Analys/Reportage

Rätten att tro som man vill innebär inte rätten att göra som man vill

| Respons 2/2020 | 13 min läsning

En undersökning som Dagens Nyheter gjort visar att många svenskar är negativt inställda till vissa religiösa praktiker, främst sådana som förknippas med islam. I artikeln frågar man sig om religionsfriheten är hotad i Sverige. Religionsvetarna Göran Larsson och Simon Sorgenfrei varnar i sin analys för att inskränka religionsfriheten. Sverige var ett mindre fritt och i lägre grad demokratiskt samhälle före lagen om religionsfrihet infördes och en skärpning av den skulle heller inte nödvändigtvis ha någon effekt på de företeelser som upprör många.

Den 22 december 2019 publicerade Dagens Nyheter en stor artikel om attityder till religion och religionsfrihet med rubriken ”Partier och väljare splittrade när religionsfriheten ställs på sin spets”. I artikeln presenteras resultat från en undersökning om attityder till religion och religionsfrihet som DN låtit göra tillsammans med opinionsundersökningsföretaget Ipsos, bredvid kommentarer från privatpersoner och politiker, forskare och opinionsbildare. Undersökningen visade att många är negativt inställda till att flickor bär slöja, till omskärelse på pojkar, liksom till att människor av religiösa skäl inte vill ta i hand. Hela 79 procent uppges vara mot det som i artikeln kallas konfessionella friskolor. Det är tydligt att religiös praktik som förknippas med islam och till viss del med judendom möter mest negativa attityder. Drygt hälften av befolkningen visar sig också ha en generellt negativ inställning till islam, medan motsvarande siffror för kristendom och judendom är 14 respektive 13 procent.

Resultaten är inte överraskande för dem som följt Mångfaldsbarometerns statistik eller SOM-institutets årliga rapporter. Det är ungefär såhär det brukar se ut.

Att religionsutövning som upplevs som främmande väcker negativa känslor är inget nytt i Sverige, och de attityder som kommer till uttryck i DN/Ipsos undersökning har långa anor i Sveriges historia.

De flesta känner nog också igen attityderna hos olika väljargrupper. Väljare från V, MP och C uttrycker mest toleranta attityder. Även L:s väljare lutar åt en mer liberal eller tolerant hållning, medan S-väljare befinner sig i mitten. Inom KD finns en diskrepans mellan väljarna, som uttrycker mer öppna attityder, och partilinjen som står för hårdare krav på anpassning till majoritetskulturella normer. M och SD lockar väljare som uttrycker minst tolerant eller liberal hållning i religionsfrågor. Ledningen för M och KD tycks alltså ha gått i en mindre liberal riktning och närmat sig SD i dessa frågor.

Befolkningen är alltså splittrad i frågor som rör mångkultur och mångreligiositet och allt fler är negativa till vissa religiösa praktiker. Är religionsfriheten hotad, frågar man sig i artikeln.

Att religionsutövning som upplevs som främmande väcker negativa känslor är inget nytt i Sverige, och de attityder som kommer till uttryck i DN/Ipsos undersökning har långa anor i Sveriges historia. På kort tid, under efterkrigstiden, har Sverige gått från att vara ett religiöst och etnisk relativt homogent land, till att bli ett av Europas mest mångreligiösa samhällen. Under 1900-talet har Sverige samtidigt utvecklats till ett av världens mest sekulariserade länder. Det är inte konstigt att denna dramatiska utveckling väcker frågor och debatt. Att diskutera dessa förändringar är naturligtvis nödvändigt, och därför är det bra att DN/Ipsos och andra engagera sig i dessa frågor och lyfter fram synpunkter, attityder och principiella resonemang. I denna artikel vill vi bidra med några religionsvetenskapliga reflektioner.

Sverige var som sagt länge ett relativt homogent land i både etniskt och religiöst hänseende. Det har sina historiska orsaker. När Gustav Vasa grundade nationen gjorde han bruk av reformationens kraft som svepte över stora delar av Europa under 1500-talet. Genom att ansluta Sverige till reformationen kunde kungen själv ta kontroll över kyrkans rikedomar och dess infrastruktur. Präster och predikstolar blev propagandaorgan som kunde predika vikten av enighet under en gud och en kung. Enhetlighet i religionen sågs som en förutsättning för nationell sammanhållning. Vid Uppsala möte 1593 befästes att den evangeliska-lutherska läran skulle utgöra grund för en gemensam nationell identitet: ”Nu är Sverige blivet en man och alle have vi en Herre och Gud”, löd budskapet.

Medan kyrkomötet hade en enade funktion för Sverige fick den nya riktningen ödesdigra konsekvenser för de katoliker som fanns kvar i landet, men på sikt också för de samer som inte ville inordna sig under de lutherska lärorna. De som ställde sig utanför den nationella kyrkan gjordes fredlösa.

Men redan under 1600-talet skedde förändringar. I och med att Sverige utvecklades till en stormakt blev en provinsiell och exklusiv hållning i religionsfrågor otymplig. När gränserna förflyttades innebar det bland annat att andra trosbekännare kom att leva inom svenskt territorium. Samtidigt innebar den nya maktpolitiska rollen också ett ökat utbyte med andra europeiska stater. Ett utslag av dessa förändringar syns i den konungaförsäkran som Gustav II Adolf gav 1611, där han bland annat gav tillåtelse till katoliker och andra trosbekännare att vistas i landet så länge de inte missionerade. Senare bjöd kungen också in holländska kalvinister som gästarbetare för att bygga upp Göteborg. Dessa gavs då samma rättigheter som svenska medborgare.

Men under hela 1600-talet gick gränsen där, vid katoliker och kalvinister. I 1686 års kyrkolag befästes även att ”Judar, Turckar, Morianer och Hedningar, som här i riket inkomma, skola underwijsas i vår rätta Lära och befordras till Doop och Christendom”. Lagtexten fick därmed konsekvenser för judar och muslimer som frivilligt eller ofrivilligt bosatte sig i landet. Under 1600-talet genomfördes flera så kallade judedop – massdop av judar, ofta under kungens och adelns överinseende – och vi känner också till tvångsdop av muslimer under samma tid. Mest känd är kanske kamelskötaren ”Shiaba”, som i Storkyrkan 1692 gavs dopnamnet Nils. Han finns avbildad och porträttet hänger än i dag på Drottningholms slott.

Men under 1700-talet skulle maktpolitiska förskjutningar och demografiska förändringar göra även dessa restriktioner obsoleta. Redan 1715 kom ett sextiotal osmanska muslimer, judar och kristna till Sverige. De kom tillsammans med Karl XII:s karoliner som var skyldiga dem pengar efter åren i turkisk exil. Osmanerna stationerades huvudsakligen i Karlshamn och blev kvar i Sverige i fem år. Under tiden ville de naturligtvis praktisera sina religioner och då kungen var skyldig sultanen ofantliga summor var förhandlingsläget inte sådant att han kunde neka. Den 12 februari 1718 beslutade därför Karl XII att dessa muslimer, judar och orientaliska kristna skulle ha rätt att praktisera sin religion så länge det skedde bakom lyckta dörrar. Detta ”emedan de icke som undersåtare utan som främmande sig här i landet uppehålla”. Utrymmet skapades av att de som främmande alltså inte kunde avkrävas någon lojalitet med det nationella enhetsprojektet.

För det står klart i texterna som reglerade religionsfriheten under 1700-talet att religionen mer handlade om nationell lojalitet och social kontroll än om teologiska dogmer. År 1726 förbjöds så kallade konventiklar, religiösa sammankomster utan en statsanställd präst närvarande, eftersom sådana ansågs vara ett hot just mot den nationella gemenskapen. Religionens huvudsakliga uppgift, skriver Victoria Enkvist i Religionsfrihetens rättsliga ramar (2013), ”var att göra alla medvetna om kungens ställning på jorden men också att fostra medborgarna till trohet och till att bli pliktuppfyllande medborgare”. Det är en tanke som löper från Gustav Vasa in i dagens debattforum, där judars, muslimers och katolikers lojalitet med Sverige ifrågasätts, och där många upplever mångreligiositeten som ett hot mot nationell sammanhållning.

Under Gustav III påbörjades liberaliseringar av religionslagstiftningen. 1781 undertecknade han toleransediktet som gav katoliker och kalvinister rätt att bosätta sig i landet utan att konvertera, och året därpå judereglementet, som gav kapitalstarka judar möjlighet att etablera sig i Stockholm, Göteborg eller Norrköping.

Trots att den tolerans utlänningar av annan tro än den lutherska läran erbjöds genom dessa dokument kan upplevas njugg, var deras religionsfrihet större än den som erkändes svenska medborgare. Det skulle dröja ytterligare nästan hundra år innan svenska medborgare genom de så kallade dissenterlagarna fick lämna den nationella kyrkan, men då endast under förutsättning att man gick med i ett annat av staten godkänt trossamfund. Dit räknades katolska och ortodoxa kristna samfund, vissa frikyrkor, kväkarna, mosaiska (judiska) församlingen, den nyreligiösa Christian Science samt swedenborgarnas Nya kyrka.

Strindberg hyllas efter att ha friats från anklagelse om hädelse 1884. Foto: Wikimedia commons

I och med dissenterlagarna tolkas medborgarskapet alltså om. De bröt med den sedan århundraden förhärskande synen att svenskt medborgarskap och den evangeliska-lutherska läran hängde ihop. Men dissenterlagarna innebar inte full religionsfrihet och den nationella kyrkan hade fortfarande både klor och tänder kvar. Så sent som på 1880-talet kunde exempelvis Hjalmar Branting, som blev socialdemokratisk statsminister 1920, dömas till fängelse för hädelse. Även August Strindberg åtalades för hädelse för att ha behandlat nattvardsvinet och oblaten som vanligt vin och bröd i Giftas (1884).

Men den liberalisering som vuxit sig allt starkare under 1800-talet gick inte att hejda och kyrkan förlorade mer och mer makt och inflytande. De svenska hädelselagarna upphävdes 1949 och året därpå var Sverige ett av de länder som skrev under Europakonventionen, där just religionsfrihet betonas som en av de viktigaste rättigheterna att skydda. 1951 formulerades också en svensk religionsfrihetslagstiftning:

1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse. 2§ Det står envar fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra. 3 § För offentlig gudstjänst gälle ej andra hinder än sådana som i allmänhet äro stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde. 4 § Ej må någon vara skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse vare utan verkan.

Först i början av 50-talet fick svenska medborgare alltså rätt att själva välja vilket religiöst samfund de ville tillhöra eller om de helt ville stå utan religionstillhörighet. När lagen arbetades fram betonades att religionsfriheten var en fundamental rättighet i ett fritt och demokratiskt rättssamhälle. När den än i dag gällande regeringsformen antogs i mitten av 1970-talet skrevs också religionsfriheten in som grundlag: ”Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad […] religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion” (kap. 2, 1§). År 1995 beslutades slutligen att Europakonventionen och hela rättighetskatalogen skulle inkorporeras i svensk rätt. I konventionens tionde artikel heter det:

Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.

Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.

Efterkrigstidens lagändringar har alltså omöjliggjort vad som nu skulle uppfattas som statliga övergrepp i form av tvångsdop, landsförvisningar eller andra former av straff för fritänkande. Friheten att bejaka eller ta avstånd från religion har blivit en utmärkande tanke för världens demokratiska länder.

Detta är något som skiljer exempelvis Sverige från många av de länder som merparten av dagens invandrargrupper kommer ifrån. I flera länder i Asien och Afrika är det exempelvis fortfarande straffbart att byta religion eller att definiera sig som ateist. Den historiska bakgrunden och de fundamentala skillnader som finns mellan Sverige och flera andra av världens länder när det gäller friheten att få uttrycka eller avstå från religion är viktiga att ha med sig in i dagens diskussion om religionsfriheten. Sannolikt vill få svenskar ha ett samhälle där staten bestämmer över medborgarnas religion eller där religionskritiker åtalas och fängslas, som i slutet av 1800-talet, eller i länder som Saudiarabien eller Nordkorea i dag. I stället tycks det vara enskilda företeelser som förknippas med religion många svenskar vill slippa, som omskärelse, sjalar och religiösa friskolor. Men som vi ser i andra stycket i europakonventionens tionde artikel, citerad här ovan, är det individers religiösa tro som ges fullt skydd i lagen – inte alla möjliga handlingar förknippade med religion.

Genom att försämra medborgarnas möjlighet att fritt få välja eller avstå från religion skulle Sverige hamna på nivå med några av världens diktaturer och auktoritära stater.

Religionsfriheten omfattar alltså friheten att tro som man vill och att själv få välja om man vill delta i gudstjänst eller om man vill avstå. Men lagen ger inte människor rätt att handla hur de vill utifrån sina religiösa föreställningar – exempelvis är kvinnlig könsstympning eller barnäktenskap förbjudet i Sverige, även om vissa menar att detta är religiöst sanktionerade praktiker.

Det är därför inte givet att de frågor som sammankopplas med religion i DN/Ipsos undersökning kommer att skyddas av religionsfrihetslagstiftningen. Frågor som rör skola, handskakning, minareter och klädsel behandlas framför allt inom andra lagrum, som skollagen, arbetsrätten, bygg- och diskrimineringslagen. Det är inte på grund av invandring eller religionsfrihet som vi har konfessionella friskolor, utan dessa är snarast ett resultat av friskolereformen och politiska förändringar som ledde till omfattande privatiseringar under 1990-talet. Frågor som rör handskakning och minareter regleras inte heller av religionsfrihetslagen, utan av andra lagar som byggnads- och miljölagar, diskrimineringslagar, arbetsrätt etcetera.

Skärpningar i religionsfrihetslagstiftningen – alltså i Sveriges konstitution – skulle inte nödvändigtvis ha någon effekt på de frågor som många av de svarande i DN/Ipsos undersökning upprörs över. Ska vi förbjuda religiösa friskolor eller vissa kläder eller bestämma att alla medborgare måste hälsa på samma sätt, är det alltså sannolikt gagnlöst att göra inskränkningar i religionsfriheten som den nu är lagfäst. I stället är det ett helt batteri av andra lagar som måste skrivas om.

Att religionsfriheten, som en mänsklig rättighet, betonats så starkt, hänger samman med det ofattbara våld och den förföljelse som drabbade bland annat judar under andra världskriget. Mot den bakgrunden finns det all anledning att tänka både en och flera gånger innan vi genomför inskränkningar i religionsfriheten. Sverige var ett mindre fritt och i lägre grad demokratiskt samhälle före religionsfrihetslagstiftningen. Genom att försämra medborgarnas möjlighet att fritt få välja eller avstå från religion skulle Sverige hamna på nivå med några av världens diktaturer och auktoritära stater. En sådan förändring skulle varken gagna dem som vill bejaka religion eller dem som istället väljer en sekulär livsåskådning.

Göran Larsson och Simon Sorgenfrei är aktuella med boken Religion (Libris, 2019). För fördjupad läsning om religionsfrihet i Sverige, se Victoria Enkvists Religionsfrihetens rättsliga ramar (Iustus, 2013) eller Pia Karlsson och Ingvar Svanberg (red.) Religionsfrihet i Sverige (Studentlitteratur, 1997).

Publ. i Respons 2/2020 675
TEMA | Lurande hot mot kunskapsspridning

Göran Larsson

Göran Larsson är professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet. Läs alla texter

Simon Sorgenfrei

Simon Sorgenfrei, docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...