Debatt

Ska Bryssel styra Europas forskning?

| Respons 1/2018 | 14 min läsning

Lamyrapporten hävdar att det europeiska forskningssystemet ska stöpas om så att det ger fler innovationer och mer tillväxt. Denna process ska vägledas från Bryssel. Även om texten inte är kristallklar blir intrycket att det handlar om förslag som är så djupgående och omfattande att den europeiska forskningens välmåga hotas.

Den så kallade Lamyrapporten LAB-FAB-APP – Investing in the European future we want, beställd av EU:s kommissionär för forskning, vetenskap och innovation, Carlos Moedas, tar sitt avstamp i tre förmenta problem. Det första, och sannolikt viktigaste, är att det ska finnas en slående kontrast mellan den europeiska forskningens höga kvalitet och vår relativa oförmåga att omvandla ”kunskap till innovation och tillväxt.” Grundorsaken till Europas svaga tillväxt blir följaktligen dess ”innovationsunderskott.” Ett andra problem, som framhålls redan i förordet, är att det tydligen finns en utbredd uppfattning att ”forskning och innovation saknar betydelse för samhällsutvecklingen”. Det tredje problemet är mindre klart formulerat, men genomsyrar hela rapporten. Det europeiska forsknings- och innovationssystemet är alltför småskaligt. Jag lämnar tills vidare hän att ingen av dessa utsagor bär självklarhetens prägel.

Rapporten, skriven av en högnivågrupp med tolv medlemmar, utmynnar i elva rekommendationer, men det är inte lätt att klargöra vad deras samlade effekt skulle bli. Det är bara det första förslaget som är omedelbart begripligt. Det är hämtat från Lissabonstrategin som antogs 2000 och utlovade att Europa inom tio år skulle vara ”världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi”. Medlemsländerna uppmanas på nytt att avsätta resurser som motsvarar tre procent av BNP för forskning och innovation (R&I), tidigare benämnt forskning och utveckling (R&D). Ett problem är att vissa medlemsländer redan 2000 hade överträffat målet medan det för andra fortfarande ter sig ouppnåeligt. Viktigare är att privata stiftelser och företag svarar för den alldeles övervägande delen av resurser som satsas på forskning, utveckling och innovation.

Det är ofta knepigt att diskutera Europas tillkortakommanden utifrån ett genomsnitt för 28, snart 27 medlemsländer – eller för kontinentens alla länder. Oberoende av vilken rankinglista man väljer för världens universitet hamnar fem från Europa bland de 10–15 främsta: Oxford, Cambridge, Imperial College och University College i London samt Zürichs Tekniska Högskola. Efter Brexit finns inget av dem kvar i EU. Då hamnar, om vi väljer den lista som ställts samman av Times Higher Education, Ludwig Maximilianuniversitetet i München och Karolinska Institutet främst bland EU:s institutioner för högre utbildning och forskning (på 34:e respektive 38:e plats). Det är lätt att förstå att högnivågruppen vill att samarbetet med Storbritannien fortsätter med full styrka efter Brexit.

Svårigheten att i övrigt ”tyda” rapporten beror framför allt på att den till stor del består av lättfotade och svepande formuleringar som saknar namngiven adressat. Det är ofta oklart vem som ska hålla i skaftet. En sak är dock klar: rapportens rekommendationer riktar sig till instanser som ligger flera nivåer över den verkstad där forskningen kommer till stånd. När man begrundar den rika floran av förslag infinner sig inte sällan frågan om vilket problem detta är lösningen på. Den kritik som riktades mot Lissabonstrategin av en kommission under ledning av Nederländernas förre premiärminister, Wim Kok, drabbar också Lamyrapporten: om man prioriterar allt så prioriterar man inget. Delar av rapporten är faktiskt rent plågsam läsning. Detta gäller bland annat avsnittet om ett ekosystem för forskare, innovatörer, företag och regeringar, där texten svävar mellan det självklara och obegripliga.

Även om texten inte är kristallklar är intrycket att det handlar om förslag som är så omfattande och djupgående att den samlade effekten kan hota den europeiska forskningens välmåga.

En bedömning av helheten ger dock vid handen att det europeiska forskningssystemet ska förändras i en bestämd riktning. Det ska stöpas om så att det ger ett större genomslag (impact) i form av innovationer och tillväxt. Det är inte klart utsagt vilken kompetens som ska flytta till Bryssel, men det råder inget tvivel om att den förestående processen ska vägledas därifrån. Verksamheten i medlemsländerna ska ”stimuleras av EU:s sammanhållna innovationspolicy som spänner över alla EU:s politikområden och på så sätt skapar ett gemensamt ramverk som främjar företagsamhet […] En konsekvent och klar definition av strategi, mål, åtgärder för genomförande och utvärdering av budgetmedel liksom evidensbaserade program är förutsättningar för framgång […] Akademiska institutioner och företag är inte konkurrenter – de är bundsförvanter […] Att universiteten ska delta är naturligt, industrins medverkan måste uppmuntras”.

EU:s forskningsprogram för perioden efter 2020 ”ska utgöra en gemensam strategisk dagordning för alla R&I-investeringar i Europa” och ”medlemsländerna ska utveckla fleråriga nationella R&I-strategier som anger prioriteringar för nationella R&I-investeringar och deras anslutning (alignment) till EU:s R&I-program”.

Alla universitet dras över en kam. De måste ”skyndsamt förnyas för att stimulera företagsamhet och undanröja hinder för samarbete över fakultetsgränser. Starka icke-disciplinära samarbeten mellan universitet och industri bör bli regel snarare än undantag”. Också grundskolan ska utsättas för ”grundläggande reformer” genom att barn i tidig ålder får bekanta sig med företagsamhet och innovationer.

Låt oss för diskussionens skull acceptera rapportens tankefigur att det finns ett forskningssystem av världsklass i Europa, men samtidigt en oförmåga (i jämförelse med länder som USA, Japan, Sydkorea och Kina) att omvandla dess resultat till innovationer som stärker europeiska företags konkurrenskraft. Ett första steg måste då rimligen bli att analysera om problemet huvudsakligen finns hos avsändaren eller adressaten. Såvitt jag kan se har gruppen inte intresserat sig för denna fråga. Det beror naturligtvis på att uppdraget varit att belysa hur just forskningen kan bidra till att öka tillväxten i Europa. Gruppen utgår helt enkelt från att forskningen även i framtiden kommer att producera resultat av hög kvalitet som kan exploateras för att stärka konkurrenskraften.

Det är ett äventyrligt antagande. Även om texten inte är kristallklar är intrycket att det handlar om förslag som är så omfattande och djupgående att den samlade effekten kan hota den europeiska forskningens välmåga. I rapporten finns inga resonemang om betingelserna för att våra nationella forskningssystem ska kunna fortsätta att producera den kunskap som är alltings förutsättning. Trots att det inte ingick i högnivågruppens mandat hade det varit klädsamt att framhålla att forskning i demokratiska samhällen har ett långt vidare och viktigare uppdrag än att addera någon tiondelsprocent till den materiella tillväxten. De institutioner där forskningen bedrivs har i många länder dessutom ansvar för en annan viktig ”produktion”: utbildningen av unga begåvade människor.

Möjligen överdriver jag faran eftersom det i flera europeiska länder redan finns ett omfattande samarbete mellan universitet och det omgivande samhället. Detta är emellertid i viss utsträckning frivilligt och har utvecklats organiskt på basis av lokala och nationella prioriteringar.

I uppgiften borde också ha ingått att fundera över om, och i så fall i vilket avseende, europeiska företag är sämre på att ta till sig kunskap och utveckla nya produkter och tjänster än konkurrenterna i USA, Japan och Sydkorea. Högnivågruppen talar om att det bland europeiska företag finns en ”djupt rotad motvilja mot att ta risker och en oförmåga att dra fördelar av en marknad med en halv miljard människor”. Om detta är sant ska vi inte leta efter lösningen i akademiska kretsar. Inte heller kan forskare avhjälpa det problem som består i att företag i EU bara investerar hälften så mycket i R&I som konkurrenterna i Sydkorea. Högnivågruppens förslag för att överkomma europeiska företags räddhågsenhet är att med offentliga medel subventionera deras R&I-investeringar och mjuka upp EU:s regler för statsstöd. När man funderar över hur man kan kommersialisera forskningsresultat är det värt att hålla i minnet att kompetens och incitament är långt starkare och mer allomfattande på avnämarsidan än på universiteten.

Om en jämförelse kan och ska göras med andra länder eller regioner kan kommunistiska diktaturer betraktas som specialfall. Närmast till hand ligger att ställa Europas prestationer mot vad som åstadkoms i USA och, med viss tvekan, Japan och Sydkorea. Ett problem är att genomsnitt och medianvärden kan dölja väldiga skillnader. Detta är särskilt påtagligt för EU, där det handlar om avståndet mellan fattiga och mycket rika självständiga nationalstater. Ett meningsfullt medianvärde är emellertid att Europa har världens äldsta befolkning och detta förhållande kommer att accentueras; inom drygt tio år kommer medianåldern i vår världsdel att ligga 5 år högre än i USA och tio år högre än i Asien. Allt annat lika (vilket det sällan är) blir därför tillväxten lägre i Europa.

När det handlar om ekonomisk tillväxt blir en jämförelse av genomsnitt direkt missvisande. Europas blygsamma prestationer på detta område beror så gott som helt på att eurozonen sedan tillkomsten haft en miserabel utveckling som endast underträffas av Japan. De medlemsstater som valt att stanna utanför EMU och övriga europeiska länder har utvecklats i ungefär samma takt som USA och långt snabbare än Japan. Europas svaga tillväxt beror sannolikt snarare på den sparsamhetsnit som tvingats på eurozonens medlemsländer än på ett innovationsunderskott.

Konkurrenskraft kan mätas på olika sätt och det är inte givet att handelsbalansen gentemot omvärlden är det bästa måttet. I just detta avseende klarar sig emellertid eurozonen, tillsammans med Sverige, Norge och Schweiz mycket väl. Den ortodoxa politik som tvingats på alla länder i eurozonen har lett till att de nu har ett exportöverskott, som är extremt stort i Tyskland, Nederländerna och Österrike. Att öka denna obalans mot omvärlden är inte hållbart (eller önskvärt) i det långa loppet.

Ett återkommande argument i Lamyrapporten är att forskning som organiseras och finansieras inom EU:s program skapar ett mervärde som påstås vara mycket stort. Detta är ytterst osannolikt, eftersom den forskning som finansieras från EU:s budget äger rum vid samma institutioner som huserar den nationellt betalda forskningen. Om en jämförelse ska göras med de forskare som får bidrag från European Research Council (ERC) måste det ske mot forskare som klarar sig bäst på nationell nivå. Skälet är enkelt. Alla medlemsstater kämpar med näbbar och klor för att få tillbaka så mycket som möjligt från den EU-budget de gemensamt finansierat. Därför uppmuntras de mest konkurrenskraftiga forskarna att söka ERC-pengar. Konkurrensen är hård och pengarna räcker inte ens för att ge stöd till alla som får högsta betyg. I Sverige har Vetenskapsrådet därför infört regeln att de som blir utan i Bryssel, trots att de fått högsta betyg, får ett motsvarande bidrag på hemmaplan. Om det skulle finnas en betydande eller ens märkbar skillnad i prestation mellan två forskare som är lika i allt annat än att den ene fått sitt bidrag i euro och den andre i svenska kronor är det ett mysterium som bör utredas. ERC är ett utmärkt program, men det är inte unikt. Fördelning av forskningspengar i öppen konkurrens är stommen i forskningsprogram i alla demokratiska länder. Alternativet till EU:s program är alltså att samma forskare får pengarna från sina nationella forskningsråd.

Högnivågruppens lyriska beskrivning av all forskning som nuddas av EU:s trollspö har inte ens stöd i de två utvärderingar som bifogas rapporten, trots att de är skrivna av kommissionens generaldirektorat för forskning och innovation. Bedömningen av det sjunde forskningsprogrammet (FP 7 för perioden 2007–2013) pekar på flera svagheter och tillkortakommanden och halvtidsutvärderingen av Horizon 2020 (2014–2020) består mest av förhoppningar om kommande förbättringar.

Det är trist att Lamyrapporten, som så många andra EU-skrifter, förfaller till oblyg propaganda. Annars hade detta varit ett utmärkt tillfälle att bättra på EU-programmens rykte i forskarsamhället. Tidiga utvärderingar av den forskning som finansieras från Bryssel gav genomgående nedslående resultat, vilket berodde på tungrodd byråkrati och snäv målstyrning som begränsade konkurrensen. Under de senaste 10–15 åren har programmen reformerats men det som framför allt höjt anseendet är tillkomsten av ERC, som fördelar pengar i transparent konkurrens på vetenskapliga meriter. Svenska forskare spelade en central roll för att övervinna motståndet i Bryssel mot denna bidragsform som ännu utgör en blygsam del av EU:s samlade program för forskning och innovation.

De skäl högnivågruppen anger för att verksamheten ska lyftas till en europeisk nivå eller styras hårdare från Bryssel är att nationella forskningsprogram är småskaliga, fragmenterade och spretiga. Det hade varit värdefullt om detta påstående konkretiserats och problematiserats. Alla nationella eller regionala forskningssystem av relevans i detta sammanhang sträcker sig från det mycket småskaliga (projektbidrag till en enskild forskare) till fleråriga program som samlar en stor forskargrupp eller forskning i anknytning till världsledande vetenskaplig infrastruktur (CERN:s jakt på Higgs boson). Så gott som alla framstående forskare och forskargrupper har genom åren byggt upp ett internationellt nätverk på basis av vetenskapliga preferenser och personkemi. I alla länder där akademisk frihet råder är den forskning som sträcker sig från teologi till matematik fragmenterad och spretig och måste så förbli. Detta förment olyckliga tillstånd har inte hindrat europeiska forskare från att prestera forskning av högsta dignitet på alla områden. I just detta avseende skiljer sig inte Europa från USA på något avgörande sätt. Det är inget argument men det är värt att hålla i minnet att något som liknar Lamyrapporten inte skulle kunna skrivas i USA. En mer sannolik proveniens vore Gosplan – osalig i åminnelse.

Med tanke på att rapporten tar sikte på insatser som stärker europeiska företags konkurrenskraft är det olyckligt att högnivågruppen inte tar sig an behovet av avancerad vetenskaplig infrastruktur. Inte bara CERN utan mängder av andra anläggningar kan komma till stånd bara om många länder deltar i finansieringen. Alla prognoser pekar på att utgifter för vetenskaplig infrastruktur kommer att ta en ökad andel av nationella budgetar om inte anslag för forskning ökar markant. I detta avseende har USA, Kina och Japan fördelen att beslut om lokalisering och finansiering kan tas relativt snabbt. Frielektronlasers, spallations- och synkrotonljusanläggningar kommer att ha avgörande betydelse för utvecklingen inom materialvetenskaper, strukturbiologi, kemi, geofysik och medicin och därmed för industriell utveckling på praktiskt taget alla områden. Hittills har de stora medlemsländerna snarast hållit emot ett samarbete på europeisk nivå, eftersom de kunnat finansiera nationella anläggningar. ESS i Lund är det bästa exemplet på att denna tid är förbi, men ansvaret för att anläggningen kommit till stånd har så gott som helt vilat på Sverige och Danmark. På detta område skulle högnivågruppen ha kunnat peka på insatser med ett tydligt europeiskt mervärde.

Uppgiften att det skulle finnas en utbredd misstro mot betydelsen av forskning och innovation finns i förordet och det är rimligt att anta att denna bisarra uppfattning omfattas endast av Pascal Lamy själv. Om den ska tas på allvar borde det åtminstone ha funnits hänvisningar till några enkätundersökningar. I Sverige finns snarast en övertro på vad forskningen kan bidra till redan på kort sikt. Nu tjänar Lamys obevisade påstående endast till att understryka behovet av att forskningen får en starkare inriktning mot bevisad samhällsnytta. Jag delar uppfattningen att det är angeläget att hitta nya vägar för att nyttiggöra forskningens resultat. Det måste emellertid ske på ett sätt som inte äventyrar verksamhetens goda kvalitet. I annat fall kommer det att finnas färre forskningsresultat att bygga på.

Det finns många skäl att fortsätta reformeringen av EU:s forskningsprogram. Det är sannolikt att inte bara investeringar i vetenskaplig infrastruktur kan skapa mervärde, men beslut måste bygga på klart identifierade problem och begripliga rekommendationer som tål kritisk granskning. Det behöver väl inte tillläggas att jag anser att Lamyrapporten inte kommer i närheten av att tillgodose dessa krav.

Publ. i Respons 1/2018
TEMA | Socialdemokratins vissnande vi

Lars Anell

Lars Anell var FN-ambassadör i Genève 1986–92, EU-ambassadör i Bryssel 1992–94 och ordförande i Vetenskapsrådet 2010–16. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...