Det pågår en strid i Ryssland över hur det postkommunistiska 1990-talet ska tolkas. Från Kreml beskrivs decenniet som kaotiskt i motsats till Putinerans stabilitet. Samtidigt har många unga människor börjat att glorifiera periodens estetik och frihetssträvan. Kulturinstitutionen Jeltsincenter i Jekaterinburg är ett uttryck för denna trend och visar att det finns motberättelser till dagens officiella historieskrivning.
I september förra året började ryssar lägga upp fotografier på sig själva från 90-talet på sociala medier. Bilderna märktes med hashtaggen ”#90”. I Ryssland beskrivs decenniet efter Sovjetunionens fall nästan alltid som kaotiskt och våldsamt. Den föreställningen är också central för Kremls politik. Vladimir Putin har vunnit sitt stöd genom att erbjuda ”stabilitet”. Stabiliteten ska förstås som motsatsen till 90-talet och Jeltsins politik. De som företräder den här synen har inte svårt att hitta argument. När Sovjetunionen föll minskade medellivslängden kraftigt, fattigdom bredde ut sig och för många var våld en del av vardagen.
Men bilderna på Facebook och ryska Vkontakte visar inte mordoffer eller personer som precis förlorat sina besparingar. I stället föreställde de unga människor som såg ut att ha roligt. Fotografierna kom därför att fungera som kritik av Kreml och den ”officiella” bilden av 90-talet.
Sociala medier-kampanjen är ett av flera försök på senare år att förändra bilden av 90-talet. I Moskva och Jekaterinburg hölls år 2015 och 2017 en festival med namnet ”90-talets ö”. Det var inte, som man kanske skulle kunna tro, ett nostalgiskt disko, utan ett slags politisk festival med föreläsningar som hyllade tidens ”ideal”. Bakom ”90-talets ö” och sociala medier-kampanjen stod Jeltsincenter i Jekaterinburg. Jeltsincenter är en stor kulturinstitution och i Ryssland sysslar inte stora kulturinstitutioner med att kritisera Kreml. Så vad var det som pågick? Jag bokade en flygbiljett till Jekaterinburg för att ta reda på mer.
Sociala medier-kampanjen är ett av flera försök på senare år att förändra bilden av 90-talet.
Europas geografiska gräns går vid Uralbergen och därmed ligger Jekaterinburg i Asien. Ryssland har två ekonomiska och kulturella centra, Moskva och Sankt Peterburg, där Moskva är det överlägset viktigaste. Efter dem hittar vi ett antal miljonstäder, millioniki, som av många i huvudstaden ses som provinsiella småorter. Jekaterinburg är en av de miljonstäderna, men oavsett vad Moskvaborna säger så är det en stad med ett betydande kulturliv, intressanta regissörer, författare och musikgrupper.
Rysslands första president Boris Jeltsin föddes i den lilla staden Butka, strax utanför Jekaterinburg. Fast då hette Jekaterinburg Sverdlovsk. Det var här hans politiska karriär började. Vid Jeltsincentret tar Dina Sorokina emot. Hon är chef för det museum om Jeltsin som ingår i centret. Vi går upp till hennes kontor, som har en fantastisk utsikt över floden Iset. På andra sidan syns ”Kyrkan på blodet,” byggd på den plats där bolsjevikerna mördade tsar Nikolaj II och hans familj 1918.
Dina Sorokina berättar att 2008 antogs en lag i Ryssland som innebär att alla ryska presidenter måste öppna ett center som ska bevara dokument, studera presidentperioden och berätta om presidenten för allmänheten.
– Idén är nära besläktad med de presidentbibliotek som finns i USA. Men exakt hur lika de är, kan man inte säga än. Vi är det första centret och håller på att utvecklas. Det blir intressant att se hur det kommer att se ut i framtiden.
Hon berättar att de inte bara forskar kring Jeltsins gärning som president.
– Vi studerar även rysk samtidshistoria. Vi ägnar oss åt perestrojkan och 90-talet, med ett särskilt fokus på augustikuppen 1991.
Hur minns man då 90-talet i Ryssland, enligt Dina Sorokina?
– En mycket vanlig föreställning är ”Det vilda 90-talet”. Men uttrycket och föreställningarna kring det skapades i själva verket på 00-talet av politiker och massmedier. Ett av våra uppdrag på Jeltsincentret är att utmana idén om 90-talet som den vilda perioden, säger hon.
Något som ofta glöms, enligt Dina Sorokina, är att förändringarna började tidigare.
– Öppenhet när det gäller kulturen startade redan under perestrojkan på 80-talet. Men de politiska och ekonomiska förändringarna var inte möjliga då, eftersom vi hade ett enpartisystem, där partiet kontrollerade allt som skedde.
– 90-talet var en tid med stor öppenhet. Det blev tillåtet att resa och att lämna landet. Den stora vågen av importerade varor 1992-93 förändrade i grunden vårt förhållande till saker. Vad som var tillgängligt, vad som var coolt, vad som inte var coolt.
På svenska finns bara en biografi om Boris Jeltsin, Stig Fredrikssons ”Boris Jeltsin. Reformatorn som inte nådde ända fram”. I sin bok återkommer Fredriksson till hur Jeltsin vill driva igenom reformer, men att han ständigt stöter på motstånd. Det irriterar den otålige Jeltsin, som försöker komma på sätt att runda hindren. Fredriksson ser den här otåligheten som ett uttryck för att Jeltsin av hela sitt hjärta vill införa demokrati, men beteendet kan lika gärna tolkas som totalitärt. Han vill till varje pris driva igenom sin vilja, utan att lyssna på andra.
För Stig Fredriksson och Jeltsincentret är Jeltsin och Putin motsatser. Jeltsin införde, eller försökte i alla fall införa, frihet, medan Putin återinförde ett auktoritärt styre. Putin har själv varit med och skapat bilden att han är Jeltsins motsats.
Men den amerikanske författaren Tony Wood menar i sin nya bok Russia without Putin att Putin i själva verket på många sätt är en fortsättning på Jeltsin, inte bara i betydelsen att Jeltsin utsåg Putin till sin efterträdare. Att Jeltsin, på ett odemokratiskt sätt, ändrade den ryska konstitutionen och gav stor makt till presidentposten var en förutsättning för att Putin skulle kunna göra Ryssland auktoritärt. Och valfusket börjar inte med Putin, utan 1996 när oligarkerna utnyttjar sin kontroll över medierna för att få Jeltsin återvald. Enligt Wood var dessa båda åtgärder avgörande för att Jeltsin skulle kunna genomföra sin politik. Han hade aldrig kunnat vinna ett demokratiskt val. De nyliberala ekonomiska reformer som han genomförde, chockterapin, hade omöjlig kunnat vinna folkligt stöd.
Dina Sorokina följer mig ned till museet. Det är designat av bland andra Ralph Appelbaum, mest känd för att ha formgett Holocaustmuseet i Washington (han är också ansvarig för Ikeamuseet). Appelbaum föredrar skärmar framför artefakter och det präglar även Jeltsinmuseet. Men man kan hitta några av Jeltsins saker i foajén. Här finns hans limousin och på hyllor längs en vägg står gåvor till Rysslands första president från olika världsledare. I en monter finns också Boris Jeltins president-ID. Av någon anledning tillverkades ett identitetskort som säger att Boris Jeltsin är Rysslands president. Om någon hade frågat honom om han kunde styrka att han verkligen är Rysslands president kunde han alltså visat fram sin särskilda legitimation.
Museet är uppbyggt kring sju viktiga händelser i Jeltsins politiska liv, bland dem finns augustikuppen, skapandet av konstitutionen, kriget i Tjetjenien och hans avskedstal nyårsafton 1999. Man visar också mycket kultur, populära artister, filmer och tv-program från 90-talet.
Dina Sorokina betonar att museet tar upp svåra saker. Det gör det. Här visas tomma butiker, fattigdom och krig, men det vore fel att säga att museet är kritiskt. Ibland ger det en alltför positiv bild av tiden och Jeltsin.
På ljudguiden som hör till utställningen sägs att efter presidentvalet 1996 så anklagades Jeltsin för att ha använt sin makt som sittande president för att vinna valet, men att opinionsundersökningar visar att han i själva verket vann ärligt. Att Rysslands oligarker, med pengar och kontroll över medier, hjälpte Jeltsin att vinna är ovedersägligt och ljudguidens påstående framstår som ett försök att blanda bort korten. Samtidigt finns här mycket intressant. På en skärm läser ryska kändisar, även några som anses stå nära Putin, ur Rysslands konstitution. Visst kan det tyckas lite storvulet, men det är samtidigt fint att påminnas om ryska medborgares rättigheter, eftersom det är något som sällan betonas i samhället i övrigt.
Det som gör Jeltsinmuseet viktigt är inte att det berättar den verkliga historien om ryskt 90-tal. Man kan och bör vara kritisk mot mycket i utställningen. Men museet tydliggör att det finns ett annat sätt att se på historien än den officiella. Du behöver inte hålla med om vad som sägs för att inse värdet i att olika tolkningar tillåts. Museet blir en sorglig påminnelse om att en berättelse fullständigt dominerar den ryska offentligheten, inte bara när det gäller 90-talet. I museishopen kan man köpa t-shirts av designern Gosha Rubchinskiy. Dina Sorokina berättar att han samarbetat med Jeltsincentret.
Under 90-talet blev ”gopniken” känd i Ryssland. Så kallades nedsättande de kriminella män som gärna var klädda i fake-Adidas och gubbkeps. De var en fattig, men farlig underklass, något i stil med ”chavs” i England. För de flesta ryssar på 90-talet var gopnikarnas sätt att klä sig det lägsta man kunde föreställa sig. Men för några år sedan började Gosha Rubchinskiy göra mode av deras stil och lyckades, litet oväntat, sälja detta koncept till en världspublik. Kändisar som Kanye West bär Rubchinskiys kläder, vilka alltså inspirerats av småkriminella i 90-talets Ryssland.
– 90-talet är trendigt bland unga ryssar nu. De har inga egna minnen från den tiden. Det var deras föräldrar som var unga då. Dagens unga är intresserade av 90-talsestetiken, men de ser också perioden som en frihetstid, säger Dina Sorokina.
Dagens unga är intresserade av 90-talsestetiken, men de ser också perioden som en frihetstid, säger Dina Sorokina.
Hon nämner Monetotjka, en av de mest populära ryska artisterna. Monetotjka är född 1998 och kommer från Jekaterinburg. Hon är känd för sina fyndiga texter. Hennes första hit ”Mamma, jag heilar inte” handlade om hur hon försöker lugna sin oroliga mamma.
– Långt innan Monetotjka flyttade till Moskva och blev superstjärna så uppträdde hon här på centret med små konserter. I hennes sång ”90” leker hon med 90-talets stereotyper, säger Dina Sorokina. Refrängen till ”90” börjar så här:
På 90-talet dödade man folk
Och alla sprang runt helt nakna
Det fanns inte elektricitet någonstans
Utan bara slagsmål om jeans och Coca cola
Monetotjka sjunger om laglöshet och fattigdom, ”Det vilda 90-talet”, men hon skildrar det med ironi. För både Gosha Rubchinskiy och Monetotjka tycks 90-talet ha förlorat sin funktion som politisk referenspunkt. Det är inte en period som upprör, men den verkar inte heller inge hopp. I stället har den blivit mode och yta. Möjligtvis är detta det ryska 90-talets öde. Perioden förvandlas från dyrköpt erfarenhet till dekoration.
