Tema | Vissnande vi

Socialdemokratin har segrat sig till döds

| Respons 1/2018 | 19 min läsning

Redan under 1950-talet oroade sig Tage Erlander i sina dagboksanteckningar för vad socialdemokratin skulle ägna sig åt när dess grundläggande reformer var avklarade. Olof Palmes lösning var det internationella engagemanget, som bröt med den tidigare nationellt inriktade politiken. Folkhemmet byggde på ett Vi som kunde mobilisera stora grupper i samhället för gemensamma mål. I dag har socialdemokratin förlorat denna förmåga till bred mobilisering och partiets nationella arena har lösts upp av globaliseringen.

Per Albin Hanssons begravning 1946. Foto Stockholmskällan.

När jag i slutet av 1960-talet besökte arbetarrörelsens arkiv i Stockholm för att skaffa fram material om den svenska arbetarrörelsens historia till en utställning, hittade jag en affisch från början av förra seklet (det kan också ha varit ett tidskriftsomslag, jag minns inte längre säkert). Affischen visade ett demonstrationståg fyllt av röda flaggor. Tåget ringlade sig bakåt i oändlighet, massan som krävde sin rätt var imponerande. Bilden bar texten ”DET 20:DE ÅRHUNDRADET – ARBETARRÖRELSENS ÅRHUNDRADE!” Jag minns att jag undrade: ”Varför bara ett århundrade”?

Sedan demokratins genombrott har det socialdemokratiska partiet haft regeringsmakten i Sverige under 75 år. Efter partiets definitiva genombrott 1936 innehade det obrutet makten under de följande 40 åren, förmodligen något av ett rekord. Det brukar vara diktaturer, inte demokratier, som utmärker sig för långa och varaktiga regeringar. Folkviljan är vanligen ombytlig när den får komma till uttryck.

Valaffisch från 1940 med Per Albin Hansson. Foto: Stockholmskällan.

Grunden för denna starka ställning har varit den svenska industrins snabba utveckling och som en följd därav arbetarklassens numerära tillväxt, höga organisationsgrad och stora lojalitet med det parti som det upplevt som sin egen skapelse. Under sin glansperiod tog partiet nästan alltid uppemot hälften av rösterna vid de allmänna valen och vid ett par tillfällen nådde det över 50 procent. Men även under framgångens år kunde problem skönjas. Trots partiledarens och statsministerns, Tage Erlanders, unikt långvariga maktperiod finns det i hans dagböcker en smygande ängslan. Redan vid mitten av 1950-talet är Erlander klar över att rörelsen i huvudsak har uppnått allt den begärde makten för att genomföra. Av det stora reformprogram som skisserades före och under arbetarrörelsens genombrottsår återstår bara småsaker som snart skulle vara avklarade. Med pensionsreformen 1958 är reformpaketet både praktiskt och principiellt avslutat. Mot bakgrund av denna insikt frågar sig Erlander vari partiets nya och framtida uppdrag skall bestå. Kommer dess uppgift att inskränka sig till att bevaka och förvalta det samhälle som det skapat, eller finns det ett nytt, ännu osynligt uppdrag som partiet måste upptäcka och ta tag i?

I en lång anteckning från någon gång kring mitten av 50-talet vänder och vrider han på frågan. Erlander värjer sig mot tanken att rörelsens uppgift måste bli att bara förvalta det som uppnåtts och kan inte acceptera att partiets framgångar tömt dess ideologi på innehåll. Men han blir svaret skyldig och skulle förbli det under de återstående 15 åren som partiledare och statminister. Den smygande oron och det knappt synliga problemet lämnades i arv till efterträdaren Olof Palme. Denne fann heller inget svar på den fråga som Erlander grubblat över, men producerade ändå ett slags lösning.

Den svenska socialdemokratin måste rikta blicken ut mot världen när problemen här hemma var avklarade och solidarisera sig med de fattiga folken, jordens fördömda, som kämpade för att göra sig kvitt kolonialt förtryck och imperialistisk utsugning. Det svenska välfärdssamhället skulle fungera som modell för de undertryckta folk som kämpade för frihet och drägliga livsvillkor. Det var en politik av närmast hissnande storslagenhet, men skulle den kunna mobilisera Sveriges arbetare och löntagare i samma utsträckning som reformeringen av det egna samhället hade gjort?

Det var också en politik vars praktiska konsekvenser kolliderade med världens förhärskande maktförhållanden och innehöll riskabla ställningstaganden för en småstat som Sverige. Den innebar också ett brott med svensk socialdemokratis traditionella politik. Både Per Albin Hansson och Tage Erlander hade varit snävt nationellt orienterade. En viktig orsak till partiets framgång under deras ledning var att det eftersträvade och genomförde en nationellt sluten politik kombinerad med frihandel. Med en nationellt sluten politik fick regeringen makten över viktiga delar av ekonomin. Den kunde med lagstiftningsmakten reglera den inhemska marknaden och fick en närmast oinskränkt makt över penning- och finanspolitik och ränteläget. Riksbanken var ett lydigt redskap under finansdepartementet. Inga internationella trender fick rubba regeringens ekonomiska politik, allra minst dess utjämnande konjunkturpolitik.

Erlander fäste nästan ingen vikt vid världspolitiken, mer än såtillvida att han under det kalla kriget tydligt bekände sig till den västliga kulturens särdrag – ett demokratiskt styrelseskick i förening med en i huvudsak fri marknadsekonomi.

I Dick Harrisons biografi Jag har ingen vilja till makt framställs Erlander som en internationell politiker av betydelse. Det är ett grovt missvisande omdöme. Erlander fäste nästan ingen vikt vid världspolitiken, mer än såtillvida att han under det kalla kriget tydligt bekände sig till den västliga kulturens särdrag – ett demokratiskt styrelseskick i förening med en i huvudsak fri marknadsekonomi. Med det ställningstagandet var internationalismen avklarad. Erlander avböjde i denna anda medlemskap både i Nato och EEC.

I Erlanders ögon fanns inga goda impulser att hämta från Europa, som var kroniskt splittrat i såväl kulturellt som etniskt och språkligt avseende och denna splittring hade inte skapat något annat än en ändlös rad av krig och förödelse. De europeiska gemenskapssträvandena riskerade att frånta Sverige dess nationella självständighet och makt, upplösa dess suveräna kontroll över den inre ekonomiska politik som skapat Sveriges välstånd och välfärd. Den europeiska gemenskapen innehöll dessutom ett omisskännligt drag av federalism och ett svenskt inlemmande i en sådan skulle tvinga vårt land att underkasta sig den katolska kristdemokratins samhällsmodell, som var djupt främmande för det protestantiskt kulturradikala Sverige.

Vad beträffar försvarsalliansen Nato var den oförenlig med den svenska neutraliteten, som hållit oss utanför två världskrig. För Erlander och dåtidens socialdemokrater var Nato och EEC bara två sidor av samma mynt. Nato var det militära benet, EEC det ekonomiska och politiska. Det var en hållning som satte stopp för en svensk roll i europeisk politik.

Olof Palmes svar på Nato och EEC var att vända sig bort från Europa och Väst, åtminstone på ett retoriskt plan. Han ville inte nöja sig med en andrarangsroll i europeisk och västlig politik utan önskade vidga perspektivet till världspolitiken genom ett avståndstagande från västvärldens koloniala och imperialistiska arv. Med denna utrikespolitik kom Palme både medvetet och omedvetet att inta en apart roll i det kalla krig som rasade mellan Väst och Öst, mellan demokratin och marknadsekonomin i den västliga världen och diktaturen och planekonomin i Sovjet och dess allierade stater.

Palme var emellertid klok nog att aldrig ta avgörande ställning för något av blocken i den världspolitiska kraftmätningen. Han flirtade aldrig med Sovjetunionen som en del hysteriska motståndare tillvitat honom. Han förblev i grunden alltid lojal med den västliga demokratin, men förbehöll sig rätten att kritiskt granska amerikansk maktpolitik i tredje världen och hamnade därigenom i onåd i USA, inte minst genom sin kritik av USA:s krig i Indokina. Den politiken var också tillräcklig för att skärpa de inre motsättningarna i svensk politik. Den alltid splittrade borgerligheten lyckades sluta leden och uppträda och tala med någorlunda gemensam tunga. I förening med frågor om miljön, kärnkraften och centralismen samt den reducerade sociala basen av socialdemokratiska väljare kunde borgerligheten ta den politiska makten för första gången på fyrtio år.

Den borgerliga regering som fick makten 1976 fortsatte emellertid i allt väsentligt socialdemokratins ekonomiska politik. Den höll sig utanför både Nato och EEC, men tonade ned Palmes kritik mot USA och lade hans retoriska aktivism åt sidan. Det var svårt att uppleva någon avgörande skillnad mellan ett socialdemokratiskt och ett borgerligt styrt Sverige – ett tecken så gott som något på att Erlanders mardröm att framtidens uppdrag enbart skulle bestå i att förvalta det som en gång uppnåtts hade blivit verklighet.

Samtidigt som Palme försökte rikta blicken mot en internationell solidaritet och i skarpa, ofta provokativa, uttalanden väcka inte bara Sveriges utan också världens uppmärksamhet, trängde sig en rad nya frågor in på den politiska agendan – frågor som skulle forma det nya politiska landskap som Erlander i sina dagböcker ängslats över att partiet var på väg att missa. Den första signalen var att arbetarklassen inte längre växte numerärt utan tvärtom krympte. Det andra var oljekrisen, som utbröt som en konsekvens av Yom kippur-kriget 1973.

Socialdemokratisk affisch från 1930-talet. Foto: Wikimedia Commons.

Arabländernas åtstramning av olje-exporten hade en verkan som ställde alla gamla recept när det gäller konjunkturpolitik på huvudet. Socialdemokratin hade alltsedan 1930-talet mött konjunkturens berg och dalbana med statlig stimulans av efterfrågan. Den politiken gav visserligen upphov till inflation men den bevarade sysselsättningen. Med ökad efterfrågan kunde industrin upprätthålla produktionen, anställa ny arbetskraft eller i varje fall behålla den befintliga. Under oljekrisen ledde stimulansåtgärderna till inflation men utan att öka sysselsättningen. Det nya fenomenet kom att kallas stagflation och var en mardröm för socialdemokratin. Hela ekonomin stagnerade, men inflationens demoner härjade fritt. Det reducerade socialdemokratins handlingsmarginaler dramatiskt, men man gjorde trots det ett försök att överbrygga den långa konjunkturnedgång som följde av oljeembargot. 1982 gjorde den socialdemokrati, som återkommit till makten efter två valförluster, en dramatisk devalvering på över 20 procent. Det var en desperat åtgärd för att förbättra exportindustrins konkurrenskraft. Devalveringen kom just när konjunkturen vände uppåt och oljekrisens värsta konsekvenser redan var över.

Den krympande arbetarklassen var ett problem med mer långsiktig verkan. Det drabbade socialdemokratin genom att dess kärnväljare undan för undan försvann. Det var ett slukhål som öppnade sig långsamt men oåterkalleligt. Industrin upprätthöll förvisso sin produktivitet, men genom rationaliseringar och robotisering kunde produktiviteten ökas med ett reducerat antal arbetare. Den utvecklingen har fortsatt och visar inga tecken på att upphöra. Undan för undan förlorade och förlorar således socialdemokratin och arbetarrörelsen den plattform på vilken den stått stadigt under tidigare årtionden.

Ytterligare problem anmälde sig. Det industrisamhälle som arbetarrörelsen sett som vägen till en gyllene framtid, som skulle skapa en ständig ström av nya jobb och leverera fortsatt materiellt välstånd, visade sig påverka människans livsvillkor. Industrin smutsade ned miljön och flyttade människor från landet till staden och urholkade på så sätt en levande landsbygd. Det hade den alltid gjort, men förut hade den bara flyttat det fattiga överskottet av arbetskraft. Nu flyttade den i stort sett alla. Jordbrukets villkor förändrades i samma takt, byar tömdes på folk, gårdar slogs samman och allt större jordar brukades av allt färre människor med hjälp just av den typ av bekämpningsmedel som ytterligare förstörde miljön. På dessa problem hade arbetarrörelsen inga svar. Dess förr så effektiva industriella expansion förvärrade bara problemen. Fortsatt industriell tillväxte skulle inte skapa fler och nya arbetstillfällen, men öka nedsmutsningen av miljön.

Oljekrisen hade också upplyst västvärlden om att oljan trots allt var en ändlig resurs. Men hoppfullt nog fanns en alternativ energikälla som kunde göra oss oberoende av oljan och vars resurser tyckets ändlösa, nämligen kärnkraften. Men denna förhoppning blev kortvarig. Kärnkraften smutsade visserligen inte ner miljön, men den skapade ett extremt giftigt avfall, som måste kapslas in och slutförvaras i tusentals år.

Socialdemokratin hade alltid varit ett modernistiskt parti, med en stark övertygelse om att framtiden låg öppen för den som vågade satsa på ny teknik och uppfinningar. Larmrapporterna om kärnkraftens faror bemöttes till en början med avfärdande skepsis och hela frågan om både kärnkraften och miljön kom därför att ägas av Centerpartiet och dess nye ledare Torbjörn Fälldin. Slutligen tvingades också socialdemokratin inse riskerna med kärnkraften. Efter olyckan i Harrisburg 1979 vände partiet på en femöring och krävde en folkomröstning, där en oklar kompromiss formulerad av socialdemokratin och folkpartiet segrade. Sverige och hela den industriella världen förblev beroende av fossila nedsmutsande bränslen.

Med den utveckling som politiken tog under 1970-talet fångades socialdemokratin i ett dilemma och den lösning som Olof Palme lanserat med en profilerad utrikespolitik i en anda av solidaritet med jordens fattiga och förtryckta tycktes inte kunna lösa det. Partiets sociala bas, kärnan av partilojala arbetare, fortsatte att krympa, samtidigt som frågorna på den politiska agendan med ens hade blivit av en karaktär som inte rimmade med socialdemokratins industriellt modernistiska vision.

Redan på 1930-talet hade socialdemokratin försökt vidga sin sociala bas. Per Albins berömda tal om folkhemmet rönte framgång när det gällde att locka andra grupper än industrins arbetare till partiet. Det stod redan då klart att bara arbetarklassens röster inte skulle räcka för att ge partiet det stabila och varaktiga maktinnehav som det omfattande reformprogrammet fordrade. Termen löntagare fick ersätta det mer traditionella uttrycket arbetare. Till löntagarna hörde folkets överväldigande majoritet och socialdemokratin gjorde betydande inbrytningar bland tjänstemän, speciellt bland de lägre. Med en ständigt svällande offentlig sektor blev det ännu viktigare att sudda ut gränsen mellan begreppen arbetare och tjänstemän.

Folkhemspolitiken handlade om att vidga det Vi som socialdemokratin ville representera, men det var, och det är viktigt, ett medborgerligt Vi, som innefattade alla med likartade erfarenheter, samma språk och samma samhälleliga referensram. Folkhemmets Vi var ett sätt att överskrida den sociala bas som partiet tidigare vänt sig till och politiskt representerat. Det syftade emellertid inte till att upplösa denna bas, bara till att vidga den genom att peka på att det fanns likheter och intressen som var gemensamma för folket som helhet.

Självfallet kvarstod ändå en skillnad mellan tjänstemännen i den offentliga sektorn och industrins arbetare. Arbetarna och deras fackföreningar hade alltid vetat att de var sysselsatta inom en konkurrensutsatt sektor av ekonomin och var tvungna att anpassa sina lönekrav så att industrin fortsatt kunde gå med en vinst att investera. Den insikten var mindre närvarande inom den offentliga verksamheten. Här var det rätten till en god och likvärdig levnadsstandard som bestämde lönekraven.

Retoriken och en öppen och solidarisk internationalism fick en konsekvens som ingen hade räknat med. I allt större utsträckning sökte sig jordens fattiga bort från den värld som inte kunde ge dem drägliga livsvillkor och de sökte sig naturligt nog till den del av världen som flöt av mjölk och honung. I växande antal knackade de på porten till den västliga världens rika välfärdsländer. Med den öppenhet och solidaritet som socialdemokratin kolporterat i mer än ett årtionde fanns inget annat val än att slå upp porten. Problemet var bara att Sverige inte längre var den växande industriella ekonomi det varit under efterkrigsårens invandringsvåg. De nya migranterna kom till ett samhälle utan arbetstillfällen och bostäder och blev följaktligen ännu en börda för en redan hårt ansträngd socialpolitik.

Den stora grupp som invandrade från 1980-talet och framåt blev en ny underklass, men av annan typ än den som socialdemokratin organiserat och fostrat när seklet var ungt. De kom ofta från strängt religiösa kulturer och ville vanligen leva efter sin egen kulturs sedvänjor. De saknade erfarenhet av det svenska samhälle som med hjälp av industrialismens kraftutveckling förmått att lyfta sig självt i håret och från en bottenlös fattigdom erövra välstånd och som genom vilja och enveten organisation lyckats fördela detta välstånd i en allmän och jämlik välfärd.

Den socialdemokratiska klasspolitik och efterföljande breda folkhemspolitik som lett till så häpnadsväckande framgångar blev under trycket från den nya politiska situationen efterhand alltmer förvirrad. Det var inte längre möjligt att vända sig till den sociala bas som utgjort grunden för folkhemspolitiken. Samhället hade differentierats, blivit mångkulturellt eller multietniskt, och rymde numera grupper med starkt skiftande erfarenheter och ideal. Därmed förändrades socialdemokratins och för den delen även borgerlighetens politik till vad Mark Lilla definierat som identitetspolitik (se Johannes Heumans intervju härintill). Det är en politik som kräver inlevelse, medkänsla och identifiering med en bestämd grupp som ser sig som vanlottad, utstött eller osedd.

Den utvecklingen förskingrade gemenskapsperspektivet och samhället sågs inte längre som en medborglig samhörighet, utan som ett konglomerat av individer, vilkas speciella gruppidentifikation definierade deras rättigheter. Ungdomar och åldringar, heterosexuella och homosexuella, infödda och invandrade, handikappade och arbetsföra, straffade och ostraffade, blev kollektiv som utifrån en eller annan specifik erfarenhet eller egenskap utskilde sig från den medborgerliga gemenskapen och såg sig som bärare av en specifik gruppidentitet, vars intressen och rätt måste tillvaratas av ett snävt avgränsat vi och som följaktligen inte kunde representeras inom ramen för den allmänna medborgerliga gemenskapen.

Jag bestrider inte att det bland dessa grupper fanns och finns de som bör få sin del av samhällets uppmärksamhet och solidaritet, men de kan aldrig utgöra underlaget för den politiska processen, aldrig skapa de politiska partier och heller aldrig utgöra den gemenskap som kan anförtros makten att stifta landets lagar och upprätthålla dem. De utgör särintressen, som självfallet kräver hänsyn, men den hänsyn de vädjar till och de särintressen de representerar kan inte ligga till grund för samhällets politiska organisation. Politik har alltid handlat om att hitta den lösning på samhällets problem som representerar helhetens eller det överväldigande flertalets intressen och behov. En politik som inte kan uppfylla dessa krav är dömd att misslyckas.

Det var därför som Per Albins lansering av ett vidgat Vi, från klassen till folket, var både en genial och nödvändig åtgärd. I dag har nästan alla politiska frågor transformerats från en medborgerlig politisk till en identitetspolitisk problematik. Den klassiska politiska teorins föreställning att samhället är en gemenskap av medborgare, med samma rätt och samma förpliktelser har upplösts och dess honnörsord ”Gör din plikt, kräv din rätt” har reducerats; endast det senare ledet, ”Kräv din rätt”, återstår.

Det en gång alltid segrande partiet står numera utan en stor vision och utan medlen att förverkliga den även om den fanns.

Den affisch som gjorde sådant intryck på mig i slutet på 60-talet prickade med förfärande precision rätt när den utnämnde det tjugonde århundradet till arbetarrörelsens sekel. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen fann ett fungerande svar på trettitalets lågkonjunktur: statlig stimulans av efterfrågan kunde korrigera obalansen inom en nationellt sluten ekonomi. Den politiken blev ett slags trollformel som verkade med förunderlig potens ända fram till 1970-talet, när oljekrisen och den växande globaliseringen visade att den förlorat sin magiska kraft. Sedan dess har socialdemokratin stått utan denna trollformel. Samtidigt har industrins arbetarklass, den grupp som alltid utgjort kärnan i socialdemokratins Vi, oavbrutet krympt. Försöket att utvidga detta Vi till ett folkhem, omfattande alla och envar, har försvårats av en oavlåtligt växande och bejakad multikulturalism. Ett kulturellt och religiöst splittrat folk kan aldrig svetsas samman till ett samlat Vi. Det sönderfaller ohjälpligt i skilda intressen, önskningar och viljor, i synnerhet så länge religion och kultur behåller sin vitalitet.

Arbetarrörelsen fick ett århundrade av politisk och ekonomisk makt. Den förvaltade denna makt väl i den slutna ekonomi där den verkade, så väl att den upphävde arbetarklassens armod, men samtidigt också dess klassmedvetande. I dag står partiet lika handfallet som alla andra politiska partier. Dess problem kan sammanfattas så att den slutna nationella gemenskapen som var dess arena är upplöst av globaliseringens oemotståndliga krafter, att dess sammanhållna Vi med den växande multikulturalismen förlorat sin vi-känslas klassmedvetande och att någon ny alternativ keynesiansk trollformel inte är i sikte. Det betyder inte att socialdemokratiska regeringar är uteslutna i framtiden, men att de måste spela efter samma regler som alla andra partier. Det en gång alltid segrande partiet står numera utan en stor vision och utan medlen att förverkliga den även om den fanns. Partiet har blivit precis det Tage Erlander fruktade: ett parti som satts att förvalta och försvara ett färdigbyggt och oföränderligt samhälle. På sätt och vis kan man säga att socialdemokratin har segrat sig till döds.

Publ. i Respons 1/2018
TEMA | Socialdemokratins vissnande vi
Relaterat
Tema

Erlander ville ha makt och visste hur han skulle använda den

I Dick Harrisons omfångsrika biografi över Tage Erlander får den politiska vardagen stort utrymme, men författaren undviker den ideologiska dimensionen i de reformer som lade grunden för socialdemokratins syn på välfärdsstaten. Att förklara...


Håkan Arvidsson

Håkan Arvidsson är historiker. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...