Tema | Meningslös och menlös forskning

Ryktet om meningslös forskning är betydligt överdrivet

| Respons 6/2017 | 11 min läsning

Det finns åtskilliga bra poänger i denna bok, men författarnas kritik av dagens forskning är alldeles för svepande och dåligt underbyggd. Det verkar som att de är antingen ovetande eller ointresserade av viktiga delar av den samhällsvetenskap som de kritiserar. Boken blir därför paradoxalt nog själv uttryck för ett problem som dess författare påtalar, nämligen att forskare slår fast en tes på förhand och sedan marknadsför den, i stället för att kritiskt analysera den.

Bidrar dagens samhällsvetenskaper till ökad förståelse av samhälleliga fenomen och de problem vi står inför? Eller befolkas samhällsvetenskaper alltmer av karriärdrivna forskare med fokus på kvantitet i den vetenskapliga produktionen snarare än intresse för samhällets stora frågor? Dessa är några av frågeställningarna i Mats Alvessons, Yiannis Gabriels och Roland Paulsens bok Return to Meaning – A Social Science with Something to Say. Till de svar som denna engagerande bok ger bifogas en lista på åtgärder, alltifrån förändrade förhållningssätt bland forskare till reformer av universiteten och forskningspolitiken.

Den inomvetenskapliga kritiken mot forskningens inriktning och utformning är sannolikt lika gammal som forskningen själv. För över 50 år sedan kritiserade sociologen C.W. Mills sociologin för att inte ägna sig åt problem av relevans för samhället och medborgarna i stort. Return to Meaning är ett dagsaktuellt exempel på denna tradition. Boken har redan orsakat debatt och erbjuder både forskare och forskningsintresserade anledning att ifrågasätta hur samhällsvetenskaplig forskning produceras, publiceras och utvärderas.

Författarna beskriver bakomliggande krafter och faktorer till de problem som målas upp med hjälp av ett medryckande och välskrivet narrativ. En central förklaringsmekanism till varför samhällsvetenskapen skulle ha blivit mindre meningsfull är statuskonkurrens mellan olika aktörer i forskningsvärlden. Som forskare är det lätt att känna igen sig i den beskrivning som ges: forskare erhåller status genom att publicera sig, samtidigt som universiteten uppnår en hög(re) ranking med hjälp av större forskningsoutput (i kvantitativ mening) och regeringar vill investera i forskningsbaserad högre utbildning för att öka kunskapsmassan och välfärden. Samhällsvetares forskningsinsatser beskrivs som alltmer drivna av ”artikelräknande”, snarare än av deltagande i vetenskapliga diskussioner, idégenerering och andra kreativa aktiviteter. Samhällsvetenskapliga artiklar karaktäriseras också som alltmer formalistiska och likriktade. Slutligen hävdar författarna att regeringars investeringar i forskning innebär en risk att offentliga medel, som kunde ha satsas på utbildning, omvårdnad och andra kollektiva investeringar, slösas bort.

Författarna bygger dock sitt argument på ett antal spridda exempel och de mer långtgående slutsatserna kan ifrågasättas. Min hypotes kring ”den artikelräknande samhällsvetaren” är den motsatta: om man skulle undersöka forskare med många publicerade artiklar tror jag att dessa skulle visa sig delta oftare i vetenskapliga diskussioner i olika sammanhang och generera fler idéer på sin kammare eller i sin forskargrupp än medianforskaren. Författarna till Return to Meaning är ett exempel på en sådan kreativ forskargrupp.

När det gäller tidskrifters likriktning framförs många bra poänger. Men är kanske den stora ökningen i antalet vetenskapliga tidskrifter och förlag i viss mån en reaktion mot denna likriktning? Om en forskare inte tycker att tidskrift X har ett format som passar för en text , finns i dag både ett stort antal vitt sprida tidskrifter inom samma fält, samt ett flertal välrenommerade akademiska universitetsförlag med kompetenta redaktörer. Slutligen: huruvida investeringar i forskning tränger ut andra samhällsnyttor är i slutändan en politisk fråga. Dock har en lång rad makroekonomer påvisat att investeringar i högre utbildning och forskning bidrar till att öka samhällets kollektiva välstånd.

De stora landvinningar som gjorts under de senaste decennierna inom till exempel utvecklingsekonomi, kognitionsforskning samt i gränssnittet mellan personlighetspsykologi och statsvetenskap har tveklöst varit samhälleligt relevant forskning.

En stor förändring under de senaste decennierna som diskuteras i boken är samhällsvetenskapernas internationalisering. Författarna beskriver hur forskning i allt större utsträckning bedrivs i små ”stammar” (tribes), vilkas främsta intresse kretsar kring rent inomvetenskapliga – ibland närmast esoteriska – frågeställningar. Det är svårt att inte hålla med. Ökad specialisering är naturligt när vetenskapliga paradigm mognar och lockar fler forskare till samma ämnen. För 50 år sedan var det möjligt för en samhällsvetenskaplig forskare att följa de större framstegen i flera discipliner och samtidigt vara aktiv i den lokala/nationella samhällsdebatten. Att ökad specialisering har potentiella nackdelar när det kommer till forskares val av forskningsfrågor är en viktig poäng som författarna lyfter fram.

Problemet med analysen är att svaret, återigen baserat på vagt underlag, verkar komma före frågan. En diskussion om problemen med samhällsvetenskaplig specialisering bör samtidigt analysera fördelar med specialisering. Det finns också många goda exempel på modern samhällsvetenskap som spänner över olika ämnen och discipliner, exempelvis forskning om klimatförändringens orsaker och konsekvenser, ekonomisk ojämlikhet samt internationella konflikter. Tvärvetenskaplig och interdisciplinär vetenskap avhandlas dock inte i Return to Meaning. Jag får i stället intrycket att författarna är ointresserade eller rentav ovetande om viktiga delar av den samhällsvetenskap de kritiskt diskuterar. Referensmaterialet består främst av den disciplin de själv verkar inom, företagsekonomi, specifikt kritisk organisationsteori.

Detta är tämligen naturligt, men skriver man om samhällsvetenskap bortom den egna disciplinen följer ett ansvar att åtminstone översiktligt sätta sig in i de ämnen man gör anspråk på att kritisera. Boken anför tämligen svepande argument om ämnen som sociologi, nationalekonomi och organisationsteori. Statsvetenskap, antropologi och psykologi berörs i stort sett inte alls. De stora landvinningar som gjorts under de senaste decennierna inom till exempel utvecklingsekonomi, kognitionsforskning samt i gränssnittet mellan personlighetspsykologi och statsvetenskap har tveklöst varit samhälleligt relevant forskning. Både vetenskapliga tidskrifter och dagstidningar rapporterar i dag ofta om forskning kring hur ojämlikhet uppkommer och kan minskas, hur ”sterotyphot” leder till fördomar och hur personlighetsfaktorer kan påverka individers orientering mot auktoritära idéer, politiker och regimer. Detta är blott några exempel på samhällsvetenskap som av de flesta torde ses som meningsfull.

Även inom den egna disciplinen organisationsteori är referensramen i Return to Meaning tämligen snäv. Författarna ger exempel från diskursiva och marxistiska traditioner inom organisationsteori och ifrågasätter både det svårtillgängliga språket och valet av forskningsfrågor. Må så vara, men min erfarenhet som företagsekonom är den motsatta. Bara inom den organisationsteoretiska nischen har undertecknad under det senaste halvåret bedömt manuskript som med olika metoder och teoretiska utgångspunkter analyserat fenomen såsom islamska banker, sambandet mellan kreativitet och sjukdom, könsdiskriminering i militära enheter, småföretagande i krigsdrabbade zoner, emotionella konflikter vid företagsöverlåtelser och flyktingars ekonomiska integration. Många, eller alla, dessa ämnen torde ha ett stort allmänintresse utöver forskarnas egna personliga intresse, eller deras karriärintresse att publicera sina verk.

En tes som anförs i Return to Meaning är att författargrupperna i samhällsvetenskap successivt växer för att möjliggöra meritering och ett större antal artiklar som ger ”poäng” för de inblandade. Även detta är ett exempel på svepande konstaterande utan erforderliga vetenskapliga krav på att kritiskt beakta olika möjliga orsakssamband. Till exempel kan nämnas att nätverksforskarna Jarrett Spiro och Brian Uzzi jämfört författargrupper i både natur- och samhällsvetenskap med arbetsgrupper inom andra fält, såsom teatergrupper. Utifrån denna jämförelse förklarar Spiro och Uzzi den ökande storleken i arbetsgrupper inom vetenskapen som en övergående, kumulativ fas som pågått under flera decennier. Liksom i andra kreativa fält rekryteras medlemmar i vetenskapliga arbetsgrupper (medförförfattare) genom nätverkskontakter inom professionen. Framgångsrika arbetsgrupper (forskarteam) behöver en balans av erfarna och nya forskare för att nå fortsatt framgång. Eftersom nya forskare åldras och så småningom (förhoppningsvis) blir etablerade forskare, samtidigt som redan etablerade forskare går i pension, har forskargruppernas storlek ökat långsamt från 60-talet fram till millennieskiftet från i genomsnitt 1,5 till 2,7 författare per artikel i socialpsykologi och i genomsnitt 1 till 1,8 författare per artikel i nationalekonomi. Att denna ökning främst skulle vara driven av forskarnas karriärhänsyn och vilja att ha sitt namn på så många artiklar så möjligt är en av flera möjliga förklaringar, men inte den förklaring som har tydligt stöd i befintlig forskning.

En central punkt i Return to Meaning är att samhällsvetare i dag gärna duckar för frågan om deras frågor är meningsfulla eller inte. Kapitlet om vad meningsfullhet är, och för vem, torde kunna bli en bra introduktionstext vid många samhällsvetenskapliga utbildningar. Om forskares val av forskningsfrågor är meningsfulla är inte en ny fråga. Ofta raljeras det på dagstidningars debattsidor och kring fikaborden om konstiga studier som återigen bekräftat det som ”alla” tror sig veta med självklarhet eller om forskare som begravt sig i någon fingerborgsstor fråga med begränsat allmänintresse. Vetenskapssamfundet har ett tämligen välbeprövat sätt att utvärdera forskning genom anonym ”peer”-granskning av föreslagna forskningsprojekt och vetenskapliga manus. Trots sina många brister har detta system visat sig vara framgångsrikt, precis som demokratiskt styrelsesätt är det minst bristfälliga av beprövade system att styra samhället. Om etablerade forskare i samma fält bedömer forskningen som relevant och god, då är den relevant och god.

Givetvis kan man lyfta fram enstaka avarter och beklaga, alternativt förlöjliga, dem som navelskådande och/eller rent karriärsdrivna meriteringsprojekt. I viss mån speglar frågan om vad som är relevant och god forskning den bredd av olika vetenskapsteoretiska synsätt som ryms inom samhällsvetenskapen som fält. Många inriktningar inom samhällsvetenskaperna har blivit mer kumulativa genom att enstaka studier läggs till varandra och bildar större mönster. I dag presenteras meta-analyser i alltifrån personlighetspsykologi till företagsstrategier. Stordata och mer sofistikerade metoder används för att särskilja orsakssamband från korrelationssamband.

Sådana framsteg avfärdas i Return to Meaning som ett ”siffertuggande” med syfte att möjliggöra publikationer ”utan djupare kunskap eller originellt tänkande kring ett ämne”. Det går lätt att hitta exempel på forskning som karaktäriseras av datadriven analys utan större djup. Samtidigt ignoreras den ganska självkritiska inomvetenskapliga diskussion inom till exempel nationalekonomi och socialpsykologi när det gäller noggrannhet och reproducerbarhet, och den revolution som är under uppsegling, i vilken stora datamängder används för att synliggöra tidigare dolda mönster och avslöja sociala, politiska, ekonomiska och samhällsmedicinska orsakssamband som tidigare var svåra eller omöjliga att identifiera. Statsvetaren Gary Kings forskning om censur i Kina är ett exempel på studier som vore omöjliga att genomföra utan kumulativ beräkningsbaserad samhällsvetenskap.

Den meningsfulla samhällsvetenskapen letar efter forskningsfrågor utan hänsyn till finansiering, kortsiktig meritering eller politisk korrekthet.

Boken är som sagt välskriven och ämnet engagerar, men framställningen lider av brist på systematik i argumentationen och brist på data som ytterligare underbygger författarnas problembeskrivning och medföljande åtgärdsförslag. De siffror och argument som hänvisas till i problemformuleringen är utvalda och presenterade litet hur som helst utan en ordentlig jämförelse eller röd tråd. Den problembild som beskrivs i Return to Meaning är alltså enligt min uppfattning en bristfällig diagnos. Författarnas argument, trots att de ofta är goda, presenteras i brottstycken med brist på systematik och gedigen analys. Till exempel, nämns ”replikationskrisen” inom psykologi och nationalekonomi bara kortfattat som ett exempel på att samhällsvetenskaplig forskning ofta är svår att reproducera. Om det även betyder att denna forskning saknar mening förblir oklart. Boken är därför ett uttryck för ett problem som författarna själva kritiserar: att (samhällsvetenskaplig) forskning fastslår en tes på förhand som sedan marknadsförs, snarare än kritiskt analyseras.

Även om problembeskrivningarna i Return to Meaning är bristfälliga så anförs i boken flera högst tänkvärda rekommendationer. En av dessa är att samhällsvetenskapliga forskare och institutioner inte bör utvärderas med simpel bibliometri (där forskare med de flesta eller mest citerade publikationer belönas), utan att forskningen ska viktas utifrån båda vetenskapligt och samhälleligt värde. Sådana system har diskuterats de senaste åren och är redan verklighet på vissa områden i Sverige, då planerad ”samhällsnytta” är ett kriterium för många forskningsanslag och uppvisad ”samhällsnytta” ingår i utvärderingar av institutioner och forskare.

Även anslagsgivare och utvärderare borde läsa Return to Meaning. Författarna argumenterar nämligen med emfas för att en mer relevant och meningsfull samhällsvetenskap uppstår genom att forskare inte blint följer myndigheters och anslagsgivares prioriterade områden utan i stället har handlingsutrymmet att utmana föregivettagna antaganden.

Jag tror att det är här som den intresserade läsaren hittar den viktiga kärnan i boken. Den meningsfulla samhällsvetenskapen letar efter forskningsfrågor utan hänsyn till finansiering, kortsiktig meritering eller politisk korrekthet. Return to Meaning erbjuder, trots sina brister, inspiration för desillusionerade samhällsvetare och viktiga varningsord för alla intresserade av forskning och forskningens roll i samhället.

Relaterat
Tema

Risken för menlös forskning är inte överdriven

Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och inopportun forskning. Men hur går det egentligen för dem som försöker sig på något sådant? Vetenskapshistorikern Alice Dreger har...


Karl Wennberg

Karl Wennberg är professor i företagsekonomi vid Linköpings Universitet. Han har skrivit ett stort antal böcker, artiklar och texter om bland annat entreprenörskap och dess roll i samhället, demografi i företag, samt kritiska texter om universitetens roll i den kunskapsintensiva ekonomin. Mer information finns på hans hemsida (https://www.iei.liu.se/ias/medarbetare/wennberg-karl/presentation?l=sv). Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...