Essä

Sekelslutets europeiska huvudstäder: Paris, Wien och S:t Petersburg

| Respons 5/2015 | 10 min läsning

Det europeiska sekelslutet har fortfarande en stark laddning för eftervärlden – det visar inte minst den aldrig sinande strömmen av boktitlar som innehåller fin-de-siècle. Perioden var en brytningstid inom konst, litteratur och politik, men på fin-de-siècle projicerar vi också föreställningar om en relativt stabil period som omkullkastades med första världskriget. Respons återvänder till tre huvudstäder där litteratur och politik var nära sammanflätade.

Det europeiska sekelslutet framställs ofta som en ångestfylld övergångsperiod när rädslor och förhoppningar inför en obönhörlig modernisering blandas med längtan tillbaka till det gamla samhället. Innebörden av begreppet fin-de-siècle utvecklades redan under samtiden av Max Nordau i boken Entartung (1892). Nordau som var författare, idédebattör och läkare ställde en skoningslös diagnos på det rådande tillståndet i Europa: ”Vi står nu mitt i en allvarlig mental epidemi; ett slags digerdöd av degeneration och hysteri.” Det som Nordau betraktar som moraliskt förfall – inom konst, litteratur och samhället i övrigt – identifieras i boken med modernismen och de sociala samhällsförändringarna vid sekelslutet.

Nordau, som var född i Budapest 1849 men huvudsakligen verksam i Paris, var dock också själv i högsta grad ett barn av sekelslutets motsägelsefulla rörelser. I hans världsbild fanns också inslag av liberalism, socialdarwinism, antikapitalism samt kritik mot äktenskapet, parlamentarisk demokrati och aristokratins makt. Nordau var skeptisk till det sena 1800-talets nationalism, vilket inte hindrade honom från att ansluta sig till den sionistiska rörelsen. Han blev efter Theodor Herzl dess ledande ideolog.

Under mellankrigstiden sågs perioden som en del av ’la belle époque’ vars fred, välstånd och kulturella blomstring kontrasterades mot samtidens oro.

Till viss del kan Entartung också läsas som en paranoid skuggboxning med de dekadenta företeelser som författaren ansåg dominera samtiden. Även senare fortsatte sekelslutet att fungera som en projektionsyta för eftervärldens drömmar och farhågor. Under mellankrigstiden sågs perioden som en del av ”la belle époque” vars fred, välstånd och kulturella blomstring kontrasterades mot samtidens oro. För 1960-talets normbrytande ungdom skapades en identifikation med de emancipatoriska dragen: sexuell frihet, experimenterande med droger och civilisationskritik. Under 1980-talet såg forskare likheter mellan sekelslutet och postmoderna gränsupplösande företeelser i samtiden.

Liknande perspektivskiftningar förekommer även i synen på andra historiska epoker. Men när det gäller sekelslutet beror det också på att periodiseringen i sig är tämligen vag och bygger mer på ett stämningsläge än faktiska förändringar. Strikt kronologiskt kan perioden beteckna de sista två decennierna före sekelskiftet, men ofta utsträcks tillståndet fram till första världskrigets utbrott. Från ett historiskt perspektiv utmärks dessa decennier av att de stora imperierna försvagas (Österrike-Ungern, Osmanska riket och ryska kejsardömet), socialistiska partier etableras, feminismen är på frammarsch, intresset för den så kallade judiska frågan växer, nationalismen inkorporerar föreställningar om ras – för att nämna några av de politiska och sociala förändringar som får direkta återverkningar på kulturlivet.

Paris inflytande över det europeiska sekelslutets kulturliv går inte att underskatta. Inom konsten fångade Henri de Toulouse-Lautrec tidens utsvävande nöjesliv och i litteraturen bröt symbolismen och dekadensen mot naturalismens dominerande ställning. I den nyutkomna boken Poetry and Radical Politics in fin de siècle France visar Patrick McGuinness, litteraturprofessor i Oxford, relationen mellan skönlitteratur och den politiska radikaliseringen under denna tid. McGuinness nyanserar bilden av den nya litteraturen som opolitisk i sin strävan att distansera sig från nyttotänkande och olika former av samhällsmoral. I själva verket fanns alla möjliga politiska riktningar representerade inom både symbolismen och dekadensen. Förlusten av Alsace-Lorraine i det fransk-tyska kriget 1870-71, och den efterföljande revolten under Pariskommunen, var centrala erfarenheter som påverkade den politiska radikaliseringen åt såväl höger som vänster bland sekelslutets författare.

Stor vikt lägger McGuinness vid den så kallade l’école romane, en reaktionär utbrytargrupp inom det litterära franska avantgardet som estetiskt sökte sig tillbaka till den grekisk-romerska traditionen. De främsta företrädarna inom denna grupp var författarna Jean Moréas och Charles Maurras. Den senare var en av förgrundsgestalterna för den högerextrema rörelsen Action française. Maurras förespråkade återinförandet av monarkin, försvarade lidelsefullt armén under Dreyfusaffären och stödde Vichyregimen under andra världskriget. För det sistnämnda dömdes han till livstids fängelse trots att han motsatt sig samarbetspolitiken med tyskarna av patriotiska skäl. Maurras ideologiska belastning har gjort att det länge funnits en beröringsskräck kring hans tänkande – om det inte specifikt handlar om att förstå och fördöma extremhögern – ungefär som förhållandet till Sven Hedin och Fredrik Böök i Sverige, även om fransmannen var betydligt mer radikal.

Men de senaste åren har Maurras enorma skriftliga produktion studerats mer förutsättningslöst och McGuinness har del i denna omprövning. Den som vill förstå det franska politiska tänkandet från sekelslutet kan helt enkelt inte komma förbi Maurras. Detsamma gäller hans bundsförvant, författaren och akademiledamoten Maurice Barrès, även han ultranationalist men inte lika politiskt komprometterad som Maurras.

Det finns nyanser i dessa båda författares tänkande som gått förlorade när moraliska skyddslappar reducerat dem till endast antisemitiska nationalister. Maurras skepsis till upplysningstänkandet gjorde honom också kritisk till kolonialismen och dess civilisatoriska ambitioner att befria och fostra folk, en strävan som han delvis riktigt identifierade som ett vänsterprojekt. I Barrès kritik av det själlösa materialistiska samhället förenades nationalism med socialism och även ockultism. Både Maurras och Barrès var kritiska till republikanismens utplåning av regionala identiteter och lokala språk. För McGuinness representerar dessa författare en reaktionär modernism som utgjorde ett viktigt inslag i tidens estetiska och politiska klimat. Detta slags modernism försökte övervinna tidens pessimism och dekadens med nya normer och en fastare gemenskap.

Från Beethovenfrisen av Gustav Klimt (1902). Foto: Wikimedia CommonsFrån Beethovenfrisen av Gustav Klimt (1902). Foto: Wikimedia Commons

Wien utgör en lika viktig huvudstad för sekelslutets stämningar och har utförligt skildrats i kulturhistorikern Carl E. Schorske viktiga bok inom genren, Fin-de-Siècle Vienna – Politics and Culture (1980). Schorske visar hur periodens konst, litteratur, arkitektur och psykoanalys samspelar med det politiska klimatet. Detta vida perspektiv på en enda stads omvandling under en begränsad tid borde läsas av alla som nu ropar (och får gehör) efter globala perspektiv inom historieämnet, i stället för att gräva djupt på samma plats. Inom konsten var Gustav Klimt banbrytande och inspirerades av franska symbolismen. Liknande influenser fanns inom litteraturen hos bland annat Hugo von Hofmannsthal som hade en framskjuten position under Wiens sekelslut. I dag är han nästan bara hågkommen som librettoförfattare till Strauss operor, däribland den humoristiska och nu i Stockholm aktuella Rosenkavaljeren. Både Klimt och Hofmannsthal fann inspiration i Freuds psykoanalys – inte minst tydligt i den sistnämndas libretto till Elektra som speglar tidens intresse för hysteri och hallucinationer.

Sekelslutet i Wien var också den formativa tiden för Stefan Zweigs författarskap. I George Prochniks läsvärda och i år på svenska utkomna biografi Stefan Zweig vid världens ände skildras författarens starka förhållande till staden. En viktig läroanstalt för Zweig under 1890-talet var Café Griensteidl där han kom i kontakt med Hofmannsthal och den österrikiska litterära modernismen. Prochniks biografi visar på ett övergripande plan hur första världskriget utgjorde den huvudsakliga brytpunkten för detta kaféliv och det wienska kulturlivet i övrigt. Den kosmopolitiska staden förändrades snabbt när tongivande intellektuella slöt upp bakom krigspropagandan eller åtminstone i den nationalistiska yran.

Men nationalismen aktualiserades också för Zweig på annat håll. I Wien träffade han Theodor Herzl som tidigt upptäckte Zweigs talang och lät publicera honom i den österrikiska tidningen Neue Freie Presse. De två gled dock ifrån varandra efter att Herzl verkat som korrespondent i Paris vid tiden för Dreyfusaffären (1894–1906). Under intryck av de antisemitiska stämningarna bröt Herzl med sin liberala bakgrund och presenterade en alternativ identitetspolitik, den sionistiska. En av dem som tidigt anslöt till den nya rörelsen var redan nämnde Max Nordau som fått i uppgift att i egenskap av läkare bota Herzl från hans villfarelser, men i stället lär ha sagt: ”Om du är galen, är vi galna tillsammans. Räkna med mig!”

Tillbaka i Wien försökte han även övertyga Zweig. Prochnik visar i sin biografi Zweigs ambivalens. Han kunde inte identifiera sig med den judiska nationalismen, men var heller inte oberörd av vare sig Herzl eller den sionistiskt orienterade filosofen Martin Buber, som han också stod i nära kontakt med. För Zweig förblev ändå diasporan och den kosmopolitiska tillvaron i Wien kring sekelslutet något av ett ideal. Över huvud taget fick aldrig sionismen någon stark förankring i vare sig Wien eller Paris vid denna tid. Under intryck av första världskriget utvecklade Zweig i stället sitt paneuropeiska, pacifistiska engagemang. Sådana idéer visade sig dock vara ännu mer utopiska under denna tid. Zweig tvingades i exil under 1930-talet och hans självmord i Brasilien under andra världskriget måste även förstås mot bakgrund av desillusionen av att se Europa fullkomligt sönderslaget.

S:t Petersburg var det ryska tsarrikets fönster mot västerländska idéer. Det är därför inte underligt att mycket av vad som betraktas som fin-de-siècle kommer från denna stad där mötet mellan modernitet och tradition var särskilt påtagligt. I den ryska litteraturen visar sig dock periodiseringen av sekelslutet till 1800-talets två sista decennier vara ännu mer problematisk. Redan Nordau konstaterade i Entartung att sekelskiftets pessimistiska och nihilistiska stämningar hade betydligt djupare rötter i den ryska litteraturen än i Frankrike och hänvisade till Lev Tolstoj och Ivan Turgenjev. Detta är också ett centralt argument i Katherine Bowers och Ani Kokobobos nyutkomna antologi Russian Writers and the Fin de Siècle som studerar sekelslutet som ett stämningsläge oberoende av den kronologiska periodiseringen.

För ur ett historiskt perspektiv kan krismedvetandet i den ryska realismen spåras till mitten av 1800-talet, då den nationella självsäkerheten skakades av Krimkriget (1853–56). Detta nederlag mot bland annat England och Frankrike avslöjade Rysslands stagnation och inspirerade till stora politiska reformer under följande decennier. Livegenskapen upphävdes 1861. Till detta kom en kraftfull industrialisering som bidrog till en skarp brytning med traditionell rysk samhällsekonomi. Efter sekelskiftet fortsatte känslan av uppbrott att näras av revolutionen 1905, då folket reste sig i S:t Petersburg mot tsar Nikolaj II, och de efterföljande två revolutionerna 1917. Omvälvningarna gav upphov till såväl stor framtidsoptimism som djup pessimism under en lång tidsperiod.

Bowers och Kokobobos antologi visar dock att pessimismen dominerade den ryska litteraturen i högre utsträckning än i Väst. När den europeiska symbolistiska och dekadenta traditionen kom till Ryssland omkring 1890-talet innebar inte detta en brytning med en självgod borgerlig litteratur. De ryska författarna fördjupade i stället teman som redan fanns hos författare som Tolstoj, Turgenjev och framför allt Fjodor Dostojevskij.

Det är svårt att komma ifrån det faktum att det europeiska sekelslutet är en trubbig periodisering av tendenser och riktningar som är mer utdragna i tiden än de sista tio eller femton åren före sekelskiftet. Men studerad som en känslostämning, oberoende av specifika sociala och politiska förändringar under dessa decennier, riskerar det att bli en alltför flytande kategorisering – sådana stämningar går att finna överallt. Oavsett definition fortsätter konsten och idéerna som förknippas med sekelslutet att fascinera; det är uppenbart att internationella boktitlar som innehåller ”fin-de-siècle” fungerar som ett slags varumärke som exploaterar periodens laddning. Samtidigt är det värt att i likhet med Max Nordau påminna om att tidens stora materiella tillväxt och existentiella nöd i mycket ringa utsträckning berörde underklassen eller den lägre medelklassen, den absoluta majoriteten av Europas befolkning. Den stod helt utanför kulturlivets stämning av fin-de-siècle.

Relaterat

Studier om musiken kring sekelskiftet 1900

Nyligen avlidne Jan Ling fattade i denna bok posto vid sekelskiftet 1900 och såg historiens flod dra förbi med en rad kompositörer nersänkta i den. Hans musikhistoriska arbeten framstår som...


Johannes Heuman

Johannes Heuman är historiker och redaktör på Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...