Respons talar med tre författare om historia och fiktion

Skönlitteraturen formar vår bild av det förflutna och bidrar med nya perspektiv. Men den svenska historieforskningen för sällan någon dialog med författare eller ifrågasätter deras tolkningar, trots att romaner och filmer har betydligt större inflytande än vetenskapliga monografier och artiklar. Författarna Kristina Sandberg, Steve Sem-Sandberg och Gabriella Håkansson svarar på frågor om hur de skapat sina romaner och hur de ser på förhållandet mellan historia och fiktion.

Den amerikanske historiefilosofen Hayden White introducerade ett stråk av osäkerhet inom historievetenskapen på 1970-talet. Genom att framhäva de retoriska dragen inom disciplinen i sitt klassiska verk Metahistory (1973) visade White hur gränserna till fiktion är flytande. På universiteten hade historikerna tidigare trott att de enbart speglade det som hänt i det förflutna. White menade i stället att historieskrivningen i första hand återgav språkliga konventioner för hur en text ska se ut och betonade disciplinens släktskap med konst och litteratur. Detta synsätt fick stort inflytande inom historiefilosofin på 80-talet och framåt som en del av vändningen inom ämnet mot språk och retorik – fortfarande påtaglig även om få anammat filosofin fullt ut. Dagens forskning har blivit mer medveten om hur vetenskapen också konstruerar tolkningar av det förflutna och hur dessa uttrycks i berättelser.

När den historiska vetenskapens traditionella tolkningsföreträde ifrågasattes borde rimligen de konstnärliga berättelserna av det förflutna tas på större allvar av forskare.

Denna utveckling är välkänd inom ämnet. Men sökarljuset kan också riktas mot skönlitteraturen: vad har de uppluckrade gränserna mellan fiktion och historieskrivning inneburit för den litterära gestaltningen av det förflutna? När den historiska vetenskapens traditionella tolkningsföreträde ifrågasattes borde rimligen de konstnärliga berättelserna av det förflutna tas på större allvar av forskare. Reaktionen från akademiskt håll är dessvärre oftast obefintlig; romaner, filmer och konst om centrala identitetsskapande händelser som världskrigen, religiositet under medeltiden eller det moderna samhällets framväxt passerar utan närmare diskussion, trots att de fiktiva framställningarna – inte akademiska avhandlingar – direkt formar allmänna föreställningar om det förflutna och även presenterar nya perspektiv. Inte heller författarnas metoder, uppsåt och bevekelsegrunder diskuteras i någon större utsträckning.

En klassisk definition av den historiska romanen gavs av den marxistiske litteraturteoretikern Georg Lukács på 1930-talet. Han tog fasta på att de gestaltade karaktärerna skulle tänka, tala och handla i överensstämmelse med den historiska period vari handlingarna utspelade sig. Om detta krav inte uppfylls rör det sig om en kulissroman där den specifika historiska tiden är betydelselös. För Lukács var den skotske författaren Walter Scott genrens viktigaste förgrundsgestalt. Böcker som Ivanhoe fick ett stort inflytande under en tid då romanen blivit ett massmedium. Här var inte historien bara en bakgrundsfond. Scott sökte gestalta individer så trovärdigt som möjligt utifrån deras historiska sammanhang. Medan historia och fiktion tidigare i Europa hade rört sig i ett mer flytande gränsland innebar 1800-talet att gränserna började etableras. Den historiska romanen blev ett slags hybridform när den vetenskapliga disciplinen också tog sitt första steg mot professionalisering.

Men den historiska romanen utmanade under denna tid i första hand inte historievetenskapen, utan snarare den litterära subjektiviteten och fantasin. Ibland handlade det om att gestalta allmänmänskliga problem genom att förlägga handlingar till noggrant rekonstruerade historiska miljöer. Ibland stod litteraturen i direkt reaktion mot upplysningstänkandets rationalitet och gav näring till föreställningar om folkgemenskap. Historievetenskapens tolkningsföreträde var fortfarande inte givet. Friedrich Nietzsche hörde till dem som dömde ut disciplinens torra sökande efter fakta i konflikt med verklig förståelse. Denna hållning blev omodern på 1900-talet då historiedisciplinen alltmer fick en auktoritativ och oberoende ställning i demokratierna. Samtidigt tappade den historiska romanen en del av sin litterära prestige med modernismens genombrott och blev i första hand en folklig genre, uppburen i Sverige av författare som Frans G. Bengtsson och Vilhelm Moberg.

I dag har alltså klockan i någon mening vridits tillbaka till tidigare epokers mer flytande gränsdragningar – naturligtvis med starka motreaktioner. Inom det skönlitterära fältet har den postmodernistiska leken med fakta och fiktion också förnyat den historiska romanen och bidragit till att genren återfått sin prestige med författare som Umberto Eco och Jeanette Winterson. Även mer traditionella historiska romaner har ökat i popularitet. Det är i dag svårt att tala om någon enhetlig historisk genre inom skönlitteraturen. Däremot visar de senaste årens Augustprisnomineringar ett växande antal viktiga svenska romaner som låter en definierad historisk miljö på olika sätt bli styrande för innehållet.

En viktig funktion som den historiska romanen och dess subgenrer har haft de senaste decennierna är att lyfta fram underrepresenterade erfarenheter. Romanen fungerar då som ett slags korrektiv till historieforskning eller dominerande föreställningar om det förflutna ute i samhället. Nobelpristagen Toni Morrisons Älskade (1989) är en skildring av det amerikanska slaveriet utifrån en kvinnas erfarenhet. Romanen fick ett stort genomslag i USA då den omprövade synen på denna historiska period genom att visa hur slaveriets trauma fortsätter att hemsöka drabbade familjer. Boken har lästs som ett polemiskt inlägg mot nostalgiska skildringar av samma period. På detta sätt blir romanen och de historiska erfarenheter som skildras del av ett politiskt ifrågasättande av en rådande maktordning.

Detta har varit en målsättning inom den feministiskt orienterade litteraturen, där historiska erfarenheter spelat en viktig roll för att antingen exponera förtryck av olika slag eller visa upp kvinnor som på olika sätt bryter sig loss från samhällets normer och förväntningar. I Kristina Sandbergs uppmärksammade och prisbelönta trilogi Romanen om Maj skildras decennierna kring folkhemmets uppbyggnad från slutet av 1930-talet och trettio år framåt. Under denna tid genomfördes en rad viktiga välfärdsreformer inom arbetsliv, sjukvård och skola. Samtidigt skapades en allt starkare uppdelning mellan män och kvinnor som först luckrades upp under slutet av perioden. Husmodern var ett slags samhällsideal som band samman kvinnoöden från både stad och landsbygd och skilda klassmiljöer. Gifta kvinnors deltagande på arbetsmarknaden kom att kritiseras och motarbetas. Den nya genusordningen var en del av det moderna samhällskontraktet.

Sandberg gestaltar i romantrilogin de rådande föreställningarna om genus och klass genom ett nära porträtt av hemmafrun Maj i Örnsköldsvik som får bära upp det svenska folkhemmets kvinnosyn. Böckerna har fått ett stort genomslag i Sverige och Respons träffar Sandberg på kulturhuset i Stockholm under en hektisk period av resor runt om i landet för att möta läsarna.

Respons: Hur skulle du beskriva ditt perspektiv på den svenska historien i romantrilogin?

Kristina Sandberg: Jag sysslar hela tiden i mitt skönlitterära skrivande med något slags låghet. När jag började skriva skönlitterärt handlade det om berättelser som jag saknade. Jag intresserar mig för varför vissa saker anses vara låga och inte intressanta. Varför beskrivs vardagslivet som det lilla livet? Det är ju i själva verket så tydligt under 1900-talet när folkhemmet byggs upp att alla idéer om samhället kommer in i just kökets och hemmets sfär. På något sätt vill jag vrida om den allmänna bilden av perioden och just visa att hela vår 1900-talshistoria också pågick här. För det fanns ett samhällsideologiskt perspektiv om att kvinnorna skulle förverkliga det moderna samhället i hemmet. Kvinnorna var därmed i allra högsta grad delaktiga i modernitetsbygget. Men det sorgliga var att de nästan kom att stängas in i hemmet och inte hade samma möjligheter som män att också vara verksamma på andra arenor i samhället.

Respons: Har du någon ambition att ompröva vår syn på den här perioden?

Kristina Sandberg: Egentligen har den historieskrivningen redan gjorts av till exempel Yvonne Hirdman och Boel Berner som jag läste mycket inför den här trilogin. Men även om det finns flera som har forskat om detta tror jag att den allmänna kunskapen om perioden innehåller stora luckor. Min uppfattning är att det är ganska få som känner till hur husmodern var ett ideologiskt imperativ i det svenska samhället under denna tid. Detta har jag velat synliggöra med hjälp av redan gjord forskning för att berättelsen om Maj ska vila på en så trovärdig grund som möjligt.

Respons: Hur har du gått tillväga för att uppnå detta?

Kristina Sandberg: Jag behöver inte bygga min berättelse på källor på samma sätt som en historiker. Men jag försöker grunda berättelsen i rimlighet ändå. Här finns naturligtvis uppenbara risker när jag skildrar hur Maj tänkte under denna tid. Förutom forskning om perioden har jag gått igenom källmaterial som dagböcker, brev, kokböcker, husmoderns köksalmanacka och handböcker till husmödrar. Dessa källor har också hjälpt mig att kunna leka med språket från den tiden. Även minnen av min mormor och farmor har varit viktiga för arbetet och som jag kunnat jämföra med forskning. Vissa har undrat varför Maj inte gör uppror. Men det beror just på att jag har försökt grunda berättelsen i den klassresenär som Maj är och försökt förstå hur det är för henne att komma in i en mer borgerlig miljö. En kvinna med andra förutsättningar än Maj hade kanske gjort andra val.

Respons: Hur viktigt har det varit för dig att skapa en trovärdig och representativ berättelse?

Kristina Sandberg: Det är en del av mitt kontrakt med läsaren att den här romanen vilar på någon form av realism och inte myt och saga som skönlitteratur också kan göra. Samtidigt har det ändå varit viktigt för mig att berättelsen har sin största trohet mot själva texten. Ibland får rytm och språklig klang gå före det torrt korrekta. Som till exempel i första delen av trilogin då Maj firar jul och det är otroligt många maträtter. Jag har läst om julbordets etnologi och vet att kanske inte heller en borgerlig familj som Maj gifter in sig i hade så mycket mat på 30-talet. Men för att gestalta den upplevelse Maj känner efter sin klassresa till bättre omständigheter så måste det upplevas språkligt att maträtt efter maträtt kommer in. Här har det konstnärliga fått överhanden.

Respons: Vad tycker du att en skönlitterär berättelse som behandlar en historisk period kan tillföra den historiska forskningen?

Kristina Sandberg: Som författare ägnar jag mig ytterst åt språk och berättelser. I mitt fall har det kanske varit att hitta ett språk som kan skildra Maj. Den akademiska forskningen kan inte komma in i en fiktiv karaktär såsom jag har tillåtit mig att gå in i Maj, hennes tankevärld och kroppsliga förnimmelser. Detta är skönlitteraturens frihet och styrka. Samtidigt kan jag se en tendens att skönlitteraturen kan vara alltför upptagen av den unika berättelsen eller den önskvärda berättelsen. Vi kanske inte skulle använda ordet hjältar, men när en författare söker en dramaturgi passar ofta det som avviker och då missar vi det allmänna, en trovärdig och mer representativ berättelse. Inom feminismen har det varit viktigt att lyfta fram kvinnor som kämpat för att förändra samhället mot ökad jämställdhet för att visa att det inte finns någon ”naturlig” ordning för hur kvinnors och mäns liv ska gestaltas. Men vi riskerar att gå miste om andra berättelser, till exempel den om husmodern under 1900-talet som inte gör uppror. Därför är det bra att den genusinriktade akademiska forskningen gör bilden av kvinnors liv genom historien mer komplex.

Respons: Har du också försökt skriva emot denna tendens att skapa en drömbild?

Kristina Sandberg: Ja, det har jag. Det finns en spänning mellan de önskvärda berättelserna som visar på vad som skulle kunna vara möjligt och de som skildrar hur samhället kanske mer faktiskt såg ut. Båda berättelserna behövs. Men jag tror att det finns en större press på kvinnliga författare att skriva om kvinnor som inte bekräftar det förväntade om kvinnor. För mig har det varit viktigt att skildra vilka samhällsstrukturer som skapar och begränsar både mäns och kvinnors liv och vad som gör det svårt att förverkliga utopier.

Respons: Hur har läsarreaktionerna varit på Romanen om Maj?

Kristina Sandberg: Jag har fått många positiva reaktioner från läsare som känner igen Maj i sin mamma, mormor eller farmor. Det visar att jag kanske har lyckats göra ett trovärdigt porträtt av en hemmafru från den tiden. Många tycker att de får syn på hur starkt den här tidens tankar om kvinnors omsorgsplikt finns kvar som ett arv och en realitet även i dag.

Den moraliska viljan att synliggöra marginaliserade erfarenheter delade också den tidiga litteraturen kring Förintelsen. Den vittnade om en verklighet som de framåtblickande, efterkrigstida samhällena till en början hade svårt att ta in. Förhållandet mellan historia och fiktion har ställts på sin spets när det gäller Förintelsen. Till skillnad från husmödrarna finns här också en hel kanon av både skönlitterär och vetenskaplig litteratur. Redan direkt efter kriget började författare att gestalta erfarenheter av deportation, ghetton, läger och motstånd av olika slag. De tidiga författarna var oftast överlevare och tog ibland hjälp av fiktiva grepp för att skildra egna upplevelser. Verk av författare som Elie Wiesel, Primo Levi och Tadeusz Borowski har därför varit svåra att genrebestämma och har omväxlande betraktats som vittnesskildringar och romaner. Att påvisa de estetiska och skönlitterära ambitionerna behöver inte nödvändigtvis vara detsamma som att ifrågasätta autenticitet i berättelserna.

Litteraturen kring Förintelsen kom emellertid snabbt att expandera till författare som inte upplevt förföljelserna. Ett centralt problem för dessa gestaltningar har varit hur erfarenheterna ska kunna representeras, utan att förminska eller förvanska Förintelsens verklighet. Inte sällan har denna litteratur gett upphov till diskussioner kring huruvida representationerna varit trovärdiga eller om den litterära överlagringen av minnet inneburit en förvanskning av historien. Samtidigt har litteraturen har också fungerat som ett slags samvete för tabubelagda krigserfarenheter och öppnat upp för nya sätt att utforska existentiella och moraliska problem. I dag utgör de fiktiva framställningarna av den nazistiska utrotningspolitiken den mest inflytelserika dialogen med den här historiska perioden.

Till skillnad från i många av de europeiska länder som varit ockuperade finns det ingen betydande svensk litteratur kring Förintelsen. En författare som dock gjort delar av denna verklighet till spelplats för sina romaner är Steve Sem-Sandberg. Hans Augustprisbelönade roman De fattiga i Lódz har översatts till ett 20-tal språk och rönt stor internationell uppmärksamhet. I romanen, som bygger på omfattande arkivforskning, skildras det inre livet i ghettot Lódz som leddes av den mytomspunne och kontroversielle personen Mordechai Chaim Rumkowski, som själv tillhörde de sista som deporterades. Sem-Sandbergs senaste roman De utvalda är förlagd till kliniken Spiegelgrund i Wien där barn utsattes för medicinska experiment och närmare åttahundra dödades som en del av det nazistiska eutanasiprogrammet. I centrum för romanens intrig står en av de intagna och den ansvariga sjuksköterskan Anna Katschenka, som ställdes inför rätta efter kriget.

Respons når Steve Sem-Sandberg per telefon i Wien för att diskutera arbetet med dessa två romaner och förhållandet mellan historia och fiktion – det sistnämnda är ett ämne som han direkt reserverar sig mot.

Steve Sem-Sandberg: Jag är mer intresserad av de människoöden jag skildrar, konkreta situationer som de befinner sig i och moraliska dilemman som de tvingas utstå. Historien är bara en bakgrund till allt detta.

Respons: Jag gör en annan läsning av historiens funktion i De utvalda och De fattiga i Lódz. För mig spelar historien en betydligt viktigare roll i bemärkelsen att den styr romankaraktärernas handlande.

Steve Sem-Sandberg: Det övergripande temat för dessa romaner är snarare i vilken mån människor formas eller deformeras av sociala och politiska omständigheter som de lever under och om det finns en fri vilja, en möjlighet att själv hävda och definiera ett moraliskt ansvar. Hela den här moraliska determinismens problem – om man vill kalla det så – förkroppsligas i De fattiga i Lódz av Mordechai Chaim Rumkowski som utses av nazisterna att vara den person som har att effektuera utlämnandet och i förlängningen också mördandet av de judiska invånarna.

Respons: Vad fick dig att välja denna historiska tid för romanerna?

Steve Sem-Sandberg: Det som konkret utlöste De fattiga i Lódz var att jag reste till Lódz i ett helt annat ärende och blev både förskräckt, medtagen och på ett märkligt sätt gripen av det faktum att mitt i denna stora polska industristad så existerar fortfarande detta sår från andra världskriget i form av förfallna byggnader som står kvar sedan ghettotiden. Det andra konkreta var att jag kort efter kom i kontakt med den litteraturvetenskapliga institutionen i Giessen i Tyskland och fick då veta att forskare här höll på att ge ut det som skulle bli en fem volymer lång sammanhängande bok med krönikan som skrevs inifrån ghettot. Den hade ju då inte publicerats tidigare utan jag fick åka till Giessen och läsa den på skärm och i utskrift. Jag såg detta som en utmärkt anledning för att utforska mina romanteman oberoende av den här historiska perioden.

Respons: Anledningen till varför jag är intresserad av dessa frågor kring historia och fiktion är att jag som lärare på universitet märker hur romaner, filmer eller andra kulturella framställningar påverkar föreställningar om det förflutna. Det gäller även dina romaner.

Steve Sem-Sandberg: I till exempel min roman De fattiga i Lódz beskrivs olika sidor av livet i ghettot. Boken har blivit läst av forskare på området som anser den vara alldeles korrekt. Sedan finns det naturligtvis också olika tolkningar av den här gestalten Mordechai Chaim Rumkowski. Det finns det även inom historievetenskapen beroende på hur man förhåller sig till de judiska råden över huvud taget. Bland judiska historiker finns det två motsatta läger, den ena sidan ser honom som helt igenom en samarbetsman, den andra sidan läser honom som en person som gjorde det enda rätta i en omöjlig situation. Min bild av Rumkowski innehåller båda aspekterna. Jag har därför svårt att se hur min roman skulle kunna påverka någons uppfattning om den här tiden i en bestämd riktning, som skulle utesluta, korrigera eller lägga sig över historikers tolkningar eller syn på den här verkligheten.

Respons: Har du upplevt något problem med att fiktionalisera kring den nazistiska utrotningspolitiken och Förintelsen?

Steve Sem-Sandberg: Det jag försöker göra i mina romaner är att tränga så djupt inpå som det över huvud taget är möjligt på de personer som levde under dessa politiska omständigheter. Jag försöker på ett trovärdigt sätt klargöra hur de agerade, vilka psykologiska försvarsmekanismer som de använde för att utestänga den kanske nödvändiga och i alla händelser ofrånkomliga förståelsen av att vad de än gjorde så blev det fundamentalt fel.

Respons: Har det funnits något som har varit särskilt svårt eller känsligt när det gäller att skriva om erfarenheter som har med Förintelsen att göra?

Steve Sem-Sandberg: Allt som har med mänskligt liv att göra är känsligt. Jag uppfattar det som att jag gör ett ärligt försök att tränga in i mänskligt liv. Går man tillräckligt djupt så handlar det inte om att förgripa sig på ett känsligt ämne. De där murarna som man ställt upp kring Auschwitz är till för att hålla Hollywood-sentimentaliseringen och annat skit borta. Men det finns ingenting kvalitativt i händelserna som säger att detta inte skulle kunna skildras litterärt som någon annan katastrof i mänsklighetens historia. Det handlar om hur man gör det och då spelar det ingen roll om det är en romanförfattare eller historiker. Din fråga kan inte ställas på ett övergripande plan. Man får snarare titta på varje enskilt verk.

Medan Kristina Sandbergs och Steve Sem-Sandberg ger litterär gestaltning åt perspektiv som finns inom forskningen, har skönlitteratur med en historisk iscensättning som placeras under den breda postmoderna genrebeteckningen oftast andra funktioner och en annan relation till etablerad kunskap. Här kan det handla om att pröva gränserna för fiktion och fakta genom att undersöka och vrida på etablerade historiska berättelser, till exempel genom realistiska illusioner. I Umberto Ecos Rosens namn (1983) utgörs det historiska sammanhanget av en klostermiljö på 1300-talet. Berättelsen är nedtecknad av en av romanens protagonister men publiceras inte förrän en forskare – möjligtvis Eco själv – hittade det förlorade manuskriptet. Det är på samma gång en detektivartad intrig och en reflektion över kunskapens vara och systematisering.

Ett sådant förhållningssätt kan skapa en spänning i relation till den emancipatoriska litteratur som ytterst strävar efter social förändring; denna väg tycksvara stängd när ett mörker sänkt sig över sanningsanspråk och fiktion och fakta famlar runt i en berättelse utan tydliga gränsdragningar. Samtidigt kan strävan att nedmontera eller vända på stora historiska berättelser ha ett politiskt syfte i sig. I Gabriella Håkanssons romantrilogi om familjen Aldermann går det att utläsa en sådan bakomliggande ambition. Till skillnad från Håkanssons tidigare böcker är framställningen enkel och formen påminner till det yttre om klassiska, historiska romaner – men till innehållet söker böckerna gestalta historien från nya vinklar som suddar ut gränser mellan det privata och det offentliga och omprövar synen på upplysningens idéarv. Håkansson har på samma gång ett pedantiskt och lekfullt förhållningssätt till detaljer och historiska fakta om 1800-talets London, där de hittills utkomna romanerna Aldermanns arvinge (2013) och Kättarnas tempel (2014) utspelar sig. Romanerna bygger på grundliga efterforskningar och det är symptomatiskt för genren att hon ursprungligen tänkt förse den fiktiva berättelsen med fotnoter till autentiska källor. I centrum står upplysningssällskapet The Society of Dilettanti som grundades på 1700-talet av adelsmän och forskare för att tillgängliggöra och sprida grekisk och romersk konst och arkitektur. Respons träffade Håkansson på Malmö centralstation.

Respons: Vilken betydelse har den specifika historiska perioden?

Gabriella Håkansson: London och dess historiska miljö är huvudperson i romanerna. Här har jag haft pedagogiska ambitioner. Jag vill lära ut och förändra synen på den här tiden. Jag vill också förmedla ny kunskap till yngre även om det mest är äldre som läser. Det tycker jag är en viktig uppgift för en författare som skriver historiska romaner och då måste man vara medveten om den bild av historien som förmedlas.

Respons: Vilken bild vill du förmedla av perioden?

Gabriella Håkansson: Jag vill lyfta fram det som har sopats under mattan och visa att framsteg som vi ibland kallar det eller historiska förlopp är mycket mer komplicerade än vad de ger sken av att vara. Banbrytande tänkare som driver fram idéer och ideologier är ofta ganska crazy människor. Även om deras projekt är misslyckade och helt galna kan de leda vidare till något gott.

Respons: Vad vill du lyfta fram mer konkret?

Gabriella Håkansson: Jag vill visa hur Dilettanti haft en stor påverkan i hela Europa. Bara här i Malmö har vi massa offentliga byggnader som har en nyklassicistisk fasad. Dilettanti spelade en viktig roll för att göra detta till ett mode. Vi ser bara tråkiga pelare, men när det introducerades var det radikalt att föra in antiken i samhällsbilden och bygga museum som visade upp samlingar för alla människor och inte bara bildade herrar. Dilettanti bidrog till att föra ut detta bildningsarv till allmänheten, till exempel genom British Museum. Det går inte att underskatta sällskapets betydelse men det är få som känner till vilka dessa inflytelserika män var.

Respons: Är ditt perspektiv på denna tid en kritik mot befintlig historieskrivning?

Gabriella Håkansson: I allra högsta grad är det en kritik mot historieskrivningen! När man slår upp en historiebok finns det oftast bara förenklade och banala påstående om att upplysningen bidrog till att frigöra människan. Men det var inte så enkelt. Många av de tankar som kom fick prövas fram och det sker under 1800-talet som jag skildrar. Vissa idéer överlevde och andra försvann. Dessutom finner vi bara en polerad bild av dåtidens aktörer. Men Dilettanti visade inte bara upp fina statyer utan ägnade sig också åt rövknullande. Dessa två sidor hörde ihop, menar jag. Historieskrivningen blir torr och förljugen när allt oanständigt rensas ut. Jag vill visa upp det hemliga och mörka för att vi bättre ska kunna förstå perioden.

Respons: Hur viktigt har det varit att göra en trovärdig berättelse?

Gabriella Håkansson: Det är helt avgörande. Jag har lagt ner fruktansvärt mycket jobb på att göra trovärdiga miljöer. Där är jag faktiskt fanatisk. Det finns ingen scen i boken där man inte kan slå upp och se att det huset verkligen har stått där. Jag leker också mycket med historiska fakta. Går det till exempel förbi en person på gatan är det för att jag läst i en brevsamling att han gick förbi den dagen. Det är nästan som en sjukdom att jag vill få in alla pusselbitar. Men det är bara för att kunna ljuga bättre eftersom mina huvudpersoner och intrigen är fiktiva. Från början använde jag mig mycket av dagböcker från perioden, men insåg snart att dessa inte var tillförlitliga när det gäller faktaupplysningar.

Respons: För mig och säkert för många andra svenska läsare som inte är bekanta med perioden är det svårt att avgöra var gränserna går mellan fiktion och fakta. Är det problematiskt?

Gabriella Håkansson: Ja, det är det. Därför har jag varit noggrann. Däremot har vissa verkliga personer fått en fiktiv gestaltning, till exempel Richard Payne Knight. Så får man inte göra egentligen. Vanligtvis ogillar jag starkt när en författare tar en verklig person och skriver in helt egna berättelser i karaktären.

Respons: Varför gjorde du det då?

Gabriella Håkansson: Jag kunde inte släppa honom. Jag tyckte så mycket om honom. Han var både martyr och litet otrevlig i första delen. Sedan tyckte jag alltmer synd om honom och Richard Payne Knight fick representera det moraliskt goda och även det homosexuella, eftersom han förmodligen var det.

Respons: Varför är denna period relevant för nutida läsare?

Gabriella Håkansson: För att förstå grunderna till de politiska ideologier – socialism, konservatism och liberalism – som vårt västerländska samhälle vilar på och se vilken roll antiken spelar i deras framväxt. Alla tre ideologier hade utopiska tankar om samhället som är viktiga att undersöka och förstå.

Jag tror inte att det finns en enda sanning att berätta. Däremot måste man påminna folk om att tänka själva. Jag hoppas att de här romanerna ska få folk att läsa, tänka och ifrågasätta sin världsbild i dag. Mer ambition än så har jag inte, för då blir jag auktoritär.

Intervju av Johannes Heuman.