Det är lätt att hålla med Arne Jarrick och Janken Myrdal om att god forskning kräver distinkta och genomarbetade frågor (Respons 5/2015). Just därför finns det anledning att fråga sig om ett program i punktform kan hjälpa svensk humaniora framåt.
Jarrick och Myrdal tar avstamp i en kraftfull och svepande kritik av vad de kallar ”det postmoderna förstörelsearbetet” inom svensk humaniora. Kritiken är svår att bemöta, eftersom de inte nämner något exempel på denna destruktivitet. De klagar på att historiker efter denna postmoderna syndaflod inte längre vågar generalisera eller skriva synteser. Men stämmer det ens? Norstedts har ju nyligen gett ut ett åttabandsverk om Sveriges historia där många av dagens mest namnkunniga historiker, från Dick Harrison och Nils Erik Villstrand till Yvonne Hirdman och Kjell Östberg, har bidragit. Eller varför inte lyfta fram hela det fält av globalhistorisk forskning, som på senare år resulterat i en uppsjö djärva synteser. Exemplen kan mångfaldigas.
En sak bör vi i alla händelser ha klart för oss: svepande kritik av postmodernism är knappast en lyckad strategi för att återvinna allmänhetens förtroende för humaniora. Därför är det förvånande att Jarrick och Myrdal försöker hälla bensin på en sedan länge falnad konflikthärd mellan traditionalister och postmodernister.
Inte blir det tydligare när vi vänder blicken mot det reformprogram som Jarrick och Myrdal tecknar. Inspirerade av Hilbertproblemen inom matematiken formulerar de 15 frågekomplex som de menar att humanistiska forskare bör ägna sig åt. Urvalskriterierna för frågorna är att de ska vara väsentliga, huvudsakligen obesvarade samt möjliga att besvara.
Därför är det märkligt att de 15 ”obesvarade” punkterna fångar flera av de mest centrala och välutforskade områdena inom dagens humaniora. Hur många arbeten har inte skrivits om varför vissa normer bevaras och andra förändras, eller hur viss kunskap förändras och annan kunskap stöts bort? Ironiskt nog har mycket av denna forskning för övrigt inspirerats av det Jarrick och Myrdal avfärdar som postmodernism!
Dessutom kan man fråga sig vad Jarrick och Myrdal menar med att deras problem är möjliga att besvara, eftersom de i flera fall har sysselsatt filosofer i årtusenden. Här återfinns de mest grundläggande frågorna kring den individuella existensen och samhällets funktion. Menar de på allvar att exempelvis ”sambandet mellan det sammanhållande och det konfliktfyllda i ett samhälle” kan besvaras med ett resultat som gör att vi sedan, likt en matematisk lösning, kan gå vidare och inte mer behöva ägna oss åt frågan?
Genom att inspireras av Hilbertproblemen tycks Jarrick och Myrdal helt ha glömt bort en fundamental skillnad mellan humaniora och matematik. Medan matematikens problem och svar i någon mening kan beskrivas som eviga – där 1 + 1 = 2 gäller i alla tider och, förmodligen, i alla delar av universum – kan inte humanistisk kunskap reduceras till formella axiom. Eftersom humaniora berör ständigt föränderliga fält i form av människa och samhälle måste också forskningen befinna sig i ständig rörelse, inte minst eftersom kontexterna i vilken forskningen tillkommer och görs tillgänglig också förändras. Att humaniora i den meningen är känslig för kulturella och sociala processer behöver emellertid inte ses som en svaghet, utan är tvärtom en tillgång i vårt arbete. Medan den överväldigande delen av allmänheten varken har intresse för eller kunskap om matematikens frågor lyckas humanister hela tiden resonera kring problem med direkt relevans för samhället, från migration till erotik (för att ta två av Jarrick och Myrdals exempel). Det vore förödande om humanistiska forskare föresatte sig att försöka hitta eviga svar på frågor vilkas lösningar till sin natur är i ständig förändring. Att söka naturlagar i mänskligt tänkande och handlande genom historien vore inte bara ett steg tillbaka, utan också ett underkännande av humanisters specifika kompetens. Historiker bör historisera mer, inte mindre.
Ytterligare ett väsentligt problem förtjänar att påpekas. Matematikern David Hilbert riktade sina problem till det internationella vetenskapssamfundet. Om humanistisk forskning ska kunna vara relevant och förtroendeingivande i en globaliserad värld måste givetvis också de övergripande forskningsinitiativen tillkomma genom gränsöverskridande samtal. Frågorna kan inte utgå från en svensk kontext. Vi måste kunna ställa högre krav än så på både dagens och framtidens humaniora.
Björn Lundberg är doktorand i historia vid Lunds universitet.
Svar till Björn Lundberg
Lundberg inleder sin replik med att hänvisa till pågående nationella och internationella syntesförsök, det vill säga med att påstå att det vi efterlyser redan finns, och avslutar med att avråda från sådana generaliserande strävanden eftersom allt är statt i ”ständig förändring”. Så hur vill han ha det? Är de exempel han ger avskräckande eller efterföljansvärda?
Sitt första påpekande kan Lundberg i någon mån ha rätt i, även om åttabandsverket om svensk historia knappast är exempel på det vi efterlyser och de internationella exemplen i allmänhet är för dåligt förankrade i solid empiri för att leva upp till våra anspråk. De avslutande varningsorden, däremot, belyser just det vi beklagar: att humanvetare är alltför obenägna att söka generella mönster i den mänskliga tillvaron. Att den mänskliga tillvaron är variationsrik i tid och rum är inget skäl att låta bli. Den mänskliga interaktionen är unik på många sätt – men inte unikt varierad. Och det mänskliga tänkandet svävar inte fritt ovanför alla de materiella processer det påverkar och påverkas av. Om vi nöjde oss med att registrera variationen utan att försöka se om något återkommer eller om det finns generaliserbara mönster i förändringen, skulle vi inte ha kommit ett tuppfjät utöver den närsynta vardagskunskapen.
Det betyder inte att det går att nå slutgiltiga svar på våra frågor, lika litet som naturvetarna kan det på sina frågor. De utvecklar, modifierar och avvisar oupphörligt sina resultat – som vi. Dessutom ser vi i dag ett produktivt närmande mellan de båda huvudgrenarna i vetenskapen, och de frågor vi ställer är på intet sätt begränsade till humaniora. När det gäller osäkerheten i svaren på de vetenskapliga frågorna skiljer sig humanvetenskapen (och naturvetenskapen) från matematiken, vilket vi också framhöll i vår artikel (vilket Lundberg lätt upptäcker vid omläsning).
Lundberg menar vidare att kritiken av postmodernismen är onödig, bland annat därför att den i själva verket inspirerat till sådan här forskning. Det tror vi inte, särskilt som den envist reducerat sådana synteser till ”berättelser” och härigenom ställt sig i vägen för de stora empiriska studier som krävs för att vi ska nå säkrare kunskap om just de frågor vi reser. Ta frågan om kunskap, där postmodernisterna bara har sitt eget kunskapsmotstånd att erbjuda, medan vi vill utveckla forskningen om vilka faktorer som påverkar kunskapens genomslagskraft. Resultaten måste baseras på konkreta och empiriska rön som naturligtvis måste kunna både förkastas och antas.
Lundberg hävdar inte bara att dagens forskare redan ägnar sig åt våra frågor, utan att de ”sysselsatt filosoferna i årtusenden”. Några har de berört, det är sant, men långt ifrån alla, och inga av dem med de empiriska ambitioner vi efterlyser eller med det historiska perspektiv som präglar flertalet av dem. Men vi välkomnar goda filosofer att delta i forskningen kring de frågor vi rest.
Vi har inte valt frågorna för att skänka legitimitet åt humaniora eller för deras potential att vara populära, utan därför att vi ser dem som väsentliga och obesvarade. Till exempel är vårt intresse för erotikens plats i mänskligt liv primärt betingat av en egendomlig ovilja inom vetenskapen att beröra den vardagliga sexualiteten som vi tror utgör ett helt centralt element i samhällsbygget genom hela vår historia. Det är, slutligen, inte heller så att vi vill att diskussionen ska begränsas till Sverige, utan tvärtom så att vi sedan länge planerat att föra ut den på den internationella arenan. Men någonstans måste man ju börja.
Arne Jarrick & Janken Myrdal.
De stora forskningsfrågorna om människans villkor
I kölvattnet av postmodernismen förmår inte den humanistiska forskningen längre formulera distinkta och relevanta frågor som leder till falsifierbara svar, vilket är nödvändigt för att samhället ska återfå förtroendet för...
