I januari 2020 reste jag till Uppsala för det första mötet med det stora RJ-finansierade forskningsprogrammet ”Nyliberalism i Norden” (som presenterats av Jenny Andersson i Respons 1/2020). Där och då var vi lyckligt ovetande om vad som väntade oss och alla andra. Coronaviruset fanns förvisso på kartan, men någon tanke på att världen skulle vändas upp och ned hade vi inte. I stället gjorde vi allt det där som forskare förr i världen brukade göra: diskuterade, smidde planer, skvallrade, gick ut och åt. Innan vi reste hemåt plockade vi fram våra kalendrar och skrev in nya datum för nästkommande träffar.
Men saker och ting blev som bekant annorlunda. I stället för workshoppar och arkivresor blev det Zoom, Zoom, Zoom. Detta har förstås inte varit optimalt, men på ett personligt plan är jag knappast i en position att klaga. Jag hade inte speciellt mycket undervisning 2020 och de återkommande korsdragen i kalendern gav mig mer tid till att läsa och skriva. Dessutom fick vi tillökning under sommaren, vilket i sig snävade in ramarna ordentligt. Zoom under kontorstid har varit lättare att passa in i familjelivet än resor och konferenser.
Samtidigt längtar jag förstås – som alla andra – efter att få träffa människor igen. Forskning för mig är en social och kollektiv verksamhet och under pandemivågorna har jag stundtals haft motivationsproblem. Det jag ägnar mina dagar åt känns helt enkelt inte lika meningsfullt om jag inte får dela det med andra. Vad spelar det för roll vad som hände i det förgångna om man inte kan samtala om det efteråt?
Det jag ägnar mina dagar åt känns helt enkelt inte lika meningsfullt om jag inte får dela det med andra. Vad spelar det för roll vad som hände i det förgångna om man inte kan samtala om det efteråt?
Erfarenheterna från 2020 har för mig inskärpt vikten av akademiska gemenskaper, särskilt läsargemenskaper, det vill säga små grupper av människor vilkas läsning delvis överlappar och som kontinuerligt träffas för att diskutera nya texter. Därigenom skapas över tid en kollektiv kunskapsbank som gör att samtalen kan nå en högre nivå än om allt börjar från noll varenda gång. För mig har den kunskapshistoriska miljön i Lund de senaste åren fungerat på detta sätt och forskningsprogrammet ”Nyliberalism i Norden” har börjat anta en liknande form.
För en god sak som 2020 trots allt förde med sig var att en hel del teknik domesticerades. Och även om jag vissa veckor varit dödligt trött på Zoom så finns det också saker jag gillar. Särskilt tycker jag om att träffas i mindre grupper med människor jag känner för att diskutera artiklar, böcker och forskningsuppslag. Så har också regelbundet skett inom RJ-programmet. Vår läsargemenskap har utvecklats organiskt under året och kanske faktiskt i snabbare takt än den hade gjort om allt varit som vanligt. Detta hoppas jag vi kommer hålla fast vid under åren som kommer.
För hur trevligt det än är att åka tåg uppåt landet så är det förstås betydligt smidigare att ses en timme på Zoom. Det förstnämnda är såklart värt det om man kan göra saker runtomkring, som arkivarbete och socialt umgänge. Men för att tanke- och forskningsprocesser ska röra sig framåt räcker det ibland gott med mindre vitamininjektioner, som att läsa och diskutera en ny text tillsammans eller ge feedback på en artikelskiss.
Vad 2021 nu bär på vet vi inte. I vanlig ordning är det nog bäst att ha låga förväntningar och en god plan B i bakfickan. Men vikten av att kunna se fram emot roliga saker ska inte underskattas. Kan de inte ske live så får det bli till att experimentera vidare digitalt. Själv har jag, delvis på grund av pandemin, valt att fortsätta driva min blogg ”Ett år av akademiskt skrivande” (som getts ut som bok och recenserats i Respons 5/2020). Genom att publicera ett inlägg i veckan om forskartillvaron och dess villkor samt diskutera detta på sociala medier, har den sociala distanseringen för mig inte inneburit någon intellektuell isolering.
Och vem vet, kanske kommer vi en dag se tillbaka på 2020–2021 som en tid då grunden lades för en ny digital, akademisk kultur som, i symbios med den traditionella fysiska, visar sig svara bättre mot forskarlivets faktiska behov.
