Essä

Slutet på tv-dramats lokala särarter?

| Respons 3/2019 | 14 min läsning

Vi lever i streamingbolagens storhetstid. Jättar som Netflix, HBO och Amazon har ritat om kartan för tv-drama och formgett en helt ny genre. Nu har även Sverige fått sin första originalproduktion på Netflix. Streamingbolagens lokala produktioner bidrar till ekosystemet för film och tv, menar journalisten och filmkritikern Carl Ahlström. Samtidigt frågar han sig vad de stora företagens inmarsch på de lokala tv- och filmarenorna innebär för konsten. Får lokala dialekter i berättelseformer ge vika för streamingbolagens krav på narrativa strukturer?

Malin Persson Giolitos roman Störst av allt ligger till grund för Netflix första originalproduktion i Sverige / Foto: Netflix

Drama på tv har sedan länge formats av sitt medium. Karaktärsutvecklingar och stora narrativ har alltid, oavsett om vi varit medvetna om det eller inte, följt ett strikt schema av veckovisa tablåer. Tempot i moderna tv-berättelser har i många årtionden definierats av att hålla kvar tittare under reklamavbrott, eller locka tillbaka dem kommande vecka med löften om upplösningar av konflikter och chockerande avslöjanden. Det är med andra ord inte konstigt att vi länge var svältfödda på kvalitativ dramatik på tv. 

I Sverige har public service varit den fyr kring vilken tv-drama fritt från det kommersiella oket har samlats. I den statligt ägda film- och dramafabriken har produktioner kunnat tillverkas med det konstnärliga som en relativt central utgångspunkt. Berättelser med en plats i vår svenska scenkonst- och litteraturkanon fick även rymmas i tablån så gott som alla dagar, oavsett hur torrt eller segdraget dessa berättelser skildrades. En gång i tiden hade vi till och med en teaterensemble som satte upp pjäser på prime time. Vår förväntan på berättelser gick i linje med de gamla narrativ vi fick läsa om i skolbänken, med allt från Strindberg och Ibsen till Shakespeare. 

Med åren har detta kommit att ändras. I takt med att de kommersiella kanalerna svepte över tv-landskapet startade en tittarjakt även hos SVT, vilket inte är särskilt märkligt. Alla vill komma ikapp tidens stämningar och trender för att inte framstå som daterad. Innehållet blev snabbare, mer lösryckt och mindre betraktande.

1999 hade HBO-serien The Sopranos premiär i USA. Jag var i nedre tonåren när den började visas på SVT på söndagskvällar. Jag hade vuxit upp med film som min stora lykta i stormen av världens berättelser. Böcker och serietidningar fanns även de någonstans i periferin, men det var film som skjutsade ut mig i de vildaste, blodigaste och roligaste äventyren. 

Tv-serier hade för mig dittills bestått av sporadiska miniserier, humorserier och enstaka långkörare med minst sagt varierande kvalitet. Nog fanns det guldkorn att plocka ur högen av dramaproduktioner, men avsaknaden av status för tv-serier i kulturvärlden gav en stark genklang som gjorde att jag som kulturkonsument puttade det litet åt sidan.

Men The Sopranos följde jag slaviskt. Här var en serie som tog tid på sig och som skimrade av psykologiskt djup och samtidsanalyser utan moraliska svar på tal i sina punchlines. Här var en serie som lånade filmvärldens spets och skärpa och kombinerade den med introspektiva djupdykningar i den moderna människans samvete, på samma sätt som stora litterära mästerverk. The Sopranos lade grunden för ett genialiskt recept för tv-berättande. På sin tid var den förvisso tablålagd, men dess form gjorde sig perfekt för långtittande. 

The Sopranos (1999–2007), amerikansk dramaserie från HBO. Foto: HBO Nordic

Hoppar vi framåt några år till den tid vi befinner oss i nu, hamnar vi i streamingbolagens storhetstid. Jättar som Netflix, HBO, Amazon med flera har inte bara i grunden ritat om kartan för tv-drama, utan även formgett en helt ny genre. Numera sträcktittar vi på hela säsonger av serier, vilket möjliggörs av att tittarna i allt större utsträckning själva kan bestämma över schemaläggningen.

Vi kommer därmed tillbaka till frågan om tempo. Den moderna serietittaren är inte längre slav under tablåstrukturen, vilket bidrar till en snabb utveckling av förväntan på kvalitativt innehåll. Den som för 15–20 år sedan med gapande mun följde såpor eller urvattnade dramaserier, med fade-ins och fade-outs var femtonde minut för att ge utrymme åt reklamblock, skulle i dag omedelbart avfärda samma serie. Det känns löjligt att se en person göra en paus inför sin nästa replik för att Ajax tvättmedel först ska få säga sitt. I dag ser vi snarare avsnitt som vi läser kapitel i en bok. Vi avgör själva när vi är för trötta och vill lägga ifrån oss sagan för en stund. Formatet har förändrats, och därmed också innehållet. Och när innehållet ändras, bygger vi även upp våra förväntningar. Gott så. Bra drama är alltid bra drama. 

Av den anledningen kan vi inte, och har aldrig kunnat, lägga beställningar på konstnärligt innehåll av hög kvalitet.

Några problem uppstår dock när vi inser att vi konsumenter och tittare inte är de bästa på att avgöra vad kvalitet är. Vi kan definiera kvalitet i den stund vi ser det, men vi kan inte föregå kreatörerna. Av den anledningen kan vi inte, och har aldrig kunnat, lägga beställningar på konstnärligt innehåll av hög kvalitet. Konst legitimeras när den konsumeras, vilket därmed sker i samspel med omgivningen. Halva poängen med konstverk är dessutom att vi ska bli tagna på sängen av vad som faktiskt tilltalar oss, av den enkla anledningen att vi inte vet vad vi älskar innan vi ser det.

The Sopranos var nyskapande och överraskade oss och formade därmed ett gyllene recept för andra att ta efter. Formatet var till synes oändligt applicerbart. Serie efter serie följde i dess fotspår och vi såg en ny guldålder för tv ta vid. I USA såg vi serier som The Wire, Mad Men och Deadwood. Det var serier som likt Walt Whitman eller Ernest Hemingway i sina verk berättade om och lovsjöng Amerika, med alla dess blemmor och sår blottade för omvärlden, serier som lät formatet vara en premiss, en enkel duk utan inflytande på motivet.

Men det går inte att efterhärma storslagenhet för evigt. I formatet för dessa serier fanns ingredienser som lyftes fram som avgörande: sex, våld, knark och svordomar. Ytligt kontroversiella ämnen ansågs plötsligt vara grundpelare till lyckade skildringar av omvärlden. Kanske är detta i viss mån sant i ett land där censuren har en tydlig moralisk kompass. Men det blir förblindande i det långa loppet. Kokar man ner kontroversiella teman till ett ramverk för produkten ”tv-serie” är det snarare lätt att man hamnar i det urvattnade. I den bästa av världar är mörkret och våldet ett bollplank som reflekterar en komplex omgivning. I den sämsta av världar är det en hisspitch för en serie som ”går emot strömmen”, speciellt när strömmen egentligen är en sjö i lä.

SVT skruvade till formen för sina dramaproduktioner när de såg de kommersiella kanalernas frammarsch. De har gjort samma sak nu, när de ser hur streamingbolagen producerar serie efter serie, efter vilka svansar av lovord och estetiskt erkännande följer. Inget konstigt med det, men väldigt symptomatiskt. 

I dag finns Netflix och HBO tillgängliga i många svenska hem. 2017 tittade 79 procent av unga i Sverige i åldern 16–25 år på Netflix. I och med att utländska aktörer snor åt sig de svenska ögonen skapas en oro för bristande återinvestering på den svenska film och tv-marknaden. De tar tittare från svenska etablerade kanaler, men de kastar inga smulor till den svenska filmbranschen. 

Tills de plötsligt gör det. I Europa har ett antal lokala produktioner med stora aktörer som HBO och Netflix bakom sig poppat upp under 10-talet. På hemmaplan har vi senast kunnat se Malin Persson Giolitos roman Störst av allt adapteras för vardagsrumsduken som Netflix första originalproduktion i Sverige. 

Snart kommer även de första svenska HBO-produktionerna att ha premiär. Fredrik Backmans bok Björnstad ska adapteras, och innan det släpps Lukas Modyssons serie Gösta. Vid första anblick ser vi att det är etablerade, stora namn som prioriteras, men det är ju knappast något nytt i svensk tv-värld.

En positiv aspekt av att stora streamingbolag gör lokala produktioner är att de på sikt bidrar till det lokala ekosystemet för film och tv – den efterlängtade återinvesteringen. Förhoppningen är också att investeringarna medför en trickle down-effekt, genom vilken pengarna sprids ut i filmvärlden och mindre produktioner kan få liv tack vare ett starkt överskott och en bra cirkelekonomi. Dessutom räcker streamingjättarna i viss mån över sin plattform till aktörer på den nationella nivån. Nu får även vi tillgång till receptet för högoktanigt drama med komplexa världar och tankeväckande karaktärer.

Dessutom får vi tillgång till en enorm publik. Netflix har tidigare, liksom HBO, gjort lokala produktioner utanför USA, vilka placeras in i deras ordinarie utbud. Jag kan helt plötsligt se en välsmord thriller från Ungern i 10 delar eller en lättsam komediserie från Spanien. Före streamingtjänsternas tid fick vi böna och be inköparna på de svenska kanalerna att de skulle importera något som inte var Hollywood-producerat. Nu kan ländernas kulturbarriärer rivas ner några lager och utbytet av berättelser skapa en internationell dialog.

Netflix lade grunden för paradigmskiftet i tv-tittande. HBO Nordic, Viaplay och C More har länge försökt springa ikapp. Även våra inhemska kanaler startade sina egna playtjänster, som hittills varit mer av en arkivfunktion för de redan tablålagda programmen. Snart är det dags för riktigt stora konkurrenter att utmana Netflix om kronan. Disney och Apple befinner sig i startgroparna för sina egna streamingtjänster, två jättar som har enormt ekonomiskt och kulturellt kapital i ryggen. Disney, som bland annat köpt upp Lucasfilms, 21st Century Fox och Marvel Studios, kommer att rycka undan sitt eget material och samla det på sin nya plattform. I och med det koncentreras det tidigare utspridda utbudet. 

Apples nya Apple TV+ är ännu i sin linda. Det enda som är känt i dagsläget är de många miljarder som bolaget skyfflat in i projektet samt att några originalproduktioner har sett dagens ljus, men vilken konsekvens själva tjänsten kommer att få för marknaden är för tidigt att sia om.

En konsekvens som vi kan räkna med är att kriget om etablerade titlar, där ägandeskapet liknar en smutsig skilsmässa, kommer att mattas av. Originalproduktioner är framtidens melodi – inhouse-program som kan knytas till det egna varumärket. På så sätt konstruerar streamingbolagen en bild av sig själva som en viss typ av såväl distributör som kreatör, vilket på sikt bygger relationer med tittarna på ett annat sätt än om man bara varit ett hotell för andra bolags program.

Serien Störst av allt var i viss mån vanlig svensk tv. Evolutionen av tv-drama går att följa hela vägen dit, även i svensk televisionskanon. Samtidigt finns där spår av externa kuratorer. Man anar ett annat tempo i storyn och rent spekulativt kan vi anta att de lånade in ögon från en bransch som formaliserat berättartekniken till perfektion. Få döda stunder förekommer i serien, dialogen är aldrig överflödig och karaktärerna åker med dramaturgisk precision slalom mellan berättelsens toppar och dalar. Övergångarna från ett avsnitt till ett annat skapar incitament att genast klicka på play när det avsnitt man just sett tagit slut.

Är detta vad vi har att vänta oss även på hemmaplan, att kravet på kvalitet ständigt ökar, i takt med att tittarnas förväntningar uppfylls gång på gång?

Själv kände jag hur mina förväntningar sattes litet ur spel. En svensk dramaproduktion med ett lånat format som skapats och definierats i USA, det är två världar som både gifter sig och genomgår en skilsmässa, hela tiden, i varenda scen. Den känslan kan så klart lika gärna vara min subjektiva uppfattning, men det kan också vara så att utvecklingen av världens tv-serier i allt högre grad sållar fram ett standardiserat berättarformat. 

Är detta vad vi har att vänta oss även på hemmaplan, att kravet på kvalitet ständigt ökar, i takt med att tittarnas förväntningar uppfylls gång på gång? Och leder det i så fall också till en formalisering och receptbeläggning på berättelser, där karaktärsutveckling och världsbyggen följer ett ramverk av det slag som kvalitativ tv tidigare flytt från?

Är det slutet på lokala särarter i berättandet vi ser, när allt fler kulturskapare följer en och samma modell? Och leder det i sin tur till att de spontant framvuxna berättelserna, som tar avstamp i känslor, relationer och filosofiska tankegångar, kommer att få kompromissa med sitt innehåll för att passa ett visst tempo? Innebär det även att det nya internationella utbytet av serier blir en falsk dialog, att lokala dialekter i berättelseformer får ge vika för streamingbolagens krav på narrativa strukturer? 

Förmodligen är det inte så enkelt. Trender kommer och går. Det är bara det att messiaskänslan kring tv-formatet har börjat dämpas, varpå byggställningarna som håller uppe produktionerna blottläggs och kan analyseras av en bred målgrupp. Streamingtjänsterna har alltså med gåvorna av välgjorda serier till sin publik skapat ett monster. 

När sista säsongen av Game of Thrones (HBO) sändes under våren 2019 hördes ett ramaskri från kärnan av hängivna tittare. Tv-serien hade förlorat sin själ, lät det. Med de sista säsongerna hade Game of Thrones i en rasande takt skuttat fram mot chockeffekter, där hög produktionsbudget ersatte smart manusskrivande. Det är på ett sätt en tragisk symbol för den blinda förhoppningen hos kreatörer att receptet i slutändan ska rädda dem, även när de till synes gett upp om själva storyn någonstans på vägen. 

Daenerys Targaryen (Emilia Clarke) i HBO-serien Game of Thrones. Foto: HBO Nordic

Läxan i slutändan blir att det inte går att lura publiken. Tittarnas nyckfullhet ligger i att inte ens de själva vet vad de vill ha. Det enda vi vet, vi i den globala tv-seriesalongen, är att vi konstant expanderar cirkeln av förväntningar. Därmed hinner vi snabbt ikapp inflationen av formaliserat innehåll och kan därför också avfärda det undermåliga med en ögonblinkning. 

Receptet innebär också att distributörernas och tittarnas relation omdefinieras. Enligt Netflix själva tar en tittare i genomsnitt tre till fyra avsnitt på sig innan de bestämmer sig om det är värt att investera tid och tanke i en ny serie. När mönstret klarnar kring vad som väljs bort finns också risken, eller möjligheten från deras håll sett, att innehållet justeras för att passa de kriterier som till synes lockar tittarna. 

Samtidigt tar televisionens institutioner drama på allvar igen, vilket är något vi måste förvalta och njuta av medan det sker. Massproduktion skapar förvisso ihålighet och fjärmar tittarna från produkten, men så länge manusförfattare och visionärer får hyfsat fria händer i sitt skapande kommer unika produktioner att se dagens ljus.

Framöver kommer jättarna att behöva fortsätta fylla sina slottar med innehåll som lever upp till den höga kvalitetsbarriären, även i Sverige. De stora vinnarna kommer att bli de som tänker utanför boxen. Det är ännu tidigt i processen och denna tidsålder har ännu inte fått sitt eget kapitel i kulturhistorieböckerna. Men renodlingen ligger inte i formateringen, utan i hur vi brottas med stora frågor på ett enkelt sätt. Ingen människa drömmer om ett berättarformat, men alla drömmer om berättelser som kan hänföra oss och ge oss vinklar vi aldrig tidigare sett eller tänkt på.

Publ. i Respons 3/2019 644
TEMA | Versaillesfreden 100 år

Carl Ahlström

Carl Ahlström är journalist och filmkritiker.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...