Tema | Meningslös och menlös forskning

Refuserad på grund av hudfärg

| Respons 6/2017 | 15 min läsning

Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir styrande för forskningen? Den inflytelserike antropologen Don Kulick vid Uppsala universitet blev nyligen refuserad av ett amerikanskt förlag på grund av att han som vit forskare skrev om en svart ursprungsbefolkning i Papua Nya Guinea. Respons har träffat Kulick som menar att aktivism och identitetsfrågor har gjort antropologin mer inåtvänd och okritiskt självgod. Allt färre forskare undersöker ämnen utanför sin erfarenhetshorisont.

Don Kulick, professor i kulturantropologi vid Uppsala universitet. Foto: Orlando Boström

Frågor kring etnicitet, minoritetsrättigheter, diskriminering och rasism har blivit allt viktigare forskningsområden inom humaniora och samhällsvetenskap. I fjol gjorde till exempel Vetenskapsrådet en särskild satsning på forskning om rasism och Uppsala universitet har samtidigt etablerat en särskild centrumbildning i ämnet. Vid Umeå universitet finns sedan millennieskiftet ett särskilt centrum för tvärvetenskaplig forskning om samer i samverkan med samiska aktörer och organisationer. Ett liknande nybildat forum för romska studier finns vid Södertörns högskola som behandlar romers och resandes kultur samt antiziganism. Detta är några exempel på forskningsinitiativ som speglar en bredare samhällsutveckling och politisk debatt med större fokus på identitetsfrågor.

Tillhör forskaren inte gruppen själv blir politiskt och moraliskt engagemang en kompensation och kan även i vissa fall vara en förutsättning för att kunna genomföra intervjuer eller få tillgång till arkiv.

Utvecklingen aktualiserar frågan kring vilket förhållande forskaren har till politisk aktivism. För den som (likt undertecknad) deltagit i konferenser och seminarier i Sverige inom ovannämnda områden är det uppenbart att allt fler forskare inte bara ser förhållandet mellan aktivism och forskning som en självklarhet; det kan också anses vara en nödvändighet för att till exempel beskriva samernas situation i Sverige. Tillhör forskaren inte gruppen själv blir politiskt och moraliskt engagemang en kompensation och kan även i vissa fall vara en förutsättning för att kunna genomföra intervjuer eller få tillgång till arkiv. Denna tendens är särskilt påtaglig inom antropologin, där deltagande observation och fältarbete hos olika subgrupper är centralt. Bland annat har den amerikanska antropologen Nancy Scheper-Hughes sedan 1990-talet argumenterat för vikten av en politiskt och moraliskt engagerad antropologi. Liknande ståndpunkter finns även inom andra ämnen. Identifikation med gruppen som studeras är centralt och ställs i motsats till äldre tiders distanserade forskare vilkas metoder i dag anses reproducera gamla maktstrukturer och förtryck.

Vilka konsekvenser får ett sådant engagemang för forskningen och hur verkligheten beskrivs? Antropologen Don Kulick har beskrivit denna typ av aktivistforskning med freudiansk terminologi som ett uttryck för antropologisk masochism. Forskaren framställer sig själv som hjälten som ska ge röst åt människor som lider genom att så mycket som möjligt identifiera sig med gruppen, utan att egentligen behöva känna något själv. Resultatet tillfredsställer i första hand ett underliggande begär hos forskaren att framstå i god dager, vilket även kan innefatta ambitioner om att positionera sig inom sitt eget sociala och akademiska sammanhang.

Men det uppstår också mer allvarliga problem för det akademiska samtalet och kontakten med offentligheten när identifikation och politisk positionering sätts framför argument och idéer. Detta blev nyligen uppenbart i samband med att Kulick skulle publicera sin senaste bok. Kulick har i sin forskning om genus, sexualitet och funktionalitet alltid rört sig inom områden där det finns starka intressegrupper. I Sverige är han mest känd för att ha introducerat och utvecklat queerteorin i svensk forskning, som kortfattat kan beskrivas som ett perspektiv som ifrågasätter den norm som utgår ifrån att allt och alla självklart är – eller borde vara – heterosexuella. Han började dock sin karriär genom ett omfattande fältarbete om ett litet odokumenterat språk på Papua Nya Guinea, som dessutom är på utdöende. Det är också detta ämne som är föremålet för hans senaste bokprojekt, bestående av korta essäer med samlade intryck från trettio års erfarenhet av fältarbete på Papua Nya Guinea. Denna gång vänder sig Kulick till en bredare publik. Men de amerikanska förlagen visade sig plötsligt vara ängsliga och ville inte publicera arbetet. Ett förlag föreslog mer diskussion och problematisering av Kulicks hudfärg. Ett annat sa rakt ut: vi vill inte publicera en vit man som skriver om svarta.

Respons träffade Kulick vid Uppsala universitet där han är professor i antropologi för att diskutera incidenten samt hur han ser på social aktivism och forskning.

Respons: Hur reagerade du på det inträffade?

Don Kulick: Jag hade inte väntat mig detta även om jag mött den här problematiken tidigare, till exempel när jag skrev en bok om gravt funktionsnedsatta människor. Det var ju bland rörelser inom denna grupp som slagordet ”Nothing about us without us” myntades. Jag förstår såklart varför det är viktigt för folk med funktionsnedsättning att hävda sig i förhållande till forskning. Men samtidigt anser jag ändå att det är viktigt att forska och skriva om ämnet oavsett om man tillhör gruppen eller inte. Trots att jag reflekterat över frågan rätt så grundligt så var det ändå förvånande att bli refuserad på grund av min hudfärg. Det var inte själva texten som förlaget reagerade på. Redaktören som läste manuset sade sig tycka om det. Det fanns inget rasistiskt eller problematiskt med texten i sig. Problemet var det faktum att jag inte tillhörde gruppen som jag skrev om. Det gjorde texten suspekt och – för det förlaget i alla fall – för kontroversiell.

Respons: Vad beror det på enligt dig?

Kulick: Det var ett amerikanskt förlag och det handlar om raspolitik i USA som är helt galen.

Respons: Vad menar du med raspolitik?

Kulick: Allt som har med ras att göra i USA sker i ljuset av att amerikanerna fortfarande inte kan handskas med slaveriets historia. Det handlar om att alla amerikanare är märkta av de groteska brott mot mänskligheten som slaveriet innebar. Men många vita förnekar och förtränger det, vilket med rätta gör många svarta människor rasande. Polariseringen är värre i dag än den har varit på många år och alla samtal om ras är otroligt känsliga. När en vit man skriver om svarta människor så är folk redo att utgå ifrån det värsta. Att svarta papuaner som bor i en avlägsen regnskog på andra sidan jorden knappast är före detta slavar i USA verkar vara ovidkommande. Förlaget som refuserade min bok ansåg nog att de konflikter som kännetecknar nutida amerikansk raspolitik är allmängiltiga över hela världen. I viss utsträckning har de nog rätt. Världen är rasistisk och jag som vit man måste handskas med detta faktum väldigt varsamt. Det som gjorde mig besviken och ledsen var förlagets antagande om att det var omöjligt för mig att göra det, på grund av min hudfärg. Budskapet förlaget förmedlade var att jag inte får skriva om en grupp som jag inte själv tillhör. Men om man anser att den som åker till ett annat land för att skriva om en annan grupp utför ett slags kolonialistisk, neokolonialistisk eller rasistisk handling, så cementeras i stället gränserna mellan grupperna.

Respons: Tycker du att den här tendensen har blivit mer påtaglig de senaste åren?

Kulick: Ja, det har blivit svårare de senaste åren, detta är bara ett exempel. Ett talande tecken i tiden är att forskning om djur och det som kallas posthumana studier har utvecklats starkt, både inom antropologin och i andra ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap. Jag tror att en av anledningarna till detta är att djur inte talar. För forskaren är detta tryggt. Djur kommer aldrig att ställa sig upp och anklaga dig för att vara rasistisk eller kränkande. De kommer inte att ifrågasätta vem du är och påpeka att du inte tillhör just deras grupp.

Respons: Men är det inte själva kärnan i den klassiska antropologin att studera skilda kulturer genom observationer?

Kulick: Ja, visst är det så och det är dessutom i grunden ett djupt humanistiskt projekt. De tidigaste antropologerna som Franz Boas, Margaret Mead och Bronislaw Malinowski argumenterade mot de dåvarande rådande antihumanistiska sätten att se på människor från främmande kulturer som primitiva djur. De visade att icke-västerländska grupper inte var enkla, utan tvärtom uppvisade häpnadsväckande komplicerade religioner, språk, traditioner, släktskapssystem och så vidare. Själva kärnan i antropologin var strävan att belägga att alla människor över hela världen delade en gemensam mänsklighet och hade ett gemensamt värde. Naturligtvis underlättades de tidiga antropologernas närvaro i avlägsna länder av kolonialismen, det har man aldrig förnekat. Men de bedrev ett kunskapsprojekt som var djupt humanistiskt.

Detta projekt blev problematisk under 1980-talet i kölvattnet av Edward Saids bok Orientalism. Boken är ett viktigt bidrag, som fick stora konsekvenser för forskningen. Said var egentligen ganska snäll mot antropologer, det var framför allt mot historiker och orientalister som han riktade sin kritiska spjutspets. Men antropologerna tog till sig Saids läxa om att producera kunskap om andra är ett sätt att förtrycka dem. Till denna epistemologiska ångest kom det enorma uppsvinget av identitetspolitik. De två företeelserna bidrog till att antropologer alltmer började känna sig ängsliga över vad ämnet traditionellt gjort, det vill säga producera kunskap om folk som var dramatiskt olika de antropologer som skrev om dem.

Respons: Hur märks detta inom ditt ämne i dag?

Kulick: Det märks till exempel när man tittar på dem som söker in till forskarutbildningen. Numera är det inte längre lika vanligt att man vill studera främmande kulturer. Tvärtom intresserar sig unga forskare och studenter hellre för erfarenheter som är deras egna. Om du är en vit medelklassbög så vill du bara studera andra vita medelklassbögar, om du är en latinakvinna så håller du dig till denna grupp och så vidare. Det finns många problem med det. Ett är att minoritetspersoner lätt begränsas till att bara få forska om sin egen grupp. Du är kvinna som är barn till somaliska invandrare: klart att om du vill forska om något så ska du forska om andra generationens somaliska flickor. Vad annars? Ett sådant synsätt begränsar också fantasin och nyfikenheten. För mig är hela tjusningen med antropologi att jag kan få betalt för att åka till ställen jag inte vet någonting om och lära känna människor som jag aldrig annars ens hade kunnat få möta. Jag kan lära mig av människor som är otroligt olika mig. Och så kan jag sedan förmedla vidare vad jag lärt mig genom mina böcker, artiklar och föredrag.

Respons: Men finns det inget positivt med en ökad medveten kring hur man förhåller sig till sin egen identitet?

Kulick: Det finns självklart något positivt med detta. Vi vet numera att vi inte kan skriva om människor som om de vore objekt. Vi måste också beakta kolonialismens och kapitalismens verkningar när vi skriver om människor. Vi får inte heller framställa avlägsna grupper som om de aldrig haft kontakt med omvärlden. Det var något som tidigare antropologer gjorde, men det gör vi inte längre. Dessutom vet vi att den kunskap som vi producerar kan användas emot dem vi skriver om och kan orsaka skada. Om man vet allt detta så blir man försiktigare, och det är jätteviktigt.

Problemet uppstår när vetskap om allt detta hindrar forskare från att våga studera andra kulturer, när rädslan att kanske göra fel blir så förlamande att man helt enkelt bara stannar hemma. Vem vinner egentligen på ett sådant ställningstagande? Den grupp på 200 människor i Papua Nya Guineas regnskog som jag skriver om? De kan inte läsa eller skriva. De dokumenterar inte sin historia, delvis för att unga människor i byn inte är intresserade av den – vilket vi har kristendom och kapitalismen att tacka för. Jag skriver om människorna där för att jag gillar dem. Jag tycker att de är intressanta. De lever ett annat slags liv än vad vi gör, de har ett annat sätt att förhålla sig till varandra, de har ett annat sätt att se på barn och uppfostra dem, de har ett annat sätt att se på världen. Jag tycker att de är värda att berätta om. De läser visserligen inte mina böcker, men under de över 30 år jag har besökt dem och bott hos dem har de aldrig uttryckt ett missnöje över att jag skriver om dem. Om 15 eller 50 eller 150 år så kommer det jag skriver vara den enda dokumentation som finns över deras liv i dag. Vem skulle vinna på om jag sade: ”Hoppsan, det jag skriver om er kanske kan uppfattas av någon som neokolonialistiskt, eftersom ni är svarta och jag är vit. Bäst jag packar ihop allting därför, och håller tyst”? Vad skulle de vinna på det? Jag vägrar att se mitt engagemang i dessa människor som en kränkning eller en förtryckande handling.

Problemet uppstår när samma politiskt färgade perspektiv som tände intresset för ett visst ämne i förväg också bestämmer svaret på forskningsfrågan.

Respons: Hur kan politisk aktivism påverka forskningens verklighetsbeskrivningar?

Kulick: Engagemang i politiska frågor får oss att upptäcka relationer, strukturer och maktutövningar av olika slag. Vi upptäcker dem för att vi ser världen på ett visst sätt. Att fundera på orättvisor och försöka kritiskt förstå dem är en drivkraft för min egen forskning och säkert för de flesta humanister och samhällsvetare. Problemet uppstår när samma politiskt färgade perspektiv som tände intresset för ett visst ämne i förväg också bestämmer svaret på forskningsfrågan. Att man bara bekräftar det man redan visste och inte är öppen för ett ämnes komplexitet. Att man därmed stänger av möjligheten till självkritik och självrannsakan. Då har aktivismen blivit svaret på frågan i stället för upphovet till att den ställs.

Respons: Vilken är risken med detta?

Kulick: Man tappar det kritiska perspektivet, eftersom man är så övertygad om sin egen förträfflighet och är så nöjd med sig själv därför att man ”ger röst åt utsatta”, som det heter. Forskningen riskerar också att bli ett slags lobbyverksamhet. När mer och mer forskningsmedel styrs av politiska beslut som plötsligt tillgängliggör en massa pengar för att forska om de ämnen som politikerna – inte forskarna – bestämmer är angelägna, då finns det en stor risk att den fria forskningen förvandlas till uppdragsforskning och att man som forskare blir självbekräftande i stället för kritiskt prövande. I dag ges det mycket pengar till rasismforskning, precis som det tidigare har satsats mycket på genusforskning. Forskare är inte dumma, självklart söker de pengar som finns att få. En hel del viktiga studier görs förstås, det måste man genast konstatera. Men man kan fråga sig hur fri sådan forskning egentligen är? Vågar de som får sådana öronmärkta pengar sticka ut hakan och kritisera de strukturer och idéer som ligger bakom dessa satsningar?

Respons: Men har inte du bidragit till att föra in det politiska perspektivet i forskningen genom att introducera queerteorin som ligger nära social aktivism?

Kulick: Bra forskning kan självklart vara politisk i bemärkelsen att den synliggör strukturer och maktförhållanden, vilket i bästa fall kan bidra till att samhället utvecklas i en mer progressiv riktning. Men vad som hände med queer i Sverige var att det politiska sprängstoffet med begreppet försvann väldigt fort. Jag har sedan slutet av 90-talet påpekat att queer blev ihjälkramat i Sverige. Det jag upplevde som subversivt med queerteori, till exempel att den inbjöd till spännande nya perspektiv på svåra frågor såsom sexarbete och pornografi – allt det försvann snabbt i Sverige. I stället för det kritiska och radikala, så kom queer mer att handla om harmlösa kulturella företeelser som melodifestivalen och om självklarheter som att man ska låta bögar och lesbiska vara som de är. Från att ha börjat som en anti-identitets-position, så blev queer dessutom i stället till ett nytt slags identitet, som ansåg sig vara bättre och mer progressiv än andra dammiga identiteter. Därför blev det till slut mer av ett självförhärligande och nedlåtande perspektiv än ett kritiskt perspektiv.

Respons: Hur tycker du att man kan hävda forskningens oberoende gentemot aktivism?

Kulick: Ett sätt kan vara att syna och ifrågasätta de premisser som aktivisterna förespråkar. Detta kan vara obekvämt, särskilt om man sympatiserar med de politiska budskapen och målen. När jag började studera antropologi i början av 1980-talet så läste vi mycket marxistisk antropologi eftersom lärarna på den tiden var vänsterradikala och skolade i den traditionen. Men vid mitten av 80-talet kollapsade hela paradigmet under sin egen orimlighet. Antropologerna som åkte ut till Afrika, Asien, Sydamerika eller Nya Guinea för att hitta marxistiska strukturer fick inte ihop det. I stället började de kritisera teorin och dess sätt att se på världen. Det är det som jag tycker borde vara vår uppgift nu också, att kritiskt syna de antaganden som alla i dag utgår från är fantastiska och självklara.

Johannes Heuman är historiker och redaktör på Respons.

Relaterat
Tema

Risken för menlös forskning är inte överdriven

Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och inopportun forskning. Men hur går det egentligen för dem som försöker sig på något sådant? Vetenskapshistorikern Alice Dreger har...


Johannes Heuman

Johannes Heuman är historiker och redaktör på Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...