Debatt

Rydell övertolkar sambandet mellan konstplundring och folkmordets ekonomi

| Respons 4/2015 | 4 min läsning

Ove Bring:

Anders Rydell har i Respons 3/2015 recenserat min bok Parthenonsyndromet – Kampen om kulturskatterna. Rydell har ju själv skrivit på temat stulet kulturarv i sin bok Plundrarna – Hur nazisterna stal Europas konstskatter (2013), ett ämne som jag behandlar mer kortfattat vid sidan av Parthenontvisten och andra fall. När det gäller just nazismens förbrytelser kritiserar Rydell mig för att ha missat ett historiskt sammanhang, nämligen kopplingen mellan konststölderna och Förintelsen. Han menar att inkomsterna från det som rövats kom till användning för att bekosta ”lösningen av den judiska frågan” och för att låta massmordet bli ”självfinansierat”.

Nu började konststölderna 1938 och beslutet om Förintelsen formaliserades först på Wannsee-konferensen i januari 1942. Dessförinnan hade Hermann Göring och andra planer på en judisk folkförflyttning – Projekt Madagaskar.

Det var nazisternas besatthet av att göra rent hus med modernistisk ”urartad” konst som ledde till en första våg av konstplundring riktad mot judiska innehav. Och det var Hitlers dröm om ett gigantiskt konstmuseum i Linz som låg bakom den fortsatta konstplundringen under kriget, en plundring som skulle drabba även icke-judiska konstsamlingar i Frankrike, Östeuropa och Sovjetunionen. Initialt och tankemässigt hade denna plundring ingenting med Förintelsen att göra. Redan innan folkmordet mot judarna var påbörjat gick pengarna från försäljning av konfiskerad konst rakt in i partikassan. Jag anser att Rydell övertolkar sambandet mellan konstplundring och folkmordets ekonomi.

Rydell framför vidare att jag borde fokusera mer ”på de koloniala och postkoloniala konflikterna om kulturarv och synliggöra de imperialistiska ambitioner som Europas museer byggdes kring”. Jag menar mig ha gjort just detta, det är därför jag kommer till slutsatser som att Parthenonfrisen, Nefertitibysten och Beninskulpturerna (för att ta de viktigaste exemplen) bör återbördas till sina ursprungsländer. Jag noterar att Rydell vill ha mer av anti-imperialistisk analys, men jag har funnit det helt tillräckligt att fokusera på kulturtvisternas ofta koloniala historia utan att lägga in några ideologiska raster.

Ove Bring är professor em i folkrätt.


Replik av Anders Rydell:

Ove Bring misstar sig i sin replik på flera punkter. Det var inte ”nazisternas besatthet av att göra rent hus med modernistisk ’urartad’ konst som ledde till en första våg av konstplundring riktad mot judiska innehav”. Det är inte möjligt att skilja ut konstplundringen från annan plundring så som Bring antyder. Plundringen av judisk konst var en del av en generell utplundring av det judiska folket, som regimen såg som ett sätt att betala tillbaka judarnas ”historiska skuld” till det tyska folket. Plundringen omfattade allt från enorma företag till enkelt bohag – som när över 70 000 lägenhet tillhörande judar i Västeuropa rensades på allt innehåll i M-Aktion. Plundringen av konst, om man sätter Anschluss 1938 som en startpunkt, var inte riktad mot judiskägd ”urartad konst” utan mot all slags konst och konstföremål.

Det var inte heller, vilket Bring framför, Hitlers dröm om ett konstmuseum i Linz som ”låg bakom” den fortsatta konstplundringen under kriget. Det gav visserligen denna prioritet – men plundringen hade ägt rum ändå, vilket den gjorde med all annan egendom. Bara en ytterst liten del av all den konst som plundrades hamnade i Hitlers egen samling. Det mesta såldes.

Precis som ”lösningen på den judiska frågan” förändrades under kriget så gjorde också plundringen, eftersom denna var en del av samma ”lösning”. Plundringen var intimt sammanbunden med förföljelserna av judarna och sedermera med folkmordet. En stor del av de antisemitiska karikatyrerna och konspirationerna hade en ekonomisk dimension: judarnas girighet, utsugning och dominans över ekonomin. Även på konstens område – där man ansåg att judiska samlare, mecenater och gallerister utövade skadligt inflytande på konsten.

Det intima sambandet illustreras också av att det var samma individer som var involverade i den slutliga lösningen som administrerade en stor del av plundringen: Hermann Göring. Heinrich Himmler och Reinhard Heydrich. Ansvar för plundringen av Österrikes judar 1938 gavs till Adolf Eichmann.

Plundringen hade flera funktioner, där en av de främsta var att marginalisera befolkningen – att frånta dem hopp, möjlighet att fly och göra motstånd. Stölden av konst, antikviteter, smycken m.m (en viktig valuta i krigstider) var i detta hänseende särskilt viktig. Plundringen var ett viktigt försteg till folkmordet och ofta en katalysator till förföljelserna.

När detta tog form från 1942 och framåt sammanlänkades också ekonomierna. Exemplen på när kulturell egendom användes för att bekosta ”lösningen” är flera. När Berliner Stadtbibliothek 1943 köpte 40 000 böcker som plundrats från hem tillhörande deporterade judar från Berlins pantbank fick biblioteket veta att inkomsterna skulle användas för att ”lösa den judiska frågan”.

Anders Rydell är författare och journalist.

Relaterat

Helhetsbegrepp om striderna kring stulet kulturarv

Ove Brings bok ger en bred översikt över de många strider om kulturarvet som pågår i dag, men hans helhetsgrepp riskerar att dölja de betydelsefulla skillnader som finns när det...


Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...