Kjell Magnusson har valt att läsa min bok Jugoslaviens undergång – Krigen, freden, framtiden 1991–2017 (Respons 4/2018) som fan läser Bibeln. Jag kan även förstå var hans indignation emanerar från. Detta är nämligen inte en volym som bekräftar den kålsuparteori om krigen på 1990-talet som gammalvänstern och Miloevićregimens vänner, då som nu, ständigt försvarar.
Utrymmet medger inte att jag bemöter kritiken punkt för punkt, därför kommer jag fokusera på det som jag anser vara mest allvarligt. Jag känner igen en del av kritiken då jag även tidigare blivit kritiserad av huvudsakligen serbiska nationalister, gammelvänstern och jugonostalgiker, de som uppskattade den socialistiska diktaturen Jugoslavien. Magnussons resonemang bejakar de senare kategorierna, som även lyckades svälja Slobodan Miloevićs blandning av centralistisk socialism med en anakronistisk historiesyn och nationalism.
I vår samtid har anhängare av den politik som ledde till fyra krig, etnisk rensning, massakrer, folkmord, fördrivning, tortyr och organiserade massvåldtäkter på kvinnor bidragit till historieförfalskning, förnekelse och relativisering, men inte till försoning. Ett tydligt exempel är den förnekelse av folkmordet på bosniaker/bosniska muslimer som har pågått sedan början av seklet. Detta är lätt att bekräfta, följ dagens utveckling i Serbien och framför allt Republika Srpska. Intressant nog har förnekare av Förintelsen av judar typiskt kommit från extremhögern, medan förnekare av folkmordet på bosniska muslimer 50 år senare från gammalvänstern, som i Titos Jugoslavien hade sett idealsamhället. Denna kategori förnekare, även apologeter till Miloevićs storserbiska politik, har uppenbarligen fortfarande anhängare.
Magnusson raljerar över min kritik mot Carl Bildt för att denne benämnde den serbiska flykten och fördrivningen från Kroatien under Operation Storm sommaren 1995 som det värsta folkmordet under konflikten. Jag kritiserade inte Bildt för hans upprördhet över denna mänskliga katastrof för de kroatiska serberna, jag kritiserade Bildt för att han ansåg att Nato skulle bomba de kroatiska styrkorna när de återtog kroatiskt territorium från den parastat som hade påbörjat den etniska rensningen i Kroatien. Det har blivit uppenbart att USA tillsammans med ledarna för Kroatien, Serbien och Bosnien-Hercegovina hade ingått ett slags tyst överenskommelse om ett byte av territorier för att möjliggöra ett fredsavtal. Detta kan bland annat ses som en förklaring till varför den serbiska civilbefolkningen i Kroatien flydde i personbilar och traktorer bakom sina egna trupper. Bara några veckor tidigare hade general Ratko Mladićs trupper utfört folkmordet i Srebrenica, då hade Bildt inte krävt militär intervention. För Bildt var alltså Operation Storm det värsta folkmordet under konflikterna, vilket skall ses i ljuset av ett planerat folkmord på de bosniska muslimerna, vilket bosnienserbernas ledare Radovan Karad‑ić öppet hade hotat med före kriget. Ja, jag står fast vid att regimen i Belgrad och deras hantlangare i Bosnien hade för avsikt att utrota de bosniska muslimerna, vilket inkluderade att omintetgöra deras kultur och historia. Minnet av dem skulle bort. Muslimerna hade enligt Bildts väninna, Republika Srpskas vicepresident och professorn i biologi, Biljana Plavić en ”defekt gen”, därför var en utrensning av dem ett ”naturligt fenomen”. Bevisen för denna nazistiska politik är överväldigande. Och varför skulle annars bosnienserbiskt artilleri välja att medvetet bomba sönder nationalarkivet, det gamla rådhuset Vijećnica i Sarajevo? I Vijećnica fanns det näst största arkivbeståndet i världen från osmansk tid. Vidare förstördes systematiskt moskéer och andra kulturella platser från osmansk tid. Denna del av historien skulle brännas bort från det kollektiva minnet. Detta har Magnusson bekvämt valt att bortse från, vilket är talande.
Samtidigt känner jag igen kommunistregimens sätt att tysta all typ av kroatisk kritik mot regimen genom att ständigt ropa ”fascister” för att tysta dem.
Magnusson beskyller mig implicit för att vara både fascist och antisemit eftersom han frapperas över det han uppfattar som relativisering och förminskning av Förintelsen av judar under andra världskriget. Detta är en förolämpning. Samtidigt känner jag igen kommunistregimens sätt att tysta all typ av kroatisk kritik mot regimen genom att ständigt ropa ”fascister” för att tysta dem. Magnusson lyckas till och med inkludera en sifferexercis om antal dödade judar på 40-talet och antalet dödade bosniska muslimer på 90-talet. I boken påpekar jag att räknandet av dödsoffer under kriget i Bosnien, och även andra krig, är vanskligt. Vi kommer med största sannolikhet aldrig veta det exakta antalet dödsoffer, samtidigt som varje mördad individ är en för mycket. Jag har tydligen missat en referens vid ett tillfälle, vilket jag beklagar, men slutsatsen är glasklar och vederhäftig; majoriteten av dödsoffren på 1990-talet var bosniska muslimer. Förintelsens offer under andra världskriget redogörs inte för i Jugoslaviens undergång eftersom detta gjordes i min förra bok En historia om Balkan (2006). Sammantaget är det inte min avsikt att jämställa Förintelsen med folkmordet på bosniska muslimer, men det vore märkligt och ohederligt om jag som historiker inte kunde peka på likheter i olika systematiska utrotningar av vilken folkgrupp det än månde gälla.
Jag kan instämma i att Magnusson upptäckte en viktig motsägelse i min bok. Inledningsvis kritiserar jag den balkanism som under de två senaste seklerna har varit förhärskande i Västvärlden, men lyckas därefter successivt beskriva ett rikt antal exempel på våldsanvändning folkgrupper emellan. Detta innebär å andra sidan inte att jag bejakar den ”frozen image” om folken och länderna i Sydosteuropa som balkanismen befrämjar. Däremot beklagar jag den våldsspiral och det växelförtryck som vissa folkgrupper under 1900-talet har hamnat i. Det stämmer att jag i detta resonemang talar om mentalitet, och det står jag för eftersom jag både ser den, känner den, upplever den, och inte minst förlorat en stor en del av min släkt på grund av den. Magnusson menar att begreppet mentalitet saknar förklaringsvärde, jag instämmer alltså inte, det gör inte den franska Annalesskolan heller.
Självklart måste varje författare och historiker acceptera kritik för sitt verk, men jag tycker samtidigt att boken hade förtjänat en läsning som inte var kraftigt ideologiskt och poliskt färgad.
Sanimir Resic är docent i historia vid Lunds universitet.
Svar Kjell Magnusson:
Mina invändningar mot Resics bok rör tre aspekter: 1) en berättande stil med risk för upprepningar och motsägelser. 2) slarv med källor, där påståenden saknar belägg eller strider mot befintligt källmaterial. 3) en delvis tendentiös framställning som inte stöds av opartisk historieskrivning.
Resics genmäle bekräftar invändningarna. I svepande ordalag påstås recensionen vara en frukt av ideologi och politisk uppfattning. Jag kan försäkra Resic att jag inte tillhör någon ”gammelvänster” och aldrig har hyllat Miloević. Inte heller ser jag det socialistiska Jugoslavien som ett idealsamhälle. Åren som student i Jugoslavien gjorde mig immun mot socialism, eftersom jag mötte ett utpräglat klassamhälle där kommunistpartiet bekämpade ”jämlikeri” och handböckerna lät förstå att jämlikhet stred mot marxistisk teori.
Vårdslösheten i hanteringen av källor blir uppenbar när Resic kritiserar Carl Bildt för uttalandet att Operation Storm innebar krigets enskilt största fördrivning. I genmälet förvandlas detta till ”det värsta folkmordet under konflikten” (!) vilket är något helt annat än Bildts uttryck ”etnisk rensning”, som Resic för övrigt själv använder i sin bok.
Denna lapsus visar att begreppet folkmord för Resic är en metafor för våld, vilket står klart även när han utan belägg talar om ”systematisk utrotning”. När detta påtalas avfärdar Resic skillnader i andelen dödsoffer under andra världskriget och kriget 1992–1995 som ”sifferexercis”. Han hävdar att jämförelsen i sig, liksom påpekandet att det inte framgår hur Bosniens judar mördades, innebär att jag stämplar honom som fascist och antisemit. Anklagelsen är befängd.
Hade Resic läst igenom sina texter skulle sakfel ha kunnat undvikas, exempelvis det absurda påståendet att den ryske utrikesministern Lavrov ”redan 2015” föreslog en delning av Makedonien mellan Albanien och Bulgarien (s 428). Om Resic kontrollerat uppgiften i The Guardian hade han funnit att Lavrov i stället kritiserat ett förslag till delning. Inte heller är det sant att albanerna i Makedonien förlorade sin konstitutionella status som folkgrupp 1991 (s 308). Detsamma gäller påståendet att det i Bosnien utvecklats en bosnisk identitet, men att ”allt fler” under 1980-talets konflikter ”upphörde att kalla sig bosnier” (s 77). Utsagan får ses som en privat reflektion och stämmer inte med statistik över etnicitet. ”Bosnier” var och är en geografisk kategori. Tyvärr.
Ett exempel på tendentiös framställning är den försåtliga beskrivningen av hur ustaastaten inledde ”ett skräckvälde och naziinspirerat folkmord på serber, judar och romer och ett mördande av inhemska politiska motståndare” (s 34). Att dessa grupper drabbades av svår förföljelse är sant. Problemet ligger i ordet ”naziinspirerat”. Ingen historiker i Kroatien skulle hävda att tyskarna ”inspirerade” regimen att mörda serber. Hatet mot serberna och deras religion var kännetecknet för kroatisk fascism och spelade en minst lika stor roll som antisemitism.
Över huvud taget finns skäl att undra över författarens förtrogenhet med sydslavisk kultur. Han beskriver hur man vid firandet av Republika Srpskas nationaldag (s. 358) sjunger ”psalmen ”Bo‑e Pravde (Guds rättvisa)”. Nu börjar serbernas nationalsång med orden ”[O Du] Rättfärdighetens Gud.” Översättningen blir fel eftersom Resic blandar ihop kasus: ”Bo‑e” [Gud] är vokativ och ”Pravde “[rättfärdighet] genitiv. Den som sjunger vänder sig till Gud.
Till sist: Som svar på kritiken av en fördomsfull användning av begreppet mentalitet har Resic i realiteten inget annat argument än att han har rätt. Han vet vad han talar om eftersom han är född i regionen och har släktingar som fallit offer för kriget.
Med all respekt är detta inget argument. En historiker bör efter bästa förmåga belägga sina teser. Att säga: ”jag är därifrån och vet” är ur akademisk synpunkt irrelevant och borde vara det även gentemot vanliga läsare.
Kjell Magnusson är docent i sociologi.
