Den 19 oktober 1965 hade Peter Weiss pjäs Rannsakningen – Oratorium i 11 sånger urpremiär på fjorton tyska teatrar, både i Väst- och Östtyskland – i sig anmärkningsvärt bara få år efter att taggtråd delat landet. Tysk-svenske författaren Weiss var redan ett namn och nu hade han tagit sig an ett ämne som hängde som ett mörkt ovädersmoln över de alltmer belåtna västtyskarna. Weiss hade följt den just avslutade rättegången i Frankfurt am Main mot 22 SS-män som tjänstgjort i Auschwitz. Teaterbesökarna hade säkert sina föraningar och de infriades – teaterkritikerna rapporterade att publiken var så tagen efter föreställningen att ingen applåderade utan bara lämnade salongerna under tystnad.
Rättegången som hade avslutats i augusti 1965 hade ruskat om det västtyska välbefinnandet. För många tyskar blev rättegången den första verkliga konfrontationen med vittnesmål och detaljerade fakta om Förintelsen. Visserligen hade Eichmann-rättegången 1961 och verkställandet av dödsdomen påföljande år bevakats av tysk tv och press, men den hade ju hanterats av israeliska åklagare och domare och inte på tysk hemmaplan. I början av 1960-talet var inte Auschwitz känt för allmänheten och det skulle dröja ytterligare tjugo år innan ”Holocaust” blev ett begrepp.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
