Den kunskapsteoretiska relativismen har lanserats som en frigörelse från ett auktoritärt förnuft: det finns ingen objektiv sanning som alla måste foga sig efter utan bara en oändlig mängd perspektiv. Få – i synnerhet inte politiska aktivister – vill dock vara konsekventa relativister utan letar efter möjligheter att rangordna utsagor. (Det är ju trots allt ett viktig inslag i politiken att man vinner debatter.) Då blir man varse att relativismen har en auktoritär sida och att förnuftet har en demokratisk.
Enligt det sedvanliga sanningsbegreppet är vad som sägs det viktiga och alla påståenden kan prövas av vem som helst som anför empiriskt underlag och följer det vetenskapliga regelverket. Därför kunde den indiske autodidakten Srinivasa Ramanujan (1887–1920) komma från en liten by och bli accepterad som ett geni av världens ledande matematiker. Ser man till hur vetenskap faktiskt bedrivs så vet vi att till exempel pengar, grupptillhörigheter och fusk spelar en betydande roll, men att man inte alltid lever upp till idealet är inte en anledning till att förkasta det.
Förnekar man möjligheten att objektivt pröva utsagor och ändå vill kunna säga att vissa är bättre än andra, blir det avgörande vem som säger något. Förr – på många håll fortfarande – var det traditionen eller världsliga och religiösa auktoriteter överst i hierarkierna som bestämde. Numera finns det en tendens att skapa omvända hierarkier – den som befinner sig på botten ser klarast. Mönsterbildande tycks den ungerske marxisten Georg Lukács ståndpunktsteori ha varit; den säger att den som är mest förtryckt och antas ha minst intresse av att bevara den rådande ordningen urskiljer samhället klarast. Till saken hör att de mest förtryckta enligt detta synsätt behöver ett politiskt avantgarde som uttolkar deras villkor och talar om för dem vad de egentligen tycker.
Det är viktigt att ha respekt för människors erfarenheter, men i en politisk eller kulturell diskussion måste upplevelser kunna omsättas i argument som kan prövas.
Mer eller mindre genomtänkta varianter av ståndpunktsteorin har blivit allmängods i dag. Vem har egentligen rätt att uttala sig i olika frågor och vem har rätt att legitimera respektive avlegitimera debattörer? Nyligen ifrågasatte Alexandra Pascalido, programledare för SR:s ”Hur mycket rasism tål Sverige?” att den borgerliga opinionsbildaren Alice Teodorescu kunde uttala sig om huruvida Sverige var rasistiskt eftersom ”du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé”. En liknande position företräder författaren Lidija Praizovic som anser att vit svensk medelklass inte har rätt att skildra den svenska förorten. Det är viktigt att ha respekt för människors erfarenheter, men i en politisk eller kulturell diskussion måste upplevelser kunna omsättas i argument som kan prövas. Att vara utsatt innebär inte självklart att man är insatt.
Att det handlar om att lyfta upp dem som uppfattas som stående lägst nere i hierarkin kan te sig som ett utslag av ett rättvisetänkande, en vilja att ge dem ett slags kompensation. Icke desto mindre är det auktoritärt eftersom argument inte längre gäller. Också de som anses vara privilegierade har rätt till prövning av sina argument. Politiskt tror jag att dessa försök att invertera hierarkier har en förödande effekt. Det är populärt att avfärda frågeställningar och påståenden med att de gynnar Sverigedemokraterna, men jag tror att strävan att avlegitimera majoritetsbefolkningen som diskussionsdeltagare på vissa områden verkligen gynnar SD. Och har man väl etablerat principen att vissa på grund av etnisk tillhörighet inte är relevanta i debatten, kan den självklart plockas upp och användas till exempel mot invandrare.
