Många hävdade att murens fall 1989 innebar historiens slut. I dag finns det tvärtom anledning att betrakta perioden 1989–2015 som en avslutad epok. Både inom nationerna och på den internationella arenan stärker de antiliberala krafterna sina ställningar. Vi bedrar oss när vi talar om en kris för demokratin. En kris är något övergående, men den försvagning av det öppna samhället som vi nu bevittnar är en mer djupgående utveckling.
I början av 1990-talet gjorde Wilhelm Agrell ett tankeexperiment som visade hur problematiskt det är att förstå samtiden som historisk epok. Perioden 1789–1815 var en omvälvande tid i europeisk historia. Den franska revolutionens liberala idéer om frihet, jämlikhet och broderskap utmanade den politiska ordningen på hela kontinenten. Införandet av Convention nationale 1792 innebar ett principiellt genombrott för tanken på val av män till folkförsamlingar, oavsett klasstillhörighet.
Men de liberala idéerna ersattes av ett reformerat envälde under Napoleon. En långdragen kamp mot en stormaktskoalition slutade inte förrän efter det katastrofala fälttåget mot Ryssland 1812 och slaget vid Waterloo tre år senare. Därefter började en epok i Europas historia präglad av en mer stabil stormaktskonsert. Poängen med Agrells historiska tankeexperiment var att även de omvälvande processer som just satts i rörelse efter Berlinmurens fall var mycket svåra att förstå som historisk epok. Vi ser endast samtiden i referens till det som hänt tidigare, vilket gör att det först i efterhand går att se mönster. Exempelvis var 1920-talet ingen efterkrigstid som man då trodde, utan en mellankrigstid.
Det har nu gått lika lång tid mellan Berlinmurens fall till Minsköverenskommelsen om Ukraina som det förflöt mellan stormningen av Bastiljen till Wienkongressen. Denna tidsperiod, mellan 1989–2015, uttrycker på ett liknande sätt som 1789–1815, en pendelrörelse i europeisk historia. Europaprojektet hamnade i centrum under 1990-talet. Dels fanns behov av kollektivt europeiskt handlande som aktualiserades av krigen på Balkan, dels skapade slutet på supermaktskonfrontationen större politisk handlingsfrihet på kontinenten. Europas stora ögonblick i historien vantolkades dock av samtida betraktare. Ett viktigt skäl till detta var den ekonomiska dynamiken och den relativa attraktionskraften hos Europa i de forna sovjetiska lydstaterna. I Östeuropa ställde sig staterna i kö för att få tillgång till en ekonomisk och politisk gemenskap, vilket sågs som ett bevis för att integrationens stund var kommen. I sin tur hade de globala ekonomiska flödena, i den allmänna debatten oftast förkortat som ”globaliseringen”, bäddat in kontinenten i ett världsomspännande system som gjort mellanstatliga krig passé. Begreppet ”mjuk makt” fick brett genomslag, både som akademisk beteckning på Europas högstående förmåga att göra världen bättre och som bekväm politisk ursäkt för att lämna de gammalmodiga resonemangen om maktpolitik bakom sig.
Europas stora ögonblick i historien vantolkades dock av samtida betraktare.
I dag ser vi klarare att EU:s triumf var skenbar. I avsaknad av existentiella utmanare framstod det som starkare än någonsin, men Europa blev i realiteten svagare och mer beroende av USA efter Berlinmurens fall. Varningstecknen fanns där hela tiden: det var USA som fick slut på krigen på Balkan 1995; vilsenheten i samband med sanktionspolitiken år 2000 mot Österrike efter valtriumfen för Jörg Haider visade att Europa som aktör aldrig var starkare än sin mest antiliberale ledare. I takt med att amerikanerna efter den 11 september 2001 nedprioriterade den transatlantiska länken kom Europas roll att bli en försvagad partner på världsscenen, om än uttryckt i mer idealistisk retorik än i Washington. År 2012 fick EU Nobels fredspris för sin förmåga att förena forna fiender på kontinenten. Detta var djupt ironiskt på flera plan, men också vilseledande eftersom Europaprojektet blivit möjligt på grund av freden och inte tvärtom. Europas triumf efter det kalla kriget slut hade mer att göra med rysk svaghet och amerikanska omprioriteringar än integrationslogik.
Om en historisk pendel slagit under kvartseklet efter Berlinmurens fall, var befinner den sig i dag? För att svara på denna fråga måste vi lyfta blicken från Europa och se det som hänt där som del av fyra globala trender. Situationen i dagens Europa är del av en betydande tillbakagång för hela den liberala världsordningen. Den liberala epoken kännetecknades av global dominans av samhällen som byggts upp som demokratier, det vill säga ”öppna samhällen” i poppersk mening, med lagstadgade och nyttjade politiska och medborgerliga rättigheter. Öppna samhällen är ofta rivaler men förklarar aldrig varandra krig. Mellan dem finns relativt få gränskontroller. När man reser mellan dem är det ofta bara byte av nätoperatören för mobiltelefonen som visar att man kommit till ett nytt land. Det är dessa förhållanden och värden som befinner sig under stark press. Men vad är det egentligen som utmanar fenomen som demokrati, marknadsekonomi och rättsstat?
Enligt demokratiforskaren Larry Diamond, som tar sin utgångspunkt i en liberal demokratitradition, har det senaste årtiondet präglats av försämringar. Tendensen är till och med accelererande och speglas i många olika processer i det globala politiska och ekonomiska systemet.
Den kanske mest nedslående trenden är de länder som upplevt ett demokratiskt sammanbrott. I denna tragiska grupp finns länder som Venezuela, Thailand, Nicaragua, Kenya, Sri Lanka och Bangladesh. Dessa misslyckanden utmanar föreställningen om att perioden efter det kalla krigets slut innebar en irreversibel process mot ett liberalt nirvana.
Det kanske mest oroande fallet av demokratiskt sammanbrott är Turkiet. Under ledning av president Erdoğan har AKP blivit ett instrument för en auktoritär agenda. Erdoğan har sannolikt både maktpolitiska och islamistiska motiv för sitt agerande. Ett av de viktigare inslagen i denna utveckling har varit att desarmera militären, som bland annat har utgjort ett institutionellt minne av den sekulära traditionen från Atatürk. Utvecklingen det senaste året hänger samman med Erdoğans strävanden att införa en auktoritär konstitution och hur kriget i Syrien och Irak används av honom för detta syfte. En viktig måltavla för regimen har varit det moderata kurdiska partiet HDP, vilket till del maskerats av öppen krigsförklaring mot konkurrenterna i mer politiskt radikala PKK. Grova och systematiska förföljelser av oppositionella och journalister, inklusive rena skådeprocesser, driver utvecklingen mot konfrontation och bort från de relativt pragmatiska förhandlingar som tidigare präglat Erdoğans politik gentemot kurderna. I dagsläget råder ett inbördeskrigsliknande tillstånd i de sydöstra delarna av landet.
En andra trend som tyder på den liberala epokens slut är att stabiliteten och därmed själva innehållet och essensen i det öppna samhället har försvagats. Lyfter vi blicken från västvärlden är Botswana, Bolivia och Ecuador exempel på denna trend. Det finns i dag ingen demokrati i Afrika som kan betraktas som stabil. I länder som dessa finns det ofta tydliga patrimoniala tendenser och ibland svaga institutioner som blivit redskap för religiösa eller etniska grupper, vilka inte kan upprätthålla skyddet för minoriteter i samhället.
Lyfter vi blicken från västvärlden är Botswana, Bolivia och Ecuador exempel på denna trend.
I Europa leder Ungern under ledning av premiärminister Orbán och hans parti Fidesz den auktoritära utmaningen mot de liberala värderingarna. I ett tal 2014 utvecklade Orbán sina tankar om hur Ungern skall röra sig bort från liberal demokrati, eftersom den anses vara ett problem för bland annat ekonomisk utveckling. Målet är en stärkt ungersk nation och en ”nationell enhet”, vilket inkluderat utsträckandet av medborgarskap till ungrare i grannländerna. Orbán betraktar den liberala demokratin som för svag för att försvara nationella intressen och kristna värden. Under processen att realisera sin agenda har han förändrat konstitution och vallagar och börjat sudda ut gränserna mellan stat och parti. På många sätt har Orbán kommit att utgöra ett auktoritärt föregångsexempel. Den som under press från migrationsflöden vill lära sig hur man stänger en gräns kan snegla på Ungern.
I Polen har utvecklingen rört sig i en liknande riktning sedan partiet Lag och rättvisa och dess grå eminens Kaczynski kommit till makten. Den ideologiska dagordningen är starkt värdekonservativ, vilket bland annat innebär att katolska normer sätts som motpol till liberala. På ett sätt som påminner om Ungern har Lag och rättvisa tagit itu med de konstitutionella hindren för sin politik och börjat arbetet med att rensa bort kritiska röster från statliga medier. Det är signifikativt att den polske utrikesministern Waszczykowski vid sitt Sverigebesök hösten 2015 mötte kritiska frågor om ”orbanisering” av Polen med motfrågan: ”Vad är det för fel på orbanisering?”
I Frankrike har utvecklingen präglats av en öppen nedmontering av liberala fri- och rättigheter som en reaktion på det senaste årets islamistiska terrordåd. President Hollande har förklarat att landet befinner sig i krig och i linje med detta har långtgående övervaknings- och anti-terrorlagar antagits. Dessa lagar, som har accepterats temporärt, ger fransk polis rätt att sätta misstänkta i husarrest utan rättegång, göra husrannsakan utan beslut av åklagare, blockera webbsidor man finner skadliga och omedelbart stänga moskéer som betraktas som farliga. Den politiska debatten har dominerats av förslag för terrorbekämpning från såväl socialister och konservativa som Nationella fronten. På agendan finns upphävandet av dubbelt medborgarskap för dem som dömts för terrorism, men även interneringsläger och deportation av tusentals misstänkta terroristsympatisörer
Statsvetaren Samuel Huntington har identifierat kriterier för demokratins tillbakagång. I dagens Europa kan nästan alla dessa bockas av. Huntingtons poäng är att både demokratisering och demokratins tillbakagång sker i vågor: framgång föder framgång, motgångar följs av fler motgångar. De centrala kriterierna på en tillbakagång är ekonomisk kräftgång, social och politisk polarisering och upplösning av rättstatsliga principer på grund av terrorism. Undantaget i Europa är Tyskland (på federal nivå), vilket har en avgörande betydelse för EU:s framtid. Om sprickorna kommer till kärnan hotar hela bygget att rasa samman.
Även USA befinner sig i ett politiskt mardrömstillstånd. De demokratiska institutionerna är ofta paralyserade av ideologisk polarisering, som långsamt förintar en liberal och kompromissvillig center. Detta har även blivit en del av presidentvalkampanjerna, vilka dominerats av kandidater som tidigare ansetts som kuriösa inslag eller rentav otillständiga. Det är förvisso skrämmande i sig att USA med Trump har fått en kandidat som öppet för en antiliberal och närmast nyfascistisk presidentvalskampanj, men en lång rad andra kandidater företräder i dag en politik som delvis strider mot det öppna samhället.
De demokratiska institutionerna är ofta paralyserade av ideologisk polarisering, som långsamt förintar en liberal och kompromissvillig center.
De försvagade demokratierna präglas av att de normer som utmanar det öppna samhället har förstärkts. Det officiella sanktionerandet av undantagstillstånd (inklusive massövervakning) i syfte att möta vad som upplevs som extraordinära händelser är en sådan norm. Även om en demokratisk regering gör detta för att skydda det öppna samhället blir resultatet ofta kontraproduktivt. Undantagstillståndet stärker de auktoritära krafterna och undergräver trovärdigheten hos det öppna samhället. Det finns även en norm av kulturell relativism, som inte är förenlig med det öppna samhällets principer. Denna relativism finns företrädesvis hos en elit i många demokratier, vilka manar till ”förståelse” för auktoritära regimer och praktiker, vilket i sin tur undergräver de universalistiska anspråken hos de liberala värdena. En sådan elit får ofta moraliskt stöd av auktoritära stater, inte minst officiella representanter från Kina, vilka brukar framhålla att ”västerländsk demokrati” inte passar den kinesiska kulturen. En annan norm bygger på traditionalism och en längtan tillbaka till en ursprunglig och mer genuin samhällsgemenskap än det förment ”ytliga” liberala samhället. Som officiell statsideologi har Putins Ryssland kommit att bli det tydligaste exemplet på denna norm, men den har även varit drivkraften för många av de antiliberala partier i Väst som vuxit stadigt under det senaste decenniet.
Ytterligare en trend som tyder på den liberala epokens slut är att demokratierna har minskat sin påverkan i världspolitiken. Exempelvis har demokratistöd i olika former fått stå tillbaka som utrikespolitisk prioritering. Detta är viktigt eftersom de normer som undergräver det öppna samhället behöver bemötas och försvaras. Internationella regimer som förvaltar liberala värden har blivit relativt svagare och de som står för motsatsen har blivit relativt starkare. De auktoritära ledarna samarbetar trots rivaliteter ofta, vilket illustreras av exempelvis Orbáns och Kaczynskis regelbundna konsultationer och Putins stöd till allehanda antiliberala rörelser i Väst.
Den fjärde trend som indikerar slutet på den liberala epoken är att auktoritära stater flyttat fram sina positioner i världspolitiken. Det finns en ekonomisk grund för detta. I den liberala världsordningen försåg Väst världen med både kapital och information. I dag är mönstren mer mångtydiga. Även om USA fortfarande är världens viktigaste ekonomi och på många sätt kanske är viktigare än någonsin, så har världen fler ekonomiska och politiska maktcentra i dag än för 25 år sedan.
Framgångarna för auktoritära stater är inte i första hand relaterade till bakslagen i det som 2011 kallades ”arabiska våren”. Mellanöstern har aldrig varit ett hopp för liberala idéer i modern bemärkelse. Det gäller definitivt inte det område mellan Beirut och Bagdad som nu befinner sig i ett statslöst tillstånd, och inte heller de stora stater som är huvudsponsorer i denna regionala maktkamp, Saudiarabien och Iran. Den starkaste politiska tendensen i Mellanöstern bygger snarare på stamtänkande i poppersk bemärkelse.
Kina är det främsta exemplet på hur auktoritära stater tagit större plats i världspolitiken. I takt med att landet blivit en del av de globala flödena har det fått en viktigare roll i världsekonomin. Den växande ekonomin har åtföljts av ett ambitiöst utrikespolitiskt projekt som involverar både en dominant hållning gentemot grannländerna och ett ambitiöst militärt upprustningsprogram. Kina utmanar i dag öppet de normer och regimer, inklusive territorialanspråk, som etablerats under efterkrigstiden. Sydostasien har inget Europaprojekt och drivkraften för att integreras i globaliseringen har mer handlat om att få tillgång till exportmarknader än att flätas samman med andra. Kommunistpartiet står inför enorma politiska och sociala utmaningar och den ekonomiska tillväxten är på många sätt lika problematisk som den är eftersträvad. Men oavsett dessa framtidsutsikter och svaret på den ständiga frågan om landet förmår växa utan att hamna på konfrontationskurs med USA, är tiden över när Väst kunde mästra Beijing om vikten av mänskliga fri- och rättigheter.
Kina utmanar i dag öppet de normer och regimer, inklusive territorialanspråk, som etablerats under efterkrigstiden.
Ryssland har också flyttat fram sina positioner. Detta beror dock mindre på ekonomiska framgångar och mer på skicklig diplomati och maktpolitisk förmåga. Ryssland har under Putins ledning successivt brutit de internationella avtal och principer som underbygger den liberala världsordningen. Det militära angreppet på Ukraina 2014 utgjorde den definitiva slutpunkten på föreställningen om att Ryssland rättar sig efter de spelregler som etablerats och bekräftats i Europa efter Berlinmurens fall. Vidare kan den ryska insatsen i Syrien användas för att göra stridsäpplet Ukraina till förhandlingsobjekt med västmakterna.
Det finns även en medial dimension som förenar Ryssland och Kina. Båda länder har börjat använda digitala kanaler för att underbygga sina regimer. Ryssar och kineser har investerat stort i medieplattformar för sina auktoritära agendor och efter många experiment börjar man långsamt behärska dem. De liknar nu alltmer det Huntington visionärt kallade ”digitala diktaturer”. Turkiet under Erdoğan visar liknande tendenser på att lära sig hur sociala medier kan användas för desinformation och manipulation i statsintressets tjänst.
Mot bakgrund av dessa nedslående trender är det frestande att blicka framåt för att spekulera om hur läget kommer att te sig om några år. Detta är svårt men nödvändigt och det finns en gryende förståelse för detta i Väst. En sådan framåtblick är också normativ: det öppna samhället befinner sig under press och behöver kureras. Kruxet är att en sådan framåtblick måste börja med en självrannsakan: varför misslyckades demokratierna med att identifiera dessa framväxande problem i sin linda? Vad kan man göra för att bekämpa dessa tendenser och vilken är egentligen den korrekta diagnosen av de antiliberala symptomen?
Ett av de vanligaste missförstånden, både i samhällsforskningen och inom politiken, är att utmaningen mot det öppna samhället är en ”kris”. Detta är en missvisande diagnos som säger mycket om det önsketänkande som präglat det senaste kvartsseklet och antyder att det saknas ett svar på den antiliberala utmaningen. En kris har en bestämd temporal dimension – den är inte ett normaltillstånd. När kris återkommer som rubrik eller benämning för något under flera år är det inte längre någon kris. I själva verket är detta diagnosfel en spegelbild av felbedömningarna av både den ”arabiska våren” och ”färgrevolutionerna” i Georgien 2003 och Kirgizistan 2005. Eftersom de politiska händelseförloppen sågs frikopplade från socioekonomiska och geopolitiska förutsättningar, kom deras förutsägbara efterspel, när revolution övergick i kontrarevolution eller inbördeskrig, att helt avföras från analysen. Att vägra se att stamsamhället kan utgöra ett alternativ till det öppna samhället står i intim relation till oförmågan att inte förstå på vilket sätt auktoritära krafter utgör ett hot mot detsamma.
Den ställda diagnosen för demokratierna borde vara betydligt allvarligare. Det vi bevittnar är något som hittills har varit en långsam och successiv tillbakagång för det öppna samhället. Framtiden kan innebära såväl utbrett missnöje som kollaps i form av en ”motvåg”, som med Huntingtons definition får etablerade demokratier att duka under, men det nuvarande tillståndet präglas mer av långsam kräftgång. Med eller utan ”motvåg” ligger också tillbakagång till ett nytt Jalta-Europa i vågskålen. Det finns två poänger med detta resonemang. För det första understryker det successiva draget i tillbakagången det mardrömslika i vad som nu händer. När det gäller Europa visar utmaningar som terrorism, euron och Schengen-samarbetet att om inte alla samarbetande stater sköter sina åtaganden, drivs problemlösningen snabbt mot en federalisering som inte kan åstadkommas av inrikespolitiska skäl. Därmed bidrar problemlösningen i sig till att driva på den successiva tillbakagången: ju mer Europas länder får anledning till övernationellt samarbete, desto mer tenderar de att sluta sig från varandra. Den andra poängen är att analysen behöver knyta an till en intellektuell tradition som analyserat stadier av tillbakagång. Det innebär inte att det finns ett givet svar i exempelvis mellankrigstidens litteratur eller att pessimism är en fördel för att hitta politiska lösningar. Poängen är snarare att en rättvisande diagnos också måste hitta en intellektuell underbyggnad som inte endast kan spåras till den liberala traditionen själv.
Utgångspunkten för det liberala motståndet måste börja med insikten att det fatala med hoten mot det öppna samhället ligger i deras försåtliga, successiva karaktär. Målet för en motståndsstrategi måste vara att världens öppna samhällen håller samman. Det farligaste med dagens situation är nämligen inte att demokratin håller på att rullas tillbaka av auktoritära krafter, utan att demokratierna inte bjuder samlat motstånd. Man bör heller inte glömma att befolkningarna i många auktoritära stater efterfrågar demokrati. De auktoritära krafternas trumfkort i världspolitiken är att de uppövat en betydande förmåga att utnyttja det öppna samhällets inneboende svagheter. Digitala diktaturer kan inte använda propaganda (dagens medielandskap utesluter en stentorsröst!), men man kan utnyttja tendensen till kulturell relativism och genom spridandet av många mer eller mindre felaktiga uppgifter beröva det offentliga samtalet en gemensam utgångspunkt. Dagligen firar trollfabriker och partikoryféer stora triumfer när demokratiernas intellektuella använder exempelvis identitetspolitiska skäl till att inte ta tydlig ställning mot kränkningar av demokratiska rättigheter. Man bör också påpeka att demokratier under press kommer att behöva hantera svåra dilemman. Ett exempel på hur ett sådant kan se ut gäller den europeiska och tyska inställningen till den tilltagande repressionen i Turkiet under Erdoğan, vilken har mötts med realpolitisk kohandel med EU-medlemskapsförhandlingar som främsta lockbete.
Avslutningsvis krävs ett mått av eftertanke kring hur den nuvarande situationen har kunnat uppstå. Varför fanns det så få röster som varnade för den oroväckande utvecklingen? Trots den sprudlande optimismen efter Berlinmurens fall fanns sprickorna i det liberala projektet där hela tiden. Betänk exempelvis hur tydligt Ryssland varslade om sitt uppbrott från den liberala ordningen: den tydligt uttalade vreden över hur man behandlats efter det kalla krigets slut, den systematiska ambitionen under Putin att centralisera politisk och ekonomisk makt, upprustningen och de aggressiva övningarna, användande av våld mot den egna befolkningen och grannländerna, utrikespolitiska linjetal som hotade Väst, signalerna om att inte modernisera ekonomin enligt västerländska ritningar. Här fanns allt som behövdes av förvarning: deklarationer, doktriner, handlingar.
Bristen på förmåga att ta emot signaler från auktoritära ledare berodde i hög grad på naivitet.
Bristen på förmåga att ta emot signaler från auktoritära ledare berodde i hög grad på naivitet. En del bedömare antog blåögt att exempelvis Erdoğan var en motsvarighet till en tysk kristdemokrat, och vanligen uteslöts ett ryskt angrepp på ett grannland med motivet att inget fanns att vinna på det. Men den obehagliga slutsatsen måste också bli att det fanns ett stort mått av självtillräcklighet till följd av den stora liberala triumfen 1989; länder som Ryssland skulle göras till liberala partners, vare sig de ville eller inte.
Den viktigaste bakgrundsfaktorn måste dock tillskrivas den seglivade föreställningen att 1989 utgjorde historiens slut. Denna förhävelse ligger till grund för den naivitet, ignorans och det önsketänkande som mötte de första allvarliga auktoritära tendenserna. Det går numera inte en dag utan att vi får betala priset för detta felslut. När det gäller Europa är det svårt att inte ställa frågan på vilket sätt EU-forskningen egentlig har gjort oss bättre rustade att förstå utvecklingen det senaste decenniet. Framtidsanalyser riskerar att, snarare än att vara präglade av strategen Herman Kahns ”tankar om det otänkbara”, vara grundligt komprometterade av expertis som har fullt upp med att få oss att glömma gamla synder. Därmed är vi tillbaka vid utgångspunkten i denna text, nämligen det inneboende problemet att förstå sin samtid som historisk epok.
Magnus Christiansson är doktorand vid Stockholms universitet och Försvarshögskolan i Stockholm.
