligt och osakligt, irrelevant och relevant. Det är dessutom nödvändigt att kunna enas om vad olika begrepp har för betydelse. Argument, angivna skäl och premisser måste kunna granskas, utvärderas och rangordnas. Och, som grundkursen i vetenskaplig metod i alla fall förr i tiden brukade lära ut, är ad hominem-attacker otillåtna. Självklarheter? Så är det inte längre. Nya regler tar över. De sanktioneras och förstärks av politiska och statliga aktörer, men de formuleras ofta som en respons på politiska händelser och omfattande rörelser som i dag skapas av, och formuleras i, sociala medier. 

Från framför allt yngre människors perspektiv – men även för en del äldre som kanske ingen tidigare lyssnat på – erbjuder sociala medier fantastiska möjligheter att påverka. De kan verka som en form av direktdemokrati. Den som får igång, eller ger sitt stöd till, en omfattande kampanj eller ett drev, får omedelbart ett inflytande som ett enträget arbete i ett politiskt parti kanske aldrig kan matcha. Men detta krymper samtidigt utrymmet för ordnad reformism, eftersom det blir allt fler som kräver ”Förändring nu!” med stöd från sociala medier – och effekten underblåses av politiker och verksamhetsledningar som är rädda för att bli uthängda eller som också ser sin chans att öka sitt inflytande. 

Som redan har uttryckts i många analyser har antalet klick och gilla-markeringar fått en avgörande betydelse för vad som anses ha nyhetsvärde. I sociala medier formuleras positioner och krav där mottagaren – eller måltavlan – är tydligt definierad. Men det viktiga i sammanhanget är att samma sak inte gäller avsändarna. Som Yascha Mounk skriver i The People vs. Democracy (2018) saknar sociala medier, till skillnad från dagstidningar och radiokanaler, redaktörer som kan hållas ansvariga för det som sägs. I de sociala medierna kan i princip vilka krav som helst formuleras och få genomslag. Om då makthavare och traditionella nyhetsredaktioner har som strategi att i största möjliga mån likna debatterna i sociala medier, och dessutom anpassa sig efter hur vindarna blåser i de sociala medierna, så hamnar demokratin snabbt på ett sluttande plan. Överdrifter och attacker får övertaget på marknaden för information och nyheter.

På sociala medier finns inga redaktörer. Foto Dan Kitwood / Getty images

Och ett sluttande plan tycks det vara. Utvecklingen går i fel riktning – och just nu alltför fort. I år sjunker enligt Freedom House graden av demokrati i världen för fjortonde året i rad. Det är vida omskrivet, debatterat och studerat hur högerextrema aktörer får allt större politiskt inflytande. De har varit särskilt effektiva i att utnyttja just sociala medier för sina syften. Men hoten mot demokrati, rationell dialog och det öppna samhället kommer från fler håll än så. I miljödebatten har allt fler aktörer krävt att demokratin måste pausas för att världen ska kunna räddas. Och så har politiseringen av universiteten uppenbart banat väg för rörelser som kräver olika former av censur. I USA har det politiska klimatet påverkats starkt inte bara av Trumpanhängare och Tea Party-rörelsen, utan även av extrema vänsterrörelser som seglar fram under rättviseflagg och som har sin bas vid universiteten. Under McCarthyismens höjdpunkt i USA ansåg endast en av åtta amerikaner i ett representativt urval att de inte öppet vågade uttrycka sina åsikter. I dag visar undersökningar på att den siffran har hamnat på fyrtio procent – kanske är den till och med så hög som sextio procent (”Persuasion” och ”Cato”, 2020). Flyttar vi vårt fokus till vår del av världen ser vi liknande rörelser. Per Wästberg har nyligen argumenterat för att självcensuren i europeiska medier under de senaste fem åren inte bara tilltagit dramatiskt – den får dessutom stöd från ”intellektuella” (SvD, 9/2 2020).

I Sverige görs, mig veterligen, inga enkätundersökningar som handlar om medborgarnas benägenhet till självcensur. Men i en studie om forskningsfrihet som genomfördes för några år sedan i tjugoåtta europeiska länder av utbildningsforskaren Terence Karran, Klaus Beiter och Kwadwo Appiagyei-Atua (2017) beskrivs Sverige som ett av de länder som har minst forskningsfrihet. Karran visade vid en särskild presentation som arrangerades vid Lunds universitet 2018 att på en fråga om huruvida anslagsansökningar hindrade forskare från att bedriva den forskning som deras akademiska instinkt angav som viktig, så höll ungefär sextio procent av de svenska respondenterna med. Resultatet är inte oväntat givet hur skattefinansierade anslagsgivare allt hårdare dikterar på vilket sätt forskningen ska bedrivas. Här skapas både självcensur och mekanismer för självselektering vilket resulterar i att kreativa individer väljer andra vägar än den akademiska. Varför skulle detta slags forskningsmiljö attrahera de mest självständigt tänkande individerna till våra forskarutbildningar? Politisering och en ängslig följsamhet i relation till hur opinioner ändras i sociala medier har lett till att grundläggande spelregler för både vetenskap och offentlig debatt inte längre anses vara skyddsvärda. Självfallet försäkrar alla aktörer i sammanhanget sitt stöd för demokrati och öppen debatt, men handlingarna, reformerna och alla direktiv som travas på varandra vittnar om motsatsen. 

Mot denna bakgrund blir det allt viktigare att erinra sig om att den verksamhet som universiteten bedriver, liksom den offentliga debatten, bör tillämpa gemensamma spelregler när olika slags intressekamper och motsättningar ska hanteras – inte minst för att det politiska handlande som denna hantering kan resultera i ska kunna betraktas som legitimt. Om vi inte lyckas försvara grundläggande principer om vad en rationell dialog är så kommer vi i framtiden att styras av dem som hävdar att demokratin egentligen är onödig eller till och med ett hinder för utveckling, eftersom den bara är ett slags ”teater”. Själva idén om vad ett samtal är, är nämligen avgörande för hur just demokratin värderas. För den som håller fast vid det rationella samtalets spelregler – även när det går emot egna intressen – betraktar just demokratin som en väg till allmänviljans förverkligande. Den som anser att alla samtal bara avspeglar maktrelationer tvingas av logiska skäl i förlängningen att dra slutsatsen att demokrati egentligen bara förleder folket och fördröjer en oundviklig slutstrid mellan olika politiska läger i samhället. 

Margaret Thatcher och Ronald Reagan, 1983. Foto Mark Reinstein / Alamy Stock Photo

Den senare idén är inte bara en extrem vänstertanke. Dagens rörelser, som hävdar att alla samtal och argumentationer främst avspeglar maktrelationer, bor nämligen nära granne med public choice-teorin. Under det sena sjuttiotalet propagerade public choice-teoretikerna alltmer ihärdigt för att människan är en egoistisk varelse som drivs av enkla incitament. Egenintresse och belöningar i form av makt och pengar beskrevs som de främsta drivkrafterna för människor. Empiriskt baserad forskning kunde i och för sig visa att så inte alls var fallet. Människor kunde visst tycka att altruism, yrkesstolthet, integritet, ära, traditioner, sisu, hederlighet och solidaritet kunde vara minst lika viktiga, om inte viktigare, än mer pengar i plånboken. Men så starkt blev genomslaget för Margaret Thatchers och Ronald Reagans reformer att individer i allt större utsträckning kom att behandlas som ”economic man”. Det antagandet har förändrat oss. När public choice-tänkandet blev dominerande trängdes många andra värderingar och incitamentsstrukturer ut. 

Public choice, omsatt i New Public Management-reformer, skapade en ny verklighet efter sin egen teoretiska avbild. Människor omskolades för att omvärdera vilket slags belöningar som skulle räknas. Följande faktum har definitivt underbetonats i debatten om hur vi hamnat i dagens kulturkrig i vilket censur och självcensur blivit utfallet: samtidigt som public choice vann terräng med tanken om att människor nyttomaximerar för egen vinning, växte sig den trend allt starkare som hävdar att samtal, debatter och det som presenteras som vetenskap, egentligen bara handlar om maktstrukturer. Dessa två perspektiv har huvudsakligen varit eniga i sin syn på människan och hennes drivkrafter – de stod aldrig i motsats till varandra. De utvecklades i symbios och passar ihop. Public choice hävdade att för individer handlar allt om egoistiska belöningar via makt och pengar, och motreaktionen sade egentligen inte emot detta, utan gick med på grundtesen: eftersom människors agerande bara handlade om nyttomaximering, så kunde det rationella samtalet ”avslöjas” som ett slags skådespel. När public choice-världsbilden spred sig formade den inte bara ett högertänkande. Den passade som hand i handske även för vänstern eftersom den hävdade att kontrarevolutionen måste genomföras genom att riva ner allt som verkar som ett slags legitimerande fasad för egoistisk maktutövning. Det rationella samtalet blev i den processen därmed utmålad som en gemensam klassfiende. 

Nog för att det är viktigt med källkritik och att förstå att individer, organisationer och ekonomiska- och politiska aktörer har intressen. Dessa idéer har den moderna samhällsvetenskapen aldrig varit motståndare till. Men det som från början var postmodernismens och konstruktivisternas viktigaste vetenskapliga bidrag – att lyfta fram nya studieobjekt och en god förmåga att blottlägga nya och viktiga maktrelationer – har producerat extrema rörelser som ensidigt styrs i sitt tänkande av premissen att allt vi människor gör tycks drivas av ett public choice-tänkande. Det har givit upphov till en världsbild som kan beskrivas som närmast paranoid. Den som försöker hävda att det finns andra ståndpunkter, andra intressen eller andra sätt att se på verkligheten, kommer snabbt att betraktas som en gemensam fiende i en pågående maktstrid. Det blir så eftersom den som vågar påstå att vi själva kan ändra spelreglerna så att det rationella samtalet återfår sitt värde berövar inte bara en part inflytande i konflikten – utan två.

Mot bakgrund av vad som här har framförts blir det som hände Ole Wæver förhoppningsvis mer begripligt. Från början betraktades han som en ledare för en viktig vetenskaplig förändringsprocess. Men när det akademiska klimatet radikaliserades var han inte beredd att följa med på tåget. Han var postmodern och konstruktivist – men av det slag som inte vänder sig mot rationell dialog. De som däremot gav upp tron på nyttan med dialog kom betrakta honom som mer än bara ointressant. Han förvandlades, kanske till och med utan att han insåg det själv, i deras ögon till fienden. Därför blev det nödvändigt att stöta ut och offra en akademiker som Ole Wæver. 

Litteraturlista:

  • Haidt, Jonathan & Lukianoff, Greg, The Coddling of the American Mind – How Good Intentions and Bad Ideas Are Setting Up a Generation for Failure (2018), New York: Penguin Press.
  • Karran, Terence, Beiter, Klaus & Appiagyei-Atua, Kwadwo, ”Measuring academic freedom in Europe – A criterion referenced approach”, Policy Reviews in Higher Education (2017 Vol. 1, Nmr. 2).
  • Mounk, Yascha,  The People vs. Democracy – Why Our Freedom Is in Danger and How to Save It (2018), Cambridge: Harvard University Press.
  • Uvell, Markus, Bakslaget – Radikalt etablissemang, konservativa medborgare (2018), Stockholm: Timbro.
  • ”Utredning angående trakasseriärende, institutionen för ABM”, Uppsala universitet, 11/2 2019.
Publ. i Respons 5/2020 695
TEMA | Vakta din tunga!
Relaterat
Tema

De som vill störta den rådande ordningen är ointresserade av konstruktiva möten

Den brittiske författaren och journalisten Douglas Murray hävdar i sin nya bok att samtidens tongivande aktivism präglas av olösliga paradoxer. Varför vill man tysta andra när man själv fått sin...


Sten Widmalm

Sten Widmalm är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Han medverkar regelbundet i svensk debatt i politik- och forskningsfrågor i bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och – såklart – i Respons. För närvarande ansvarar han för två forskningsprojekt: TOLEDO-projektet som handlar om politisk tolerans och som beskrivs i den nyutkomna boken Political Tolerance in the Global South – Images from India, Pakistan and Uganda, och Persona-projektet, som handlar om krishantering i EU. Dessutom har Sten Widmalm, tillsammans med Peter Oscarsson, gjort en fotoutställning med namnet ”Images of the Global South”. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...